Egoism- en folksjukdom

Jag kan inte riktigt förstå mig på varför det finns en sån utbredd egoism i vårt samhälle.
Det är till och med så illa att det är något som förespråkas både till höger och vänster.
Är man inte tillräckligt egoistisk så tar man heller inte plats på ett sätt som man förväntas göra idag och då är det ungefär som om att man inte riktigt tas på allvar.
Man ska ständigt ha en ny målbild framför sig och alltid utveckla sig.
Men vad är det som är så otroligt viktigt med att det är just på det sättet.
I mina ögon så är det absolut ingenting.
För mig så är egoism inget annat än ett mer eller mindre sjukligt beteende.
Ett beteende som jag inte ser som förenligt med några av mina värderingar överhuvudtaget.
Visst, man ska inte låta bli att göra saker som man vill bara för att inte bli betraktad som en egoist.
Men det är skillnad på att utnyttja situationer, utnyttja personer och tillfällen bara för att tillfredsställa sitt eget ego och att göra det.
Det är inget som man ens kan ge en rättvis jämförelse.
Att vara egoist är för mig en person som bara sätter sig själv i främsta ledet.
En som ständigt utnyttjar omständigheter till sin egen fördel.
Det är en tråkig inställning och den kommer jag aldrig någonsin komma i närheten av.
En egoist är ingen som jag någonsin kommer ta till mig eller ens ta riktigt på allvar.
Jag gör inte det för jag tycker inte att den personen förtjänar den platsen hos mig, den personen eller dom personerna stjäl så mycket utrymme från andra mer väl förtjänta.
Jag har aldrig förstått mig på varför jag skulle dra fördel av någon annan.
Att jag skulle skaffa mig en bättre position bara för att jag har en möjlighet till det.
Att jag skulle tycka att det vore rättvist om jag drog fördel vid ett tillfälle bara för att jag såg att tillfället bjöds kommer aldrig att hända.
Men egoism går att bota hävdar jag.
Det handlar bara om att få dessa egoister att inse hur fel det är att vara ett rent ego.
Att alla har så mycket att vinna på att ge till varandra istället för att ta från varandra.
Att vi behöver förstå att vi inte ska utnyttja varandras svagheter utan istället försöka att ge varandra dom redskap som behövs för att kanske nå en större framgång.
Se inte det som något svaghetstecken när någon ber om hjälp utan som en styrka att den personen faktiskt vågar sträcka ut sin hand emot dig eller någon annan.
Tänk på att det kan vara du som behöver den ärligt hjälpande handen nästa gång.
För det är lite grann det som är grunden till det hela, att vi vågar vara ärliga mot varandra.
Jag kanske är banal eller naiv i mina tankar ibland och tror alldeles för gott om andra men jag ger hellre andra en chans för mycket än en för lite.
Egoism är en folksjukdom men den går att bota med lite vilja.
Jag hoppas att du tillhör dom som är villiga att åtminstone försöka.