Att leva i sitt liv

Vad är att leva!
För mig är det så långt ifrån en enkel fråga som man kan komma.
Men i grova drag så är det att sätta ett värde på det jag gör och har omkring mig.
Men vad är då att leva.
Det är så otroligt mycket, så galet mycket när allting kommer kring.
Och det viktigaste för mig är att jag själv lever mitt liv efter mina normer, mina tankar, mina värderingar, inte efter vad andra säger att jag ska göra.
Jag har bara ett liv och det lever jag, sen om jag på slutet kommer känna att mitt liv räckt till för det jag själv har velat eller inte det får framtiden utvisa.
Jag är inte perfekt och kommer aldrig att sträva efter att bli det.
Istället så väljer jag att sätta min nivå efter den typiskt svenska modellen, att sträva efter en nivå som är lagom.
Det är verkligen ett svenskt ord som jag verkligen kan förlika mig med, lagom, känn på det, smaka på det som vissa skulle uttrycka sig.
Jag försöker verkligen att alltid vara hundra procent jag och står väldigt sällan tillbaka bara för att andra inte tycker att det passar sig.
Det är det där med att vara sig själv som kan skära sig för vissa.
En del kan ha svårt för att acceptera att man säger det man tycker och tänker bara för att det inte passar just dom just där men ärligt talat så kan jag inte bry mig jämt.
Jag bryr mig så pass långt att jag anpassar mig till att inte direkt skada andra.
Det är dom enda tillfällena som jag känner ursäktande nog för att se till att jag inte ska säga just det som jag tycker och tänker, men bara då.
Varför ska jag anpassa mig annars.
Varför ska jag tycka annat än det jag själv tycker bara för att passa in i vissa grupper, nej det är inte jag och kommer heller aldrig att bli.
Att leva mitt liv är för mig något som nästan kan uppfattas som heligt, i varje fall för mig.
Nu förknippar ju andra heligt med saker som har med helt abstrakta detaljer att göra, såna där diffusa saker som gudar och annat som man inte kan ta på men det gör inte jag.
För mig är sånt som är heligt något som betyder mycket för mig, väldigt mycket och i min lilla värld så är det just det som är det enda rätta.
Men nu är ju inte jag om det inte samtidigt fanns ett sinne som är öppet gentemot allt annat.
En bit som håller dörrarna öppna åt alla håll och kanter och som försöker lära sig så mycket det bara går av världen som finns utanför just min egen lilla värld.
Det är viktigt att leva i sitt eget liv annars gör du inget trovärdigt intryck på din omgivning.
För hur illa vore det inte om du levde ditt liv men åt någon annan.
Du har blivit född till denna värld i ett enda syfte och det är att vara du och ingen annan.
Låt ingen annan bestämma över dig, förtrycka dig eller få dig att tycka att du är mindre värd.
Låt ingen annan ens få dig att må dåligt bara för att du inte når upp till den personens krav.
Tänk istället att det är den personens problem att den inte kan hantera situationen med att du inte uppfyller dennes standard.
Ta inte skit från någon om du inte verkligen har gjort dig förtjänt av det (för ja, det kan absolut finnas tillfällen då du får stå till svars för dina mindre bra beslut.
Men ta då den skiten och använd den till nyttigt bränsle för din fortsättning i livet så att du lär dig av dina misstag istället för att bara böja på nacken.
Det är viktigt att leva sitt liv, se till att börja redan nu, inte nästa år.

När man förlorar sina föräldrar

Allt man upplever i livet är verkligen inte roliga saker, långtifrån.
Och för mig är den utan någon som helst jämförelse jobbigaste och tråkigaste händelsen när någon försvinner ur ens liv.
Det kan ske på ett antal olika sätt och med mina föräldrar så är det två helt olika som gäller.
När pappa gick bort så var det som att marken försvann under mina fötter.
En sann vän och mentor försvann men lämnade outplånliga spår efter sig.
Redan under tiden han levde så såg jag vilken enormt stor människa han var och jag hade vettet att verkligen uppskatta det på riktigt.
Det fanns en vänlighet, en ärlighet som jag tagit fasta på och som jag verkligen dessutom tycker mig förvalta på bästa möjliga sätt.
Men det hindrar inte mig från att ständigt känna en sorg efter att pappa gick bort.
Man kan inte fylla hans tomrum med något eller någon annan, det går liksom inte.
Man får istället försöka att fylla nya rum, nya kamrar i sitt liv med sånt som betyder något.
Med mamma är det annorlunda på ett hemskt sätt.
Jag far verkligen illa invärtes av att se denna fantastiska människa succesivt förvandlas till någon som inte längre är riktigt närvarande.
Varje gång jag kommer nu så ställer hon frågan om vem jag nu var och vad jag heter.
Jag har försvunnit så långt in i henne att hon bara känner igen mig efter ett tag men utan att riktigt hundra kunna koppla ihop med vad.
Hon lever där i sin egen lilla bubbla och man nästan ser hur livet sakta sugs ur henne, atom för atom.
Men jag kan inte klaga utan bara acceptera situationen som sådan för jag vet och ser att hon har det så bra som hon faktiskt kan ha det där hon bor.
Hon blir väl omhändertagen och personalen som gör verkligen sitt allra bästa av situationen.
Men vad hjälper det mig när jag helt plötsligt ser mig som föräldralös.
Ja, jag vet att jag inte är något barn längre men jag är fortfarande mina föräldrars barn.
Jag, mitt inre är ensamt, eller inte ensamt eftersom jag har en underbar omgivning.
Men ensamt för att jag inte längre har dom där underbara klipporna som mina föräldrar alltid varit.
Det är ju så med sånt som man omger sig med att man sätter ett värde på det man verkligen bryr sig om, dom som man verkligen bryr sig om.
Och hur det än kommer sig, hur mycket man än kan irritera sig på, vara i konflikt med, ha sina skilda åsikter om så är det lik förbannat ens föräldrar vi pratar om.
Jag har ingen pappa längre som jag kan föra intressanta diskussioner med om både det ena och det andra och jag har ingen mamma längre som är den där fixande mamman som alltid slog knut på sig för att saker och ting skulle vara så bra som möjligt för dom runtomkring.
Jag har en mamma men blott ett skal, ett fragment av vad hon en gång i tiden var och det gör ont, så förbannat ont i mig.
Men jag är inte den som ska beklaga mig eftersom jag vet att jag tillhör dom lyckligt lottade.
Dom som likväl är omgivna av andra människor som förhoppningsvis håller av en.
Jag kan ju inte ta det för givet men det känns så i varje fall.
Men det är naturligt, naturligt att förlora sina föräldrar och jag kan bara känna vilken oerhörd sorg det måste vara för dom föräldrar som förlorar sina barn istället.
När fel ända av trädet dör.
Vad kan finnas kvar mer än total tomhet.
Ta tillvara på det du har idag snälla vän, kamrat eller vem du nu må vara som läser detta.
För tänk på att det du har idag är inte säkert att du även har imorgon.
Vi kan inte backa våra band med händelser i livet.
Vi kan inte göra om och rätt med allt.
Vi kan bara försöka att göra livet någorlunda drägligt i den formen vi lever idag och verkligen sätta ett riktigt värde på det hela.

Man är inte mer ensam än man gör sig

Många väljer vad vi kallar ensamhet andra hamnar i den, men varför.
Ensamhet är nog inte något som någon egentligen vill vara i men som kanske kan kännas som den lättaste vägen trots allt.
Jag ser bara ett ledsamt bortkastat liv om man väljer den vägen.
Ett liv utan direkt social kontakt, utan kärlek och omfamningar.
Man kan tycka att det är tragiskt när man hör om ensamma människor, människor som väljer att bara leva med sig själva, men är det verkligen det.
Är det inte så enkelt i många fall att en del av dessa individer valt att leva just på det sättet eftersom dom helt enkelt inte orkar med dom så kallade vanliga normerna.
Jag själv tillhör kategorin som älskar att vara både ock, och jag väljer mina tillfällen.
Det finns ögonblick då jag njuter av att omge mig med vänner som jag älskar men det finns också tillfällen då jag mer än gärna drar mig tillbaka och bara är med mig själv.
Jag är en enkel människa, det har jag påpekat många gånger och det står jag fast vid.
Men jag är samtidigt bara just en människa, en med känslor och ett liv.
Ett liv som jag älskar, uppskattar, värdesätter och ibland hatar.
Men att vara ensam är faktiskt något som vi gör till ett val, ett frivilligt sådant.
Jag måste inte ständigt söka händelser, upplevelser eller desperat fylla min tid för att må bra.
För mig räcker det med att se mig omkring och kunna konstatera att mina medmänniskor, mina nära, mina kära mår bra.
När jag har gjort det så kan jag förnöjt luta mig tillbaka och känna en inre frid, en glädje.
Det gör att jag sen också kan njuta av mitt eget sällskap lika mycket som jag kan njuta av andras.
Att vara ensam är väldigt ofta ett val, inte alltid men väldigt ofta.
Så ta inte för givet att det är synd om någon som faktiskt är det.
Tänk att den personen kanske valt det precis som jag och faktiskt vill vara det just då.
Du ska inte alltid lägga dig i andras liv om du inte är säker på att du gör något bra.
Något som faktiskt gagnar saken mer än bara tillfredsställer dig själv.

Tro inte att du kan leva genom andra människor

Under mitt liv så har jag så många gånger stött på människor som verkar tro att dom kan leva sina liv genom andras.
Att det liksom är legalt att ta över andra personers handlande och nästan bestämma vad som är rätt och fel för vederbörande.
Men varför gör man på det sättet.
Väldigt ofta så lever dom inte ens själva fullt ut efter dom förebilderna som dom försöker att skapa.
Nej man gömmer sig istället bakom ett skynke och titta bara fram lite då och då mest bara för att se att dessa personer gör på det sättet som dom tycker att dom ska göra.
Det finns all anledning att ifrågasätta dessa personers handlande.
Varför kan dom bara inte låta bli att ständigt lägga sig i.
Finns det ingen som fattar att dessa personer som blir utsatta kanske har fullt upp med sina liv utan dessa förståsigpåare.
Man har sina axlar fulla med belastning och gråter inombords av den påfrestning som kommer därtill.
Människor kan vara så hänsynslösa, så egoistiska, så jobbigt trånga i sina tankar att dom överhuvudtaget inte ens märker att dom beter sig på det sättet.
För dom är det helt enkelt naturligt att bara klampa på för så länge som ingen säger någonting negativt så kan dom utan att ta ansvar för sina egna handlingar bara ånga på i full ridå.
Ingen har ju bromsat dom förut.
Det kan till och med vara så att många har låtit dessa personer hålla på eftersom det faktiskt händer något när dom är i farten.
Men stanna upp ett tag och titta på vad det är som händer.
Är det positiva saker eller är det rentutav riktigt negativa.
Är det mer söndrande det som sker eller är det möjligt att det kan komma något positivt ur det någonstans långt där framme.
Jag är av den naturen att jag tycker och tror att alla har sina egna liv att leva och att andra inte ständigt ska gå där och säga vare sig si eller så.
Under min idrottsliga karriär så såg jag många tydliga exempel just på hur man försöker leva genom andra.
Man försöker uppnå framgångar genom sina barn.
Det man själv kanske halvt misslyckades med som idrottare ska man nu istället försöka att uppnå som den enorma besserwisser som man blivit genom åren.
Man vet ju alltid bäst för ens barns skull, alltid.
Men varför blir man så blind och besatt av att synas, att prestera, att försöka att vinna.
Det är skillnad på att stötta sina barn eller andra till framgångar man själv aldrig varit i närheten av.
Lev ditt eget liv och gör det till vad du tycker känns bra.
Låt ingen annan få dig att känna att du minsann ständigt bara misslyckas, för så är det inte.
Om du försöker göra det du vill och tror dig kunna så är det bra nog, tro inget annat.
Du måste inte alltid söka den där bekräftelsen, den där klappen på axeln, den där dunken i ryggen.
Bli bara besviken på dig själv när du själv totalt fallerar i det du vet att du egentligen borde gjort på ett för dig fullt godkänt sätt.
Bara då, inte annars.
Men bli heller inte mer besviken än att du kan ta dig upp ur din svacka, ditt misslyckande.
För alla har vi rätt att göra det, misslyckas alltså.
Så länge vi för ärliga försök i det vi gör så får vi göra det utan att bli kölhalade,

Var tog ordet respekt vägen

Tänk att ett så vackert välmenande ord som respekt kan tappa så otroligt mycket  i betydelse.
Men vad beror då det på.
I mina ögon så är det väldigt klart och det är att det under ett antal år använts i ett väldigt negativt syfte, man har helt enkelt missbrukat det.
Respekt är ett ord som vi ska vårda, ett förhållningssätt vi ska värdesätta.
Det får inte fastna i en rutten värld där det ständigt missbrukas och ställs upp som ett krav.
Respekt är för mig ett viktigt ord.
Det handlar om hur vi människor vill vara mot varandra, hur jag vill vara mot andra.
Men jag kan inte visa någon respekt som heller inte förtjänar det, för det är där knutpunkten kommer in, man måste faktiskt förtjäna respekt för att kunna få den.
Där kommer dagens stora missförstånd in som ett litet vidrigt virus.
Alla dessa individer som tror att man ska visa dom respekt bara för att dom kräver det och om man inte gör det ja då är man helt plötsligt någon som vill bråka.
Respekt är något jag ger någon som visar en god vilja att försöka i alla lägen.
En person som ser möjligheter istället för massor med svårigheter.
En svårighet är ju bara en möjlighet som ter sig lite mer komplicerad.
Jag tycker att vi alla bär ansvaret på hur vi ska förvalta ordet respekt på bästa möjliga sätt.
Jag tänker fortsätta att visa min omgivning den respekt jag tycker att den ska ha.
Men som sagt, den måste förtjäna den, den kan inte kräva den.
Om någon förtjänar den så kommer den komma på ett naturligt sätt.
Om den inte förtjänar den, ja då får den jobba på det för att nå hela vägen fram.
Den vackra betydelsen respekt finns kvar därute men vi måste anstränga oss ganska mycket för att den ska återfå dess rätta plats och fylla sin funktion.
Det finns därute, men som med allt annat så måste vi anstränga oss för att nå hela vägen fram.

Vi är alla människor

Jag vet inte vad det är för fel på världen idag för det går inte att peka på ett specifikt sådant.
Men det finns många källor av saker som gör att vi inte riktigt mår bra tillsammans.
Nu är det bara så att om vi ska kunna ha en framtid som vi kan dela så måste vi också hitta en väg där vi faktiskt kan leva parallellt med varandra.
Vi måste inte ha samma åsikter.
Vi måste inte dela samma tro.
Vi måste inte älska samma människor.
Vi måste inte lyssna på alla.
Vi måste inte göra som andra säger.
Men vi måste ändå sträva efter att respektera varandra för dom vi är.
Vi är alla människor, människor med full rätt till våra liv.
Ingen har rätt att ta någon annans liv under så kallade normala förhållanden.
Varför det sker på så många olika platser i världen på så olika sätt är för mig en gåta.
Men oftast tror jag att det bara beror på okunnighet och rädsla.
Man är i ett tillstånd som man inte har kontroll över.
Man är i en zon som man inte känner sig hemma i.
Och det man inte kan ha kontroll över det väljer man istället att döma som något fel.
Vi är alla människor, låt oss leva tillsammans trots alla våra olikheter och se dom som styrkor, inte som något som ska hålla oss isär.
Vi får inte vara rädda att närma oss varandra bara för att vi inte förstår för stunden.
Låt verkligheten komma till oss, låt den inte skrämma bort oss.
Vi måste bara se förbi alla dessa hinder.

Att ta någons liv är det absolut värsta man kan göra.
Att förstöra någons liv på något sätt är på god andra plats.

Vän eller ovän

Många verkar ha svårt att förstå att man inte måste vara antingen vän eller ovän.
Man kan faktiskt stanna vid att bara vara.
Det är ett val vi gör dagligen när vi träffar människor som vi antingen känner eller bara ställs inför.
Att vara vän med någon behöver verkligen inte innebära att man gör någon annan till ovän.
Bara för att jag inte delar någonting med en människa så behöver jag inte döma den till något.
Jag väljer som sagt hela tiden, varje dag, varje timma, varje minut saker som jag bedömer på ett eller annat sätt, så också med människor.
Men bara för att jag inte tycker om eller ens gillar det jag ser så behöver jag väl inte förkasta det som fel, som något jag inte kan acceptera.
Det är det som det handlar om när många väljer att göra icke-vänner till ovänner.
Man letar efter fel hos dessa personer som gör att man kanske kan se ner lite på vederbörande, eller åtminstone se på personen med lite lätt infekterad blick.
Man väljer helt enkelt att inte ge den personen samma chans som man gör med sina vänner.
Man har inte samma tolerans eller välvilja att se denna lyckas utan istället så kan man nästan se en liten skadeglädje när denna så kallade ovän misslyckas.
Man söker helt efter fel, små obetydliga fel och förstorar upp dom till oöverstigliga hinder.
Varför väljer man inte istället att se dessa människor som några du inte delar åsikt med men som ändå förtjänas att lyssna till.
Jag tycker att det är viktigt att vi idag lyssnar till varandra vare sig vi delar varandras åsikter eller inte.
Jag behöver inte vara ovän med någon bara för att jag inte är dess vän.
Jag kan faktiskt acceptera att vi är olika.
Kan du göra det, ser du möjligheterna att leva med människor du inte delar allt med.
Om du inte gör det så bör du nog rannsaka dig själv och fråga vad det är som ger dig rätt till att döma andra.
Vare sig det är en vän eller inte så har vi alla rätt till en plats.
Min plats är här och nu och den delar jag mer än gärna med andra.
Kram till er alla.

Det är aldrig bra att mörka någonting man gjort

Jag vet inte vad det är som gör att en del tror att dom kommer undan med något genom att inte erkänna att dom faktiskt gjort det dom gjort.
I vad ligger det farliga att erkänna en sanning.
Om man nu har gjort en sak som man inte vill stå för, varför har man då gjort den överhuvud taget.
Är inte det ett inslag av dålig karaktär, eller vek självinsikt när man inte kan stå för sin egen sanning.
Jag är av den där kategorin som tror på sanningar och att om man inte håller sig till den så kommer den förr eller senare ändå ifatt en.
Man kan helt enkelt inte omge sig med lögner och sen samtidigt vara en människa som tror att man ens ska ha en chans att få respekt av sin omgivning.
Om någon vid upprepade tillfällen ljuger för mig eller min omgivning så hamnar den personen på en plats som inte förtjänar något ljus överhuvudtaget, jag kan helt enkelt inte tro på något som den personen sen försöker delge mig eller för den del någon annan.
Om du bara är lite öppen i ditt eget sinne, om du bara ser saker med lite öppna ögon, ja då ser du nog mer är vad du kanske gör när du sätter på ditt eget filter som gör att du sorterar bort det du egentligen borde se.
Tänk bara på konsekvenserna om du skulle mörka någonting på ditt jobb, inför dina vänner eller någon annan situation, tänk på vad det kan leda till i förlängningen.
Lev istället efter tesen som visar dig den ärliga vägen, den som visar att du står för det du gjort.
Fel gör vi alla, jag gör det säkert varje dag, vissa dagar säkert vid ett antal tillfällen.
Men eftersom jag väljer att öppet stå för dessa fel så blir heller inte konsekvenserna stora eller oreparabla.
Det finns en chans att vända det negativa till något positivt i förlängningen.
Hade jag valt att mörka, ja dra slutsatsen själv.
Vad hade du tyckt om mig då och vad hade du i fortsättningen haft för förtroende för mig.
Jag vet hur jag hade agerat och tänkt.

Att söka en utveckling

Det är inte alltid lätt att ta sig framåt men jag tror att man hela tiden ska försöka hitta en väg som gör att man försöker.
Nu är det inte något som är solklart eller enkelt för om det skulle vara så vore nog inte många kvar i den sitsen som dom sitter i idag.
Man vill ofta ha något mer än det man sitter med men hur ofta behöver man den förbättringen, hur mycket bättre behöver livet bli.
Är man misslyckad om man stannar upp vid en nivå där man känner sig nöjd.
Är man misslyckad om man stannar upp vid en eller två nivåer under sin egen acceptans.
Kan det inte vara så enkelt att vi istället tillåter varandra att stanna upp där vi vill utan att behöva känna oss pressade till något mer bara för att andra förväntar sig att vi ska ta oss till en nivå som andra tycker är lämplig för oss.
Jag tar mig dit min egen näsa pekar, sen vad det innebär av möjligheter eller begränsningar det väljer jag att anpassa mig till.
Jag ser möjligheter i mig själv men jag ser också samtidigt begränsningar i mig själv.
Allt handlar om vad jag vill med mig själv och vad jag tillåter mig själv.
Jag strävar inte att bli något speciellt, jag är redan speciell och det kommer jag att fortsätta att vara.
Det kommer jag att vara så länge som jag behåller mitt eget inre, mitt jag.
Jag söker en utveckling i mitt liv där jag lär mig av andra av sånt som tilltalar mig, sånt som intresserar mig på riktigt.
Att det först och främst råkar vara människor är mitt val och så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara i mitt liv.
Att söka en utveckling sker i mitt liv på mina villkor.
Man måste inte leva efter andras villkor, man ska ta ansvar för sina egna.

Att uppskatta

Det är inte alltid lätt för alla att uppskatta det dom har men jag undrar vad som hindrar.
För visst måste det väl vara så, att det finns ett hinder där någonstans.
Ett hinder som gör att man inte vill se alla dom där positiva bitarna som det faktiskt medför.
Man måste inte älska allt man gör, alla man ser, alla man möter.
Man måste inte ens älska sig själv hela tiden.
Men att se gå ner till nivån där man istället uppskattar det man har bör inte ens vara ansträngande.
Det finns så oerhört mycket som vi bör uppskatta i våra liv, speciellt vi som har lyckan att vara födda och uppvuxna i länder som vårt eget.
Vi lever i en vardag som är någorlunda organiserad, vi har våra boenden, vi tar oss till våra jobb och vi umgås med våra familjer och dom andra som vi kallar vänner.
Jag tillhör dom som verkligen uppskattar det jag har och ser värdet i det.
Jag vill inte göra avkall på det men jag skulle vilja att alla andra fick ta del av ett sånt liv.
Ett liv där vi lever med varandra, för varandra, genom varandra och inte minst där vi faktiskt på ett uppriktigt sätt uppskattar varandra.
Vi måste inte älska varandra för att kunna leva sida vid sida.
Det räcker gott och väl med att vi respekterar varandra för det vi är.
Vi ska inte behöva låtsas vara varken den ena eller den andra.
Det räcker mer än väl med att vi håller oss till att vara oss själva.
Sök inte efter fel hos andra hela tiden, tag istället fokus på det som du tycker är bra och rätt.
Det är en väsentlig skillnad på att se saker negativt alternativt positivt.
Tro mig när jag säger att du mår mycket bättre av att försöka se sakerna på ett sätt som inte kräver en massa onödig energi.
Väv inte in dig i negativa cirklar, till slut så hittar du nämligen inte ut.
Att må bra som individ kommer inifrån och det är ett resultat av hur du hanterar dig själv och din omgivning.
Jag har som sagt lätt för att uppskatta saker och ting men det betyder inte att jag alltid mår bra,
Det betyder tvärtom att jag ibland till och med kan bry mig för mycket.
Men jag gör gärna det, jag bryr mig så mycket hellre än att gå och känna att jag inte bryr mig alls.
För den dagen då jag slutar att bry mig tror jag inte att jag vill vara med längre, då finner jag ingen mening alls i mitt liv.
Men som jag ser det så kommer den dagen aldrig att komma och följaktligen vill jag leva för evigt.
Att uppskatta är viktigt, det är viktigt att se det vi har.
Låt ingen ta det ifrån dig, inte någon, inte under några som helst omständigheter.

Idag är ingen vanlig dag i mitt liv

Idag, den första augusti är det min pappas födelsedag, min underbara saknade pappas födelsedag.
Jag har varit vid ämnet av att sakna min pappa många gånger förr och jag kommer komma tillbaka till det många gånger till.
Jag gör det för det finns något viktigt i att inte glömma det man uppskattat, det man älskat, det man saknar, det man längtar tillbaka till.
För utan den där längtan så skulle i varje fall jag bara vara en spillra av den jag är idag.
Om inte min pappa och mamma hade varit dom som dom var under min uppväxt så hade jag aldrig riktigt blivit den jag blev.
Så idag vill jag hylla denna underbara man som jag hade lyckan att få kalla för min pappa, inte bara min utan även mina syskons pappa.
Men han var en fantastisk förebild i hur man värnar om människor i ens närhet.
Hur man försöker lösa problem och inte se dom som omöjliga.
Hur man lyckas att se förbi saker och ting och faktiskt se världen med lite nyfikna, öppna ögon.
Allt är inte nattsvart, alla har inte baktankar, alla är inte egoister, alla är inte födda elaka.
Nej det finns så mycket gott, så mycket välvilja, så mycket omtanke därute att det faktiskt räcker till åt alla och envar.
Idag är ingen vanlig dag, min pappa, mina barns farfar skulle ha fyllt 101 år, men det fick han inte göra, han fick inte det för att han orkade helt enkelt inte leva längre.
Hans kropp den sa ifrån och stängde ner systemet en gång för alla.
Men det var bara hans kropp.
För hans själ, hans starka vackra själ, den lever kvar bland oss och ger oss den där mysiga känslan av att vi har fått vara med om något stort, att faktiskt fått vara i hans närhet under så lång tid som det blev.
Pappa levde som jag brukar säga, ett fullt liv.
Ett liv fullt av händelser, av kärlek och vänner.
Han tog tillvara på varje dag han orkade och gjorde den till något speciellt.
Det spelade ingen roll om det var att åka och fika med mamma någonstans dit tvärbanan tog dom.
Det var så vackert och sött på samma gång när dom gick där som det där omtyckta paret som dom var, hand i hand.
Man kan inte vara på alla ställen som man vill och önskar jämt, inte som förälder eller i någon annan position i livet.
Men om man försöker vara på dessa ställen, dom som man faktiskt vill vara på, ja då har man kommit väldigt långt på vägen.
Det är den där viljan, den där orubbliga viljan som jag har tagit fasta på från honom och som gjorde honom lite större än många andra.
Viljan att om det finns en chans att det går då ska jag åtminstone försöka, inte hitta ursäkter för att inte ens pröva på ett ärligt sätt.
Jag tror att om man är den där personen som visar sin goda vilja mer ofta än sällan så blir man också på ett ärligt sätt förlåten vid dom tillfällen som man inte kan, inte har möjlighet eller kanske till och med inte ens orkar.
Igår var jag vid min fasters grav, en människa så lik pappa på så otroligt många sätt.
Hon var liksom min pappa ett nav i våra liv, vi som fanns där runtomkring.
Nu är båda dessa människor borta men våra hjul rullar vidare för vi bär deras kärlek med oss.
Vi har tagit till oss bitar från dom båda utan att vi märkt det men jag ser storheten i dom egenskaperna som jag förvaltar, som vi omger oss med, som vi lyckats föra vidare till våra barn.
Det är ett arv, ett arv jag aldrig kommer vilja välja bort för det skulle innebära att jag väljer bort delar av den som jag faktiskt är.
Och trots att jag må ha lite svårt acceptera den jag är ibland så måste jag samtidigt säga att det bor en stolthet i mig som jag aldrig kommer komma väck ifrån.
Idag är ingen vanlig dag i mitt liv.
Idag är min pappas födelsedag.
Jag är ledsen att du inte längre finns här bland oss men jag är så otroligt glad att du gjorde oss sällskap under så lång tid som det blev.
Stort grattis kära pappa, älskar dig och kommer aldrig att glömma dig.