Många verkar tro att man inte kan ändra sig.
Att man är stöpt på ett sätt och sen går ränderna liksom aldrig ur.
Att man har ett beteende så djupt rotat i sig att man inte kan förändra sig.
Den tron är ofta väl förankrad både i vad man tycker om sig själv och om andra.
Man dömer helt enkelt efter det som har varit.
Men behöver det vara så och är det verkligen så självklart.
För mig är det ett föråldrat tankesätt.
Det där uttrycket "skomakare, bliv vid din läst" eller att man av tradition ska hålla sig till det man alltid gjort "för så ska det vara" är inte något jag kan hålla med om.
Jag har lite högre tankar om andra människor, och jag har betydligt högre tankar om mig själv.
Nu är det inte så att jag jämt är en motsträvig barriärbrytare men jag är i varje fall hyfsat bra på att se både mig själv från sidan och andra på ett så objektivt sätt som möjligt.
Självklart ser inte jag alltid helhetsbilden i alla sammanhang men det har att göra med att trots att jag försöker förse mig själv med så mycket fakta som möjligt i olika sammanhang för att kunna göra en så korrekt bedömning av något som möjligt så räcker det ändå inte alltid hela vägen fram.
Men jag försöker i varje fall och det tycker jag ska vara gott nog.
Ingen människa är ofelbar, ingen människa är totalt omöjlig i att ändra sig, det handlar bara om att man ska se till att hela tiden vara lyhörd och ha en vilja att åtminstone försöka att förstå.
Okunskap är ofta vår största fiende, okunskap och brist på respekt.
Den fienden är faktiskt lättare att besegra än vad vi ibland vill erkänna och det beror oftast på en inneboende rädsla och osäkerhet för vad som komma skall när vi släpper in något i våra liv.
För att övervinna den rädslan så måste vi till hundra procent lita på det vi gör, inte ständigt gå vidare med bakdörrar öppna, livlinor utkastade.
Precis som när du har med små barn att göra så är det total ärlighet som är det enda svaret för att verkligen lyckas.
Vi kan så otroligt mycket vi människor men samtidigt så ska vi vara väldigt medvetna om att trots att vi kan mycket så finns det så otroligt mycket att lära.
Ibland kan det till och med vara rätt att tillåta sig själv att göra fel och acceptera det utan omsvep för att komma fram till något som i förlängningen kan vara mer bestående.
Jag vet med mig av mitt eget beteende att jag ibland kan betecknas som envis och trubbig och det må så vara men det är lite som jag är.
Men om vederbörande nu bara tycker just det om mig så har den personen heller inte sett hela mig.
Den har bara fäst sin blick, sin åsikt, sin tro om mig baserad på ett fragment av vad som är jag.
Det finns så otroligt mycket mer att se av mig om man verkligen tittar.
Nu kräver inte jag det av någon utan det är helt upp till respektive betraktare om den vill se mer av mig, om den vill lära känna mer av mig, om den kanske rentav vill veta vem jag är på riktigt.
Jag är villig att ändra mig i mitt beteende om jag ser ett värde i det, något som gör mig till en bättre version av mig själv och som jag kan tycka om ännu mer.
För det är till syvende sist det som det hela handlar om, att vi ska tycka om oss själva så pass mycket att vi orkar vara oss själva, ge av oss själva och dessutom i samma veva kunna ta emot av andra.
Hela livet handlar om att ge och ta, inte ge och få, ta inte fel på det.
Om du har förmågan att ge så kommer det per automatik och ska ske helt utan några som helst återbetalningskrav.
Om du får något av någon så ska den personen inte kräva något i retur för då har du inte fått det du har fått, då har du bara tillfälligt fått en lånad tjänst och det är verkligen inte samma sak.
Det är aldrig försent att ändra sig i sitt beteende men det måste komma inifrån dig själv, du måste vilja det, du kan inte bara säga att du ska ändra dig, att du ska göra si eller så, att du efter det där kommer att förändra dig helt.
Gör du det då bedrar du bara dig själv först och främst men sen även hela din omgivning och kontentan av det hela blir att du då saknar all trovärdighet.
Det handlar bara om din vilja, ingen annan.
Skyll inte på omständigheter eller att det är jobbigt just nu.
Det är bara skitsnack för att du vill välja en slöare väg än den du borde ta.
Visa att du har det som krävs för att leva i ditt liv utan att ständigt vara som en liten amöba på din omgivning, den kan inte ständigt lösa dina problem.
Ändra på dig själv istället för att andra ständigt ska anpassa sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar