Att vara ensam är ett val man gör, inget man måste vara

Det kan tyckas både trasigt och tragiskt när man pratar om ensamma människor och naturligtvis finns det dom som det verkligen är synd om.
Dom som genom livet till slut kanske förlorat allt.
Dom som inte haft den där enkla, självklara vägen som väldigt många har.
Man föds och växer upp med sina föräldrar.
Man går i sin skola, får sina kamrater, skapar sig en vänkrets.
Man kanske till och med gör en karriär genom sitt eller sina arbeten.
Man växer från en position till en annan och tycker att livet det går helt enkelt sin gilla gång.
Kanske ser man sina föräldrars liv som en förebild som man i sin tur sen försöker att överträffa.
Har man tur kanske man till och med får barn och barnbarn, ja vem vet, det kan ju till och med hinnas med både en och två generationer till.
Men sen finns det ett antal andra varianter av liv som kan te sig väldigt främmande om man jämför med dom liv vi lever.
Dom där som aldrig faller in under det vanliga, ordinära schemat.
Dom som till slut ter sig ensamma, övergivna av allt och alla.
Vissa kanske är det av den enkla anledningen att dom själva helt enkelt inte vill vara med andra.
Dom ser helt enkelt andra som störande medel i deras små inrutade liv.
Jag vet inte om det är rätt eller fel att försöka få dessa individer till att anpassa sig till resten av samhället eller om det är mer rätt att bara låta dom leva sina liv i lugn och ro.
Många gånger har ju orden sagts att den eller den skulle verkligen må så mycket bättre av att träffa lite andra människor och i en del fall är det säkert just på det viset men jag vägrar tro att det gäller alla.
Jag tror snarare att det finns en liten känsla av panik i människorna som är runtomkring bara för att dom inte kan komma till freds med att dom inte vill vara som alla andra.
Vilka är det då fel på, människorna som vill dessa personer så himla väl eller dom som bara vill vara i fred.
Behöver det vara fel på någon av dom, kan vi inte bara komma överens om att vi inte alla är lika.
Vad jag vill komma till idag är just det att vara ensam ofta är ett val man gör, inget man måste vara.
Respektera dom som vill vara det utan att försöka pracka på dom delar av ditt eget liv.
Däremot kan du alltid göra en insats i människors liv som du vet har fått det riktigt jobbigt av olika anledningar istället för att bara vara den där före detta vännen som vänder ryggen till när den inte vet vad den ska göra.
Vi måste inte finnas till för alla och envar men vi kan alltid finnas där för något och det mina vänner är det finaste vi kan ge någon.
En bit av oss själva, vår sympati, vår respekt och gemenskap.
Att vara ensam är ett val man gör, inget man måste vara.
Att vara ensam är inte något fult.
Ensam är inte alltid stark men förakta inte ensammas styrka.

Att se sig själv som en tillgång, inte en börda

Det finns alldeles för många som ser ner på sig själva.
Som inte ger sig själva den cred som dom kanske förtjänar.
Jag kan inte påstå att jag varit ett föredöme i att promota mig själv, jag kan inte ens påstå att jag varit bra på att ge mig själv den plats jag förtjänat under dom 51 åren som jag varit tillgänglig i detta liv.
Men jag lär mig och jag lär mig faktiskt hela tiden något och det är lite det som det handlar om, viljan att lära sig något nytt precis hela tiden.
Att inte vara en bakåtsträvare eller en bitterfitta som bara gnäller när något går emot.
Jag ser mig själv numera som en riktig tillgång.
Jag har accepterat det utan att för den skull vara till bredden fylld med ett ego i tron om att jag är bättre än allt och alla.
Jag vet att jag har mina begränsningar men det begränsar inte mig för det.
Nej jag väljer istället att se mina möjligheter, att se mina val som mina egna.
Jag är bara en människa och något annat finns det inte att tillgå på den här planeten.
Det finns inga övermänniskor eller gudar att luta sig emot utan det finns bara vi, vi människor.
Skärskådar vi oss själva så ser vi snabbt, klart och tydligt att det finns klara skillnader emellan oss och vad vi har för egenskaper men egentligen så är vi bara människor, precis allihop.
Visst, vissa är mer intelligenta och kan fatta snabba beslut i vissa situationer.
Andra kanske är mer handlingskraftiga när det kommer till praktiska tillfällen.
Och visst är det så att det finns många som inte har förmågan att göra det där lilla extra som idag krävs för att synas, dom som bara kallas för massan.
Men vad vore alla andra om inte dom fanns.
Hur skulle den intelligente, driftige och kanske rika personen kunna tjäna pengar om det inte fanns någon därunder som var villig att ställa upp på den personens krav, den personens villkor.
Hur skulle den vältalige kunna göra sin röst om det inte fanns en massa som villigt lyssnade och trodde på vad den personen sa.
Dom vore absolut ingenting.
Tänk dig bara om alla, precis alla så kallade undersåtar lade ner sina åtaganden och istället valde att bara ta hand om sina närmaste för att där leva enkla liv.
Liv som inte följer våra normer och regler som vi skapat för att ha fungerande samhällen.
Jag kan inte påstå annat än att jag idag har ett väldigt väl fungerande liv som jag trivs väldigt bra i.
Men jag gör det bara så länge jag tittar i min egen lilla box.
Tittar jag vad som händer där utanför så kan jag tyvärr inte säga detsamma utan där måste jag säga att jag känner mig betydligt mer illa till mods.
Saker som jag inte direkt kan påverka händer och sker dagligen och dom lider jag djupt av.
Eller är det så att jag faktiskt kan göra någon skillnad.
Ja självklart kan jag det, självklart kan du göra skillnad.
Det gäller bara att du själv faktiskt tror på dig själv som en tillgång, inte som en allmän börda.
Jag är inte unik och det är inte heller du men samtidigt så är det precis det både du och jag är.
Jag är en människa av idag, formad av samhället man jag kan inte bara lasta samhället och omständigheter för hur det har utfallit sig.
Visst kan man kanske påpeka vissa detaljer i ens liv som kunde lett en in på en annan bana men vem kan sia om det hade varit bättre eller sämre.
Om inte om hade funnits så .......
Jag är en tillgång, inte bara för mig själv utan även för många andra och det gläder mig att jag förstår det, verkligen förstår det på mitt eget lilla ödmjuka sätt.
Släpp bromsen på ditt liv, ditt tänk, ditt ego.
Se på dig själv och ge dig själv ett värde som du förtjänar.
Kanske är det riktigt ruttet och negativt men då bör du å andra sidan verkligen göra något åt det.
Men kanske är det något riktigt bra det du bär på och det är desto troligare.
För jag vägrar tro annat än att majoriteten av oss människor bär något gott i sig och det goda kan bara bära bra frukt om vi fortsätter att ge det den kärlek det förtjänar.
Jag ser mig själv som en tillgång, gör det du med.

Ur våld föds bitterhet. Med förståelse, respekt.

Livet som vi lever idag på denna planet är långt ifrån glasklart.
Det finns alldeles för många olika viljor som jobbar direkt emot varandra istället för att sträva efter att acceptera varandra.
Man försöker hela tiden hitta verktyg till att ständigt elda på i dom olika lägren så att man kan få en massa bakom sig som stödjer deras sak.
Jo för det är precis så enkelt faktiskt.
Det finns alltid en tanke bakom all skit som vi utsätts för dagligen.
Det har att göra med att man vill skapa sig olika maktcentra, baserade på olika saker.
Man skyller på att än det ena eller det andra gör att dom helt enkelt måste agera som dom gör.
Men det spelar verkligen ingen roll hur många som dör där på andra sidan så länge deras ändamål helgar deras medel.
Antingen så är det politik, makt eller religion som ligger bakom allt jävla våld som vi har idag.
Man försöker dölja sin strategi eller krigsföring bakom olika psykologiska detaljer inte minst i media.
Där ser man till att få fram nyheter som vinklar händelser gynnsamma för deras eget syfte, antingen direkt men även indirekt.
Psykologisk krigsföring är inte att förakta då man sakta men säkert gnager sig in med vridna bilder, ihopljugna historier eller kanske till och med lite offrande av sina egna bara för att man vill skapa en opinion som sakta glider in bakom deras beteende i tron om att det kanske är det rätta.
Det är bara fegt, otroligt fegt att ta till olika typer av argument som vilken nationalitet man har, vilken hudfärg man besitter eller det populäraste argumentet idag, religion.
Varför är man så jävla rädd för att inte vara politiskt korrekt och istället sätta ner foten när man ser direkta fel som begås i vårt samhälle.
Nej istället så ska samhället hela tiden anpassas till individuella personers läggning, åsikter eller deras ständiga pekande på rättigheter.
Är det inte så att vi istället borde se till att alla får leva efter sina önskemål på sina respektive platser som dom vill i sina länder.
Vi har en form av öppet samhälle här i detta land som än så länge har varit öppet och väldigt sunt men det är nästan så att vi springer ifrån det i rädsla av att stöta oss med omvärlden.
Det finns ingen ryggrad längre, ingen stolthet, ingen självklarhet i det vi omger oss med.
Istället så är det lite grann ungefär som beteendet av att den obligatoriska simskolan försvann under ett antal år i skolorna.
Helt plötsligt så försvann tryggheten för våra barn när sommaren kom och dom skulle bada.
Helt plötsligt så var det en kraftig uppgång med drunknande barn och ingen ville ta på sig ansvaret.
Lite grann samma sak som när staten mer eller mindre slängde ut dom psykiskt sjuka i samhället med prognosen att dom klarar sig bra därute och är det så att dom inte gör det ja då får dom väl söka hjälp.
Vi får inte fegt bara backa ifrån vårt ansvar med det som händer därute.
Idag brottas vi med idioter som bränner bilar, klottrar, slår sönder busskurer och fan vet vad mer.
Jag är övertygad om att en väldigt stor del av föräldrarna till dessa barn och ungdomar är medvetna om att just deras barn är en del av den biten, om inte så är dom jävligt blinda föräldrar.
Vi måste kunna ifrågasätta det vi har nära oss utan att vara rädda för att bli ihjälslagna.
Vi måste kunna säga ifrån när vi ser någon slå ner någon annan.
Vi måste kunna hjälpa när vi ser någon behöva den där hjälpande handen.
Det är nämligen ofta inte mer än så som behövs för att göra skillnad.
Väljer du att räcka ut den där handen så kan du bryta kedjan av bitterhet.
Du visar en förståelse och du skapar en respekt.
Jag lovar att om du hjälper en människa av ren god vilja så kommer den människan aldrig vilja göra dig något ont tillbaka.
Hur fel är det att tänka på det sättet.
Att tro gott i situationer många istället skulle välja att se alla negativa aspekter.
Jag tror inte på våld som lösning, inte i hemmet, inte i vardagen, inte i samhället.
Våld är bara ett tecken på frustration hos någon som inte har förmågan att kunna se värdet i livet.
För vad är det som gör att alldeles för många väljer att ta till just våldet framför den hjälpande handen.
Det är den bristande kunskapen om varandra.
Låt oss försöka mer än någonsin tidigare, att se våra liv som gåvor, inte andras ägodelar.
Ge en kram istället för en smäll på käften eller stanna åtminstone till och lyssna.
Var inte den där fega som gömmer sig bakom vad någon annan har sagt.
Lev ditt liv, lev inte andras.

Att mena vad man säger

Många verkar inte tänka på det.
En del kanske inte bryr sig om det.
Andra tycker att vissa alltid gör för stor affär av det.
Men vad tycker du.
När någon säger något, lyssnar du och förstår.
Lyssnar du och drar egna slutsatser av det.
Har du bara med ett halvt öra som svagt fångar upp vissa ord och sen tolkar det helt fritt.
Den där sista kategorin av människor har jag råkat ut för vid ett antal tillfällen och jag måste säga att jag blir fruktansvärt irriterad på just dom.
Jag blir det för att dom ska låtsas sig bry sig om utan att ens försöka engagera sig.
Dom vill vara med bara för att dom själva är så jävla kåta på att höras men inte för att dom kanske har något vettigt att komma med i sammanhanget.
Nej bara för att dom vill lägga sig i.
Antingen så bryr man sig om vad man säger själv och lyssnar till vad andra har att säga eller så håller man sig helt enkelt helt utanför det hela.
Jag menar, har du verkligen inte tiden som krävs för att avsätta det lilla fokus från dig där du visar att du faktiskt lyssnar på riktigt så kan du lika gärna helt låta bli.
Det handlar om att visa respekt och att bli visad detsamma.
Om jag säger att jag fixar en sak till ett visst tillfälle så förväntar jag mig att jag gör det precis som jag förväntar mig att dom jag har runt mig kan räkna med att så blir fallet.
Man kan inte bara halvt förstrött säga att man till exempel ska vara med på en sak för att i nästa stund hoppa av bara för att något annat som lockar lite mer kom i vägen.
Man står helt enkelt för besluten man tar, små som stora.
Visst kan det vara så att saker och ting kan hända på vägen men det är undantag och såna får man också leva med.
Där handlar det inte om bristande respekt, där handlar det bara om ett naturligt oförutsett flöde som gjort att det man tänkt sig inte riktigt blev som förväntat.
Jag vill alltid kunna stå för det jag gör, det jag säger, det jag tycker och därför säger jag bara sånt som jag menar, det är så mycket lättare så.
Krångla inte till det med en massa vita lögner eller tillfälliga nödlögner på vägen för dom kommer förr eller senare ifatt dig och då är det oftast försent, alldeles försent.
Vips så står du där helt utan någon chans att känna respekt över ditt eget beteende och förmodligen med ett totalt tappat förtroende hos dina vänner eller kollegor.
Var lite rakryggad och står för det du säger, mena verkligen vad du säger.
Säg inte bara något för att det passar in i situationen och kanske gör så att du kan känna dig lite viktig.
Det är först när du litar på dig själv som andra kan känna en tilltro till det du gör, till den du är.
Så nästa gång du säger något, tänk dig för, säg det inte bara för att höras, säg det för att du menar det.

Att ge en kram är aldrig fel

En kram är en så liten handling men den kan bidra med så oerhört mycket.
Det finns så otroligt många nyanser av den och så många tillfällen man kan använda den.
Men aldrig leder den till något negativt, något ont.
En kram kan vara varm och tröstande när barnet ramlat och slagit sig och känner det där behovet av skydd och tröst mot den hårda dumma världen som just gjort illa det.
Det kan vara en vänskaplig form av hälsning där du bara vill visa att vi ser varandra, vi respekterar varandra.
Det kan vara en förbrödrande kram som du använder för att du vill visa att det finns en tydlig koppling emellan dig och den eller dom du kramar.
Det finns en kärleksfull kram som man kan dela upp i olika nivåer.
En nivå som skildrar hur mycket du tycker om vederbörande.
En nivå som visar att du förstår vad personen i fråga just varit med om och att du finns där för att visa ditt fulla stöd.
Sen finns det en nivå där du bara vill dela med dig av din kärlek, du vill ge av dig själv för att du har ett överflöd som du inte vet vad du skall göra av annars.
Jag tycker om det sättet att hälsa på någon, det där att ge någon en kram mer än att bara ta i hand eller hälsa lite stelt på avstånd genom en nickning med huvudet.
Det visar att du inte vill ha en vägg emellan er utan att du faktiskt vill vara den som bryter den där isen som bara ger er båda kyla, som bara skapar ett avståndstagande.
För mig så är en kram aldrig ett fel men jag förstår dom som inte känner sig bekväma med det.
Jag gör det eftersom jag är trygg i min egen person.
Jag menar inget annat än väl när jag ger mina kramar.
Jag söker inte efter att bli den personens bästa vän.
Jag vill bara visa att jag inte uppbjuder någon som helst fiendskap.
Jag ser inga hinder utan vill istället bjuda in till en öppnare, varmare dialog.
En dialog där vi lyssnar till varandra, där vi försöker att förstå varandra.
Att ge en kram är aldrig fel.
Att ge en kram är något vi alla alltid har råd till.
Den kostar inget, den bara ger.

Låt andra få plats i ditt liv mer än bara ditt ego

Det kanske kan tyckas konstigt och självklart dagens ämne, men är det verkligen det.
När jag ser mig omkring så är det väldigt många som är fångna i sina egna liv.
Det får helt enkelt inte plats med något annat än lilla du.
Jag säger lilla du för det är så jag ser dig, du som bara tror, ständigt inbillar dig att hela världen den kretsar bara runt dig.
Det är inte så, världen är inte så liten och trång, världen är inte så gemen och fientlig.
Visst finns det många idioter som tar en alldeles för stor plats idag.
Människor som av olika ideologiska anledningar kräver utrymme men jag kommer aldrig att vara en som skänker dom det.
Det där med att leva med ett gigantiskt ego och bara tycka att allt annat är fel förutan det du gör själv är för mig lika främmande och onaturligt som att frivilligt äta en burk surströmming och sen hävda att det både luktar och smakar gott.
Det blir liksom lite smått motsägelsefullt.
Det är först när du släpper in andra människor i ditt liv både på deras och på dina villkor som du på riktigt börjar förstå vad att vara social verkligen är.
Att bjuda någon på krogen må vara snällt.
Att kanske ta hem någon för att visa upp hur fint du har det hemma och kanske bjuda på en middag kan vara ytterligare ett steg i rätt riktning.
Det är när du gör dom där sakerna för att du verkligen vill det, ditt hjärta säger att det är det  rätta.
Det är då du börjar inse att andra kan få plats i ditt liv, inte bara ditt eget lilla ego.
Att dunka någon i ryggen och kalla den personen för kompis för att sen i nästa veva tala skit om vederbörande bara för att ta plats och känna dig hemma i diskussionen runt bordet är inte rätt väg.
Vet du inte hur illa du beter dig och hur mycket du faktiskt sårar dessa personer när det väl kommer fram att du har sagt eller gjort just precis det.
Om vi alla vill så kan vi faktiskt leva i ett mycket öppnare, mycket varmare samhälle än vad vi gör idag men då får vi heller inte falla till föga och vara små micromobbare i vår vardag.
Då måste vi lära oss att se varandra och försöka förstå.
Se våra olikheter och acceptera dom.
Se våra likheter och utnyttja dom.
Se våra möjligheter som faktiskt finns om vi försöker att hjälpa varandra istället för att ständigt gå där som bittra bitterfittor ständigt gnällande över dom små sakerna som är fel.
Gör något åt dom själv om du hakar upp dig just på det.
Lyft dig själv och förvänta dig inte att andra ständigt ska lösa sakerna åt dig.
Kräv inte att andra ska göra det du gjorde förra gången bara för att det var just du som gjorde det då.
Lägg inte dina värderingar på sånt du bara ständigt vill älta om och om igen.
Ta istället upp dom positiva sakerna du ser och som ger framför allt dig bra energi men kanske även din omgivning.
För kom ihåg att det inte bara handlar om att få och ta, det handlar även om att kunna vara.
Låt andra få plats i ditt liv mer än bara ditt ego.

Lat har jag aldrig varit men visst fan kan jag vara slö ibland

Att få vara lite slö då och då tror jag faktiskt kan vara nyttigt för det kan man helt enkelt portionera ut lite då och då utifrån hur man själv känner att det behövs.
Men att vara lat är en helt annan sak.
När man är lat har man en benägenhet att försöka att få andra att ständigt ställa upp och göra saker.
Saker som dom själva vill ha gjort men inte är beredda att lägga ner sin egen fulla tid och kraft för att väl ta sig dit.
Andra får göra uppoffringar bara för att dom vill dessa personers ständiga väl och för att dom har alldeles för svårt för att säga nej.
Jag tycker att det är lite svagt beteende av dessa personer att ständigt utnyttja andra för att uppfylla sina egna mål.
Det kan till och med ske genom att man använder personerna som direkta förevändningar, att det är för deras skull som dom får äran att göra just det där.
Jag har verkligen inte något emot att hjälpa till där det behövs.
Jag har verkligen inte svårt för att finnas till och vara det där extra lilla stödet.
Men jag tänker aldrig vara det självskrivna valet när valet inte är mitt eget.
Att styra och ställa med saker och ting för att andra ständigt ska vara förfördelade är inte min melodi.
Att hjälpa till däremot är något som helt går i min linje.
Vi sätter alltid olika prioriteringar i våra liv.
Ibland vill vi göra en sak och ibland en helt annan.
Men låt det stanna vid dina egna val ibland, utan att lägga ansvaret på någon annan.
Jag tillhör inte falangen lata människor, det har jag aldrig gjort men jag kan inte sticka under stol med att jag för den skull kan vara väldigt slö ibland.
När du tänker på dig själv och vad du vill ha, vad du vill göra, vad du vill få ut av något.
Tänk då även ett steg längre, tänk på hur det drabbar dom du har i din omedelbara närhet.
TA ALDRIG NÅGON FÖR GIVET.

En lögn följs oftast av ytterligare en

Det är lite tragiskt kan jag tycka.
Att när du inte riktigt vågar då tar du till en lögn.
Men varför vill du göra det så svårt för dig.
Varför vill du väva in dig i ett virrevarv som bara gör dig alltmer desperat.
Desperat och panikslagen för du vet att förr eller senare så kommer du att bli påkommen.
Förr eller senare så står du där med byxorna nere helt utan chans att längre värja dig.
Värja dig från något som kunde varit din vän, något som kallas sanning.
En sanning kan vara dyrköpt ibland men jag anser att den alltid är att föredra.
Självklart finns det tillfällen då man kan skarva lite på den för att mildra smärtan hos någon.
Men i det stora hela så är det så vansinnigt mycket lättare att leva efter devisen att det är lättast att hålla sig just till sanningen.
Jag brukar skämtsamt säga att jag håller mig till sanningen för att jag är så slö.
Jag orkar helt enkelt inte hålla reda på några lögner.
För så länge som jag håller mig till sanningen och säger saker som jag faktiskt menar så kan jag bara gå tillbaka till mig själv och fråga vad det var jag sa eller gjorde den där gången.
Sa jag si eller sa jag så, gjorde jag si eller gjorde jag så.
Det är enkelt för mig att hitta fram till svaret eftersom det är det svaret som jag själv ser som logiskt och spontant.
Jag försöker inte anpassa mina tankar med sluga intrigmakande åsikter.
Nej jag försöker ju bara vara mig själv och det är så jag fungerar.
När man börjar med lögner så väver man som sagt ofta in sig själv i ett nät.
Ett nät som till slut är så tilltrasslat att du omöjligt längre kan komma loss utan att då samtidigt konfrontera alla eller i varje fall många av dina lögner.
Gör du inte det så kommer du bara uppfattas som någon som saknar all trovärdighet och vips så är du i den där spiralen som du jobbat så hårt för att undvika.
Men man kan inte göra det i längden, man kan bara helt enkelt inte det.
Lögnerna gör bara att du skaffar dig en börda du egentligen inte alls vill ha att göra med.
Du är inte medveten om hur tunga dom kommer bli med tiden men som sagt, förr eller senare kommer dom ifatt.
Är du verkligen införstådd med det.
Kommer du tycka att det är värt det då.
Kan du leva i harmoni med dig själv när du vet att du ljugit dig fram till där du är idag.
Jag skulle aldrig kunna må bra av att omge mig själv med lögner för det är inte jag.
Du kanske är den där kalla egoistiska typen som inte bryr dig.
Men jag kommer aldrig att falla till den låga nivån.
Jag kommer aldrig sluta att bry mig på riktigt.
Jag vill leva nu och göra det med ett samvete jag kan vara stolt över.
Inte så att jag vill ha ständiga ryggdunkar och positiva kommentarer.
Visst det värmer hela vägen in i hjärtat.
Men dom skulle inte betyda något på riktigt om jag inte brydde mig om just lögner och sanningar.
Och eftersom jag följer min linje i livet så kan det bara sluta på ett sätt.
Jag håller mig till sanningar och ärlighet.
Vilken linje vill du hålla.
Vilket avtryck vill du göra.

Att vara perfekt som man är

Många går hela tiden och tittar efter fel.
Fel på sig själva men även fel hos andra.
Varför är det egentligen så.
I vad ligger det viktiga att lägga ner en massa tid på att leta efter något man egentligen inte vill hitta.
För så är det ju med fel, fel är inget som någon vill ha.
Går du till affären så vill du komma hem med rätt vara.
Spelar du på tipset så vill du självklart att rätt objekt ska vinna.
Om du väljer en genväg till något så är det naturligtvis för att du vill komma lite fortare fram, inte för att du hellre vill slänga bort en massa extra tid på att reparera ditt misstag.
Men oftast så gör dina små misstag inte någonting.
Enda gångerna då det verkligen kan betyda något är om det kanske står liv på spel, då kan verkligen tiden vara den avgörande faktorn men tack och lov är dom tillfällena inte så vanliga.
Så hur vore det om du tog fasta på att se dom sidor som du har med lite blidare ögon.
Hur vore det om du såg på dina kollegor med ett lite vänligare sinne.
Hur vore det om du inte tog fasta på dom där små petitesserna som du hellre verkar vilja belysa med dom starkaste strålkastare du kan.
Är det så viktigt att visa att andra har negativa sidor, att andra gör fel.
Jag försöker på många sätt vinkla både mitt och ditt synsätt och göra det till något du istället faktiskt tycker om.
Ett sätt som gör din och andras vardag trevligare.
Att inte stanna för länge vid dom negativa sakerna som händer och sker men jag kan inte göra allt själv.
Det kräver en ansträngning ifrån båda sidor.
Nu är det inte så att det är fysiskt ansträngande att gå min vilja till mötes men det kanske känns lite psykiskt jobbigt.
Jobbigt för att du faktiskt måste svälja dom där negativa orden du vill säga bakom ryggen.
Jobbigt för att du inte får chansen att vara den där besserwissern som du så gärna vill vara.
Men tro mig när jag säger att du kommer att må själsligt bättre av att bete dig på ett ärligare sätt.
Visst finns det dom som njuter av att sticka den där lilla irriterande kniven i ryggen så fort dom får en chans och jag kan bara beklaga deras beteende.
Det går inte att lära alla hundar att sitta, inte ens äta ur sina skålar.
Dom kommer alltid att bete sig som svin och gå sina egna vägar.
Men ta inte åt dig av deras beteende och fall till föga till deras fördel.
Visa att du faktiskt är bra som du är.
Visa att du faktiskt är perfekt som du är.
För det är du så länge som du själv försöker vara dig själv.
Ingen kan begära något annat av dig men glöm heller inte bort att ingen annan tänker och tycker som du heller.
Så försök att se saker med dina ögon men sträva efter att kika in i andras sinnen och försök förstå vad det är dom egentligen menar innan du förkastar det bara för att det kommer ifrån deras munnar.
Vi lever i en värld, på en gemensam planet.
Låt oss inte förstöra den för varandra.
Låt oss inte lägga ner någon ansträngning på att göra livet surt för varandra.
Jag är perfekt som jag är, i varje fall i mina ögon.
För jag försöker inte vara mig själv, jag är jag.

Våld och idrott, hör det ihop

Jag kan köpa att man använder våld inom vissa få grenar men då är det just på grund av att det är just det som dom grenarna går ut på.
Då menar jag naturligtvis boxning och alla dess avarter.
Egentligen tycker jag inte om våld när det används till något destruktivt men här har man i varje fall valt att ta det steget själv och ställt sig där helt frivilligt.
Men som sagt det är i ett väldigt begränsat omfång som detta våld används eller i varje fall ska användas.
Nu är det inte riktigt så det ser ut när man kommer ut på gatan för hur många av dessa vilt slående ungdomar har inte lärt sig något av det dom utövar genom lokaler dom kanske tränat i eller inspirerats via klipp på nätet.
Det är en sjuk spridning på våld och respekten för individen och dess rätt över sitt eget liv är nästan begränsad idag.
Det är nästan som om det ute på gatan resoneras ungefär på följande sätt.
Om du går på den gatan vid den tiden så får du räkna med att råka ut för något för då kanske det där så kallade tuffa gänget som härbärgerar i dom kvarteren hänger, och det skulle du naturligtvis tänkt på.
Då kan det sägas att du har valt att utsätta dig själv för dom riskerna och genast så är det helt plötsligt lite grann ditt fel att du blir halvt ihjälslagen, du kunde ju valt en annan väg från början.
Ungefär som en tjej som valt att klä upp sig när hon ska gå ut en kväll.
Hon borde ha tänkt på att dom utmanande kläderna naturligtvis nästan legitimerar en våldtäkt, för det var väl det hon ville när hon från början tog på sig dom, eller.
Sen kommer vi då till den där kategorin med våld runt olika idrottsarrangemang.
Det kommer en hetsande mobb som skanderar sjuka slagord där motståndarna får heta både det ena och det andra ofta på en så låg nivå att det nästan är obegripligt att dom som skriker ut det dom har inom sig ens har förmågan att gå på två ben.
Djur har bättre hyfs, djur beter sig bättre, djur förstår när dom gör något fel.
Men nej dessa individer fortsätter att bete sig som svin, skyller gärna på att dom druckit och under normala omständigheter så skulle dom aldrig bete sig på det sättet.
Alkoholen gör inte att dessa individer blir någon annan person, det tar bara fram en annan del i dom själva som gömmer sig till vardags.
Det är sjukt att samhället fortsätter att skydda dessa utövare istället för att frånta dom deras så kallade rättigheter att delta.
Människor som bara söker sig till olika arrangemang oavsett vad för att få en chans att ta till våld ska inte få behålla den möjligheten när dom blir påkomna.
Varför kan vi inte ha en allmän rättighet att visa upp dessa idioter i offentliga medier.
Alla våldsutövare, alla våldtäktsmän, pedofiler och fan vet vad dom bör kallas.
Häng ut dom och låt dom ta sitt straff.
Idag är det bara dom drabbade som går vidare med sina livslånga straff, sina sår i själarna, deras ständiga rädsla för att råka ut för något liknande igen om dom ens har ett liv att gå tillbaka till.
Våld och idrott hör inte ihop.
Våld hör egentligen inte ihop med någonting.
Men om det prompt ska utövas så låt det göras under dom kontrollerade former som finns.
I lokaler med ledare som kan se när gränsen är nådd.
För uppenbarligen så vet inte alla själva sina gränser.
Alla förstår inte när det är nog nu.
Våld är för mig aldrig en lösning, inte ens ett nödvändigt ont.
Det ska bara användas till försvar.
Och till er som vill kalla er fans men som ändå går till evenemangen i ett helt annat syfte har jag bara en sak att säga.
Fy fan vilka enfaldiga idioter ni är.

Att vara rasist i sitt eget land

Jag tycker att det är ganska tragiskt när människor ser ner på varandra beroende på var dom kommer ifrån.
Det är så långt ifrån allt jag tror på och så långt ifrån all värdighet som jag tycker att vi människor ska visa varandra.
Det där med respekt över gränser är något som vi behöver jobba på och det väldigt mycket.
Varje dag så stöter jag på någon form av rasism, inte bara vid ett tillfälle utan ett antal, varje jävla dag.
Är inte det bedrövligt så säg.
Nu kanske du tycker och tänker, kanske till och med säger, att så himla vanligt är det väl inte.
Nu överdriver han väl ganska mycket.
Men gör jag verkligen det, nej jag gör faktiskt inte det, inte alls.
Men vem vill öppet erkänna att man är den där personen som till och med är rasist i sitt eget land.
Ja, jag kallar det för att vara just det, rasist i sitt eget land.
Jag vill inte kalla den ena rasisten för värre eller bättre än den andra utan väljer att se ner på båda falangerna.
Det handlar om att respektera, att acceptera och att se på varandra med samma ögon.
Inte ständigt göra skillnad som vi i mångt och mycket gör idag.
Hur många nedlåtande kommentarer kan det till exempel inte vara om en skåning, en norrbottning, en stockholmare eller en göteborgare bara för att ta några.
Det ska alltid tas upp något som gör att den där personen inte får chansen att känna sig riktigt hemma.
Kanske har den bott på samma ställe i femtio år men får ändå höra att den inte riktigt kan förstå efter som den personen inte är uppvuxen där, eller att dennes föräldrar kommer ifrån en annan del av landet.
Små rispor i oss blir till slut till sår som inte vill läka.
Det är som att vi hellre vill skapa den där infektionen hos personen eller personerna i fråga snarare än göra att dom verkligen ska känna sig som en av allt.
Och det är där jag ser en svårighet för dagens invandrare som kommer ifrån andra länder, andra kulturer.
Jag menar att vi lever i ett land med en relativt stor öppenhet.
Men det måste vara en öppenhet som är i båda riktningarna.
En öppenhet där vi bjuder in och låter dom få känna att dom är just den där delen som dom kanske söker efter.
Inte bara att dom får en tillfällig frizon ifrån krig, utanförskap och annat elände.
Det handlar alltid om att ge och ta.
Inte att kräva att få.
Inte att tro att man har rätt till allt och lite till.
Det handlar om att ödmjukt ge och ta.
Jag vill inte leva ett liv och känna mig utanför vart jag en kommer.
Jag vill känna mig välkommen precis som jag vill välkomna nya vänner in i mitt liv.
Jag vill göra det för att mitt hjärta säger så och för att det känns som det enda rätta.
Acceptera mig för den jag är, jag vill ju göra detsamma med dig.
Se inte olikheterna som något hinder utan se dom som styrkor som gör oss starkare tillsammans.

Att utöva våld är att visa rädsla

Få saker är så fegt som när man tar till våld och ser det som en lösning.
Det finns alldeles för många tillfällen då människor tar till våld och faktiskt ser det som den enda konkreta lösningen på deras problem.
Eller vad sägs om följande olika scenarier.
Du kommer i en ordväxling med någon ute på ett ställe, ni blir alltmer högljudda emot varandra eftersom ingen av er går till reträtt.
Orden blir hårdare och hårdare och till slut finner den ena av er inte någon annan lösning än att ge den andra en hård knuff eller rentutav en smäll och helt plötsligt så befinner ni er båda i ett slagsmål.
Ett annat tillfälle är när du kanske haft en riktigt dålig vecka på jobbet med en hel del personliga motgångar och kommer hem.
Väl hemma så finner du att maten kanske inte hunnit bli klar, det kanske inte är ordentligt städat eller varför inte bara att du faktiskt kommer direkt från puben där du dragit i dig ett par öl för att komma i vad du själv tycker en bättre sinnesstämning.
Felet blir att när du sitter där och suger i dig dina öl så tycker du att du ser saker och ting allt klarare och givetvis så ser du alla fel runtomkring dig med otroligt klara ögon vilket i sin tur bara retar upp dig.
Din toleransnivå har nu krupit ner till ett minimum och den som sen drabbas av din insikt blir den du har allra närmast, dvs den personen som du delar ditt liv med, den personen som du bor tillsammans med.
Sen finns det givetvis detta vanlig spöke i form av små människor.
Ofta är dom så små att dom inte ens börjat prata på riktigt.
Du står där totalt handfallen och vet inte hur du ska få tyst på ungjäveln.
Sluta skrik står du där och tänker, kanske till och med skriker till den men liten som den så förstår den inte bättre.
I din frustration över att inte kunna kontrollera situationen så kan du skapa följder du egentligen vill blunda hårt för, för det var ju inte så du menade.
Du skulle ju aldrig ge dig på ett barn med all din kraft.
Inte heller skulle du ge dig på din partner med den samma.
Och inte hade du tänkt att du skulle börja slåss ute på puben, du som bara ville vara social och slappna av.
Men någonstans där på vägen så är det som att du plockar fram en annan sida av dig.
Jag vill inte kalla det att tappa fattningen, eller påstå att du inte vet vad du gör.
Du plockar bara fram djuret i dig som du inte har tyglat.
Du har helt enkelt låtit din våldsamma sida få en alldeles för dominerande plats hos dig.
Du vet helt enkelt inte hur du ska lösa situationen utan att ta till just våld.
Tragiskt, absolut, det är det varje gång det inträffar, men ovanligt nej.
Det händer varje dag, varje timme, varje minut, förmodligen till och med varje sekund.
När man utövar detta våld, vare sig det är fysiskt eller psykiskt så är det för att man själv är rädd.
Man har liksom inget konstruktivt handlande att ta till.
Man sitter bara på ett fegt jävla verktyg och det kallas styrka.
En styrka som gör att andra far illa, kanske får men för livet eller till och med får sätta livet till.
När du ser dessa människor hur agerar du då.
Flyr du eller stannar du och försöker förstå.
Jag tillhör dom senare.
För ju fler människor jag kan förstå desto mer erfarenhet skaffar jag mig till nästa situation jag ställs inför och nästa efter det.
Att utöva våld är ingen rättighet vi har som människor, framför allt inte emot människor som inte gjort någonting ont.
Självklart skulle jag inte tveka att gå fram och med våld slita bort någon som utövar någon form av våld emot  någon som är totalt oförmögen att försvara sig.
Där får förnuftet segra även om jag efter inte kommer må bra av vad jag har gjort.
Ja, eller jag kommer nog må lite bra eftersom jag kanske räddat livet på en utsatt människa.
Men jag skulle samtidigt må dåligt av att jag tvingat in mig själv i en sådan händelse.
Men man kan inte fly jämt, man kan inte blunda jämt.
Om du vet om att någon far illa så ska du agera.
Du ska göra det även om du aldrig själv direkt ser det utan bara ser följderna av det.
Det är din skyldighet som medmänniska att försöka göra denna värld lite vackrare, lite bättre.
Inget blir bättre om ingen gör något men mycket kan blir bättre om alla försöker.
Visa tydligt att våld inte är ett acceptabelt alternativ.
Visa tydligt vem du stödjer och vem du förskjuter.