Att få vara sig själv

Undrar hur många som fastnar i olika sitsar i sina liv.
Hur dom fastnar i roller som dom sakta men säkert glider in i.
Hur dessa roller sakta men säkert tar över deras liv mot deras bättre vetande.
Det där att få vara sig själv.
Jag undrar hur många som låter sig få vara det.
Det är inte farligt att vara det.
Att ge sig själv den sitsen.
Att vara i en roll där man alltid kan luta sig tillbaka och känna att det här är jag, det är ingen annan.
Man anpassar sig inte efter situationer utan kliver in i dom med en inre trygghet.
Det är en sak att man ibland hittar medelvägar som gagnar situationen i fråga.
Det kommer man aldrig komma ifrån.
I varje fall inte om man vill vara socialt kompatibel med andra människor.
Jag tror på att vara sig själv.
Det är ju det som är essensen av att vara unik.
Varför skulle jag vara sämre än någon annan.
Visst, jag kommer aldrig kunna springa lika snabbt som dom snabbaste.
Jag kommer aldrig kunna lyfta lika mycket som dom starkaste.
Jag kommer aldrig kunna lösa dom mest komplexa matematikproblemen som finns för jag är inte tänkande på det sättet.
Men jag är jag.
Jag är unik ändå.
Det finns miljoner människor som liknar mig men jag är ändå jag.
Att få vara den jag är har blivit oerhört viktigt för mig.
Jag vill göra dom val jag gör.
Jag vill bli respekterad för dom val jag gör.
Jag gör ju inte saker för att förstöra för andra.
Jag gör saker som jag tror är bra.
Bra för andra men även bra för mig.
Jag har blivit så trött på alla som bara tänker först och främst på sig själva.
Dom som blivit så vana att göra det att dom inte ens ser att dom blivit renodlade egoister.
Det är inte att vara sig själv för mig.
Jag vill vara mig själv för jag tycker om mig som den jag är.
Känslan att vara medmänsklig utan att kräva en massa plats.
Känslan av att få älska andra runtomkring mig utan att kräva något i retur.
Känslan av att bli älskad av andra som bara låter mig vara jag.
Att få vara mig själv gör att jag växer.
Jag växer hela tiden och jag vill inte sluta växa.
För jag växer av att jag hela tiden lär mig något.
Något om dig, något om allt vi har runtomkring oss.
Något om världen som vi lever i.
Jag växer för att jag har en vilja att lära mig mer.
En vilja att synas men utan att ha ett ständigt behov av att vara sedd.
Jag älskar att få vara mig själv.
För det är det jag gör allra bäst.
Ingen kan vara lika bra på att vara jag som jag.
Och ingen kan vara lika bra på att vara du som du.
Kom ihåg det.
Var dig själv men låt inte det gå ut över andra.
Var dig själv för den du är.
Var dig själv och ingen annan.
Älska dig själv utan att bli högmodig.
Du duger som du är.
Jag duger som jag är.
Vi är alla människor.
Kom ihåg det, vi är alla bara människor.
Inte stöpta i samma form.
Vi kan likna varandra men vi är aldrig 100% lika.
Jag är mig själv och det kommer jag fortsätta att vara.
Får jag inte vara det, vem är jag då......................

Stress finns, men mycket skapar du själv

Vi tycker att vi lever i ett stressigt samhälle idag, men varför.
Jag är inte helt övertygad om att vi inte själva gjort det valet.
Jag är inte alls övertygad om att vi inte själva vill det.
Jag tror att vi bygger upp den stressen för att vi vill gömma oss bakom den.
Men varför vill vi göra det.
Är det för att vi i själva verket faktiskt har det ganska bra i våra liv idag.
Dom allra flesta har det dom behöver.
Men det där negativa behövs gör att ge en viss balans.
Tror att i precis som alla andra saker som vi gör så behöver vi blandningen av dåliga och bra saker.
Vi behöver det för att uppskatta det vi har.
Om vi idag skulle leva med enbart bra saker i våra liv hur skulle vi då kunna ta till oss den känslan.
Känslan av att något bra verkligen hänt.
Stressen den finns där runtomkring oss.
Stressen över att hinna med allt vi vill företa oss.
Stressen över att hinna i tid varje dag.
Stressen över att uppfylla alla förväntningar som vi har på oss.
Stressen över att hinna i tid till tåget.
Stressen som bara finns där.
Men varför sätter vi denna stress-ribba på allting.
Varför skapar vi detta ångestladdade vaccum som vi hamnar i.
Kan vi göra något åt det.
Självklart kan vi det men vad vill vi göra åt det.
För min egen del vilket är det enda som jag kan försvara.
Jag kan ju inte säga hur du ska bete dig.
Vad du känner är rätt för dig och så vidare.
Jag vet bara det som rör mig.
Jag försöker i varje fall alltid att finna ett litet hålrum i min egen tid.
Jag försöker att ordna en liten luftficka fylld med syre som gör att jag orkar med nästa moment.
Det är viktigt för mig att se till att dom finns där.
Dom små små fickorna.
Jag behöver inte stylta upp en massa rekreationstid där jag behöver få mig själv tillfredsställd.
Där jag låter mig självförverkligas.
Sånt är bullshit för mig.
Det är dom små fickorna som är desto viktigare.
Förmågan att kunna säga nej när jag känner att jag behöver det.
Förmågan att säga ja när jag vill det.
Ett ja och ett nej är två otroligt viktiga ord för mig att bära med mig.
Jag själv respekterar när någon säger ja eller nej.
I varje fall när det är från människor som menar det, seriöst menande människor.
Jag vill inte att andra ska anpassa sig efter mig bara för att jag vill det.
Jag vill ju själv inte anpassa mig till andra bara för att dom vill det.
Känslan måste vara ömsesidig.
Stress den finns där bland oss precis hela tiden.
Men stressen kan vara bra.
Den kan driva oss till att göra saker vi annars inte skulle göra.
Stressen den finns hos oss för att stanna.
Vad vi måste göra är att lära oss leva med den.
Låta den vara en del av vår vardag utan att vi förgås av den.
Utnyttja dess fördelar.
Skapa bara den stress som du själv behöver och orkar hantera.
Om du inte kan det så stanna upp och tänk efter vad det är du gör.
Det är du som lever ditt liv, glöm aldrig det.
Det är du och ingen annan.

Hur ofta ler du............

Har du tänkt på hur mycket ett leende från dig kan betyda.
Men det beror på hur du ler.
När du ler.
Varför du ler.
Mot vem du ler.
Ler du bara med munnen.
Eller ler du med dina ögon.
Ler du med din själ.
Ler du bara inom dig själv.
Eller ler du mot alla.
Är det ett litet nästan dolt leende riktat mot någon speciell.
Tänker du på vad ditt leende genererar.
Ler du bara ett glättigt påklistrat stomatolleende.
Eller ler du med hjärtat.
Jag tycker om att le.
Jag ler för att det visar det jag vill.
Min vilja att ge av mig själv.
Även om det kan ses som en väldigt liten sak, det där att le så tror jag att det faktiskt kan bidra med något.
Det kan ge den du ler emot något positivit som den vill ta med sig.
Att le kostar ingenting.
Men det kan verkligen ge otroligt mycket.
När du ler mot någon som gör plats för dig i tunnelbanan.
När någon stannar till och håller upp dörren.
När någon plockar upp något du tappat och du tackande ler tillbaka.
Det behövs inte mer.
Det behövs inte mer för att denna person ska känna att den gjorde något bra och som den kan ta med sig.
Att ta med sig den varma känslan som ett leende sprider.
Den känslan tycker jag om.
Jag rent av älskar den känslan.
Den ger mig energi.
Jag ler i ett egensyfte som gagnar mig.
Men det skulle ge mig någonting alls av värde om det inte gav någon annan något.
Gott kan bara ge gott, i varje fall i min värld.
Ett leende är något gott för mig.
Ett leende är något positivt
Jag ler för mitt hjärta är fyllt av värme som jag vill skänka i små och stora portioner.
Jag ler för att jag vill, inte för att jag förväntas göra det eller för att jag måste.
Fundera på när du ler.
Vad du ler åt.
Varför du ler.
Le och hela världen med dig, inte mot dig.
Ett leende är gratis men ändå värdefullt.
Le, le, le, le, le, le.
Le och se vad det leder till.

Att älska livet

Undrar ibland vad det beror på.
Den där känslan att man känner sig positiv trots att så mycket negativa saker händer runtomkring en i världen.
Vad är det som gör att man går där med ett leende hela vägen.
Vad är det som gör att man vill så mycket med det man gör.
Att det faktiskt känns att man gör något positivt bara genom att finnas till.
Att man kan gå där på gatan och känna hur man själv strålar.
Hur det smittar till andra och hur man får positiva känslor tillbaka.
Man är liksom ohejdbar.
Det går inte att stoppa en.
Det finns så mycket kraft i en som vill ut.
Det finns så mycket kraft i en som vill utveckla sig till något större.
Den vill ge, ge, ge, ge och åter ge.
Den förväntar sig inget i retur.
Den vill bara ge för det är det den älskar.
Det är där den finner sin energi.
Jag älskar verkligen livet.
Det ger mig så otroligt mycket.
Det skänker mig lycka i mitt bröst och den lyckan den vill jag förmedla.
Jag vill se andra lyckliga.
Jag vill skapa lycka åt andra.
Jag vill vara en del av den stora världen som vi lever i idag, och det är jag.
Jag är en del av livet för jag älskar det.
Livet är en del av mig för det älskar mig tillbaka.
Det handlar om att ge och att ta.
Det handlar om att ge utan att vilja ha någonting tillbaka.
Det handlar om att bara finnas till.
Finnas till för varandra.
Vara där när det verkligen behövs-,.
Inte känna tvånget att man måste finnas där utan att känna att man gör skillnad genom sig själv.
Kan man vara kär i livet.
Ja det kan man tycker i varje fall jag.
Jag är upp över öronen förälskad i livet och allt det ger mig.
Självklart är inte allt fantatiskt, underbart och enkelt.
Men livet det ger mig så otroligt mycket precis hela tiden.
Jag kan gå där och känna att det faktiskt ger mig något även när det är som allra mörkast.
När det är ljust då går jag som i eufori.
Jag går och känner hur luften den fyller mina lungor så att jag nästan svimmar av den lycka som befinner sig i mitt bröst.
Den lyckan den tar jag sen med mig och plockar fram i små doseringar när jag känner mig lite låg.
Jag älskar livet för jag sätter värde på det.
Jag älskar livet, för det är mitt och ditt och alla andras.
Jag älskar livet för jag respekterar det.
Jag älskar livet för mitt liv är mitt.

Rasister, fy fan vilket pack ni är..............

Vi pratar varmt om det öppna globala samhället idag.
Men hur öppet och varmt är det när det hela tiden finns incitament av rasism på alla nivåer.
Jag blir så arg.
Jag blir så ledsen.
Jag blir så besviken.
Det är inte på människor jag läser om som berör mig mest.
Det är inte på människor jag ser på nyheterna som det handlar om.
Det är dom som rör sig runt mig varje dag.
Dom som finns där i min vardag.
Varför är dom så inskränkta i sina åsikter så fort det kommer till andra nationaliteter.
När det kommer till andra hudfärger.
Varför värderar man en människa med en nationalitet på ett sätt och en med en annan på ett helt annat.
Vad är problemet.
Varför ska man varje dag behöva argumentera mot dessa små människor som inte förstår bättre.
Dessa som slänger ur sig kränkande kommentarer hela tiden.
Inte på skämt utan för att det är precis så dom menar.
Att skämta om det är en annan sak för mig.
Så länge det är skämt som båda parter förstår.
Att man har en kommunikation som består av att både ge och ta.
Men när det faller utanför denna ram, vad händer då.
När deras åsikter så tydligt lyser igenom.
När ögonen tänds som elaka lampor på en dåligt uppfostrad pitbull.
När det bara brinner till i dom och dessa skymfande kommentarer flyger ut.
Hur ska vi lyckas släcka dessa små eldar.
Släcka dom så att dom inte blir till ohanterbara eldar.
Eldar som sprider sig snabbare än vi hinner släcka dom.
Hur många vänner har du som är svarta, muslimer, indier och så vidare.
Hur många andra än dina vanliga "vänner" känner du att du kan lita på i vilken situation som helst.
Jag behandlar alltid människor efter individer.
Jag ser inte till religion, inte till hudfärg, inte till kön.
Jag ser till individen.
Jag ser individen för det är den jag värderar.
Det är den jag vill känna.
Och vet du.
Om du vet att du är rasist.
Försök aldrig att bli min vän, för det kan du aldrig.
Du kommer aldrig få min respekt.
För rasister, fy fan vilket pack ni är.

Man är alltid ensam men aldrig ensam

Hur man än vrider och vänder på saker och ting så är man alltid ensam.
Man är sig själv allra närmast.
Man vet vad man själv tycker och tänker.
Man vet innerst inne vad man verkligen vill.
Man är ensam om att ta beslut om det man själv ska göra.
Man är ensam om alla sina känslor man bär med sig, både positiva och negativa.
Man gör det man själv tycker är bäst.
Man är ensam med alla dessa val.
Men man är aldrig någonsin ensam.
Man är inte mer ensam än vad man vill vara.
Det finns alltid någon där.
Någon man kan prata med.
Någon man kan fråga.
Någon man kan ställa sin tillit till.
Någon som man känner kan förstå.
Man är aldrig ensam om det man känner.
Man känner bara på lite olika sätt.
Om man kan förstå och acceptera det.
Det att man faktiskt kan se på saker lite annorlunda och samtidigt acceptera vad det är den andra personen ser.
Då har man kommit väldigt mycket närmare till där jag vill vara.
En plats full med förståelse.
En plats där vi ger varandra respekt.
Jag vill vara där, vill du.

Är du en medmänniska eller en motmänniska....

Hur många gånger i livet kommer man inte till situationer där det ställs på sin spets om
man är en medmänniska eller en motmänniska.
Funderar du någonsin på vad du bidrar till mot andra runt omkring dig.
Eller går du bara och tänker på hur du bäst ska kunna förse dig med med något som gagnar dig.
Tänker du tanken på att det faktiskt vore bäst för alla om jag själv tar smällen på denna sak som kommer att hända.
Eller släpper du fram någon annan till stupstocken.
Själv ställer du dig där i bakre ledet och bara tittar på.
Är du så modig som människa att du är den som tar kulan.
Eller har du redan räknat ut att det är bättre bara för dig själv men ingen annan att någon annan gör det.
För att ta ett exempel.
Om du kommer gående på stan och ser någon som behöver hjälp.
Stannar du till oavsett vad och ser vad du kan göra.
Eller låtsas du som ingenting och låter någon annan bry sig.
Tänkande tanken att det där kan någon annan lika gärna hjälpa till med.
Varför ska jag................
Vad kan det vara som styr dina val du gör.
Är det en genomtänkt vilja från din sida.
Eller är det något du gör intuitivt.
Känner du att det är något du står för i ditt hjärta.
Eller är det något du kräver cred för när du har gjort det.
Skulle du vilja att alla tänkte och gjorde som du.
Eller vet du då att det skulle vara negativt mot dig själv.
Att inte lika många skulle bry sig om dig.
Om du vänder dina tankar och tänker, om jag hjälper till så kanske det leder till något positivt för min egen del.
Och även om det inte gör det direkt så ger det mig ett bättre inre.
Jag mår bättre av det.
Att inte behöva bli uppmärksammad bara för att man väljer att hjälpa till tycker jag är självklart.
Men jag vet tyvärr att det inte är så rent generellt.
Nu har jag tackolov ett antal stora hjärtan runtomkring mig så jag vet att det finns fler som tänker som jag.
Jag vet att jag inte är ensam.
Vore jag ensam om dessa tankar så skulle min värld vara helt förfärlig.
Inte hopplös men förfärlig och hemsk.
Nu är den inte det.
Vi finns, vi med lite större hjärtan.
Vi med lite större önskan om att hjälpa andra.
Vi finns och vi vet att vi finns.
Vi finns för att ni finns och för att alla behöver någon.
Vi finns för att det alltid ska finnas någon som bryr sig.
Glöm aldrig bort det.
Det finns alltid en medmänniska därute.
En som kan stanna till och bry sig om dig om du har det jobbigt.
Vi finns här,
Glöm aldrig bort det.

Att vara formbar

Kan man utan att förlora sin egen identitet vara anpassningsbar i olika situationer.
Kan det vara så att man faktiskt har alla möjligheter så länge man vill.
Vad är det då som gör att man väljer att vilja och när väljer man bort det.
Jag tror på att vara formbar.
Att vara flexibel.
Att kunna anpassa mig till olika situationer.
Jag gör det helt utan att förlora mig själv.
Tvärtom så är det en del av mig själv.
Har aldrig sett något fel i att kunna anpassa mig till olika situationer.
Jag vet att det ibland kan ses som om man väljer att vända kappan ständigt efter vinden.
Men det är inte min avsikt.
Jag vänder bara kappan efter vinden när jag tycker att det är lämpligt.
Är det inte det så står jag kvar vänd åt samma håll som tidigare och väljer inte att anpassa mig.
Men alla andra gånger.
Gångerna då jag väljer att göra det, då är det desto lättare för mig att göra just det.
Att gå dit mitt eget lilla förstånd säger till mig gå.
Att placera min fötter en efter en i den riktningen som jag tycker verkar lämplig, då gör jag det.
Jag vill vara formbar.
Jag vill vara anpassningsbar.
Det är en styrka jag har.
Det är en styrka som jag använder dagligen.
Jag vill kunna ta mig till olika situationer utan att skapa konflikter helt i onödan på vägen.
Jag gillar att forma mig själv till nya versioner och se hur jag ser ut när jag kommer ut där på andra sidan.
Att vara formbar är en styrka.
Att vara anpassningsbar.
Det är inga mjäkiga skällsord.
Det är ord på en inre egenskap som du själv styr.
Jag är formbar.
Jag är anpassningsbar.
Jag tycker om att vara det.
För det, det är jag och ingen annan.

Tror du på dig själv...............

Det kommer nog tillfällen för alla i deras liv där man ställer sig själv tvivlande.
Man ställer sig själv tvivlande på tron på det man själv säger, gör eller försöker stå för.
För vissa kanske dessa tvivel är en del av vardagen.
Dom är så naturliga att man själv inte ser hur mycket man ljuger för sig själv.
Hur mycket man ljuger för andra.
Man lever i ett hav av lögner.
Ett hav så stort att man inte ser till land längre.
Man kan inte sikta sanningarna i horisonten ens med kikare.
Hur kan man då hamna där.
Det undrar jag.
Och vad jag undrar mer är om dessa personer vet att dom lever i en värld fylld av deras egna lögner.
Blir dom så förblindade av sig själva och sitt eget agerande att dom inte längre vet vad en sanning är.
Har dom hamnat så långt åt sidan att dom inte går att rädda längre.
Eller driver dom som flaggpost i väntan på att någon ska hitta dom, plocka upp dom, rädda dom.
Jag kan inte tänka mig att det är omöjligt för någon att ändra sig.
Men är vi villiga att ta in vem som helst igen.
In i verkligheten.
Vill vi ha in dessa i våra liv igen helt och fullt eller känns det skönt att kunna skärma av dessa på ett bekvämt avstånd.
Att vilja tro på sig själv är för mig en oundviklig vilja.
Den finns där, den ska finnas där och jag hoppas verkligen att den alltid kommer att finnas där.
För jag tror på mig själv för jag orkar inte med lögner.
Lögner gör bara livet onödigt komplicerat och för mig kan det i längden aldrig leda till något gott.
Eftersom jag av naturen är slö i det fallet så orkar jag helt enkelt inte hålla reda på lögner.
Det är så mycket enklare att hålla reda på sanningar.
Det är så mycket enklare att hålla reda på vad jag tycker när jag verkligen menar det.
Jag är inte främmande för att byta åsikt i något bara för att jag tyckt si eller så om en sak.
Ändrar jag åsikt om något så står jag för det.
Jag förnekar inte min tidigare hållning.
Varför skulle jag inte kunna ändra mig.
Det är en av delarna jag tycker om hos mig själv.
Viljan att förstå är viktigare än behovet av att vinna.
För mig är det en styrka att kunna förändra mig till något som jag ser som något bättre, något starkare, något klokare.
Jag tror på mig själv och jag vill att andra ska kunna se mig som trovärdig.
Jag vill inte att någon ska se mig för någon jag inte är.
En uppmålad falsk fasad.
Det andra ser ska vara det som finns.
Hur är du mot andra.
Hur är du mot dig själv.
Tror dú på dig själv.
Tror andra på dig.
Är du en ärlig människa eller låtsas du bara det.
Jag vet vem jag är.
Vet du vem du är.
Vet andra vem du är.
Vill du att andra ska veta vem du är.
Tror du på dig själv, eller......................................

Tänker du på dig själv eller tänker du bara på dig själv

Vad värderar du mest, dig själv för den du är.
Dig själv för den du vill vara.
Dig själv för den du försöker att bli.
Dig själv för den du en gång har varit.
Lever du på gamla meriter eller lever du på en fantasi.
När du tänker på dig själv först och främst är det för att du känner att det känns mest rätt
eller är det för att det alltid känns rätt för dig.
Sätter du alltid dig själv först och främst eller finns det tillfällen då andra kan komma i fokus före.
Kan det vara så att om du tänker på dig själv i första läget att det då kan gagna andra i det följande.
Vad är det som gör att du en gång prioriterar det ena före det andra.
Är du konsekvent i ditt handlande eller anpassar du dig hela tiden efter situationen för att det är bäst så för dig själv.
När du tänker på dig själv är det då för att du måste få må bra.
Känner du dig som en egoist när du tänker på dig själv.
Tycker du om dig själv när du tänker på dig själv.
Har du tydliga egna gränser för vad som är bra och vad som är dåligt.
Om du spontant reagerar på något och andra blir tillbakatryckta av din reaktion är det då något du tänker på
vid nästa tillfälle.
Lär du dig något av andras reationer eller går du bara på i ullstrumporna som om inget har hänt.
Själv tycker jag att det är intressant att lära mig av andra människors beteende.
Att förstå reaktioner, att förstå varför, att se mer än bara ytan.
Världen består ju inte av bara mig.
Jag är inte centrum av universum.
Jag är en del av universum.
Eftersom jag bara är en del och inte själva navet, inte någon allenarådande gud som sitter på en piedestal.
Jag är en människa som inte tror på någon gud överhuvudtaget utan inser att jag är jag.
Jag ser mig själv för den jag är.
En del av allting.
Precis som jag ser på dig.
Jag ser dig som en del av allting också.
Vi lever ju våra liv och för mig är det viktigt att man gör det.
Att man inte bara glider igenom livet utan att ens se det.
Jag tror inte att man behöver självförverkliga sig i allt.
Jag tror inte på att man måste ha en massa mål uppställda hela tiden.
Men det är inte fel att ha några saker att se fram emot.
Det är inte fel att vilja framåt i tron om att saker faktiskt kan bli bättre.
Man kan vara nöjd med det man har och samtidigt längta efter att ha det bättre.
Man kan tänka på sig själv utan att bara tänka på sig själv.
Man behöver inte vara egoist bara för att man bryr sig om sig själv.
Man behöver inte vara främmande för andra.
Man kan tänka på sig själv och på dom man har runtomkring sig.

Att vara omtyckt, att vara älskad

Tror inte att det finns någon som inte vill vara omtyckt.
Att det finns någon som inte vill vara älskad.
Jag känner ingen som inte vill det.
Men hur många vågar erkänna det.
Hur många vågar tro att dom förtjänar det.
Att dom förtjänar det för att dom är dom själva och att det är i det som deras värde ligger i.
Det är inte svårt att vara omtyckt om man själv vill det.
Det är inte svårt att vara älskad om man själv vill älska.
Det svåra kan ligga i att man inte tror att andra är förmögna att älska eller tycka lika mycket som man själv gör.
Men det är inte svårt.
Det är inte svårt att tycka om någon.
Det är inte svårt att älska någon.
Inte om man vill.
Och vem kan låta bli att vilja det.
Vem kan låta bli att släppa in kärlek och omtanke i sitt liv.
Jag tror på varma känslor och vad dom kan leda till.
Varför ska man fylla världen med egoism, kyla och konstant självförverkligande.
Varför ska man göra det när man istället kan fylla sitt liv med värme.
Det leder ju bara till goda saker och vem vill inte fylla sitt liv med gott.
Jag strävar inte efter att vara vara omtyckt men jag känner att jag är det.
Jag strävar ínte efter att vara älskad men jag vet att jag är det.
Jag vet det för jag känner det i mitt hjärta.
Jag känner det i mitt inre.
Det i sin tur gör att jag kan ge mer av mig själv.
Det finns ingen gräns i det utan jag kan göra det utan rädsla för att bli tom.
För tom på kärlek och känslor av att vara omtyckt kan jag aldrig bli.
Jag behöver inte få bekräftelse på det genom olika saker och ting hela tiden.
Jag vet det ändå.
Att vara omtyckt och älskad är inte något man kan kräva.
Man kan inte pressa på någon det.
Det bara är.
Det bara blir så.
Det är inget självklart.
Man är den man är.
Jag är den jag är.
Jag kommer att förbli den jag är.
För jag tycker om den jag är.

Att vara vän med sig själv

Det krävs väldigt mycket för att man ska komma till en position där man faktiskt landar i en egen trygghet.
En trygghet som innefattar en livslång vänskap.
Man stöter på många olika hinder på vägen och många tårar fälls men när man väl kommer fram så vill man aldrig därifrån.
Det krävs erfarenhet att komma dit, en erfarenhet som du bygger på dig på vägen framåt i livet.
Man gör så många fel, man tar så många felbeslut, man är på fel ställe så många gånger i livet att det är helt galet.
Men det är fel som man måste låta sig göra.
Det är inte så att man ska söka efter felen.
Det är inte så att man ska tro att man måste hitta dom.
Dom bara finns där precis hela tiden .
Dom är en del av livet, livet som vi alla lever.
Men vad man kan komma fram till så är det att när man väl är där så känner man det.
Det är liksom inget tvivel längre på vad det är man vill för man känner sig på något diffust men ändå klart sätt hel som människa.
Jag måste vara kompis med mig själv.
Jag måste vara min egen bäste vän.
Är jag det inte så kan jag heller inte vara det mot min omgivning.
Och är jag det inte mot min omgivning så är jag heller inte hel som människa.
Jag vill vara min egen bäste vän.
Jag vill vara kompis med mig själv och jag kommer göra allt för att jag ska fortsätta vara det.
Men att komma dit har inte vara spikrakt eller självklart men jag har alltid strävat efter det.
Det är en vacker tanke att kunna vara sin egen vän.
Det är en vacker tanke som jag inte vill släppa.
Det är en vacker tanke som jag inte kommer att släppa.
Jag är vän med mig själv idag och jag kommer att jobba hårt på att fortsätta att vara det.
Men ändå inte-
För det enda jag behöver göra är att vara mig själv, mig själv och ingen annan.
Svårare än så är det faktiskt inte.
Våga vara vän med dig själv.
Våga se dig själv som den du är.
Våga ge av dig själv som den du är.
Våga vara din egen vän då kan du vara vän med andra, riktig vän.
Våga vara en del av din egen värld, inte någon låtsasvärld.
Våga vara den du är.

Skrivkramp.................

Idag var en sån dag som jag som tycker om att skriva inte vill uppleva.
Det blev liksom tomt på ord i mitt huvud.
Tomt på ord som jag ville få ur mig.
Tomt på ord som ska formulera meningar och ge uttryck för mina tankar.
Det är jobbigt att komma i den sitsen.
Jobbigt att känna att det helt låser sig.
Jobbigt när man tidigare på dagen haft ett antal bra uppslag på sånt som man velat få ur sig.
Men det är inget att haka upp sig på utan istället söka nya vägar.
Jag vet ju att det finns så mycket som vill ut vilket i sin tur gör mig lite förtvivlad när denna spärr infinner sig.
Den kommer ju utan att jag ber om den.
Den kommer och den bara finns där.
Det känns bara så tråkigt när man dessutom vid så många tillfällen under dagen kommit i kontakt med så otroligt
många bra tankar som jag velat förmedla.
Men det är bara att inse fakta.
Att idag var inte dagen då jag skulle få ner något som jag egentligen velat.
Jag vill ju dela med mig.
Jag vill kunna ge.
Men jag kan helt enkelt inte det idg.
Jag hade så många goda uppslag.
Jag ville så mycket.
Men vad blev det, det blev absolut ingenting.
Återkommer imorgon istället

Könsroller, hur ser dom egentligen ut idag

Det är både otroligt otydligt men samtidigt tydligare än någonsin tidigare vad könsroller innebär idag.
Det är dock inte alldeles enkelt att förstå dom.
Det är inte lätt att landa rätt i den roll man själv vill hamna i.
För vet man verkligen det idag.
Vet man vad ens kön innebär.
Innebär ens kön någonting.
Jag menar betyder det något mer än att man behöver vara två för att göra barn.
Ja eller idag behöver man ju inte ens det eftersom kvinnan idag kan bli inseminerad med spermie utan direkt samlag.
Behövs vi män överhuvudtaget.
Dessa kvinnor som väljer bort män men ändå vill ha barn, vill dom bara ha döttrar eftersom dom ser män som överflödiga.
Eller gör dom det.
Hur ser dom på könsrollerna idag.
Är det fortfarande så att männen ska göra dom tunga sakerna för att vi män är det fysiskt starkare könet.
Är det bara en myt nuförtiden eller finns det någon bas i det hela.
Jag själv tycker att den sitsen kraftigt förändrats framför allt för oss som lever i den så kallade västvärlden.
Här har vi inga roller som längre kräver extrem kraftig fysik.
Det finns inga tillfällen som heller kräver att kvinnan sköter allt i hemmet.
Det har med tiden blivit alltmer hopkopplat, mer inflätat, mer utsuddat.
Men likväl så lever ändå saker kvar som gör att det är en skillnad inte minst i arbetslivet.
Vad är det som driver den skillnaden vidare.
Varför ser vi skillnad  i olika personer, olika människor, olika kön som utför exakt samma sak.
Sen kommer vi då till dom utmålade rollerna som är nästan äckligt tydliga genom sitt påtvingande genom media idag.
Varför ska tex män pumpa upp sina muskler så abnormt idag genom träning som dessutom innefattar en massa tillsatser
för att ta sig dit när vi inte behöver dom musklerna.
Vad är det som gör att dom måste visa upp sin manliga yta på det sättet, är det en underbyggande osäkerhet på vilket kön
man tillhör eller vad beror det på.
Eller varför måste så många unga vackra kvinnor pumpa i sig silikon både i läppar, bröst och gud vet var för att se ut
på ett sätt som tidningarna tycker att dom ska se ut.
Dessa skapade ideal, vad vill dom säga med könsrollerna som bas.
Å ena sidan så ska vi inte ha någon skillnad men å andra sidan så skillnaderna skapas återigen.
Vilken fot vill man stå på.
Är det så att vi känner oss så vilsna, så vilsna att vi inte riktigt vet.
Det finns män och det finns kvinnor.
Låt det få finnas män och låt det få finnas kvinnor.
Låt oss få vara män och låt oss få vara kvinnor.
Låt oss leva med varandra, för varandra.
Låt oss se varandra.
Puss och kram på er allihopa.
Jag älskar er för ni är människor, inte bara kön.
Jag älskar er

Människor är intressanta

Jag tycker , har alltid tyckt och kommer nog alltid att tycka att människor är så fantastiskt intressanta.
Få saker ger mig så mycket som att betrakta andra människor.
Det är kul att titta på människor, se vad dom gör, se hur dom agerar.
Det är intressant att försöka förstå.
Det är intressant men det är verkligen inte alltid lätt.
Émellertid så kommer jag aldrig att sluta att försöka att förstå.
Jag kommer aldrig att sluta hoppas och tro på positiva saker.
Det sägs så mycket, det görs så mycket av olika människor.
Det finns så olika människor.¨
Människor är olika.
Människor kommer alltid vara olika.
Människor ska vara olika.
Om inte människor vore olika så tycker jag inte att dom skulle vara lika intressanta.
Men människor är intressanta i mina ögon.
Tänk alla nya människor man bekantar sig med och ständigt tar nya platser i ditt liv.
Vissa släpper man in i sitt liv helt utan att man ens tänker på det.
Dom liksom kommer in i livet, in i mitt liv.
Och jag blir glad när dom gör det.
Jag blir glad precis varje gång.
Människor är intressanta att betrakta, så oerhört intressanta.
Är man bara villig att se alla dessa underbara människor som finns.
Då tror jag att i varje fall jag  ser en bättre framtid.
Människor kommer alltid att vara intressanta, i varje fall för mig.
Människor är intressanta och kommer så¨alltid att vara.
Men man måste vilja se dom .
Man måste vilja se något mer än sin egen spegelbild.

Falska människor.........

Åh vad jag är trött på falska människor.
Människor som ler med ansiktet men spyr galla när man vänder ryggen till.
Om man nu tycker illa om någon eller ens bara mindre bra om denna.
Måste man då välja att visa det bakom ryggen.
Varför kan man inte markera att man inte gillar vederbörande på något sätt istället.
Man behöver inte ställa sig och hylla denna men man kan istället välja att inte hålla uppe någon falsk mask.
Varför ska det vara så svårt att bara vara.
Att våga stå för den man är och respektera sig själv.
Jag tror att först när man respekterar sig själv först då kan man på ett ärligt sätt agera mot andra.
Jag vet inte hur en falsk människa mår men jag måste säga att jag faktiskt hoppas att den mår dåligt.
För mig är det viktigt att inte vara just falsk.
Brukar säga att jag är ärlig och inte har för vana att ljuga av en enkel anledning.
Jag orkar inte hålla reda på alla lögner som följer som ett släp efter.
Jag är helt enkelt alldeles för lat, för slö, för bekväm för att vara falsk.
Tycker om att ge bilden av att vara en som är ärlig och som man känner att man kan lita på.
Vill att andra ska kunna slappna av i min närvaro.
Jag är ju jag och jag vill aldrig vara en falsk människa.
Jag vill vara och jag kommer att förbli den jag är.
Jag kanske kan tyckas vara lite tråkig ibland men det tar jag lätt på.
Nä , fy fan för falska människor, avskyr verkligen dom.
Falska människor göre sig icke besvär i mitt liv.
Dom är verkligen inte välkomna, inte alls, överhuvudtaget inte alls.
Dom är så transparanta och går bort per omgående för det finns ingen plats för dom.
En falsk människa kan aldrig bli min vän.
En falsk människa kan aldrig bli någon vän.
En falsk människa är bara en falsk människa.