Jag tar livet på allvar

Det låter mycket värre än vad det faktiskt är.
Jag menar inte att allt jag gör har en gigantisk mening i sig.
Jag menar heller inte att jag tycker att allt jag gör är meningsfullt.
Det är inte ens så att jag tycker eller tror på något abstrakt som en gud eller någon kosmisk kraft.
Att vi bara lever i en fas här på denna planet och att vi bara är en liten bricka i ett stort spel.
Nej jag är mycket enklare än så.
Jag tar verkligen livet på allvar.
Jag bryr mig om saker som jag gör.
Att kunna finnas till som ett bollplank när någon söker ett svar på en fråga.
Att tro att man är något mer än någon annan ser jag som något helt befängt.
Jag vet ju att jag är en bra karaktär, till och med ett väldigt gott föredöme.
Jag har sidor som många faktiskt kan lära sig saker av.
Men sen har jag sidor som förstår att jag faktiskt inte förstår precis allt.
Sidor som accepterar det utan att för den sakens skull se det som en brist hos mig själv.
När jag säger att jag tar livet på allvar så menar jag att jag ser livet som den största gåvan vi får.
Vad vi sen gör med det, hur vi väljer att förvalta det, det är faktiskt upp till var och en.
Just nu så är det en riktigt äcklig trend i samhället, inte bara vårt eget lilla, utan i minst samma utsträckning även globalt.
Skräcken för varandras olikheter leder alltmer till ett hetsande mellan grupper där vissa vidriga ledare ständigt slänger in ved för att hålla elden igång.
Man pumpar in ondska med hjälp av vapen, med hjälp av hot, med hjälp av intrigmakande obehagliga psykopater som inte vill annat än söndra och förstöra.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen.
Vi borde backa ett steg och se vad det är vi istället kan lära oss av våra olikheter istället för att se dessa som motsättningar och hinder.
Men sånt sker inte över en natt, inte över två heller.
Det man får hoppas på är att det i varje fall sker på ett sånt sätt så att vi inte väljer att förgöra varandra.
Vi behöver ledare som inte är våldsbenägna.
Vi behöver ledare som inte går i vapenindustrins koppel.
Vi behöver ledare som inte använder religion som ett påtrycksmedel, som en skrämselpropaganda.
Vi behöver ledare som ser till att vi närmar oss varandra så att vi istället skaffar oss den där förståelsen för varandra som idag saknar och gör oss handlingsförlamade.
Våld föder våld och den trenden måste brytas.
Kärlek sägs vara det starkaste vapnet, låt oss utveckla det och istället ge varandra  en chans.
Skulle inte du vilja ha den när du ställdes inför två olika val.
Jag tar livet på allvar för det ger mig så fantastiskt mycket.
Jag älskar verkligen det trots att alla dagar inte är perfekta.
Jag njuter av det trots att jag ibland är fylld av ångest och rädsla för vad som ska komma härnäst.
Det ger mig så mycket i retur och alla möten som jag gör dagligen med människor dom fyller mig med olika känslor.
Jag tar livet på fullaste allvar för det gör att jag känner att jag lever.

Jag är inte bättre än någon annan

Man kan gå med olika mantran i livet.
Ett naturligt sådant borde vara sånt som leder till självinsikt.
Jag vill på intet sätt förminska varken mig själv eller någon annan.
Men när man backar en liten bit och försöker att betrakta sig själv med lite öppna ögon
så tycker jag att man borde se lite bättre.
Se då dig själv stående bredvid någon annan och försök tänk tanken om vem som är värd mest.
Se inte egoistiskt på dig och sätt framför allt inte upp dig på några höga hästar.
Du är du och du är faktiskt bara en helt vanlig människa.
Jag vet att jag inte är bättre än någon annan.
Jag är inte värd mer än någon annan.
Jag är inte förtjänt av mer liv än någon annan.
Jag har inte fler bra sidor än någon annan.
Jag är inte det och massor därtill.
Men samtidigt så är jag inte sämre än någon annan.
Jag är definitivt inte värd mindre än någon annan.
Och jag är verkligen värd minst lika mycket liv som någon annan.
I grunden handlar det om att kunna ge och kunna ta.
För att få något så måste man vara villig att ge.
Då menar jag inte att samtidigt som man ger med vänsterhanden ska ta tillbaka något i retur med
den högra.
Man måste kunna släppa taget om det man ger och verkligen inte förvänta sig något i retur.
Man måste vilja erkänna att andra kan göra saker lika bra eller bättre än dig själv.
Man måste kunna acceptera att andra gör saker sämre än dig själv.
Jag är verkligen inte bättre än någon annan människa men jag vet att jag är en jävligt bra sådan.
En sån där som jag själv skulle vilja alltid fanns där vid min sida.
En som alltid finns där oavsett vad jag gjort eller vad jag har varit med om.
Jag är inte bättre än någon annan men jag är förbannat bra ändå.
Jag tänker inte be om ursäkt för att jag tycker bra om mig själv.
Jag tänker heller inte be om ursäkt för att jag känner att ibland så räcker jag inte till.
Jag är jag, varken mer eller mindre.
Självklart finns det dagar då jag hatar mig själv av olika anledningar men det gör inte att
jag respekterar mig själv mindre för det.
Det gör bara att jag utökar vidden av min förståelse för mig själv.
Jag vet om mina begränsningar och låter dom inte begränsa mig.
Jag vet om min storhet men låter inte den stiga mig åt huvudet.
När jag räknar samman mina goda och ställer dom emot mina dåliga sidor så vinner
den goda sidan överlägset, till och med förkrossande.
Men för den sakens skull så driver jag inte mig själv till något övermod.
Jag stannar upp och gör en sak i taget men jag fortsätter göra dom högst frivilligt.
För hur det än kommer sig så handlar det alltid om val vi gör i livet.
Mitt val stannar vid att fortsätta leva i mitt liv utan att våndas.
Jag är inte bättre än någon annan, men jag är fan inte sämre än någon heller.

Att tillåta sig känna

Det finns alldeles för många som idag går och förtrycker sina känslor.
Det kan vara känslor av väldigt olika karaktärer och känslor vid väldigt olika tillfällen.
Jag tycker att det är synd, riktigt synd när man väljer att hålla tillbaka det som bubblar inom sig för oftast så mår man själv och situationer i sig mycket bättre av att lyftas fram.
Det är inget fel i att bli glad när man vinner på en lott.
Det är inget fel i att bli glad när man blir förälder.
Det är inget fel i att bli glad när man får ett jobb man sökt och verkligen hoppats på att få.
Det är inget fel i att bli glad när man slår ett bra slag på golfbanan.
Det är inget fel i att bli glad när man sitter och pratar med någon och känner den där direkta kontakten.
Det är inget fel i att bli arg när man ser någon bli orättvist behandlad.
Det är inget fel i att reagera på tunnelbanan när någon beter sig som ett svin.
Det är inget fel i att försvara någon som behöver hjälp och stöd.
Det är inget fel i att skoja om döden.
Det är inget fel i att ligga kvar lite längre i sängen.
Det är inget fel i att ta den där extra godisbiten.
Det är inget fel i att säga till någon vad det är du verkligen tycker och tänker.
Det är inget fel i att vara dig själv.
Det är när du vänder alla dessa delar emot dig själv och sätter upp hinder, regler och andra saker som kommer i vägen för ditt eget tänkande, ditt eget tyckande, din egen vilja, det är då som det börjar knasa till sig lite grann.
Tvivla inte på dig själv och ditt omdöme.
Framför allt, lyssna inte för mycket på andra och ta för stort intryck av vad dom säger och tycker.
Deras åsikt är deras, framodlad av olika saker som format deras liv.
Om du tycker att en sak känns moraliskt fel så ska du heller inte göra den utan tvärtom protestera emot att någon vill göra det.
Att tillåta sig att känna är att tillåta sig vara mänsklig och det kan aldrig, aldrig vara fel.
Det är när vi faller in i fåran bakom skottskadade vargar som vi helt plötsligt börjar agera som blinda får som inte vågar annat.
Med mer kärlek, mer omtanke, mer kärlek och framför allt mer förståelse så kan vi komma varandra oändligt mycket närmare.
Jag förstår att vissa känslokalla grupper är totalt livrädda just för att sånt ska hända.
Dom har ju minsann varit utan kärlek i hela deras liv och se vad långt dom har tagit sig nu när dom gått den hårda vägen.
Jag skulle vilja säga att dom har gått in i en återvändsgränd som verkligen inte kan leda till något som helst gott.
Vi måste i större utsträckning vara modigare och räcka ut handen till varandra.
Vi måste lägga hatet och osäkerheten åt sidan.
Vi måste låta oss själva ta plats i våra egna liv.
Att tillåta sig själv att känna är en punkt som jag värnar om.
Jag känner att jag kan göra nytta genom att lyssna och säga vad det är jag faktiskt tycker.
Jag kan göra skillnad, det kan du också.

Mina barn kan aldrig bli bättre kopior av mig själv

Vi pratar ofta om hur vi ärver drag av varandra, hur vi påverkas av varandra, hur vi ser delar av varandra i oss när man pratar om oss själva kontra våra föräldrar och så är det på många sätt.
Men en sak som väldigt ofta missuppfattas att föräldrar när dom ska fostra sina barn är deras behov av att förverkliga delar av sig själva genom just sina barn.
Det är otroligt orättvist att vilja göra barnen till bättre kopior av dig själv.
Dels så är det otroligt nedvärderande av dig själv och den människa du har vuxit upp till men även en fruktansvärd orättvisa emot ditt eller dina barn.
Det är ett liv du har varit med och skapat och som du på många sätt formar under dess uppväxt men du får aldrig låta det gå så långt att det landar i ditt mål att förverkliga det du själv inte kunde åstadkomma.
Förstår du inte vilken enorm skada du åsamkar genom att lägga en sån press på ett barn.
En prestationsångest som ska tynga dess axlar och det bara för att du själv vill ha något att visa upp.
I ditt försvar så säger du säkert att du bara gör det för ditt barns bästa.
Att du själv inte fick det stöd för att kunna uppnå det som du nu vill att ditt barn ska.
Jag säger, lägg ditt förbannade ego åt sidan och ge fan i att vara den personen.
Sluta förstör ditt barn och börja vara en förälder istället.
Sluta jämför ditt barn med dig själv eller andra i dess omgivning och se istället ditt barn för vad det är, nämligen ditt barn, ingen förlängning av något annat.
Jag älskar mina barn helt utan förbehåll och jag är så fruktansvärt stolt över att dom vuxit till vuxna begåvade människor, individer med helt egna egenskaper och talanger.
Visst finns det stråk av mig i dom men det kan man inte helt undvika.
Men stoltheten av att se dom just som dom är och hur dom ständigt överraskar mig med deras sätt att ta sig över gränser helt främmande för mig gör att jag känner mig riktigt jävla bra som förälder.
För vad kan värma mer än att se ens barn stå på sina egna ben och göra saker, våga saker som jag själv skulle vara livrädd för.
Det får även mig att växa och känna vilken bra människa jag faktiskt är.
Mina barn kan aldrig bli några bättre kopior av mig själv.
Dom är sina egna original.
Och det är originalen som är värdefulla, inte dom bra eller för all del, dom bleka kopiorna.

Våld föder våld

Det går inte att komma undan hur vi idag matas av våld via olika kanaler i samhället.
Är det inte på grund av ett direkt våld ute i vardagen med rån, våldtäkter, misshandel och annan skit som sker både innanför dörrarna i våra hem så är det ute på gatorna, i butiker, i joggingspåren, i förorterna eller på krogen.
Vi möts av det lilla våldet precis överallt.
Är det desperationen över att vi inte har någonting att säga till om det stora våldet som leder oss människor till det eller vad är det som gör det.
Är det stressen i vardagen, eller tristessen i vardagen som gör sig påmind.
Vi små människor betraktas ofta som utbytbara brickor av dom styrande och det ger sig väldigt ofta uttryck i en frustration som idag ofta omnämns som terrorism.
Jag vill på intet sätt legitimera någon form av våld eftersom jag tycker att man ska kunna lösa alla problem som berör oss utan att just använda skrämsel, hot eller våld.
Väljer man det så tycker jag att man visat att man själv förlorat, att man inte tror på att det man själv har i bagaget räcker till för att övertyga andra om att det man har är något bra.
Jag äcklas av politiker som slår sig för bröstet och ständigt pratar om att man måste rusta upp för att skydda sig själva, är det verkligen en lösning som vi vill tro på, som vi vill se, inte jag i varje fall.
Maktgalna presidenter pratar om dom mest bestialiska lösningar på att eliminera sina motståndare som om det bara vore en spelplan eller ett tv-spel.
Att jämna länder vid marken, att utrota folk för att dom ses som en fara.
Här i vårt lilla fredliga land så står krigskåta militärer inför enorma övningar för att visa att vi minsann kan försvara vårt lilla land om den elaka satan från öst får för sig att invadera oss med sin krigsmakt.
Varje vapentillverkare skrattar sig glada varje steg till banken eftersom deras konton blir allt fetare ju mer den hatiska stämningen piskas upp i media.
Vi ska gå och vara konstant rädda så att deras verksamhet kan fortgå utan avbrott.
Det är något väldigt sjukt i samhället när man hellre pratar om hämnd och krig än försoning, förståelse och medmänsklighet.
Jag äcklas också minst lika mycket åt dessa individer som på gräsrotsnivå sprider skräck och terror genom att köra ihjäl människor med stulna bilar, genom att spränga hemmagjorda bomber på ställen där så många som möjligt vistas.
Ingen människa har någon som helst rätt att ta någon annan människas liv.
Att sen göra det i någon stats namn eller någon guds är verkligen skit samma, ingen har den rätten.
Men med vapen kommer makt och med makt kan man köpa våld och genom att köpa våld kan man tvinga på sig ännu mer tillgångar på olika sätt.
Att för sitt land se mångmiljardsförsäljning av vapen som något gott visar vilken pervers verklighet dessa rika maktgalna idioter lever i och hur totalt skrupelfria dom verkar känna sig trots vetskapen om att det dom just sålt sannolikt kommer att döda tusentals, kanske hundratusentals människor.
Vi måste ta oss ur den här spiralen av ondska annars kommer vi komma dit några enstaka psykopater faktiskt vill, en värld där ingen vågar lita på den andra.
Det finns mycket ruttet, mycket sjukt under ytan i vår värld idag, mer än någonsin tidigare men jag vägrar tro att vi bara vill varandra illa.
För mertalet av alla människor är inte destruktiva, dom är inte fientliga.
Dom flesta vill bara överleva och leva i en så normal vardag som möjligt.
Dom vill se sina föräldrar leva hela sina liv och samtidigt få chansen att kanske uppleva barnbarn.
Våld föder våld men vänlighet föder vänlighet.
Så tänk ett steg till innan du eller någon annan dömer ut något.
Det går alltid att hitta positiva saker i dom allra flesta saker i livet.
Man behöver inte generalisera människor bara för att vissa försöker tvinga på dig ett sånt tänk.

Ensam blir man inte.....

Det finns många som tycker att det gömmer sig en stor tragik bakom ensamhet men behöver det verkligen vara så.
Ensamhet kan lika gärna vara något som är självvalt, något som har växt fram.
Ensam är inte något man bara blir, det kan också vara när man gör saker som ligger i en linje långt utanför vad ens krets tillåter eller accepterar.
Vad är det då som kan driva en till ensamhet.
Självklart finns det så otroligt många olika svar på den frågan.
Men ett vanligt tror i varje fall jag är en grund som läggs i när man känner ett utanförskap.
När man inte riktigt når fram i ett socialt sammanhang som tidigare känts som en trygghetszon.
Man blir inte ensam helt utan vidare, det sker en hel massa val på vägen.
Val man gör själv och val som andra i ens omgivning gör.
Vad kan man då göra åt saken.
Precis som att det finns en massa orsaker till att man blivit ensam så finns det lika många olika sätt att bryta ensamheten och göra något positivt av det.
Man kan inte räkna med att saker löser sig av sig själv.
Man kan inte förutsätta att andra ska lösa saker åt dig.
Man kan inte gå i tron om att saker inte kan ändra sig.
Man måste vara villig att ta det första steget själv även om så inte blir fallet.
Men just den där viljan att göra det kan vara den lilla nyckeln som behövs för att man ska kunna gå ut från ensamheten och in i vad man nu söker.
Det kan vara så att man får räkna med att man gör det med mikroskopiska steg men man får heller inte blir avskräckt för att ta tiomilakliv.
Möjligheterna är nästan oändliga och det är hos dig valet sitter.
Det handlar om att öppna upp sig och bjuda in andra i ditt liv lika väl som att du ställer dig villig till att intressera dig för andra.
Gå inte ständigt och tyck synd om dig själv och gnäll över din situation.
Du är den första som kan förändra den.
Jag säger nu verkligen inte att det är något lätt projekt som du har framför dig, tvärtom.
Det kan vara den svåraste, tuffaste utmaningen som du någonsin ställt dig själv inför.
Men låt inte det vara ett hinder, för bakom det berget som du ser framför dig så finns en annan del av världen som väntar på dig.
Kanske inte bara guld och gröna skogar, men så otroligt mycket som gör ditt liv värt så mycket mer.
Man blir inte ensam utan vidare men det är lätt att hamna i negativa spiraler.
Ibland kan man behöva en knuff eller ge någon annan en liten uppfriskande smäll i ansiktet så att man hajar till och gör sig själv medveten om vad som faktiskt finns.
Att kasta bort sitt liv på att gå omkring och gnälla på alla om som man missat eller tycka att man aldrig blir sedd för den man är och bara vara bitter hjälper ingen, allra minst dig själv.
Ensam kan vara skönt att vara emellanåt men stanna inte kvar i det tillståndet utan ta dig gärna vidare till den sociala gemenskapen igen, den ger dig mycket mer näring, mycket mer liv.
Du behöver inte skaffa dig femhundra så kallade vänner via Facebook eller söka så många gilla som möjligt via Instagram bara för att inte ses som en eremit av idag.
Det räcker med att du faktiskt lever i ditt eget liv och att du tillåter andra att leva i detsamma.
Ensam är inte något man bara blir.
Ensam är oftast ett val som man gör, som man har gjort.
Kanske är det så att den där ensamma behöver just din utsträckta hand för att känna ett litet strå av hopp i sitt liv.
Kanske kan du vara den som gör skillnad.
Se inte bara en ensam människa som någon som har pest eller kolera.
Se den personen som en människa, precis som du och jag.

Livet är som en bergodalbana

Det går inte att komma undan, livet är verkligen något som hela tiden ger och tar.
Ingen går fri från det om man inte själv väljer att frigöra sig från det men har man kommit till den punkten då har man fått gå ett steg för långt.
livet i sig är inget självklart och verkligen inte det som man fyller det med heller.
Vi har alla möjligheter att göra olika saker med det men vi har samtidigt väldigt olika möjligheter att förverkliga det vi vill och hoppas på.
Alla har inte tillgång till den där räkmackan varje dag som gör att livet bara ter sig lätt.
Vissa kan dagligen kämpa för att nå en bråkdel av vad andra fått tilldelat sedan barnsben.
Jag har haft fördelen i att ha haft en ekonomiskt mager uppväxt med två underbara föräldrar som ständigt kämpat för att få ekonomin att gå ihop.
Det jag istället fått har varit en fri tillgång på omtänksamhet, välvillighet, kärlek och en ständig påminnelse om att vi alla kan få det lite bättre om vi hjälper varandra när vi kan.
Livet är som en bergodalbana.
Ena dagen så mår man jättebra och allt tycks vara solsken och rosor.
Ingenting ter sig omöjligt och man ser fram emot nästa dag och nästa.
Sen kommer dom där svackorna som gör att man bryter ihop inom sig.
Man blir ledsen och mörk i sitt sinne, känner sig ensam och missförstådd.
Den där tryggheten som man söker eller som i varje fall jag söker den finns inte alltid där utan man får jobba för att komma fram till den, dag ut och dag in.
Lite grann är det just det som gör att jag älskar mitt liv, för det innehåller så mycket som gör att jag aldrig tar något eller någon för givet, ibland inte ens mig själv.
Ena dagen så växer jag inom mig av stolthet när jag ser vad mina döttrar åstadkommer, hur otroligt duktiga och fantastiska kvinnor dom är av idag.
Hur deras mod vida överstiger mitt eget och hur dom ständigt växer som människor.
Nästa dag kan jag skjutas i sank totalt över att någon jag känner fått ett cancerbesked och inte vet hur framtiden kommer att se ut eller om det ens kommer att finnas någon.
Vad jag egentligen vill komma till idag är att vi måste bli bättre på att ta tillvara på dagen.
Inte se den som en slit och släng pryl.
Vi måste lära oss av våra erfarenheter och inte se andras liv, andras kroppar som våra tillhörigheter.
Du äger dig själv och ditt liv, du kan aldrig någonsin bestämma eller råda över någon annan vuxen människas val.
Du kan genom att vara en förebild påverka barn och ungdomar men du får aldrig utnyttja dessa i något som helst egensyfte, gör du det så saknar du något viktigt i ditt liv.
Jag återkommer många gånger till mina föräldrar och det finns en självklarhet i det för min del.
Det är dom som har satt sin prägel på vem jag är idag.
Att min mamma idag sitter i sin rullstol och bara kommunicerar via direkta tilltal får inte mig att vilja träffa henne mindre ofta, tvärtom.
För mig betyder det mycket att jag kan komma dit och bryta hennes vardag genom att bara finnas där runt henne och hennes idag så kallade grannar.
Jag lever idag i en roll där jag accepterat att mamma aldrig kommer komma tillbaka till den rollen som hon tidigare i livet hade för mig.
Det är mer som om att livets cirkel verkligen sluts när jag är hos henne.
Hon var med från början och tog hand om mig när jag inte kunde det själv och nu finns jag där och gör mitt bästa för att ta hand om henne i den mån jag själv kan.