Jag är ingen stjärna men jag lyser ändå

Konstigt ämne kanske någon tycker men dom som känner mig förstår.
Jag menar verkligen att jag inte är någon stjärna.
Jag är inte den där personen som vill påkalla allas uppmärksamhet.
Jag har inte det där stora egot som säger att jag är lite bättre än andra och när andra tror att dom har mer rätt än jag själv så kan dom bara dra åt helvete.
Nej jag är den lite mer tysta stjärnan, den som försöker att lysa upp sin omgivning i hopp om att den ska må lite bättre.
Den som försöker se det andra missar.
Den som tycker att det är viktigare att bry sig lite mer om andra än bara om sig själv.
Jag är ingen stjärna men jag lyser ändå.
Hmm, tycker faktiskt om den meningen.
Jag kommer aldrig att slå knut på mig bara för att få min vilja igen, för att synas, för att höras.
Jag gör inte det för jag vet ju att jag syns ändå.
Det är inget konstigt med att vilja synas, tvärtom, det är något vi alla har ett behov av men vi har det på väldigt olika sätt.
En person som tycker om att skrika och skräna, gärna störa i olika situationer bara för att den vill vara den där personen som ska synas, den blundar jag hellre för.
Den personen berör mig verkligen otroligt lite.
Det viktiga är inte att ständigt vara i centrum, att ständigt stå på brigaderna, att uttrycka sig i tid och otid.
Det viktiga är vad man faktiskt gör.
Jag skulle kunna slå mig för bröstet, vara tuffare, mera framåt och kräva mer utrymme så att hela mitt ego får plats, men det vore inte jag.
Istället så väljer jag att hålla mig lite där i bakgrunden, se, begrunda och tänka på vad det var jag just såg.
För mig är det viktigt att få vara den jag är för då kan jag ge så otroligt mycket mer av mig själv.
Och på något sätt så tror jag att det är en väldigt bra egenskap, en bra gåva som jag besitter.
Jag är inte någon stjärna men jag lyser ändå för jag känner mig sedd för den jag är, eller ja i alla fall oftast.
Men dom gånger jag inte gör det gör mig mindre för det är inte mitt bekymmer att jag inte blir sedd.
Jag ser det istället lite grann som betraktarens förlust.
Jag finns ju här och kan inte vara någon annan än just den jag utger mig för att vara, dvs mig själv.