Jag ser min mamma försvinna mer och mer

Jag måste säga att jag älskar att hälsa på hos min mamma på hennes boende.
Men jag gör det delvis med en sorg i mitt hjärta varje gång.
För det är inte lätt att se mamma försvinna bit för bit.
Varje gång som jag kommer dit så har en liten uns av hennes personlighet tagit farväl.
En liten bit som aldrig kommer att komma tillbaka igen.
Det är en grym sjukdom hon bär på eller jag skulle snarare vilja kalla det för en process.
Det som händer i henne är att det medvetandet som vi använder i vårt spel med varandra försvinner, promille för promille, procent för procent.
Säkert är det mätbart för dom som faktiskt jobbar med dessa bitar och kanske skulle mamma kunna betraktas som ett intressant forskningsobjekt för någon.
Men nu är inte mamma det, hon är bara min mamma, min mamma som inte längre är den mamma som hon var under hela min uppväxt.
Stundtals så sitter hon där som ett kolli och bara tittar rakt ut i luften men ibland så glimtar det till och man får en kontakt med henne som faktiskt ger respons.
Jag kan se hur vissa saker man säger får ett fäste som visar någon form av känsloyttring hos henne.
Mamma försvinner verkligen mer och mer och ibland ser jag att hon ser med frågande ögon på mig med en undran om vem jag är.
Det gör ont i mig men jag, bara jag kan döva den smärtan genom att acceptera att fallet är just så.
Min vetskap om att mamma aldrig kommer bli bättre brottas dagligen med min önskan om att läget vore helt annorlunda.
Jag trodde verkligen inte att jag själv skulle hamna i en position i livet där jag nu får mata min mamma när jag är där och hon ska till att äta.
Jag kunde för mitt liv inte fantisera om hon skulle sitta där med så dålig syn att hon knappt ser maten hon har framför sig, än mindre förstår när hon spiller det hon tar till sig.
Hon försöker verkligen emellanåt att göra det hon alltid har gjort, men hur lätt är det när kroppen inte längre lyder.
När kopplingen emellan hjärnan och motoriken i armar, händer och fingrar inte längre spelar som det en gång gjort.
Det är verkligen som att se den allra sista biten i cirkeln ritas dit, livets så kallade cirkel.
Den har sin början och den har sitt slut och dom liknar just i detta fall väldigt mycket varandra.
Behovet av hjälp för att lösa dom enklaste saker finns där konstant igen och det är något man får, det är något jag får acceptera.
Pappa hade ett slut på sitt liv som på intet sätt var likt mammas, men det är ju så det är med allt i livet
Vi lever olika liv under liknande men ändå lite olika på något eller många sätt.
Jag ser min mamma försvinna mer och mer men i mig så finns det så många fina minnen.
Minnen som har präglat mig och mitt liv och gjort mig till den jag är idag.
Så mamma, fastän jag ser dig försvinna så kommer du alltid att bestå, bestå i mitt hjärta.