Var inte rädd för att gråta

En del ser en gråtmild person som en svag person.
Andra ser samma person som emotionell.
Själv förstår jag inte rädslan över sina egna tårar.
Jag gråter och jag gör det väldigt ofta men av vitt skilda anledningar.
Av någon anledning så har jag väldigt kort emellan mina känslospröt och hur det sen tar sitt uttryck.
Den där kalla hårda attityden som en del försöker hålla har aldrig varit någonting som överhuvudtaget har fastnat på mig.
När det kommer till känslor så är jag nog blödigare än minst 99 % av befolkningen, i varje fall så är det precis så som det känns.
Men jag ser ingen svaghet i det.
Visst skulle det kanske vara skönt att kunna stänga av sina känslor vid valda tillfällen men jag lever hellre med det problemet än att gå där utan förmågan att bry mig eller visa vad jag känner.
Ok, det skulle väl kanske vara lite bra att kunna hålla ett tal till någon eller några man älskar och dela med sig av orden man har inom sig direkt istället för bara via ett vitt papper.
Men det är ju inte jag.
Jag är den där blödiga typen, den som mår illa av att se andra ledsna.
Den som går fram till personen som allt hopp lämnat för stunden.
Den som bryr sig om något mer än dit näsan räcker.
Jag gråter när jag hört något som berör mig.
Jag gråter när jag blir riktigt glad och jag gråter när jag blir ledsen.
Jag gråter och det är trots allt riktigt befriande, det är kraftödande men så befriande.
Det är ungefär som att det är en säkerhetsventil som slår till när trycket inom mig blir alldeles för starkt.
Att vara rädd för att gråta är inte mitt bekymmer att jag lider av, det överlåter jag istället till andra.
Det finns nämligen så otroligt många som verkar bry sig om dom där små detaljerna som man själv bär med sig dagligen och naturligtvis ska ha en åsikt om.
Jag tänker inte sluta gråta bara för att någon säger att det är en svaghet.
Jag kan bara sluta gråta när mitt inre stänger slussarna, inte förr.