Att vara formbar

Kan man utan att förlora sin egen identitet vara anpassningsbar i olika situationer.
Kan det vara så att man faktiskt har alla möjligheter så länge man vill.
Vad är det då som gör att man väljer att vilja och när väljer man bort det.
Jag tror på att vara formbar.
Att vara flexibel.
Att kunna anpassa mig till olika situationer.
Jag gör det helt utan att förlora mig själv.
Tvärtom så är det en del av mig själv.
Har aldrig sett något fel i att kunna anpassa mig till olika situationer.
Jag vet att det ibland kan ses som om man väljer att vända kappan ständigt efter vinden.
Men det är inte min avsikt.
Jag vänder bara kappan efter vinden när jag tycker att det är lämpligt.
Är det inte det så står jag kvar vänd åt samma håll som tidigare och väljer inte att anpassa mig.
Men alla andra gånger.
Gångerna då jag väljer att göra det, då är det desto lättare för mig att göra just det.
Att gå dit mitt eget lilla förstånd säger till mig gå.
Att placera min fötter en efter en i den riktningen som jag tycker verkar lämplig, då gör jag det.
Jag vill vara formbar.
Jag vill vara anpassningsbar.
Det är en styrka jag har.
Det är en styrka som jag använder dagligen.
Jag vill kunna ta mig till olika situationer utan att skapa konflikter helt i onödan på vägen.
Jag gillar att forma mig själv till nya versioner och se hur jag ser ut när jag kommer ut där på andra sidan.
Att vara formbar är en styrka.
Att vara anpassningsbar.
Det är inga mjäkiga skällsord.
Det är ord på en inre egenskap som du själv styr.
Jag är formbar.
Jag är anpassningsbar.
Jag tycker om att vara det.
För det, det är jag och ingen annan.