Aldrig ensam

En sak som jag alltid funderar över är hur många det finns som är ensamma i onödan.
Människor som mycket tack vare olika beslut på vägen i livet hamnar i skuggan av allt, till och med i skuggan av sig själva.
Man stöter ifrån sig andra, inte medvetet men ändå utan att ens vilja se eller förstå vad det beror på att så kallade vänner och bekanta hela tiden försvinner ur ens liv alltmedan man går framåt i det.
Man stirrar sig blind på allt utanför sig själv och ser tusen och åter tusen fel som finns där runtomkring utan att för den sakens skull se den allra största orsaken.
Att det är man själv som är den frånstötande.
Att man gör sig själv mer eller mindre omöjlig att ha att göra med.
Att andra helt enkelt inte orkar med att ha en fortsatt kontakt eftersom du bara tar utan att någonsin ge något riktigt tillbaka.
Visst nu kanske många tänker att det där är ju inte jag, inte på långa vägar.
Att jag ser ju till att hjälpa till någon gång emellanåt och så kan fallet vara.
Men om du lite ödmjukt tittar på varför du just vid dom tillfällena hjälper till så kanske du förstår lite mer.
Det kan faktiskt vara så att du bara gör det vid dom tillfällena som passar in i ditt schema, i ditt liv.
Det sker helt enkelt på dina villkor.
Det är först när man väljer att lägga dom åt sidan, det vill säga sina villkor och bara gör det för att man vill som man skapar sig en relation som kan leda lite längre.
Som faktiskt kan leda till en relation som kan hålla hela livet.
Man har då gett en del av sig själv och eftersom det är det absolut dyrbaraste som man kan ge så tas det också emot som den vackra gåva det faktiskt är.
Naturligtvis så är det inte alla som ser dessa gåvor för vad dom är utan blint ser en tjänst som måste återgäldas vid tillfälle.
Men så är det inte, så är det verkligen inte för mig i varje fall.
Det är i varje fall vid dessa val som man gör i livet som leder en fram till vad som så småningom kan vara en position du hamnar i där du till slut tycker att du är ensam eller tvärtom omgiven av människor som bryr sig om dig.
Jag, precis som du har säkert mött personer av båda dess karaktärer i ditt liv.
Frågan är vilken du själv tillhör.
Vilken vill du tillhöra.
Vad är du villiga att göra för att nå dit.
Tycker du att det är en uppoffring att ta dig dit.
Man behöver verkligen aldrig vara ensam men det är lätt att hamna där utan att förstå varför.
Jag själv anstränger mig aldrig för att vara andra människor till lags för att jag måste.
Jag anstränger mig för att jag bryr mig om dom jag har runt mig.
Och den ansträngningen är inte något som tar något av mig som jag inte är villig att ge, tvärtom.
Det är en kraft som driver mig framåt hela tiden .
Den kallas för min inre vilja.
Det kallas även för att följa sitt samvete, sitt hjärta.
Den vägen är väldigt klar och tydlig för mig och den tänker jag fortsätta att vandra.
Jag, kommer aldrig att vara ensam och det är en väldigt skön vetskap jag bär med mig i mitt bröst.