Varför ska andra alltid säga vad man ska göra

Ja, varför ska andra alltid säga vad andra ska göra.
Varför ska dom lägga energi på att ta energi ifrån andra.
Är det för att dom är oförmögna att ta tag i sakerna själva.
Är det för att det är lättare att klanka ner på andra.
Jag vet att jag tagit upp detta ämne många gånger förut men det krävs att det inte glöms eller göms.
Jag kan helt enkelt inte riktigt med när andra gnäller över saker hos andra bara för att dom själva inte orkar eller vill ta itu med sig själva.
Man häver liksom iväg problemet som man själv står i och hoppas att det inte uppmärksammas bara för att man då lagt det i någon annans knä.
Man tror helt enkelt att anfall alltid är bästa typen av försvar.
Men vad skulle hända om du istället tog ditt ansvar för vad du själv ska göra.
Skulle det vara så farligt.
Jag tror inte det, tvärtom.
Helt plötsligt så skulle du istället ha tagit bort ett steg i problemstegen.
Helt plötsligt så skulle du vinna respekt.
Du kanske inte skulle få det påpekat för dig gång efter annan men det ska inte vara det viktigaste för dig heller.
Det är ju från dig själv det ska komma, dina beslut.
Det är du som ska ta ansvar för dom inte gömma dig bakom andras ord, gång efter annan.
Dom enda gångerna som du vill lysa får inte vara dom gångerna som du vet till etthundratio procent att du faktiskt har gjort det rätta.
Att stå för det man säger stärker ens eget inre.
Att våga stå för sin egen åsikt, sina egna handlingar, sitt eget mod.
Det är först då som vi väljer att växa som människa.
I dom andra fallen så är det ju inte du själv som tar utrymmet utan någon annan som fyller det åt dig.
Att ta beslut själv behöver inte betyda att du går emot alla andra och bara agerar tjurigt.
Nej, att ta det där beslutet själv betyder bara att du vill ta kontroll över dig själv.
Att sen ta det till ytterligare en nivå och kunna ta beslut med hänsyn till omständigheter och kanske till och med ta in andras åsikter i ditt eget beteende, ja då har du nått väldigt långt.
Vi behöver alla ta till oss lite mer än det vi själva bär med oss för att vi ska kunna få ett hållbart beteende som gör att vi kan interagera med varandra på ett gemensamt plan.
Vi måste inte tycka lika.
Tvärtom så är det så otroligt mycket mer dynamiskt när vi ser på saker på olika sätt men ändå kan finna en väg där vi faktiskt samarbetar istället för motarbetar varandra.
Om jag kan en sak väldigt väl och någon annan försöker lära sig den saken så tycker inte jag att jag ska spela svår och hålla inne med information bara för att jag själv lärde mig den saken den så kallade hårda vägen.
Varför kan jag inte visa mig lite större och bjuda in till ett öppnare beteende där jag delar med mig av mina egna erfarenheter så att vederbörande kan lära sig samma sak som jag själv men på en kanske mycket kortare tid.
Och gör jag det dessutom på ett så pass hänsynsfullt sätt där jag inte tar för givet att personen i fråga lärt sig det jag just visat per omgående, ja då tycker jag nog att situationen i fråga till och med får ett lite plus i kanten.
Jag har helt enkelt visat lite välvilja och det kan aldrig någonsin vara fel.
Nu är det inte så att vederbörande ska utnyttja situationen och rida på den hjälpande handen konstant.
Nej då har det blivit en obalans i det hela helt plötsligt.
För det handlar om en ömsesidig respekt som jag tidigare påpekat.
En respekt som gör att man känner ett förtroende för varandra.
Man har skapat en tillit, man har skapat ett band.
Jag är en unik människa, det vet jag.
Men jag är inte speciell för det.
Jag vet ju att det finns massor med människor därute som besitter mina egenskaper, mina egenheter, mina förmågor.
Men det finns ändå ingen annan som jag.
Jag lever mitt liv och jag tänker att fortsätta att leva i mitt liv och göra det jag tror på.
För, varför ska andra alltid säga vad man ska göra.