Det bor en tragedi på våra gator

Många tänker nog tanken att jag bara menar alla romer som har lagt beslag på alla gatuhörn, alla gångar, kanter av torg och många andra ställen men det är faktiskt inte dom som jag lägger min allra största vikt vid idag.
Visst är det tragiskt att se den marknaden som utnyttjas av alla hål som finns i allemansrätten, alla bristande resurser i samhället och samtidigt den desperata jakten på att vara politiskt korrekta.
Men mitt i allt detta så försvinner fokuset ifrån alla våra inhemska fattiga uteliggare.
Alla våra utbrända knarkare, alkoholister och andra som har kommit på kant i samhället.
Helt plötsligt så har dom gått ifrån att vara en anonym krets som bara hållit sig för sig själv.
Visst har dom synts i form av att dom suttit i parker med sina öl i händerna, varit lite småskräniga eller till och med i form av att man hittat kanyler och liknande på vissa tillbakadragna platser.
Nu har dom kommit ut i rampljuset för nu finns det knappt några härbärgen för dessa att tillgå eftersom kommuner alltid söker nya sjuka vägar att dra ner på sina utgifter.
En bråkdel av dessa personer som bara behöver en skopa mat, en säng att sova i och ett tak över huvudet får vad dom behöver och vad det är som gör att just dom uppfyller kriterierna vet jag inte.
Nu är det inte så att jag tänker sitta här och försvara deras rätt i samhället för samtidigt har dom valt bort att inte ens försöka vara en del av det.
Dom väljer att sälja sina kroppar för att få en sil istället för att ta sig en dusch och fundera på vad det är som just dom är bra på.
Vad kan dom ge mer än sina egna kroppar för att få ett drägligt liv.
Vad är det som gör att man hela tiden brottas med den ångest som präglar dom.
Det är inte ok när dom kommer lommande på pendeltåget med en tom påtänd blick mumlandes att dom önskar en peng så att dom kan få en säng för natten.
Att tigga på en tunnelbana eller ett tåg får inte vara ett alternativ.
Det får inte vara en del av en vardag som vi accepterar, lika lite som vi heller inte ska acceptera alla dessa rumäner och bulgarer som satts utanför affärer eller var dom nu må sitta.
Jag är av den enkla uppfattningen att man faktiskt inte behöver tigga i Sverige för att överleva så därför bör det heller inte vara tillåtet.
Jag är av den enkla uppfattningen att man bor inte i trappuppgångar, i skogspartier eller på andra ställen där man inte har sanitära möjligheter i Sverige och bara låtsas om att man inte ser något av det.
Jag säger inte att vi som jobbar ska försörja dessa uteliggare eller andra som befinner sig i denna sits som uppenbarligen många gör.
Men staten och kommunerna måste statuera exempel att här lever vi efter vissa normer.
Dom får inte ta sin hand ifrån samhället och skylla på att det inte går att lösa för vem i helvete ska då göra det.
Tragedin som idag finns på våra gator den är faktiskt hanterbar om man bestämmer sig för att ta tag i den på riktigt, inte bara gömmer sig bakom pinsamma regelverk.
Jag accepterar inte att folk i alla åldrar ska känna en otrygghet i sin närhet.
Att man väljer att segregera istället för att öppna upp en förståelse för varandra där ingen vänder den andra ryggen.
En pundare eller alkoholist måste förstå att han eller hon måste vara rena för att få hjälp i nästa steg i deras nästan hopplösa.
Vi måste vägra att ge dessa tiggare pengar och istället få dom att kanske hitta enkla jobb som gör att dom förtjänar den där tjugan som suktar efter när dom sitter där med sitt please, snälla, snälla, eller varför inte det uttjatade ordet tjena, tjena, hej, hej.
Man måste börja visa en handlingskraft innan det är försent, man måste ta sitt ansvar, man måste göra det nu.
Glöm inte bort att det är vi medborgare som har valt er olika till att styra landet på bästa möjliga sätt.
Kasta inte bort det förtroende och tro att vi nöjer oss nog med att se att ni går en promenad i problemstråken.
Våga gå hela vägen och stanna inte förrän ni är i mål.
Och när ni väl är i mål så stanna inte där utan hitta ett nytt litet mål som ni kan sträva efter.
Vi kan verkligen göra massor om vi vill men vi kan bara göra det vi får.
Se till att ni får reda upp den tragedin som bor på våra gator

Om ingen slår kan våldet ebba ut

Det där med våld är en ständigt återkommande fråga i vårt samhälle, i våra samhällen.
Många hävdar att våld är ett nödvändigt ont.
Att man måste ta till våld för att komma tillrätta med saker och ting.
Att våld är enda lösningen på problem.
Att man är berättigad till att ta till våld när det kommer till vissa sammanhang.
Är inte det egentligen bara en massa ursäkter, ursäkter för att döda situationer som man inte har kontroll över.
Om man istället tänker att våld inte är ett alternativ.
Att våld bara föder våld och att det bara leder till ständig misstro och rädsla.
Om ingen slår tror jag att våldet faktiskt kan ebba ut.
För om ingen väljer att ta det där första slaget till sina nävar så behöver heller ingen fundera på hämnd.
Man behöver inte ge igen.
Man behöver inte ständigt gå där med en oro i sitt liv, en oro över att du själv eller någon annan ska bli drabbad av besinningslöst våld eller till och med död.
Tänk om alla fega människor som tar till våld innanför väggarna i vad dom kallar för hem.
Ska inte ens hem vara det stället som man ska få känna sig som allra tryggast.
Ska jag behöva gå och vara rädd, ska någon behöva vara den där personen som går med konstant rädsla i sin kropp.
Våga säg nej till våldet och ta inte det som ett alternativ.
Gör inte det vare sig för din egen del eller någon annans.
Om du säger nej till våld i ditt eget liv kan du även säga nej till våld som du ser i andras.
Det handlar om att våga se våldet som omger oss och inte blint acceptera det.
Det handlar om att vi ska respektera varandra för dom människor vi är, inte försöka kuva varandra, inte försöka förtrycka varandra, inte trampa på varandra.
Det handlar om att hjälpa varandra när det behövs.
Det handlar om att förstå att våld inte är en problemlösare.
Om ingen slår, kan våldet ebba ut.

Kärlek har inga gränser

Man säger ju ofta att saker och ting är omgärdat av gränser men är det verkligen så.
Jag tycker inte om att begränsa vare sig det ena eller det andra.
Det är skillnad på att själv sätta gränser för vad man själv anser är lämpligt i olika situationer.
Det kan ju vara allt ifrån att inte ställa orimliga mål, jag kommer till exempel aldrig att hoppa 12 meter i längdhopp eller kasta en sten till månen.
Eftersom det är rimligt att ha den insikten så borde det även vara rimligt att ha även en rejält snävare syn på saker och ting som är runt oss.
Jag tror i ärlighetens namn inte att jag kommer att vara den där som vinner 15 miljoner på stryktipset, men jag hoppas att så kommer att vara fallet.
Där kommer skillnaden in emellan tro och hopp och att veta.
Du kan tro att det kommer sluta si eller så i en match men att sen få ihop det på ett perfekt sätt i dom andra 12 och dessutom göra det utan att någon annan samtidigt gör det blir genast mycket svårare.
Någonstans där så har jag mentalt satt upp en gräns för vad som är rimligt och vad som är otroligt men ändå inte helt omöjligt.
Att kasta den där stenen till månen är en omöjlighet på grund av en mängd olika omständigheter och håller sig utanför det ens möjliga.
När det sen kommer till andra saker i livet så är det väldigt ofta på liknande sätt.
Vi ser möjligheter men vi ser också gränser.
Kärlek är ett av dom mest diffusa som vi dagligen ställs inför.
Vad är kärlek egentligen.
Är det bara när det brinner till i ditt bröst och du blir varm inombords så fort du tänker på den du håller kär.
Eller är det kanske kärleken du har för dina barn eller barnbarn.
Den där kärleken som bara finns där som ett osynligt band.
Den är egentligen orimlig med tanke på allt man står ut med till förmån för dessa personer.
Men samtidigt så är den bara där.
Den gör att du ställer dig själv så underbart välvillig till allt som rör dessa.
Ja det kan till och med vara så att du mer eller mindre slår knut på dig bara för att vara dessa personer till lags.
Kärlek är för mig ett väldigt vackert redskap.
Det är ett signum som omgärdar så mycket som jag tycker om på riktigt i mitt liv.
Jag ser verkligen inga gränser i vad den kan ge för den expanderar i samma takt som jag får fler personer att älska.
Jag har inte bara en viss mängd kärlek till förfogande utan jag har hela mig med allt vad det innebär.
Det är lite grann som att öppna en ventil till en förpackning som sitter förankrad till en outsinlig källa.
Att sätta begränsningar på min kärlek vore det samma som att sätta begränsningar på mig och mitt eget liv och det kommer jag aldrig att göra.
Jag kommer att fortsätta att ge så mycket jag någonsin kan av mig själv för det är det jag älskar.
Kärlek är för mig något som aldrig får begränsa mig utan snarare få mig att växa.
Men det sker alltid på mina villkor i samförstånd med dom objekt jag valt att ta till mig.
Kärlek är nämligen inte något man bara kan rikta åt ett håll, det handlar alltid om att ge och ta.
Kärlek är vackert och det är något som ska vårdas på ett följsamt sätt så att den får fortsätta att växa.

Var inte rädd för att gråta

En del ser en gråtmild person som en svag person.
Andra ser samma person som emotionell.
Själv förstår jag inte rädslan över sina egna tårar.
Jag gråter och jag gör det väldigt ofta men av vitt skilda anledningar.
Av någon anledning så har jag väldigt kort emellan mina känslospröt och hur det sen tar sitt uttryck.
Den där kalla hårda attityden som en del försöker hålla har aldrig varit någonting som överhuvudtaget har fastnat på mig.
När det kommer till känslor så är jag nog blödigare än minst 99 % av befolkningen, i varje fall så är det precis så som det känns.
Men jag ser ingen svaghet i det.
Visst skulle det kanske vara skönt att kunna stänga av sina känslor vid valda tillfällen men jag lever hellre med det problemet än att gå där utan förmågan att bry mig eller visa vad jag känner.
Ok, det skulle väl kanske vara lite bra att kunna hålla ett tal till någon eller några man älskar och dela med sig av orden man har inom sig direkt istället för bara via ett vitt papper.
Men det är ju inte jag.
Jag är den där blödiga typen, den som mår illa av att se andra ledsna.
Den som går fram till personen som allt hopp lämnat för stunden.
Den som bryr sig om något mer än dit näsan räcker.
Jag gråter när jag hört något som berör mig.
Jag gråter när jag blir riktigt glad och jag gråter när jag blir ledsen.
Jag gråter och det är trots allt riktigt befriande, det är kraftödande men så befriande.
Det är ungefär som att det är en säkerhetsventil som slår till när trycket inom mig blir alldeles för starkt.
Att vara rädd för att gråta är inte mitt bekymmer att jag lider av, det överlåter jag istället till andra.
Det finns nämligen så otroligt många som verkar bry sig om dom där små detaljerna som man själv bär med sig dagligen och naturligtvis ska ha en åsikt om.
Jag tänker inte sluta gråta bara för att någon säger att det är en svaghet.
Jag kan bara sluta gråta när mitt inre stänger slussarna, inte förr.

Fastna inte i dina egna tankar

Jag ser alldeles för ofta hur individer fastnar i sig själva.
Det är som om dom aldrig kommer ur sin egen onda cirkel.
Man kan tycka att det borde vara världens enklaste sak men hur är det när man inte ser det man själv står i.
Det är verkligen lätt att bli hemmablind, att bli så avtrubbad av det du har i din omedelbara närhet att du till och med tror att du inte är just det.
Man har blivit vad jag kallar det, lite lätt inskränkt i sitt eget ego.
Man har målat in sig på sin lilla plätt och tror fortfarande att man gjort och tänkt rätt hela vägen.
Det är först när man höjer sin blick och krasst kan konstatera att det helt plötsligt har blivit väldigt svårt att ta sig ut ur sitt hörn som man blir tvungen att fundera på vad det var som gick snett.
För inte var det väl meningen att du skulle fastna där inne i ditt lilla hörn, helt för dig själv och utan någon bra möjlighet att göra något åt det.
Lite så är det när man likt en gammal grammofonskiva som fått sitt hack och bara snurrar vidare på samma varv om och om igen.
Man blir helt enkelt jävligt tjatig i sitt beteende, väldigt ensidig och helt utan förmåga att ens se vad som finns därutanför.
Vissa skulle säga att man har blivit gaggig men det hör ju till den ännu äldre generationen som dessutom har en demens att skylla på.
Vad har du att skylla på när du fastnar i dina hjulspår.
När du inte ser alternativen som finns runt dig.
När du inte ens lyssnar vad din kollega eller vän säger utan du är så fastlåst vid dina egna tankar och värderingar att inget ens rubbar dig.
Det är nog lätt att vara den där som hamnar i sin egen lilla spiral utan förmåga att ta sig ur.
Men är det då så svårt att göra det.
Är det något som du kan tänka dig att göra.
Att stanna till och faktiskt lyssna på vad din omgivning har att säga oavsett vem det är som säger det.
Har du förmågan att ta in dom orden och värdera vad det är som är sagt.
Jag säger inte att man blint sen ska agera därefter men varför vill du inte ens ge dom chansen.
Sluta stånga dig själv i din egen lilla box och kom ut och känn hur skönt det kan vara att faktiskt lyssna och ta åt sig både av vad andra säger men också vad dina egna ord kan få för verkan.
För det kan nämligen vara så också att även om du får din vilja igenom så betyder det inte att den kanske var den allra mest lämpliga i situationen.
Kan du då vara ödmjuk nog att ändra dig när du ser att du faktiskt haft fel eller fortsätter du att vara den där tjurskallen som borrar ner huvudet i marken och bara river upp fåra efter fåra helt utan tanke på vad det sen leder till.
Lyssna på dig själv och hör vad du säger.
Lyssna på andra och hör vad det är dom vill ha sagt.
Det krävs inte mer för att vi ska hamna i en sits där vi helt plötsligt kan känna en respekt för varandra.

Att finnas där för varandra utan att stå i vägen

Väldigt ofta så ser jag dessa personer som inte riktigt vet vad det är dom gör.
Dom ser inte hur hämmade andra blir av deras beteende och dom förstår inte att det är dom som själva är till grunden just av den orsaken.
Men det är egentligen inte dom negativa personerna som jag vill dissa denna gång.
Nej istället vill jag hylla alla som finns där i det tysta.
Alla ni som finns där som support, som stöd, som vänner eller familj.
Ni som på något sätt alltid lyckas fånga upp någon som är på väg ner i en totalt utslagen position.
Ni är dom så kallade vardagshjältarna.
Dom som alldeles för sällan får någon uppmärksamhet eftersom det ni gör det sker bara i det tysta.
Det ni är inget som ni söker bekräftelse för.
Det ni gör är bara enkelt och självklart.
Ni är verkligen vardagshjältar och ni förtjänar egentligen minst lika mycket uppmärksamhet och aktning som ni som gör era punktinsatser.
Jag vill inte förringa dom för det kan definitivt vara livsavgörande insatser emot personer som kanske inte skulle klara sig utan er hjälp.
Men alltför många gånger så blir den där hjälpen också nästan skadlig.
Man hjälper till så mycket att man istället hämmar den hjälpta.
Man gör det mer i det syftet att man själv vill ha den där uppmärksamheten.
Det kan till och med vara så illa att du ställer dig där och blockerar flödet av hjälp bara för att du själv vill stå där och lysa mitt i gasset av din egen strålkastare.
Jag behöver verkligen inte stå där i rampljuset.
Jag behöver inte hjälpa till för att bekräfta mig själv på något sätt.
Om jag hjälper någon så gör jag det för att jag vill, inte för att jag måste.
Självklart kan det komma tillfällen då det är precis så, det vill säga att jag måste.
Men då är det för att situationen i sig kräver det men det är bara undantagsvis.
Jag tycker om att hjälpa till i den utsträckning jag själv räcker till för att jag mår bra av det.
Kan jag göra skillnad så gör jag gärna det och det bästa av allt är att det kostar mig nästan aldrig någonting överhuvudtaget, inte mer än min tid.
Tänk på vad ditt syfte är när du hjälper någon med något.
Är det för att du vill hjälpa den personen med något eller är det för att ditt ego vill det.

Jag såg en gammal man på tunnelbanan

Idag var en sån där dag när jag blev märkbart tagen av känslan av saknad.
Jag har varit inne på det ämnet förut och jag kommer säkert att komma in på det igen.
Men det här med att sakna någon är något i varje fall jag aldrig kommer att sluta att göra.
När jag stod där i tunnelbanan så kommer det in en gråhårig elegant farbror.
En sån där som man omedelbart har en tyst respekt för.
Inte för att han hade ett skräckinjagande utseende som gav mig kalla kårar.
Nej, han hade det där mysiga utseendet som bara gamla farbröder och tanter kan ha.
Det där som barn tyr sig till när dom vill ha en mysig lugn stund.
När dom så gärna hoppar upp i knäet eller sätter sig på en stol bredvid för att göra något som dom nästan bara tycker om att göra just med dessa underbara människor.
Jag fick en känsla av att jag såg min pappa i honom.
Det gick som ett varmt stråk inom mig och jag både mös samtidigt som jag fick en tår i mitt öga.
Den där saknaden som man får när man förlorar någon den går aldrig att sudda bort och det vill jag inte heller göra.
Jag kände den där saknaden idag, saknaden efter min pappa, min älskade fina pappa.
Saknaden av en av mina allra närmaste vänner i mitt liv.
En människa som jag fick dela mitt liv med i nästan ett halvt sekel.
Det råder inget tvivel om min kärlek till mina föräldrar eller om min saknad efter just min pappa.
Men jag går vidare ändå och jag gör det tack vare att jag har så otroligt underbara människor runt mig precis hela tiden.
Jag vet inte vad det är som gör det men på något sätt så lyckas jag hitta dom där smultronen i livet som gör det så otroligt värt att leva.
Allt är verkligen inte bara pest och pina.
Allt var inte bättre förr.
Det finns så otroligt mycket som är så himla bra i mitt liv.
Den där gamla mannen på tunnelbanan fick mig att stanna till.
Han fick mig att känna efter därinne och det gör jag så gärna för det visar att jag lever.
Han påminde mig om det liv jag haft och vad jag saknar men han fick mig som sagt att stanna till och i samma stund se vad det är jag har.
Jag har dig i mitt liv.
Jag har er i mitt liv.
Jag har ett liv.
Tänk vad mycket man kan stanna till och tänka bara för att man ser en gammal man på tunnelbanan.
Undrar vad han hette, om han hade några barn, barnbarn och kanske till och med barnbarnsbarn.
Det får jag förmodligen aldrig veta men vad jag däremot vet är vad jag har.
Och det underbara goda vänner är jag så oändligt tacksam för.
Tack för alla ni som finns i mitt liv.
Det är ni som gör skillnaden för mig.
Det är ni som ser till att mitt liv inte bara är i svartvitt utan i all världens färger.
Tack älskade vänner för att ni finns där för mig och glöm aldrig att jag finns här för er.

Se inte bara bakåt, se framåt också

Vissa har så fruktansvärt svårt för det där med att antingen stanna kvar alldeles för mycket i det som har varit och andra ser bara fram emot det som komma skall.
Man bör försöka hitta en vågskål för sitt eget liv.
En skål där man väger det man har upplevt emot det man vill uppleva.
Man kan stanna kvar envist vid att tycka att det minsann var bättre förr.
Eller så kanske man är den där typen som bara släpper det man gjort och konsekvent vägrar ta med sig något som helst som gamla upplevelser och erfarenheter.
Man kan alltså blunda och gå vidare eller öppna ögonen och vara där.
Vem väljer du att vara.
Det är farligt att ständigt hänvisa till det som en gång var men det är också att vara tråkigt blek i sin inställning gentemot andra när man aldrig kan rota sig vid något utan hela tiden bara ska ha det lite bättre, ska ha lite mer, ska nå lite längre.
Man måste inte alltid sträva efter det.
Man kan faktiskt stanna till och nöja sig med det som man upplever.
Det är tillåtet att vara glad över det man fått till sig.
Det är inte förbjudet att vara tacksam över att man nått ett visst mål.
Man måste verkligen inte alltid jämföra det som har varit med det som komma skall.
Det är inte alltid rättvist bara för att man bedömer en sak som lika.
Hur klassiskt är det inte till exempel när man tittar på presenter som man ska ge till någon.
Har man gett si till den ena så måste man ge så till den andra, annars är det inte rättvist.
Men vem är det inte rättvist för.
Är det för dig eller är det för den som får presenten.
Om man ger en sak från hjärtat så kan inget annat få spela roll.
Inte i min värld i varje fall.
Vi ska inte styra in ett annat värde i det hela mer än vad det är.
Man ska inte stirra sig blind vare sig på det som har varit eller det som komma skall.
Missunnsamhet är för mig verkligen ett skällsord och inget jag vill befatta mig med.
Jag har nog med att leva efter mina egna normer och värderingar.
Jag tänker inte stanna upp och agera vare sig pekpinne åt andra som jag tycker beter sig fel eller göra saker och ting annorlunda bara för att någon säger det.
Jag är vuxen och klok nog att ta mina egna beslut och ska jag vara riktigt ärlig så är jag oftast förbannat nöjd med besluten jag tar.
Jag tittar gärna bakåt och försöker ständigt ta med mig erfarenheter av det jag har gjort.
Jag ser gärna framåt för jag längtar efter det som komma skall för det betyder att mitt liv fortsätter.
Men jag glömmer inte bort att också leva i nuet.
Att se det jag har, njuta för stunden av små saker och framför allt bry mig om min omgivning.
Jag gör allt det eftersom det är sånt som formar mig till den jag är.

Gläds åt andra, lev inte genom dom

Jag tycker att det är lite tragiskt när man hela tiden bevittnar människor som ska leva genom det som andra åstadkommer eller gör.
Man påpekar att man själv var med där mitt i det hela även fast man inte var mer än någonstans därute i periferin.
Bara för att man känner en person som har gjort en sak så betyder inte det att man själv har gjort det.
Bara för att man någon gång har hört talats om någon eller något så betyder inte det att man själv hela tiden varit den där spindeln i nätet.
Visst är det lite tråkigt att ständigt höra om andras kusiner, polare eller andra långväga bekanta, bara för att vederbörande verkar tycka att det den själv har gjort eller upplevt varit alldeles för tråkigt för att ens återberätta.
Man sockrar och saltar dessutom gärna dessa historier så att dom nästan omgående blir som vilken gammal skröna som helst.
Trovärdigheten den faller totalt och någonstans i det hela så är det som om att den reella verkligheten den är sekunda och får stå tillbaka helt och hållet för det man själv ser.
Jag är av den kategorin människor som istället väljer att glädjas åt människor som det går bra för.
Det spelar liksom ingen roll om det är stora saker eller små, det värmer mitt hjärta lika mycket vilket av vilket som.
Men ni som ständigt ska leva genom andra.
Ni som är så pinsamt bleka att ni inte ens ser er själva när ni tittar i spegeln.
Den ni istället ser är någon som ni hela tiden försöker låtsas vara.
Men varför ser ni ner så förbannat på er själva.
Varför tycker ni att det dom andra gör är så mycket bättre.
Varför sätter ni inte ett högre värde på det som ni själva åstadkommer.
Tänker ni aldrig på att dom gånger ni verkligen anstränger er då når ni riktigt högt.
Jag är en enkel människa, har aldrig påstått något annat.
Men det hindrar inte mig från att uppskatta vem jag är.
Jag gläds åt när jag lyckas med saker och ting.
Jag gläds åt att se när andra mår bra.
Jag gläds åt andra framgång.
Men det betyder inte att jag måste leva genom dom.
Det jag gör har också ett värde även om det är en väldigt enkel syssla.
Det har det för annars skulle det mesta vara meningslöst i livet och det är det inte.
Du ansvarar för det som händer och sker i ditt liv, inte jag.
Jag ansvarar för det som händer i mitt, inte du.
Vi ska alla leva i våra egna liv men vi får gärna göra det i harmoni med vår omgivning.
Gör vi det så har vi en riktigt stor chans att komma riktigt långt.
Gör vi det inte, ja då...........................

Man är inte mer än människa

Ingen, absolut ingen är mer än en vanlig eller för all del ovanlig människa.
Många verkar välja att tro att dom själva är något som är värt så otroligt mycket mer än vad alla andra är men så är det inte.
Bara för att man är driven och åstadkommer massor, tjänar massor, skaffar sig maktpositioner så betyder inte det att den personens liv är värt mer än andras.
Jag kan bara se ett tillfälle där någon faktiskt är värd mer och det är när någon helt osjälviskt lägger ner hela sin kraft och själ i att rädda andra, att skapa bättre liv åt andra, att överhuvudtaget skapa ett liv åt andra.
Dessa personer är något alldeles speciellt extra men dom är fortfarande bara människor som bara äger rätten till ett liv.
Jag är vad man nog skulle beteckna som en relativt vanlig människa, en som inte sticker ut särskilt mycket i mängden men som ändå tar sig fram på ett relativt bra sätt.
Jag gör oftast det som förväntas men hamnar som så många andra ibland i ett vacuum där jag inte riktigt känner att jag räcker till.
För ett antal år sedan så skulle jag slagit knut på mig för att ta mig igenom den bubblan men med ålder så kommer även erfarenhet och den säger mig att man inte behöver anstränga sig hela tiden bara för att vara andra till lags.
Jag har helt enkelt inte ett behov av att visa upp något för andra, att ständigt prestera, att ständigt göra vad andra tycker.
Jag gör helt enkelt mina val i min egen form av människa och dom gör jag precis hela tiden.
Jag väljer att tro på mitt liv och det som jag gör och samtidigt att inte tro på abstrakta saker som gudar eller högre makter för det finns verkligen inte någon som helst substans i att något sådant skulle kunna existera.
Många saker är svåra att förklara som till exempel livets uppkomst och jag är övertygad om att det kommer att dröja innan man kommer till roten vad det gäller den frågan men det stör mig inte.
Istället väljer jag att leva här och nu.
Jag gör det med respekt för mina nära och kära, med respekt för mina medmänniskor och med en vilja att ständigt söka efter goda praktiska lösningar på problem i vardagen.
Inte stånga mig blodig i mina protester mot andra som vill ha sin vilja igenom.
Jag tror på fredliga lösningar, att man genom att förstå varandra kan nå fram till varandra.
Vi kommer alltid gå med olika åsikter om saker och ting.
Ibland så kommer jag att få min vilja igenom och ibland så får jag vika mig för andra lösningar och se det som andra möjligheter utan att bli bitter för det.
Man är inte mer än människa, jag är inte mer än människa, du är inte mer än människa.
Jag lever mitt liv och det rår ingen annan över.
Du lever ditt liv och det kan jag ha en åsikt om men jag kommer aldrig att bestämma över det.
Det får jag istället acceptera så länge som du accepterar mig och mitt liv för vad det är.

Om du inte lyckas på ett sätt, försök på ett annat

Hur många gånger har jag inte sett andra mer eller mindre stånga sig blodiga i sina försök att göra vissa saker.
Man försöker göra saker men utan att riktigt lyckas.
Man kan nästan tycka att det ser mer eller mindre idiotiskt ut från sidan eftersom dom försöker göra samma sak om och om igen, ungefär som om dom tror att fastän det inte gick den första gången så måste det ändå vara rätt tillvägagångssätt och går på i ytterligare ett nytt försök.
Men varför kan dessa personer då inte bara backa ett steg och verkligen titta på vad det är dom gör.
Varför kan dom inte försöka se det hela från en lite annorlunda vinkel.
Varför stirrar dom sig blinda på sitt eget agerande.
Ibland är det inte lätt att se det som man själv står i.
Man behöver ruskas om lite, man behöver få vakna till lite.
Man kanske till och med behöver att någon säger till en om vad det faktiskt är man håller på med.
Man blir helt enkelt instängt blind, totalt oförmögen att se utanför sin egen lilla box.
Vad jag vill är att du och många andra ska försöka sätta i system när någonting låser sig, tänk om, backa ett eller ett par steg ifrån det du just gjort och försök se det på ett annat sätt.
Gå därifrån istället för att bara stanna där och titta på den där lilla detaljen.
Nu är det inte så att det här bara rör sig om saker som du försöker lösa med händerna eller bara genom att titta på det.
Det kan faktiskt vara något som berör någon annan person.
Du kanske bara trodde att du förstod vad den personen sa eller gjorde men sen fick en konstig reaktion på det hela.
Tänk då om syftet var ett helt annat.
Försök se saker och människor på mer än ett eller två sätt.
Sätt inga begränsningar i ditt eget tänkande men övertänk heller inte varje situation.
Man måste inte analysera ihjäl allting ner på atomnivå.
Man kan faktiskt stanna i ett läge som kan vara bra för dom flesta.
Jag är inte ute efter att tillgodose alla personers behov, inte på långa vägar.
Jag är inte ens ute efter att tillgodose mina behov för alla tillfällen.
För mig är det bra nog så länge man faktiskt försöker, att man inte ger upp vid ett misslyckande eller två.
Man kan inte lyckas med allt som man företar sig även om det låter så på vissa.
Ja du har säkert någon i din krets som verkar vara världsmästare på precis allting och om det inte hade varit för en massa om där på vägen så hade denna person varit mångmiljardär dessutom.
Men så är det, vissa kan inte låta bli att skrävla men dessa personer är såna som jag aldrig kommer att ta på allvar överhuvudtaget.
Jag väljer istället att ta till mig av alla ni som kämpar, ni som försöker, ni som strävar efter något utan att för den skull trampa på lik när ni far fram.
Det finns oftast mer än ett sätt som du kan lösa saker på, som du kan se andra människor på.
Var lite ödmjuk och försök att göra det.
Det är inte mycket som är omöjligt att göra.
Det handlar bara om tålamod, vilja och en hel del arbete.
Är du villig att lägga ner det, ja då kommer du också ta dig väldigt långt här i livet.

Att låtsas att inte se är det fegaste man kan göra

Man är inte feg när man inte vågar träda in i situationer som man inte är bekväm i.
Man är inte feg när man är rädd för konsekvenser av ens handlande.
Men man är oerhört feg när man låtsas att inte se det som händer.
Hur många gånger har du till exempel sett när någon låtsats inte höra eller sett något som har skett i deras omedelbara närhet.
Är det inte bara en påfallande ynklig feghet som den personen utsöndrar.
Man väljer till och med att komma med tusen olika ursäkter när man väl blir påkommen.
Man gör det helt utan omsvep som om det vore världens naturligaste sak.
En vän, arbetskamrat, kollega eller vad det nu må vara är verkligen inte något av det om den beter sig på det sättet.
Att prata skit bakom ryggen för att få medhåll eller att sätta en annan person i dåligt dager bara för att den personen fått en uppmärksamhet som du själv strävat efter är aldrig ok.
Det är lätt att underminera trovärdigheter hos andra genom att så ruttna frön.
Man ger dessa personer inte ens chansen att på ett ärligt sätt få försvara sin egen heder.
Att låtsas att man inte ser när saker händer eller håller på att hända är inte att fritaga sig själv från något som helst ansvar, det är bara att idiotförklara sig själv.
Istället så tycker jag att man ska stå upp för varandra.
Att om man ser någon som inte förstår, någon som inte gör rätt så ska man försöka hjälpa till om den personen vill ha eller behöver den hjälpen.
Man ska inte göra det med en djup suck i sin röst, med en menande blick eller en liten giftig kommentar.
Jag har sagt det förr, jag är inte den skarpaste kniven i lådan och det står jag för men jag försöker alltid att göra mitt allra bästa och kanske är det därför som jag ofta når ganska långt.
Jag tänker aldrig låtsas att inte se eller spela den som inte har hört det där som någon annan sa om jag tvärtom faktiskt gjort just det.
Men jag kommer heller inte låtsas som att jag vet något bara för att omgivningen räknar med att jag sitter där med en kunskap som jag inte har.
Jag kan ha varit med vid tillfällen när saker visats eller där jag till och med kanske gjort något men utan att jag lagt det på minnet.
Jag är inte en sämre människa för det, jag är bara en mindre vetande sådan.
Men jag kommer som sagt aldrig låtsas att jag inte ser, tvärtom.
Det jag ser det står jag för och det kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig.

Genom att visa en god vilja kan man komma långt

Det är inte många som tänker på det men genom att man visar att man hela tiden gör ärliga försök så kan man ta sig riktigt långt.
Lite smått loja tilltag kan nästan ses som meningslösa och bara som en dimridå för att det ska se ut som om man gör något.
Men vad tror man då är meningen med att göra dessa små insatser.
Tror man att man kan småljuga sig fram till resultat bara för att ha något att visa upp.
Tror man att andra får respekt för det man gjort bara för att man gjort något.
I mina ögon så är inte fallet på det sättet.
Det blir snarare raka motsatsen eftersom jag ser ett sånt agerande som något väldigt meningslöst.
Men om man visar sin goda vilja genom att faktiskt ärligt försöka så kan man komma riktigt långt.
Men det är just det där med att ta sig i kragen och göra det där lilla extra.
Det där som visar att du faktiskt visar på ett öppet ärligt sätt att du menar allvar med din insats.
Att du kanske inte kräver något i retur utan gör det där bara av egen fri vilja.
Det är en oerhört stor skillnad på att göra något halvdant bara för att visa upp en front och att faktiskt göra saker för att man har en vilja att synas.
Men tänk vad mycket gott du faktiskt kan göra om du visar den där goda viljan.
Tänk på att det ofta krävs väldigt lite för att du ska kunna göra skillnad.
Det är inte jobbigt eller ansträngande att visa sin goda vilja.
Det gör inte ont och kostar oftast inte några pengar.
Det kräver bara att du försöker och sen kanske försöker igen.
Det krävs ofta väldigt små medel, bara lite ärlig välvilja där du visar att du bryr dig.

Egoism- en folksjukdom

Jag kan inte riktigt förstå mig på varför det finns en sån utbredd egoism i vårt samhälle.
Det är till och med så illa att det är något som förespråkas både till höger och vänster.
Är man inte tillräckligt egoistisk så tar man heller inte plats på ett sätt som man förväntas göra idag och då är det ungefär som om att man inte riktigt tas på allvar.
Man ska ständigt ha en ny målbild framför sig och alltid utveckla sig.
Men vad är det som är så otroligt viktigt med att det är just på det sättet.
I mina ögon så är det absolut ingenting.
För mig så är egoism inget annat än ett mer eller mindre sjukligt beteende.
Ett beteende som jag inte ser som förenligt med några av mina värderingar överhuvudtaget.
Visst, man ska inte låta bli att göra saker som man vill bara för att inte bli betraktad som en egoist.
Men det är skillnad på att utnyttja situationer, utnyttja personer och tillfällen bara för att tillfredsställa sitt eget ego och att göra det.
Det är inget som man ens kan ge en rättvis jämförelse.
Att vara egoist är för mig en person som bara sätter sig själv i främsta ledet.
En som ständigt utnyttjar omständigheter till sin egen fördel.
Det är en tråkig inställning och den kommer jag aldrig någonsin komma i närheten av.
En egoist är ingen som jag någonsin kommer ta till mig eller ens ta riktigt på allvar.
Jag gör inte det för jag tycker inte att den personen förtjänar den platsen hos mig, den personen eller dom personerna stjäl så mycket utrymme från andra mer väl förtjänta.
Jag har aldrig förstått mig på varför jag skulle dra fördel av någon annan.
Att jag skulle skaffa mig en bättre position bara för att jag har en möjlighet till det.
Att jag skulle tycka att det vore rättvist om jag drog fördel vid ett tillfälle bara för att jag såg att tillfället bjöds kommer aldrig att hända.
Men egoism går att bota hävdar jag.
Det handlar bara om att få dessa egoister att inse hur fel det är att vara ett rent ego.
Att alla har så mycket att vinna på att ge till varandra istället för att ta från varandra.
Att vi behöver förstå att vi inte ska utnyttja varandras svagheter utan istället försöka att ge varandra dom redskap som behövs för att kanske nå en större framgång.
Se inte det som något svaghetstecken när någon ber om hjälp utan som en styrka att den personen faktiskt vågar sträcka ut sin hand emot dig eller någon annan.
Tänk på att det kan vara du som behöver den ärligt hjälpande handen nästa gång.
För det är lite grann det som är grunden till det hela, att vi vågar vara ärliga mot varandra.
Jag kanske är banal eller naiv i mina tankar ibland och tror alldeles för gott om andra men jag ger hellre andra en chans för mycket än en för lite.
Egoism är en folksjukdom men den går att bota med lite vilja.
Jag hoppas att du tillhör dom som är villiga att åtminstone försöka.