En alltför inskränkt värld.............

Jag vet inte vad det beror på men världen av idag den tycker jag är alltför snäv ibland.
Ibland så öppnar den upp sig men alltför ofta så är den precis så där inskränkt och idiotisk.
Nej det är inte så att jag har varit med om någon särskild händelse denna gång som format denna lilla tanke jag nu förmedlar.
Jag har bara befunnit mig i ett hav av motsägelser.
Jag har alltid velat och kommer alltid att föra min egen tro på att vi alla har ett värde oavsett färg, kön eller läggning.
Men ibland så känner man sig lite ensam däruppe beroende på sammanhanget.
Jag förväntar mig inte att andra ska tänka som jag.
Jag förväntar mig inte att andra ska tycka som jag.
Jag förväntar mig inte att andra ska vara som jag.
Men jag förväntar mig att andra ska respektera mig på samma sätt som jag respekterar dom.
Där går min gräns.
Den känns verkligen inte oöverstigbar på något sätt.
Men det är min gräns.
Jag vill inte tvinga in någon annan att tycka som mig själv men jag vill heller inte att andra ska försöka tvinga in mig till att tycka som dom bara för att dom tycker så.
Jag kräver inte någon extra plats bara för att jag tycker som jag gör men jag vill bli accepterad för den jag är.
Det var lite det som jag hakade upp mig på igår när jag var inne och såg på Prideparaden.
Jag har aldrig och kommer aldrig att se homosexuella människor som annorlunda och kommer heller därför aldrig att försöka se dom som just det.
Precis som jag själv och som andra människor jag tycker om så älskar jag människor som är värda att älskas.
Inte för något dom kräver utan för dom människorna som dom är.
Jag ser inte med förakt på två av samma kön som älskar varandra.
Jag tycker inte att det är ett genetiskt fel på någon som är sig själv.
Varför ska man förtrycka sig själv för att anpassa sig till en grå vardag.
Jag älskar att älska och hatar att hata.
Dom enda människor jag kan känna förakt till är dom som inte vågar se.
Dom som bara ser det dom själva vill se och som vill blunda för allt annat.
Jag har idag många homosexuella vänner och dom är för mig alla underbara människor.
Dom behöver inte göra sig till för att synas för deras värme ger dom utrymme nog.
Därför tycker jag att det är beklämmande att man idag behöver ha en parad för att våga visa upp vem man är.
För mig vore det naturligare om den paraden var en enda stor hyllning till människan idag.
Människan med en tro på en framtid sida vid sida.
En parad förenad av homosexuella och heterosexuella utan att man står vid sidan som åskådare.
En parad där vi visar öppet att vi ser varandra som vi är.
En parad där vi visar att vi älskar varandra.
Den paraden skulle jag vilja gå i.
I paraden för min mänskliga framtidstro.
Ensam är aldrig stark.
Ensam är stark men alltid ensam.
Våga vara mer än ensam.
Våga tro på livet, för det gör jag.