Språk isolerar folk

Det är lite ironiskt tycker jag hur världen som blivit så otroligt mycket öppnare under det senaste seklet samtidigt blivit mer reserverat.
Jag menar i det att parallellt med att människor från olika delar av världen har rört på sig i en mycket större omfattning och att våra olika kulturer blandats med varandra så har det blivit väldigt uppenbart att våra olika språk som vi uttrycker oss i samtidigt blivit som till en kil mellan oss.
Osäkerheten mellan grupper som inte förstår varandra rent språkligt har gjort att vi istället för att integrera oss med varandra dragit oss tillbaka under våra stenar i tron om att det är säkrare där.
Rädslan för vad som sägs i mindre grupper har blivit mer påtaglig i samma takt som våldet blivit en allt vanligare del i vårt samhälle.
När vi inte vet vad som sägs så blir vi genast mer osäkra och den osäkerheten fortplantar sig vidare till vårt vidare beteende.
Vi känner oss helt enkelt utestängda från vad som borde vara en större gemenskap, en större förståelse, en större vidsynthet.
Det är verkligen så att när man kan göra sig förstådd på ett annat språk så blir man mer accepterad.
Man har liksom öppnat upp ett gemensamt forum, en plattform på vilken man kan stå tillsammans.
Genom att ha gjort det så har man visat att man är villig att dela med sig av sig själv.
Väljer man däremot att istället vända språket emot sin omgivning så väljer man samtidigt att stänga ute andra och genast så skapar men en form av något som känns väldigt obekvämt.
För mig har det alltid varit viktigt att försöka förstå vad andra menar, vad andra tycker, tänker och känner för då kan jag göra en egen bedömning av vad det faktiskt är dom vill ha sagt.
Om jag stängs ute från den möjligheten så känner jag mig genast väldigt utelämnad.
Nu är det inte så att jag inte har någon som helst förståelse för att till exempel invandrare pratar sina språk sinsemellan men känslan av utanförskap blir för mig väldigt påtaglig när jag inte förstår.
Att inte förstå är tyvärr något som skapar ett gap emellan grupper och jag är en förespråkare av att man istället ska söka vägar som snarare kan överbrygga den typen av situationer.
Det handlar samtidigt om respekt och god ton emellan människor.
Visst, vill någon förklara något för någon på sitt språk för att man saknar orden så är det en sak men jag tycker att man alltid ska försöka.
Jag begär inte att man ska kunna allt vart man än kommer men om man visar en god vilja i att åtminstone försöka så tror jag att man kommer väldigt långt.
Låt inte språk isolera språk, låt språk istället skapa en gemensam värld, en värld där vi vill leva bredvid varandra, inte åtskilda från varandra.

Jag är ingen stjärna men jag lyser ändå

Konstigt ämne kanske någon tycker men dom som känner mig förstår.
Jag menar verkligen att jag inte är någon stjärna.
Jag är inte den där personen som vill påkalla allas uppmärksamhet.
Jag har inte det där stora egot som säger att jag är lite bättre än andra och när andra tror att dom har mer rätt än jag själv så kan dom bara dra åt helvete.
Nej jag är den lite mer tysta stjärnan, den som försöker att lysa upp sin omgivning i hopp om att den ska må lite bättre.
Den som försöker se det andra missar.
Den som tycker att det är viktigare att bry sig lite mer om andra än bara om sig själv.
Jag är ingen stjärna men jag lyser ändå.
Hmm, tycker faktiskt om den meningen.
Jag kommer aldrig att slå knut på mig bara för att få min vilja igen, för att synas, för att höras.
Jag gör inte det för jag vet ju att jag syns ändå.
Det är inget konstigt med att vilja synas, tvärtom, det är något vi alla har ett behov av men vi har det på väldigt olika sätt.
En person som tycker om att skrika och skräna, gärna störa i olika situationer bara för att den vill vara den där personen som ska synas, den blundar jag hellre för.
Den personen berör mig verkligen otroligt lite.
Det viktiga är inte att ständigt vara i centrum, att ständigt stå på brigaderna, att uttrycka sig i tid och otid.
Det viktiga är vad man faktiskt gör.
Jag skulle kunna slå mig för bröstet, vara tuffare, mera framåt och kräva mer utrymme så att hela mitt ego får plats, men det vore inte jag.
Istället så väljer jag att hålla mig lite där i bakgrunden, se, begrunda och tänka på vad det var jag just såg.
För mig är det viktigt att få vara den jag är för då kan jag ge så otroligt mycket mer av mig själv.
Och på något sätt så tror jag att det är en väldigt bra egenskap, en bra gåva som jag besitter.
Jag är inte någon stjärna men jag lyser ändå för jag känner mig sedd för den jag är, eller ja i alla fall oftast.
Men dom gånger jag inte gör det gör mig mindre för det är inte mitt bekymmer att jag inte blir sedd.
Jag ser det istället lite grann som betraktarens förlust.
Jag finns ju här och kan inte vara någon annan än just den jag utger mig för att vara, dvs mig själv.

Vacker på insidan eller vacker på utsidan !

Hur mycket spelar utseendet roll idag.
Väldigt mycket om du frågar mig.
Men idag till skillnad från om man backar 30-40 år så har vi gått till betydligt ytligare bedömningar.
Vi ser en människa och gör en snabb slutledning där vi dömer den vi just sett.
Hur ser du själv på olika typer av människor.
Om du ser en vanlig, anonym tjej eller kille vad tänker du då, eller tänker du överhuvudtaget någonting alls.
Många av den kategorin är den typen som man bara låter obemärkt passera.
Om det kommer en tungt piercad person, gärna med några skyltande tatueringar, vad rör sig i ditt huvud då.
Om du ser en vältränad tjej eller kille, kvinna eller man, hur rör sig dina ögon då.
Om det är en person som du bedömer är av utländsk härkomst, vad är då din tanke.
Skiljer du på om det är en tysk, grek, spanjor, arab, kines eller kanske en somalier.
Hur ofta dömer du människor efter deras utseende.
Hur ofta har du gett en människa en stämpel innan du ens växlat ett ord med vederbörande.
Hur ofta ger du dessa människor en chans att verkligen visa vilka dom faktiskt är.
Vi lever i en väldigt rasistisk tidsera där många ifrågasätts innan dom ens får en chans.
Dom har en lång uppförsbacke där dom hela tiden måste bevisa sin oskuld istället för att bara få vara sig själva.
Hur ofta låter du personer genom sina handlingar verkligen visa vilka dom faktiskt är.
Man måste inte ständigt ifrågasätta varje sak någon gör.
Inte alla har en baktanke genom sitt agerande.
Det finns faktiskt ärliga människor, människor som menar det dom säger och gör.
Jag vet det eftersom jag själv är en sådan.
Och eftersom jag vet att jag är en sådan människa så vet jag samtidigt att det finns andra som är och tänker precis som jag.
Det är sjukt när andra dömer oskyldiga bara för att dom själva är obekväma i sina egna liv.
Det finns ingen rättvisa överhuvudtaget i det.
Om du väljer att döma alla efter vad andra har sagt eller tyckt så har du gjort ett grovt övertramp i din egen integritetsbedömning av andra och av dig själv.
Det finns så många som är så vackra på insidan, inte bara på utsidan och dom missar du om du inte ens är villig att ge dom chansen.
Öppna dina ögon och tro på det du själv ser, det du själv vet, det du själv gör.

Varför är män så förtvivlat rädda för kvinnor!

Jag undrar och då menar jag verkligen att jag undrar, varför är män så förtvivlat rädda för kvinnor.
Vad är det som gör att bara för att merparten av män är fysiskt starkare än kvinnor så ska männen betraktas som mer värda, lite mer betydelsefulla.
Det är deras ord som ska vägas tyngst när det kommer till kritan.
Kvinnan hon duger bara till att vara där i bakgrunden av mannen.
Gärna supporta med lite tilltugg, glada tillrop och ett huvud som är lagom böjt för att visa respekt för överheten, ja det vill säga mannen.
Vilket jävla skitsnack det är på så många platser här i världen just när det gäller det.
Jag vill på intet sätt säga att här i lilla Sverige här har vi minsann lika värderingar i ämnet.
Inte fan har vi det, det går som en röd jävla tråd genom samhället när det väl kommer till kritan.
Tjejerna dom får slita för att sätta sig i respekt samtidigt som det bland männen ofta bara räcker med att dom ens nyser så har dom gjort sig hörda.
Vad är det som gör männen så förtvivlat rädda för kvinnorna.
Är det rädslan för att dom ska gå därifrån när barnet dom avlat tillsammans väl kommit ut.
Nu är det ju inte så jävla jobbigt att bli pappa utan till och med oftast en relativt behaglig upplevelse.
Kvinnan däremot ska ju bära på en ständigt växande övervikt som till slut ska ut genom ett relativt
litet utlopp.
Ont satan gör det också vet vi män som har varit med under en förlossning och jag kan nästan inte förstå hur man kan vilja vara med om det mer än en gång både med tanke på hur det ser ut och inte minst hur det låter under nedkomsten.
Är det så att männen i gemen har så svårt att acceptera att kvinnan klarar av den biten så fantastiskt bra, till och med utan oss män vid sidan av att vi är rädda för att inte känna oss behövda.
Jag blir så förbannad när man både till höger och vänster ständigt försöker stävja kvinnorna som om dom vore ett djur som behöver lära sig veta sin plats.
Kvinnor är människor, varken mer eller mindre.
Män är människor, varken mer eller mindre.
Vi människor behöver varandra.
Om vi inte har varandra så har vi ingenting.
Jag kommer aldrig att bli någon förkämpe för att se till att kvinnor ska få lika rättigheter.
Jag kommer inte det vara det för jag tycker inte det ska behövas.
Kvinnor har samma rättigheter som vi män, eller ska ha det.
För mig är kvinnor precis lika mycket värda som vi män och kommer alltid att vara det.
Kvinnor är lika fantastiska som vi män så länge vi accepterar varandra för dom vi är.
Inget kön är det andra mer värt.
Det är vad vi gör med våra liv och hur vi behandlar andra som spelar roll.

Vissa verkar hinna mer än andra, varför då !

Hur kommer det sig att en del människor verkar hinna med att göra hur mycket saker och ting som helst samtidigt som vissa stånkar och stönar över minsta lilla.
Visst är det konstigt att det är just på det sättet.
Många förnekar säkert att det är just på det sättet bara för att dom inte tittar på sig själva på ett tillräckligt objektivt sätt.
Jag ser det snarare som att dom inte ens tittar med sina ögon när dom går.
Dom skulle lika gärna kunna gå med ögonen slutna eftersom dom så gärna går i samma fotspår dag ut och dag in, gör samma rutiner och till och med helst äter samma mat.
Det är synd om dom för vad dom säger är ju att dom inte hinner att göra något annat.
Att dom inte orkar att göra något annat.
Att inspirationen helt saknas och med den så försvinner deras vilja i att förändra.
Bullshit säger jag, bara jävla bullshit.
Varför ska vissa alltid behöva bli serverade med saker och ting vad det än må vara för att dom själva ska hinna med något annat i deras liv.
Varför ska någon annan ständigt behöva ta av sin tid för att tillgodose deras behov.
Jag har verkligen inte något emot att hjälpa till varken till höger eller vänster men jag gör det bara frivilligt när jag ser att det behövs på riktigt.
Man kan lätt säga saker om andra som tar sig för av livet utanför deras vanliga box.
Jag väljer att säga, bra gjort.
Jag väljer att tycka att så länge någon gör det utan att ligga någon annan till last för att komma dit så är det bara fantastiskt kreativt.
Man måste inte planera ihjäl sig för att få saker och ting gjorde.
Man måste bara ha viljan.
Många gånger så är det nämligen bara det som det handlar om, att vilja.
Vi kommer till olika stolpar i våra liv där vi får anpassa oss efter vad vi har att förfoga.
Som barn så är vi beroende av våra föräldrar, skolor och olika fritidsaktiviteter men redan där handlar det dessutom vad vi själva tar oss för.
Vissa barn är påhittigare än andra och ser oändligt många mer möjligheter i att använda en boll, en pinne, ett papper eller vad det nu må vara.
Vissa barn är kreativa på ett annat mer destruktivt sätt som kommer till uttryck genom deras avundsjuka.
Kanske finns det något annat barn som har den där saken som det själv vill ha men inte får och genast vill det första barnet förminska värdet av det genom att säga negativa saker, reta eller till och med förstöra det bara för att jävlas.
Man gör det istället för att på ett kreativt sätt hitta något annat man själv tycker om.
Det här beteendet tar vi sen med oss när vi blir vuxna.
Vi ser en granne som köpt en ny bil, eller byggt en badtunna på tomten och genast så tittar den där berömda avundsjukan fram igen.
Jaha tänker du och säger det förmodligen till någon där hemma hos dig.
Nu har minsann grannen slagit på stort igen och med din negativa inställning till just det som grannen har gjort så kan du heller inte unna personen i fråga något gott i det hela utan du väljer att spy lite galla över vad du just beskådat.
Men varför går du där med den där missunnsamheten i ditt bröst.
Varför kan du inte istället tänka att, fan va kul att dom har gjort det där som vi pratat om att göra.
Gå över dit och säg några beundrande ord om det som är gjort så kanske du till och med blir bjuden över på ett dopp i poolen och får uppleva en allmänt skön stämning.
Du kanske till och med kan ta dig i kragen och fråga vederbörande om hur den har gjort för att bygga just den där som du också skulle kunna tänka dig ha och vips så har du istället för att skapa en missämja mellan två grannar skapat ett band.
Vad jag vill komma till är att alla har sin egen tid att förfoga över.
Jag har min och en av dom saker som jag tycker om att göra är det jag gör just nu, att skriva och därför unnar jag mig det så ofta som andan faller på och jag känner att jag har tid.
Visst önskar man ibland att dygnet hade 48 timmar för att man skulle vilja hinna med mycket mer men andra dagar tänker till och med jag att det vore skönt med dygn som bara var 12 timmar.
Alla har själva ansvar över sina egna liv och handlingar och jag skulle aldrig må bra av att ständigt utnyttja andra bara för att tillfredsställa mitt eget ego eller för att jag var lat.
Om jag behöver hjälp ja då kan jag tänka mig att fråga efter det men då är det verkligen för att jag känner mig begränsad i vad jag klarar av.
Ibland behöver man vara två eller flera för att göra en sak.
Jag tillhör kategorin människor som genom livet haft lite problem just med den saken.
Det vill säga att just be om hjälp istället för att lösa det själv men med tiden så har jag blivit bättre på det precis som jag har blivit bättre på att inte låta mig utnyttjas.
Det sistnämnda har gjort att när personer som jag vet kan lösa sina egna problem men inte gör det för att dom väljer minsta motståndets lag bara på grund av deras lathet får ett nej ifrån mig när dom ber om min hjälp.
Jag gör det inte för att på något sätt vara elak utan för att jag anser att dom inte ska utnyttja andra för deras egen vinnings skull.
Många gånger så handlar det helt enkelt om att vilja göra en sak, för om man vill så kan man otroligt mycket mer.
Många gånger så kan man hjälpa någon genom att inte hjälpa till utan låta den andra lösa sitt eget dilemma, sitt eget lilla så kallade problem.
Vi finns för att vi ska kunna hjälpa varandra, inte utnyttja varandra.

Världen behöver såna som mig !

Visst låter det skrytsamt men det är faktiskt inte alls avsikten.
Jag tycker mig vara en ganska ödmjuk och relativt insiktsfull kille av idag.
Men jag tycker faktiskt att världen behöver att lite fler av min modell får lite större plats
än vad vi faktiskt har idag.
Man tar alldeles för lätt på betydelsen av välvillighet, omtänksamhet och önskan om att vilja
andra gott.
Världen behöver faktiskt inte vara så hård och egoistisk som den ter sig idag.
Den skulle kunna vara så otroligt mycket varmare och då menar jag inte den allmänna globala
uppvärmningen utan hur vi är gentemot varandra.
Hur vi ser på varandra trots att vi kommer från olika förutsättningar.
Jag vet att jag tillhör kategorin människor som faktiskt för något gott med sig i betydligt större
omfattning än dom negativa sidorna.
För det är ju lite så med oss människor, vi har ju olika fallenheter och hur vi utnyttjar det.
För mig är det viktigt att lyssna på och ta hänsyn till andra människor men det får inte gå så
långt att man för den skull låter andra köra över en både en och två gånger.
Jag säger att världen behöver såna som mig för den behöver lite mer omvårdnad mot vad den
får idag.
Det är som att det finns en alldeles för fet gräddfil för negativa, onda, korrupta krafter som
hellre säljer in vapen i fattiga länder än skickar förnödenheter.
Visst flaggar man duktigt för varje hjälpsändning som genomförs men det känns mer som att
det verkligen bara är den där lilla toppen på isberget, den som alla ser.
Allt som sker i periferin, allt som sker under ytan, det talar man jävligt tyst om.
Till och med lilla oskyldiga Sverige som under många år lyckats freda sig genom en aura
av officiell medmänsklighet har blivit nersvärtat av vår exporterande vapenindustri.
Det skulle inte ens förvåna mig om spelindustrin som mångt och mycket lever på olika
krigsspel är stödda av vapenhandeln.
Dom går ju liksom hand i hand med varandra.
Man skapar ett behov av döda istället för att hjälpa.
Jag ser inte våld som en problemlösare utan bara en problemskapare.
För hur ska man kunna gå vidare med att finna lösningar gentemot andra om man dödar dom.
Man försvarar det ofta genom att säga att man gör det för den goda sakens skull.
Men hur kan det vara gott att ta någon annans liv.
Har man gjort det så har man gjort det och då finns det inte någon återvändo.
Jag tror verkligen på att godhet är något bra, något vi ska jobba vidare på.
Jag tror på att vi har en chans om vi bara är villiga att ta ansvar för våra gärningar.
Vi ska inte gömma oss bakom några jävla gudar, någon politik eller något annat trams.
Vi gör det vi själva gör, inte för att någon annan säger att vi ska göra det.
Vi gör det vi gör för att vi själva vill göra det vi gör.
Vi måste prata mer med varandra, inte bakom varandras ryggar.
Vi måste tro mer på varandra än så kallade skrivna ord, gamla traditioner, hörsägner eller
nyskapade, anpassade lagar och regler.
Använd ditt sunda förnuft för jag tror att du precis som jag faktiskt har ett sådant.
Använd det och sluta göm dig bakom andra.
Världen behöver såna som mig, såna som bryr sig, såna som ser dig, såna som vågar säga
det som behöver sägas, inte det som bara behöver höras.
Jag är jag och kommer så alltid att förbli.

Vad gör du om du ser någon som sitter och gråter!

Jag tycker om många saker i livet och en av dom är medmänsklighet.
Vad tänker du på när du hör det ordet.
Vad berör dig i dess innebörd.
Vad gör du om du ser någon som sitter och gråter!
Självklart spelar det in i vilken omgivning det sker.
Om du ser någon som sitter i en soffa på krogen och gråter så kanske går fram bara för att det är en så pass intim miljö att du bryr dig lite mer om personerna du omger dig med.
Du kan kanske själv inte riktigt slappna av och ha den där sköna stunden du sett fram emot om du har det där störande objektet i din närhet.
Vad väljer du att göra, stänga av och låtsas som ingenting eller väljer du rentutav att sätta dig där bredvid och faktiskt bry dig om personen du inte alls egentligen känner.
Eller låtsas du tänka att personen du ser där säkert tillfälligt bara blivit lämnad eftersom den andra inblandade personen bara gått på toaletten.
Det finns som sagt många olika versioner på hur det kan gå till och min fråga där till dig är, vilken väg väljer du att gå, hur agerar du, hur tänker du.
Det där var en tänkbar miljö, nu går vi till en annan ganska vanlig i denna storstad som Stockholm väl ändå får betraktas som.
Vad gör du om du ser en person sitta och gråta på ett pendeltåg eller en tunnelbana.
Du ser hur förtvivlad personen i fråga är.
Du ser hur förvirrat ledsen och övergiven den är med en total avsaknad empati från övrig omgivning.
Kanske sitter du ett säte ifrån, kanske flera, men det spelar verkligen ingen roll.
Det viktiga i det hela är att du är en av dom som ser.
Frågan är, bryr du dig.
En tredje situation jag tänker få dig att tänka till runt är en inte helt ovanlig plats just för gråt och det är under sommaren i en park på en bänk, helst gärna lite avskilt från den största mängden av passerande människor men ändå så pass nära att det inte undgår att se om man vill det.
Låter du den personen få sitta där i sin ensamhet av ren respekt eller kan du bara inte låta bli att gå fram och fråga om det finns något du möjligtvis kan göra.
Det kan ju vara så att personen bara vill vara ifred men en sak ska du vara helt säker på.
Det är helt säkert att den på något sätt uppskattar att du överhuvudtaget bryr dig.
För det finns nog inget värre än att inte bli sedd när man sitter någonstans ledsen, fylld med jobbiga, tråkiga tankar.
Så vad gör du när du ser någon som sitter och gråter.
Jag vet i varje fall vad jag skulle göra, jag skulle inte kunna låta bli att bry mig men det är för att jag är den typen av människa.
Jag gör det inte för att jag har ett behov av att lägga mig i utan för att jag har en inställning i mig att om det finns något jag kan göra så vill jag i varje fall försöka.
Man pratar idag väldigt mycket om en global uppvärmning och det skulle jag vilja se, inte i samma andemening som den det talas om utan om en öppnare, vänligare värld där vi faktiskt bryr oss om varandra.
Så länge vi går omkring och bara sprider egoism runt oss, fokuserar på egentid eller andra saker som bara har och göra med just en själv att göra så kommer vi aldrig komma varandra närmare.
Vi ska absolut tänka på oss själva också men det får inte gå till överdrift som det gör idag.
Många väljer att prioritera sig själva och sitt så mycket idag att dom helt tappar fotfästet till sin omgivning och när dom väl märker att det helt plötsligt har blivit så mycket kallare, så mycket farligare, så mycket fientligare utanför deras egna lilla sfär så kan det vara väldigt jobbigt att vända tillbaka till det trygga som en gång var.
Jag har aldrig gått in för att lära mina barn att först förse sig själva sen bjuda andra.
Jag hälsar alltid på en busschaufför, en som sitter i kassan eller kanske till och med en dörrvakt.
Vi är ju alla människor och det handlar om att vi åtminstone kan ge varandra respekt.
Vi kan alla göra det där lilla som behövs för att se den andra människan, det kostar ju ingenting, absolut ingenting alls.
Tänk ett steg till och fundera på vad som den där personen tar med sig av upplevelsen att ingen bryr sig om den när den sitter där och gråter, gör det och ställ den tanken emot motsvarande om du är den där som sätter dig där bredvid och viger en stund åt vederbörande.
Du behöver inte vara det, men du kan vara den där personen som gör skillnad.
Det finns så många fantastiska människor därute, så många underbara medmänniskor som faktiskt ser och bryr sig om det dom ser men det skulle kunna vara så otroligt många mer.
Våga bryt ditt mönster och göm dig inte bakom andras beteenden.
Våga tro att du faktiskt har ett värde och att det värdet består i vad du gör.
Bara för att du gjort en bra saker betyder inte att du fyllt någon kvot.
En bra sak är bra men många bra saker är ovärderligt bra.
Kram på Er alla, Ni vet väl att jag älskar Er.

Jag är stolt över min familj

Det finns många saker i mitt liv som jag mår bra av, riktigt bra och det jag mår allra bäst av är min familj, mina nära och kära.
Tack vare att jag har en så otroligt underbar familj så orkar jag så mycket mer än vad jag faktiskt tror att jag skulle kunna annars.
Dom finns där i olika skepnader både i vått och torrt och det behöver man i livet.
För livet är inte alltid fyllt av rosa moln men heller inte omgärdat av totalt mörker.
Min familj symboliserar väldigt mycket av livet i sin helhet och den har sidor jag aldrig skulle vilja vara utan.
Jag tillåts att vara tyst och tillbakadragen men samtidigt lämnas alltid en plats öppen när jag vill göra min röst hörd eller synas på något annat sätt.
Jag vet att jag inte är ensam och jag tänker heller aldrig lämna någon annan när den behöver mig.
För det är så i livet att vi behöver alla känna det där, det lilla stråket av att faktiskt vara behövd.
Att ges en plats eller att ge en plats där man får ett litet eget utrymme, du är förtjänt av det precis lika mycket som jag själv är.
Jag är verkligen stolt över min familj för den visar så otroligt många karaktärer som hjälper till att forma mitt liv lika mycket som jag får tillfälle att forma deras.
Vi tänker inte på det så ofta men vi påverkas hela tiden av vår omgivning och självklart allra mest av dom som vi väljer att omge oss med.
Därför är det så viktigt tycker i varje fall jag att man tar sitt ansvar över sitt eget liv utan att försöka vara som en amöba på någon annans.
Vi ska inte alltid välja att tacka nej när någon sträcker ut en hand i ren välvilja utan vara öppna för att faktiskt ta den där hjälpen, inte alltid men i varje fall någon gång då och då.
Det ska vara lika naturligt hos oss att heller inte alltid be om hjälp eller indirekt nästan skuldbelägga andra när dom inte kan ställa upp bara för att du ska kunna göra det du vill.
Andra är inte skyldiga att ständigt täcka upp för dig för att du ska kunna göra saker, du är skyldig dig själv att se till att du klarar av det du själv föresätter dig.
Jag är stolt över min familj för den innehåller så många fantastiska individer, själar som vill så väl och som ibland nästan slår knut på sig för att uppnå det dom företar sig.
Mål som jag själv utan hjälp skulle kunna känna ouppnåeliga känns därför fullt överkomliga och det bästa av allt är att jag känner att även om jag inte lyckas hela vägen så spelar det mindre roll.
Min värld går inte under för det, den blir bara lite naggad i kanten och det kan jag faktiskt leva med.
Jag är stolt över min familj som ständigt bygger upp egna mål och tar sig till dessa.
Jag är stolt över min familj för dom överraskar mig med sitt tänkande utanför den fyrkantiga boxen.
Det är inte så lätt alla gånger att gå ur sin bekvämlighetszon och jag är inte den som ser det som ett måste heller men när man väljer det så gör man det i ett syfte.
Det finns inga måsten i det jag gör mer än att inte göra andra illa.
Där går nämligen min gräns till vad jag kan acceptera, har man valt den vägen så är man utanför, långt utanför vad som är ok i min lilla värld.
Jag är stolt över min familj och jag älskar den av hela mitt hjärta.
Jag vet att den finns där för mig och den vet att jag finns där för dom.
Det är en enkel, väldigt okomplicerad sanning som jag går i precis varje dag.

Det är aldrig försent att ändra sitt beteende

Många verkar tro att man inte kan ändra sig.
Att man är stöpt på ett sätt och sen går ränderna liksom aldrig ur.
Att man har ett beteende så djupt rotat i sig att man inte kan förändra sig.
Den tron är ofta väl förankrad både i vad man tycker om sig själv och om andra.
Man dömer helt enkelt efter det som har varit.
Men behöver det vara så och är det verkligen så självklart.
För mig är det ett föråldrat tankesätt.
Det där uttrycket "skomakare, bliv vid din läst" eller att man av tradition ska hålla sig till det man alltid gjort "för så ska det vara" är inte något jag kan hålla med om.
Jag har lite högre tankar om andra människor, och jag har betydligt högre tankar om mig själv.
Nu är det inte så att jag jämt är en motsträvig barriärbrytare men jag är i varje fall hyfsat bra på att se både mig själv från sidan och andra på ett så objektivt sätt som möjligt.
Självklart ser inte jag alltid helhetsbilden i alla sammanhang men det har att göra med att trots att jag försöker förse mig själv med så mycket fakta som möjligt i olika sammanhang för att kunna göra en så korrekt bedömning av något som möjligt så räcker det ändå inte alltid hela vägen fram.
Men jag försöker i varje fall och det tycker jag ska vara gott nog.
Ingen människa är ofelbar, ingen människa är totalt omöjlig i att ändra sig, det handlar bara om att man ska se till att hela tiden vara lyhörd och ha en vilja att åtminstone försöka att förstå.
Okunskap är ofta vår största fiende, okunskap och brist på respekt.
Den fienden är faktiskt lättare att besegra än vad vi ibland vill erkänna och det beror oftast på en inneboende rädsla och osäkerhet för vad som komma skall när vi släpper in något i våra liv.
För att övervinna den rädslan så måste vi till hundra procent lita på det vi gör, inte ständigt gå vidare med bakdörrar öppna, livlinor utkastade.
Precis som när du har med små barn att göra så är det total ärlighet som är det enda svaret för att verkligen lyckas.
Vi kan så otroligt mycket vi människor men samtidigt så ska vi vara väldigt medvetna om att trots att vi kan mycket så finns det så otroligt mycket att lära.
Ibland kan det till och med vara rätt att tillåta sig själv att göra fel och acceptera det utan omsvep för att komma fram till något som i förlängningen kan vara mer bestående.
Jag vet med mig av mitt eget beteende att jag ibland kan betecknas som envis och trubbig och det må så vara men det är lite som jag är.
Men om vederbörande nu bara tycker just det om mig så har den personen heller inte sett hela mig.
Den har bara fäst sin blick, sin åsikt, sin tro om mig baserad på ett fragment av vad som är jag.
Det finns så otroligt mycket mer att se av mig om man verkligen tittar.
Nu kräver inte jag det av någon utan det är helt upp till respektive betraktare om den vill se mer av mig, om den vill lära känna mer av mig, om den kanske rentav vill veta vem jag är på riktigt.
Jag är villig att ändra mig i mitt beteende om jag ser ett värde i det, något som gör mig till en bättre version av mig själv och som jag kan tycka om ännu mer.
För det är till syvende sist det som det hela handlar om, att vi ska tycka om oss själva så pass mycket att vi orkar vara oss själva, ge av oss själva och dessutom i samma veva kunna ta emot av andra.
Hela livet handlar om att ge och ta, inte ge och få, ta inte fel på det.
Om du har förmågan att ge så kommer det per automatik och ska ske helt utan några som helst återbetalningskrav.
Om du får något av någon så ska den personen inte kräva något i retur för då har du inte fått det du har fått, då har du bara tillfälligt fått en lånad tjänst och det är verkligen inte samma sak.
Det är aldrig försent att ändra sig i sitt beteende men det måste komma inifrån dig själv, du måste vilja det, du kan inte bara säga att du ska ändra dig, att du ska göra si eller så, att du efter det där kommer att förändra dig helt.
Gör du det då bedrar du bara dig själv först och främst men sen även hela din omgivning och kontentan av det hela blir att du då saknar all trovärdighet.
Det handlar bara om din vilja, ingen annan.
Skyll inte på omständigheter eller att det är jobbigt just nu.
Det är bara skitsnack för att du vill välja en slöare väg än den du borde ta.
Visa att du har det som krävs för att leva i ditt liv utan att ständigt vara som en liten amöba på din omgivning, den kan inte ständigt lösa dina problem.
Ändra på dig själv istället för att andra ständigt ska anpassa sig.

Sluta aldrig att bry dig

Du kan inte ens ana vad viktigt det är att du inte gör det rubriken idag beskriver.
För mig hänger det lite grann ihop med att leva i sitt eget liv.
Att leva och ta hänsyn till det som ständigt omger oss.
Vare sig man ser sig själv som en enkel människa eller som en högpresterande så är det en sak som går igenom ditt agerande som en röd tråd.
Att bry sig!
Det kan vara små saker och det kan vara stora.
Det kan vara saker du genast förstår och det kan vara saker som du aldrig kommer att begripa.
Det kan vara sånt som du alltid har i din närhet eller sånt som du alltid bara går förbi.
Det kan vara sånt som aldrig kommer komma åter och det kan vara sånt som ständigt är återkommande.
Det spelar liksom ingen roll.
Det finns så mycket som du aldrig ska sluta bry dig om.
Det finns så mycket som påverkar dig och som påverkar andra.
Jag tillhör den där kategorin människor som helt enkelt inte kan låta bli att bry mig.
Om någon frågar mig en sak så säger jag vad jag tänker och tycker, inte något anpassat svar bara för att det är det lättaste att försvara.
Jag säger det jag säger för det kommer ifrån mitt hjärta och då anser jag inte att jag heller behöver försvara det.
För om det kommer inifrån mig så är det en ärlig åsikt och det om är ärligt är sånt som jag står för.
Jag kommer aldrig att sluta bry mig om sånt som berör mig men i samma veva så kan jag inte säga att jag kommer att bli berörd av allt för det gör jag inte.
Man kan inte vara överallt utan bara just där man är.
Man kan inte peta på precis varje sak man ser och tycka att det ska vara si eller så.
Men om någon har en åsikt så är jag villig att lyssna.
Jag kommer kanske inte att hålla med men jag kommer att lyssna och ta del av vad den personen tycker och tänker.
Jag kommer aldrig att sluta bry mig när jag ser någon som är ledsen.
Jag kommer aldrig sluta att vara den som vill hjälpa till om det verkligen behövs.
Jag kommer aldrig att ständigt förlåta någon som ständigt gör andra illa, en gång må vara hänt men om personen inte drar lärdom av sin egen illgärning så har den inget hos mig att göra.
Jag kommer aldrig att låta mig utnyttjas, det är jag en alldeles för stark och självständig individ för att tillåta mig att bli.
Jag kommer heller aldrig att stilla tigande se någon annan utnyttjas eller förtryckas utan att säga vad jag tycker och tänker om det.
Det handlar helt enkelt om att vara där för varandra när det behövs, inte jämt och ständigt, men när det verkligen behövs.
Det är viktigt, kanske viktigare än någonsin idag att aldrig sluta bry sig.

Att se men inte röra

Många gånger, ja faktiskt alltför många gånger så blir jag illa berörd när jag på något sätt ser hur vi människor beter oss mot varandra.
Det finns ett alldeles för utbrett svinigt beteende idag som jag aldrig kommer att förlika mig med.
Man gör en sak men skiter fullständigt i konsekvenserna.
Eller man gör en sak och bara njuter av konsekvenserna.
Det blir fel, så fruktansvärt fel när ett sjukt våld tar sig allt större plats i vårt samhälle.
Hur idioter, det dom är inget annat än idioter tar sig plats genom att förstöra det som finns bara för att uttrycka sitt missnöje.
Är man inte på riktigt förståndshandikappad då.
När man inte kan använda sig av sin egen lilla hjärna och förstå vad som kan betecknas som rätt eller fel nr det gäller hur man gör illa andra människor, helst då människor man inte alls känner eller ens träffat någon gång tidigare.
Jag undrar, hur jävla dum i hela huvudet får man vara när man till exempel skjuter raketer emot andra vuxna eller till och med barnvagnar.
Hur puckad kan man vara när man halvt slår ihjäl någon man bara möter på en gata.
Hur intelligensbefriad är man när väljer att våldta en försvarslös tjej eller för all del kille.
Det finns så otroligt många tillfällen där jag idag undrar hur dumma i huvudet människor kan vara.
Det är en störd generation av semivuxna barn vi har därute.
Det är en sjuk generation av vuxna som fostrat dessa.
Det är en skadad generation som totalt saknar normal empati.
Det är så fruktansvärt fel när man väljer att ta upp sin mobiltelefon och filma när någon råkar illa ut istället för att vara den där hjälpande handen som kan göra skillnad.
Det är så många som väljer att se men inte röra.
Vi blir inte pestsmittade för att vi hjälper till när det behövs.
Vi får inte en skuldbörda över oss när vi säger nej när vi tycker att något är fel.
Vi måste våga fortsätta att säga nej när vi tycker att något är fel.
Vi måste kunna protestera mot besinningslösa gärningar som bara leder till skada på ett eller annat sätt.
Det är dags för dagens vuxna att sluta vara så förbittrade över deras egna usla barndomar.
Kom till sans och våga vara en människa istället för att leva utanför ditt eget skal.
Vi måste börja våga röra istället för att bara se på.
Det är enkelt att ha en åsikt på avstånd, ta ett steg framåt och visa vad du egentligen tycker.
Våga värna om varandra istället för att sprida ett hat baserat på ingenting, absolut ingenting.
Det finns en anledning till varför våld uppstår och den anledningen är till mesta del grundad på en okunskap, våga lyssna och införskaffa dig den istället för att gå på vad andra säger.
Du kan säkert väldigt mycket, låt inte det gå till spillo bara för att du inte tror dig ha kraften att vara dig själv.
Den kraften kräver nämligen inte ett dugg mer av dig än kraften du ödslar på att lyssna till andra.
Att se men inte röra är bara ett fegt beteende, visa att du är modigare än så.
Det är då du växer som människa, som medmänniska inte som den motmänniska som du annars är.

Du är ägare av din kropp

En sak som är så otroligt aktuell i dessa dagar är hur vi ser på våra egna och andras kroppar.
Fullt av nya nyårslöften, påtvingade och frivilliga.
Vi matas ju ständigt av olika ideal både från höger och från vänster, vi påverkas både av det vi ser och det vi hör.
Många förståsigpåare ska hela tiden påpeka hur just du ska göra för att du ska må bättre, hur du ska kunna komma till en punkt när du ser bättre ut, hur du ska göra för att du ska rätta till dig själv.
Men varför väljer du att lyssna.
Varför stannar du inte bara upp och lyssnar till vad du själv har att säga.
För visst är det väl så att även du sitter där med en åsikt.
Att du faktiskt äger tankar som är värda att ta till vara på.
Sen finns det ett faktum som du inte kommer undan.
Det är att din kropp är din kropp och ingen annans.
Att du styr över vad som händer och sker med din kropp.
Om du vill misshandla din kropp så att du mår skit så är det ditt beslut.
Om du vill träna din kropp för att nå din idealvikt så är det du som ska göra det.
Om du är missnöjd med hur du ser ut så är det du som kan göra något åt det inte någon annan.
Var inte den där personen som hela tiden måste få bekräftelse för vad du själv ska göra.
Var inte den där personen som ständigt vägrar inse att du bär ansvar över dig själv.
Du äger din kropp, ingen annan.
Detsamma gäller när det kommer till andra situationer i livet.
Ingen annan äger någon rätt över vad du gör med din kropp.
Du är den som säger ja eller nej i olika situationer, inte någon annan.
Ingen kan tvinga dig genom att hävda att någon gud säger att det är så eller inte.
Ingen i din familj kan tvinga dig att göra saker som går emot din egen vilja.
Ingen kan säga att du har en skyldighet att göra saker som du absolut inte vill.
Är det så att du verkligen gör det så är det för att du själv vill det.
Du är den som är den avgörande brickan i ditt eget beteende.
Det är du som sitter på dina egna val, små som stora i ditt liv.
Försök inte skylla på omständigheter eller att någon annan sagt att det är bäst så.
Om du gör det du gör så är det för att du själv faktiskt vill det.
Det är patetiskt att ständigt skylla på andra för att skydda dina egna gärningar.
Ha lite kurage och stå för dina egna beslut.
Om du gör en sak så får du och ska du själv också stå för konsekvenserna.
Om du vill kan du vara en väldigt stark människa fylld med massor gott.
Ingenting kommer gratis men det är ändå väldigt billigt.
Allt som krävs är att du själv lägger den där egna lilla saken som kallas din egen energi i det.
Du är din egen ägare, kom ihåg det.
Ingen annan bestämmer över dig.