Längtan

Jag tror att dessa dagar när det är så infernaliskt svinigt kallt ute så kommer ett av
våra mest klassiska längtanden in i bilden.
Längtan efter våren.
Längtan efter sommaren.
Till och med kanske längtan efter hösten.
Vad som helst som tar bort oss från denna vinterkyla.
Man vill liksom bara in även om det är tindrande vackert och luften känns ren och klar.
Man vill in i värmen, tina upp sin stela kropp och känna människan komma tillbaka i en.
Man vill in i dom varma myskläderna som man tycker om att glida omkring i när man kommer hem.
Man vill in under filten som ligger och väntar i soffan.
Man vill in under täcket som förväntansfullt ligger och väntar på sängen.
Man vill bara in helt enkelt.
Men det är ju självklart inte den enda längtan man bär på.
Jag längtar alltid efter när jag träffar mina nära och oerhört kära nästa gång.
Älskar deras sällskap och dom ger mig en trygghet och värme som inget annat.
Jag längtar efter att komma iväg till min nästa träning så att jag kan känna om kroppen
säger till mig att det går faktiskt åt rätt håll nu.
Att jag orkar lite mer för varje gång jag är där.
Att jag känner mig lite starkare.
Jag längtar till nästa gång då jag står och grillar en köttbit och bara njuter av situationen.
Jag längtar efter när jag likt kalvarna kommer ut på grönbete igen och får svinga mina
golfklubbor förhoppningsvis med det resultatet att bollen går dit jag vill.
Jag bär alltid på en längtan.
En längtan efter att bara få vara.
Längtan är en stark känsla för mig.
Längtan är en varm känsla för mig.
Längtan är en viktig känsla för mig.
Det är en känsla som ständigt för mig framåt.
Den får mig inte att tappa mitt förflutna.
Den får mig inte att missa nuet som jag lever i.
Den får mig, för jag vill ha dess sällskap hela tiden.
Jag bär på min längtan och det kommer jag alltid att göra.