Ibland behövs det så lite

Har du tänkt på vad lite det behövs för att man ska känna något.
Ibland behövs det så lite.
Det behövs så lite för att påverka så mycket.
Idag var det en väldigt liten sak som verkligen gjorde min dag.
Jag var på besök hos min mamma precis som jag brukar en eller två gånger i veckan.
Jag gör det för att jag får min själ lite lugnad.
Jag ger helt enkelt mig själv lite ro.
Det finns delar i mig som inte vill släppa taget av det förgångna och för mig tillhör mamma det.
Hon gör det eftersom hon bara är en spillra av sitt forna jag.
Numera så bor hon på ett äldreboende eftersom hon är helt oförmögen att ordna dom dagliga rutinerna.
Allt det där som vi ser som naturliga, enkla delar.
Det som bara är självklart.
Vi går upp, fixar vår frukost, tar oss iväg till våra jobb eller vad det må vara som vi har på schemat.
Vi gör allt det och låter dagen bara gå på, bit för bit utan att vi ens tänker på det.
Mamma har inte dom rutinerna i sig längre, hon tror att hon har det men dom är sedan länge borta.
Idag var det dock en sak som värmde mig så djupt i mitt hjärta även om det var ett lösryckt minne som gjorde sig synligt för en stund.
Hon nämnde pappa vid sitt namn.
Det må låta som något väldigt banalt och självklart men det är det verkligen inte längre.
Mamma som lever i sin egen lilla värld frågade mig om jag snart inte ville komma hem till dom igen eftersom Jens så mycket tycker om när jag kommer på besök.
Någonstans därinne så var det något som klickade och det gjorde det på ett sätt jag inte sett på länge.
Jag vet att pappa verkligen tyckte om att jag kom på besök och jag gjorde det så ofta jag kunde framför allt under som sista åren.
Att mamma lyfte fram pappa och hans namn i det sammanhanget idag var något som grep tag i mig.
Små saker kan verkligen vara betydelsefulla för oss i våra liv och det här var verkligen en sån sak i mitt liv.
Applicera den här tanken i andra sammanhang och sätt gärna ett värde på din vardag.
Låt även små saker få ha betydelse.
För mig får dom det, låt dom få ha det även för dig.

Bara för att man inte säger något betyder det inte att man inte bryr sig

En vanlig missuppfattning i livet är utebliven feedback.
Det är ungefär som om att bara för att man inte har sagt en sak vid ett tillfälle så har man heller inte brytt sig om situationen.
Man kanske inte har gett den tid eller den plats den behöver.
Man kanske inte har låtit den bli tillräckligt högt prioriterad.
Man att någon annan då i ens intresse går och säger att eftersom man inte yttrade sig då så har man försatt sin chans är fel i mina ögon.
Visst kan det vara just så, att man har försatt sin chans genom att inte säga vad man tycker och tänker men det betyder inte att man ger andra veto i frågan.
Att dessa efterkloka individer har rätt att döma och fördöma det som aldrig hände.
Är inte det minst lika fel att agera på det sättet som att inte säga något alls, jag tycker det i varje fall.
Man ska ge sig själv chansen att yttra sig, göra sin röst hörd, ge sig själv den där platsen för annars så har man inte stått upp för sig själv.
Men gör man det inte så betyder det inte att man inte brytt sig.
Man kanske ville ge det hela lite mera eftertanke.
Man kanske inte tyckte att det var så viktigt just då.
Man kanske inte såg konsekvenserna av sina uteblivna åsikter.
Men alla dessa kanske dom får man stå till svars för utan att någon annan besserwisser ska klampa inte och förnedra vederbörande.
Jag tillhör själv inte dom högst skrikande, dom som måste synas och höras till varje pris.
Dom som tror att så länge man hörs och tar plats så gör man något bra.
Jag håller mig hellre lite mer i bakvattnet och tittar på, iakttar och sen om jag har något att komma med ja då yttrar jag mig.
Jag kan vara tyst i väldigt många sammanhang men jag säger samtidigt väldigt gärna vad det är jag tycker just för att om jag inte gör det så kan det bli så att någon annan kapar mitt jag, min åsikt och riskerar att vrida den till något helt annat, något jag verkligen inte står för.
Så tänk på att, bara för att man inte säger något så betyder inte det att den personen bryr sig, den kanske bara behöver lite mer tid.

Man måste inte alltid hävda sin rätt

Jag vet inte varför det är så otroligt viktigt för en del att dom till varje pris ska hävda sin rätt.
För min egen del så tycker jag att det är viktigare att jag ser situationen som den är.
Ibland kan det vara att det är min tanke som är den rätta att hålla fast vid men lika ofta så kan det vara så mycket viktigare att vara lite mer öppen i sinnet.
För det är ju så att vi alla går med olika tankar och funderingar.
Många kan stämma väldigt bra överens med varandra men vid otaliga tillfällen så kan vi stå där i varsin ringhörna och tjurskalligt bita oss fast vid vad vi tycker är det rätta att göra, att tycka, att tänka.
Det kan ju till och med vara så illa att vi inte ens vill ge vika för den andra alls.
Jag betraktar dessa personer som envisa tjurskallar och lyssnar så lite jag någonsin kan på dessa.
Det blir liksom att i deras desperata vilja att ta plats så blir det en motsatt effekt hos mig.
Jag kan liksom inte bara backa undan bara för att dessa personer kräver utrymme.
Även jag vill ha plats även om jag inte skriker lika högt.
Det där med att hävda sin rätt är verkligen inte viktigt för mig om man inte kommer till situationer där jag ser att det jag tycker och tänker faktiskt kan göra mer nytta än skada.
Alla som känner mig vet om att jag inte är den där personen som vill synas eller höras i onödan.
Jag är mer en betraktare, en åskådare som ibland hoppar in på spelplanen när jag känner att jag kan förändra spelet som pågår framför mina ögon.
Man kan kanske säga att jag tar ett ansvar i situationen istället för att bara lojt titta bort.
Jag har nämnt vad jag tycker om egoister ett antal gånger tidigare och min åsikt om deras värde har aldrig någonsin rubbats.
 Egoist ska man bara vara så att man själv inte ska bli skadad, inte bara klampa på och helt skita i vad andra tycker och tänker.
Man måste verkligen inte alltid hävda sin rätt, ibland kan det vara rätt att stå tillbaka.

När motiverandet blir till ett hinder

Många försöker driva frågan i hur viktigt det är att motivera.
Hur viktigt det är att känna sig motiverad.
Att om man inte känner sig motiverad så kan man inte driva sig själv eller andra till framgång.
Men var går gränsen till att sträva efter alltför höga mål.
Var går gränsen till när man känner att man kanske trycker på för mycket i situationer och istället får dom att urarta helt.
Jag tror att det finns gränser vid nästan alla olika saker i livet och om man går över dessa så spelar det ingen roll om orsaken till dom grundade sig på positiva eller negativa saker så kan det leda till helt motsatt effekt än vad avsikten var från början.
Ett av dom mest lysande exemplen som man ser dagligen är föräldrar och deras barn, inte minst när dom kommer upp i en ålder då dom kanske utövar en idrott.
Man kan då genom sitt eget intresse i barnets utveckling både främja den men precis likaväl hämma den bara för att det liksom har blivit fullt där på andra sidan.
Det finns liksom inte utrymme kvar att ta emot mer påtryckningar, mer påhejande, mer stöd utan det rinner bara över eller förbi.
Vad som händer då är att man skapar en besvikelse hos den som hejar på men inte längre ser den förväntade utvecklingen.
Vad händer när barnet börjar hålla upp en mask som den vuxna ser eftersom den så blint tror att den bara gör det för barnets allra bästa.
Barnet är helt enkelt inte längre receptivt för vad den vuxna har att ge och väljer nu att se det som ett hinder istället för den hjälp och stöd som det borde vara.
Samma sak kan man applicera bland vuxna på arbetsplatser.
Bara för att du eller jag tycker en sak eller vill en sak så betyder inte det att det ses på samma sätt där på andra sidan.
Vi måste hela tiden samtidigt låta vår ödmjuka sida få en stor plats.
Vi måste visa att vi har öppna sinnen, mottagliga för förändringar i vad som från början känts som en process som kan hålla på för evigt.
Vi måste förstå att man inte får tro att man ständigt kan vara till hjälp.
Ibland måste man låta bli för att kunna låta andra eller sig själv växa.

Jag gråter när jag är ensam

Precis som många andra så trivs jag inte med allt som finns i livet.
Jag vill inte säga att jag inte trivs med mitt liv alls för så är det verkligen inte.
Det finns så oerhört mycket som jag uppskattar, som jag håller av, som jag älskar i mitt liv.
Tack vare alla dom sakerna så håller jag mig ovanför vattenytan och ser mitt liv som något bra.
Men sen kommer det till dom där svarta sakerna som gör mitt inre lite ledsamt ibland.
Jag kan nämligen inte stänga av mina känslor när jag ser något jag inte tycker om.
Det kan vara alltifrån en förtryckande blick ifrån en man till sin kvinna.
Det kan vara när jag läser om ett barn som förolyckats genom någons försumlighet.
Det kan vara när jag hör om clowner som verkar tycka att det är häftigt att skrämma skiten ur både gamla och unga.
Det kan vara när jag hör en ledare för en större makt uttrycker sitt förakt för den omgivning som inte ser denna person som deras enda gud.
Det finns så mycket stort och smått som kan såra mig på riktigt.
Sånt som verkligen gör min själ illa och som gör så ont att jag vill gråta.
Jag gör det då men jag gör det när jag är ensam för det är tårar jag inte vill dela med mig av.
Dom tårarna som jag visar är tårar fyllda av omedelbar sympati, kärlek eller förståelse för det jag just fått höra, se eller uppleva och i det ser jag en stor skillnad.
Nu betyder inte det att dessa tårar har olika värde för mig personligen för det har dom inte, det är bara så att jag inte vill förringa dess styrka i deras sammanhang.
Jag måste få tillfälle att må dåligt även när jag är ensam.
Och på samma sätt så måste jag tillåta mig att visa att jag mår dåligt när jag är med andra.
Livet handlar i mångt och mycket om att dela med sig av sig själv och det man har.
Det behöver inte vara fysiska saker utan det är minst lika mycket sånt som berör oss.
Alla som känner mig på riktigt vet vilken tårdrypande människa jag är, en som inte ens kan se något vackert eller sorgligt på tv utan att gråta.
Men samtidigt så vet samma människor att jag alltid bär med mig ett leende och det leendet väljer jag att visa så ofta jag någonsin kan för är det något som smittar så är det vad vi själva visar.
Jag gråter ibland när jag är ensam för då är det bara jag som blir drabbad men som jag sagt, jag gråter även gärna i ditt sällskap.
Att gråta är inte fult men det kan vara jobbigt.
Att gråta är inte att visa sig svag, det är att visa att man har känslor.
Att gråta är att dela med sig av sitt inre.

Ingen människa kan allt

Ingen människa kan kunna göra allting, förstå allting, se allting, höra allting.
Det vore liksom att begära för mycket.
Men om vi vill så kan vi komma ganska långt på vägen.
Nu menar jag inte att någon ens kommer komma förbi 50% eller kanske ens 10 men det är faktiskt helt ovidkommande hur långt vi kommer i den processen.
Det är vi själva som sätter nivån på vad vi tycker är bra nog, inte någon annan.
Är du nöjd med vad du kan så ska du också känna en inre tillfredsställelse.
Är du däremot missnöjd, ja då vet du vad du ska göra.
Då ska du helt enkelt anstränga dig lite till så att du tar dig till den nivån som du vill komma.
Om någon klankar ner på dig så kan du fundera på varför.
Är det för att du inte ansträngt dig tillräckligt eller är det för att vederbörande inte har någon korrekt uppfattning om vad din förmåga och avsikt verkligen är.
Vi bär alla på kvalitéer, stora och små och hur vi förvaltar dessa är upp till oss.
Vad vi däremot inte kan räkna med är att andra ska uppskatta när vi själva inte ens försöker utan bara överlåter det jobbiga, det kanske lite svåra, det skitiga till andra.
Man måste våga ta tag i saker och ting själv annars sitter man där med sin egen självrespekt i knäet och mer eller mindre stinker av sin egen förruttnelse.
Vi bär med andra ord ett ansvar för vad vi själva gör.
Du kan inte begära att andra ska försvara dig jämt och ständigt utan ibland så måste du stå upp för dig själv.
Ingen människa kan allt, ingen kan någonsin begära det, men du kan oerhört mycket om du själv vill.

Ingenting händer av sig självt !

Jag blir så oerhört trött på människor som bara gnäller.
Det är så himla lätt att tycka saker och ting men ändå inte göra något åt det.
Man väljer att vara den där som kommer med dom där smarta kommentarerna, dom där som vem som helst kan räkna ut i efterhand.
För hur lätt är det inte att ha rätt efter att något har passerat.
Man kan säga att den personen borde ha gjort si eller så i den där situationen men varför gör man det.
Om man nu inte själv hade förmågan att säga till när det verkligen hände och då vid tillfället försökt att styra upp det hela så tycker jag att man istället mer eller mindre ska hålla käft.
För jag tror inte att vederbörande vill höra återigen om misstaget den just gjort om och om igen.
Jag tror att den oftast är väldigt väl medveten om det hela.
Att den faktiskt kanske till och med har lärt sig av sitt så kallade misstag.
Om man inte gör något så kommer man inte heller inte skaffa sig en position där man kan säga att man gör skillnad.
Ingenting händer av sig självt.
Som sagt, efterklok kan precis vem som helst vara och misstag kan faktiskt precis vem som helst göra.
Jag kan inte påstå att jag tycker om att göra misstag men oftast så är jag väldigt duktig på att lära av dom misstag som jag faktiskt gör.
Jag ser dom som förbättringsmöjligheter och jag är heller inte sen på att erkänna dom när jag märker att jag gjort något.
Om inte jag säger till när jag ser saker och ting som jag tycker är fel så kan jag heller verkligen inte räkna med att det kommer att ske någon som helst förändring.
Om ingen säger till när den ser att något känns fel så kan den personen heller inte förvänta sig att det kommer att hända något.
Vi är alla skyldiga, medskyldiga till vad som skall komma att ske.
Ingen är undantagen, ingen alls.
Ingen kan svära sig totalt fri från allt som händer och sker för vi är alla en del av allting sen är det naturligtvis väldigt olika nyanser i vad vi påverkar, vad vi påverkas av och vad det sen kan leda till.
Jag vill egentligen bara säga att vi bär alla ansvar i våra liv.
Vi kan förändra saker och ting men bara om vi engagerar oss, inte annars.
Vi kan otroligt mycket mer än vad vi många gånger visar.
Det handlar bara om en vilja och frågan är, har du den eller låtsas du bara för att hålla skenet uppe.

Alla sjuka människor syns inte!

Det där med att definiera vad som gör en människa sjuk är ofta väldigt subjektivt.
Alla är långt ifrån tydligt sjuka och varken du eller jag kan avgöra det på avstånd och därför ska vi heller inte vara så otroligt snabba med att döma andra efter deras beteende.
Sen finns det ju självklart en mängd olika varianter av sjukdomar som gör det hela extra svårt.
När vi säger att någon ser sjuk ut så är det ofta att den personen kanske ser håglös, matt, blek, sliten, svullen eller har något annat fysiskt drag som gör att vi kan göra den bedömningen.
Men sen finns det alla dom där andra sjukdomsdragen som vi inte ser lika tydligt.
Hur ser man ängslan, ångest, hopplöshet och rädsla.
Hur identifierar man en inre sorg, en saknad eller kanske en dold sjukdom.
Det är inte lätt att vara den där som alltid ser alla detaljer, det är inte lätt alls.
Jag vill till och med säga att det faktiskt är helt omöjligt.
Så nästa gång du rackar ner på någon som inte orkar, någon som drar sig undan, någon som faktiskt inte orkar vara där i rampljuset så ta inte för givet att det bara är ett slött drag hos vederbörande.
Bara för att du själv mår bra, sällan har några krämpor, så betyder inte det att andra inte har det.
Det betyder inte att andra har kraften att ge det där lilla extra som du själv kan.
Du kan inte veta om hur alla mår men snälla ta inte för givet att det säkert inte är någon fara med den där personen bara för att du själv tror det.
Vad som döljer sig där under ytan kan du bara veta om personen är mer än hundra procent ärligt emot dig i sitt beteende och agerande.
Varför jag säger mer än hundra procent har bara att göra med att även en ärlig person kan välja att inte säga vissa saker bara för att den inte vill lasta någon annan med det som den går och bär.
Det är inte fult att vara sjuk men det tycker väldigt många och det är därför som dom så ofta väljer att dölja det mer ofta än sällan.
Jag ser mig själv som en relativt frisk människa även om jag nog har lite skavanker.
Men jag är tillfreds med mig själv och som jag så många gånger tidigare påpekat, min helt underbara omgivning som jag har därtill.
Jag finns där för dom och dom finns där för mig när jag känner att jag behöver lite stöd.
Alla sjuka människor syns inte, tänk på det.
Ta gärna lite extra hänsyn i fler sammanhang än vad du gör idag.
Jag tror att du skulle må bra av det, att din omgivning skulle må bra av det.
Ja, jag tror till och med att hela världen skulle må väldigt bra av det.
Så kram till er alla.
Ni vet att jag älskar Er och att jag menar det.

Det är lätt att glömma betydelsen av vad någon har gjort

Nu är det inte så att jag tycker att man för all evighet ska vara någon tacksam för att den personen gjort något speciellt, något gott eller till och med något helt storartat.
Men man ska heller inte bara lägga det åt sidan, borsta av sin axel och säga att "ja, ja, visst det där var väl bra då när det hände men nu är det en ny dag och då finns inte längre det som en gång funnits".
Om någon har gjort något gott emot mig så kommer jag ihåg det.
Om någon har gjort något illa emot mig som kommer jag ihåg det.
Om någon har gjort något helt alldagligt i min närhet så måste jag erkänna att det kommer jag förmodligen inte ens lägga på minnet.
Men det är dom där tillfällena som faktiskt betyder något som jag själv vill premiera.
Dom som har gjort skillnad i situationerna som jag har varit i.
Tillfällena då jag ser att någon har ansträngt sig för min skull.
Dom tar jag med mig som något riktigt och viktigt.
Jag tycker inte om att älta saker och ting utan tycker att man ska kunna släppa saker och gå vidare.
Och när jag säger släppa så menar jag verkligen släppa, inte ta upp händelser som är överspelade sen länge och veva dom på nytt för vilken nytta gör det.
Det enda som händer är att den som ältar detta bara ser bitter ut.
Riktigt bitter och missunnsam gentemot sin egen omgivning.
Analyserar du någonsin vilken verkan det kan ha om du gör en sak.
Vilka följder det får för dig, för den som är närmast och för den övriga omgivningen.
Betyder det något för dig vad andra tycker och tänker om det du gör eller gör du det bara och låter andra anpassa sig efter det du har gjort.
Hur tänker du sen på när någon annan gör något där du påverkas.
Du kanske påverkas direkt eller indirekt som en följdeffekt av det som just skett.
Jag tror att alldeles för få bryr sig om vad följderna blir när dom gör något men jag tycker heller inte att man ska gå så långt att man analyserar ihjäl alla situationer.
Konsekvensen kan nämligen bli att man fastnar i sin egen fälla och inte kan komma ur sitt eget ältande grundat på sitt eget beteende.
Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg men att man sen väljer en väg för att själv kunna må bra och för att ens omgivning ska slippa gå på tå runt situationer som kan uppkomma.
Det finns många bra ordspråk som man kan svänga sig med och jag snuddar säker väldigt ofta vid redan kända sådana när jag själv skriver men bara för att dom har skrivits förr betyder det inte att jag inte står för samma ord, att det faktiskt är mina egna ord.
Älta inte utan gör dig en tjänst och gå vidare.
Varken du eller din omgivning tycker om när du gnager om samma sak om och om igen.
Tag tillvara på när någon gör något bra oavsett vem det är som gör det.
Bara för att det är en person som du har svårt för så kan det faktiskt vara en bra handling som kommer just från den personen.
Allt behöver inte ske med en baktanke utan kan faktiskt ske spontant bara för att man vill hjälpa till eller bara finnas där.
Vissa personers beteende är sånt som berör dig extra mycket både ur positiva och negativa aspekter.
Man blir till exempel extra besviken när någon man tror sig ha nära vänder en ryggen.
Jag är själv en både enkel men också komplicerad människa.
Oerhört lätt att få som vän men om man väljer en falsk väg så finns det i princip ingen väg tillbaka.
Snälla, tänk efter både en och två gånger när du ska bedöma andra än dig själv.
Tro inte att allt du tycker och tänker är rätt för alla eller ens är rätt för dig själv.

Varför vill människor varandra illa !

Jag vet verkligen inte varför det ständigt ska pågå konflikter, små som stora.
Vad är det som är den drivande faktorn när detta sker.
Avundsjuka är nog ett ord som dyker upp på dom allra flestas läppar.
Avundsjuka och missunnsamhet.
För är det något som vi människor är duktiga på så är det just att missunna andra något gott.
Vi är hellre lite trångsinta, lite egoistiska, lite egenkära i mångt och mycket.
Nu är det inte så att alla människor är stöpta i den förpackningen.
Nej, det finns faktiskt fantastiskt många underbara människor som jag mer än gärna ser som vänner eller skulle vilja se som vänner eller tacksamt har som vänner.
Men har du någonsin stannat till och undrat varför du gjort antingen på det ena eller det andra sättet.
Varför du inte stod tillbaka i en situation till förmån för någon annan.
Det är ju så otroligt lätt att vara efterklok och vara den där personen som ivrigt pekar på hur saker och ting egentligen skulle gått till.
Vem kan inte vara den som tar rätt beslut i efterhand.
Det är det där med att ta beslut, att följa beslut, att acceptera beslut som är det svåra för många.
Man vill liksom inte acceptera och följa någon annans åsikt utan att på ett lite närigt sätt påpeka att det inte var riktigt ok det där som just gjordes.
Man sår liksom ett litet frö av osäkerhet i det hela bara för att man själv inte är bekväm med situationen.
Jag tycker att det är tråkigt på riktigt att människor vill varandra illa.
Att man så gärna hellre sticker kniven i någon bakifrån istället för att vara den som finns där som ett eventuellt stöd.
Jag tycker att det är så konstigt när någon hellre baktalar någon istället för att stanna till och lyssna på vad den egentligen menar.
Det är ju nämligen så att vi har väldigt olika sätt att få fram det vi har att säga.
Vi kanske inte kommer hela vägen i vår förståelse för varandra och bara på grund av det så väljer vi att slå en obekväm ring runt det hela och totalt förkasta det.
Jag är själv av den linjen att det finns faktiskt alltid en gyllene medelväg att gå.
Man behöver inte följa någon slaviskt.
Man måste inte tro på en sak bara för att någon annan gör det.
Man kan inte bara förlita sig på vad andra människor gör, tänker och tycker.
Men man måste heller inte vilja andra människor illa.
Det är ok i min värld att den som kämpar lite extra även får lite extra.
Men det kommer aldrig vara ok att någon bara kräver detsamma bara för att den tycker si eller så.
Det berör mig verkligen illa när jag hör någon obefogat spy galla över någon bara för att.
Men jag väljer att inte tyst bara lyssna och låta denna person få den där lavinen över sig utan att den ens vet om det.
Jag väljer att säga det jag tycker och tänker och till och med försvara denna någon om det så behövs.
För ingen behöver eller ska ta skit från någon, inte någon som inte förtjänar det i varje fall.
Självklart finns det undantag för visst finns det idioter därute som jag inte unnar något.
Dom som bara förstör, dom som bara ska ha, dom som bara ska söndra.
Dom som bara baktalar, dom som bara ljuger, dom som bara utsöndrar negativitet.
Alla är inte perfekta på något som dom gör men samtidigt så gör väldigt många precis så gott som dom faktiskt kan efter sin förmåga och det tycker i varje fall jag är det enda som räknas.
Det är bättre att hjälpa varandra till att uppnå ett positivt resultat vad det än må vara än att någon enskild individ får sitt ego tillfredsställt.
Det är alltid bättre att hjälpa än att stjälpa.
För tänk den gången du själv behöver hjälp i något och ingen finns där för dig.
Tänk att alla har vänt dig ryggen och stängt dörren där bakom.
Tänk dig att du hamnar utanför alla sociala sammanhang.
Tänk att ingen vill lyssna på din röst när du mår dåligt eller när du helt enkelt bara vill göra den hörd.
Det är inte en sån värld jag vill leva i.
Jag vill finnas där för dom jag håller av, dom jag älskar, dom jag värnar om.
Men jag vill även finnas där för dom som jag faktiskt känner att jag på något sätt kan hjälpa.
Jag vill inte någon illa och jag hoppas att ingen vill mig det heller men det kan jag aldrig riktigt säkert veta.
Jag väljer att fortsätta att tro på människan och dess möjligheter att leva ihop i olika sammanhang.
Att man kan se över gränser istället för att bara se det som motsättningar.
Men det kan bara ske under en förutsättning och det är att min omgivning gör detsamma och det är ju inte något som jag själv kan styra över utan bara hoppas på.
Om jag fick välja så skulle vi alla mötas med en varm välmenande kram i våra hälsningar.
En kram som kommer ifrån hjärtat och som bara visar medkänsla, kärlek och sympati.
En kram som bara förmedlar vänskap.
Den världen vill jag leva i.
Den världen vill jag dela med mig av.

Jag slutar aldrig att oroa mig!

Jag är knappast ensam i världen om att gå omkring med en ständig oro i min kropp.
Ibland märker jag den knapp men sen ibland så gör det att jag nästan blir som handlingsförlamad.
Jag blir helt enkelt sjuk av oro.
Inte så att jag går in i någon vägg eller känner mig mentalt förminskad.
Nej jag hamnar själv i ett slags vacuum, ett inre tomrum som jag verkligen inte känner mig bekväm med.
Vad är det då som gör att jag kliver över min egen linje, det strecket som gör att jag inte riktigt känner mig trygg i mig själv, ja ibland undrar till och med jag själv.
Men sen backar jag ett steg och tittar på vad det handlar om och allt som oftast så är det när det kommer till situationer som jag själv inte kan påverka.
Till exempel när något av mina barn ska ut och resa, eller när någon jag älskar mår dåligt.
Jag kan liksom inte påverka såna situationer själv utan kan bara finnas där i bakgrunden och hoppas att det ska bli bra i slutändan, men jag kan likväl inte sluta att bry mig, att oroa mig.
Ibland känner jag mig verkligen som världens ensammaste människa trots att jag inte är det.
Men känslan den finns där och den grundar sig i min egen barndom.
Inte för att jag på något sätt haft en dålig sådan för det har jag verkligen inte men min fantasi har alltid spelat ett spratt med mig livet igenom.
Jag har alltid haft en alldeles för livlig sådan och målat upp dom värsta scenarierna trots att det faktiskt inte finns fog för det.
När jag var liten så fick jag allt som oftast vara barnvakt till min lillebror samtidigt som mina föräldrar var iväg på diverse extrajobb för att få ekonomin att gå ihop och den oron som jag målade upp framför mig till då jag hörde eller såg pappas bil komma körande igen den var som en vagel i ögat, det vill säga något som gjorde ont men som jag inte kunde göra något åt.
Den oron har sen följt med mig i mitt liv och färgat mig i mångt och mycket i olika situationer.
Den där rädslan för att jag ska bli av med något jag tycker om, att det ska hända något med någon som jag älskar, den blir aldrig mindre, snarare större.
Nu har jag genom åren jobbat hårt med att få dessa bitar att minska i betydelse och jag måste säga att jag trots allt har lyckats väldigt bra men likväl så finns dom kvar och det är något jag får acceptera.
Trots allt så känner jag det hela som ett positivt drag, det där att jag oroar mig för det visar en del hos mig som jag trots allt älskar att jag har.
Jag har något som definierar den kärlek jag känner till min omgivning.
Den är så oerhört stark och ren att den förmodligen stöter på galet mycket oförståelse i vardagen.
Jag har nämligen en gigantisk sjö av kärlek inom mig och den breddar verkligen över mer ofta än sällan.
Jag ser den som ett arv efter mina kära föräldrar som verkligen gjorde allt för att vi skulle ha det så bra som vi hade det.
På samma sätt så försöker jag idag att vara dess motsvarighet men på mitt eget lilla sätt, i min egen lilla version av vad dom en gång gav.
Jag älskar mitt liv och allt som det ger mig.
Jag älskar dom som finns där hela tiden för mig och som låter mig finnas för dom, men på mitt sätt.
Min oro, den får jag leva med och accepterande gå hand i hand med för att se vad nästa dag har att erbjuda och nästa efter den.
Jag kommer aldrig att sluta oroa mig och det kommer leda till många tillfällen då jag kommer att må riktigt dåligt inombords.
Ingen annan kan göra något åt dessa tillfällen utan jag får helt enkelt ta dom när dom kommer.

Cancer, en del av vår vardag!

Idag vill jag skriva några ord om något jag verkligen blir ledsen av.
En sjukdom som drabbar alltför många och som ser till att sorgmanteln nästan kan kännas alldeles för tung för att kunna bäras.
Jag skriver dessa ord för att ibland så vill man inte bära dom inom sig.
Alla har vi säkert någon i vår närhet som har drabbats av denna elaka, hydraliknande sjukdom.
Någon som fått det tunga beskedet.
Någon som lever med vetskapen om att livet kommer ta slut alldeles för snart.
Det är aldrig rättvist när någon får detta till sig.
Ett besked som kan knäcka den starkaste men också visa hur enormt stark man faktiskt kan vara.
Hur otroligt fin omgivning man har runtomkring sig.
Vilket stöd och förståelse som det faktiskt finns när det kommer till.
För det är så med denna jävla sjukdom, den drabbar inte bara den drabbade.
Den drabbar precis alla som den har runt sig samtidigt, men på väldigt olika sätt.
Vissa orkar inte ens vara i närheten utan drar sig undan nästan i rädsla av att den smittar skulle man kunna tro.
Men egentligen så är det bara deras rädsla för det där osynliga men ändå kanske dödliga som dom faktiskt måste se i vitögat om dom stannar kvar där hos deras vän, ja eller snarare då deras före detta vän eftersom dom där valt att ta avstånd.
Sorgen och värken är dock värst för dom som väljer att stanna kvar.
Deras vetskap om att den där personen som dom håller så kär kanske bara finns kvar en vecka, en månad eller möjligtvis ett år.
Det är inte rättvist när ett barn tas ifrån sina föräldrar eller när en förälder tas ifrån sina barn.
Det är inte rättvist när någon som inte gjort annat än skött sig till punkt och pricka, sådär precis som man ska sköta sin kropp för att den egentligen ska må bra men ändå drabbas.
Det är inte rättvist när man ser någon sakta tyna bort från sitt forna jag.
Det är inte rättvist för det är inte rättvist.
Jag har själv drabbats av att släktingar dött i denna jävla sjukdom.
Jag har sett vänner fått benen undansparkade, trampade på och blivit bespottade av den där jävla sjukdomen.
Jag har sett ledsamheten i ögonen, hur livet liksom sakta men säkert sugs bort.
Jag har sett det för jag har valt att se den där jävla sjukdomen i vitögat.
Man kan inte lägga locket på eller gömma sig för den bara för att den är jobbig att ha att göra med.
Man kan inte gå där och tro att det inte kan hända en själv eller någon man känner.
Man ska inte gå och vänta på det och vara rädd för att det ska ske.
Man ska inte tro det värsta när och om det händer.
För glöm inte bort att det finns idag väldigt många som faktiskt tar sig igenom det där nålsögat och klarar sig och får leva sina fulla liv.
Det där nålsögat är inte längre mikroskopiskt litet utan har faktiskt växt något helt fantastiskt dom senaste åren och hoppet att överleva och få ett normalt liv igen är större än någonsin tidigare.
Cancer är inget straff för något man gjort.
Cancer är en sjukdom som alla andra, bara lite värre, lite jävligare.
Men med stöd från dig och mig och alla andra så kan vi göra vardagen lite drägligare för alla dom drabbade och då menar jag inte bara dom sjuka utan även dom som finns där omkring.
Cancer är en del av vår vardag idag och precis som allt annat som finns så går det faktiskt att ta sig runt den och leva vidare.
Att se livet istället för att stirra sig blind på döden.
Att ta tag i vardagen och göra den lika betydelsefull som din fritid.
Vi kan så otroligt mycket när vi hjälper varandra istället för att fly ifrån varandra när vi inte förstår eller tycker att det är lite jobbigt.
Ingen, absolut ingen kan klara allt.
Men tillsammans, kan man klara väldigt mycket.
Det gör ont i mig när jag ser någon drabbas av denna sjukdom.
Men det skulle göra ännu ondare i mig om jag inte brydde mig.
Varma kramar till er alla, ni som bryr er om att läsa mina ord.
Dom kommer inifrån mig och jag menar precis vartenda ett.
Varma, varma kramar.