Var vän med andra men älska dig själv

I min vardag så har jag en viss strävan efter att vara vän med min omgivning.
Jag menar då inte en vän som jag delar precis allt med men tillräckligt mycket
att jag ska känna en närhet istället för en direkt utanförskap.
Nu är det inte så att det går att genomföra i alla sammanhang utan där kommer mitt fria val in.
Det är jag själv som väljer mina vänner likaväl som det är mina vänner som väljer mig.
För att överhuvudtaget komma dit så måste jag både vara villig att ge och att ta.
Jag måste visa en förståelse för vad andra vill och i samma veva känna att det åtminstone inte känns fel för min egen del.
Jag tycker om att vara vän med andra, det underlättar liksom mitt liv, blir mindre energikrävande friktion och jag får i sluttampen mer tillbaka att förvalta.
Grunden till att kunna vara vän för min egen del är vad jag själv tycker om mig själv.
Om jag ständigt skulle gå och grunna på saker och ting hos mig själv så skulle jag inte kunna ge det jag vill av mig själv, av mitt inre.
Jag vill ju inte bjuda på skämt gods.
Jag vill ju inte ge något jag inte vill ha själv.
Jag vill ju inte ge något bara för att bli av med det.
Nej, jag vill ge något för att jag tycker att det är väl värt att ge.
Så min grund den ligger där som ett gjutet fundament.
Min grund är solid och den består av min kärlek till mig själv.
Den består av den respekt jag känner för mig själv och mitt agerande.
Jag känner en tillit till mig själv i det jag gör och det gör att jag känner mig trovärdig.
Jag kan faktiskt gå så långt att jag till och med kan säga att jag älskar mig själv.
Ja, i varje fall allt som oftast.
För visst kommer det tillfällen då även jag fallerar och brister i mitt eget omdöme men jag är precis som alla andra på denna planet, jag är inte mer än människa.
Kanske är det just min kärlek till mig själv som gör mig så öppen till andra i min omgivning.
Det är ju inte så att jag springer efter andra i min vilja att söka vänner men min dörr den finns alltid där på glänt och jag har ingen taggtråd ovanför mitt staket som omger mig och mitt ego.
Istället så finns det många lösa plankor man kan lyfta på och titta in om man så önskar.
Många säger att man dömer andra efter sitt eget inre, sina egna tankar om sig själv och det kan nog vara mycket sanning i det.
Det är lite just därför som jag försöker att hålla mig på den positiva sidan och se andra med ljusa istället för mörka, inskränkta ögon.
Försök att hitta en väg där du tycker om dig själv, kanske till och med så mycket att du älskar dig själv för den du är.
Hittar du den så tror i varje fall jag att du kan ge så otroligt mycket mer, att du kan ta emot så mycket mer än om du under motsatta omständigheter sätter upp murar och hatar det du har.
Gör ditt liv värt att leva och se det positiva i att just du finns.
Du har ett liv, ta till vara på det, det är faktiskt ditt ansvar, ingen annans.