Jag läste en väldigt självömkande artikel häromdagen som handlade om talande blickar på gymmet.
Herregud människa, vakna upp och var inte så jävla rädd för blickar.
Det är inte blickarna i sig som gör det svårt för en eventuellt överviktig person.
Om den personen har ett sånt problem med sin vikt att den väljer att gå till gymmet överhuvudtaget så ligger nog det problemet betydligt tidigare än så.
Jag tycker själv att när det kommer en överviktig person till gymmet så vet jag att den personen har redan tagit sig ett antal steg upp på sin stege i självrespekt och tro på att vilja må lite bättre rent fysiskt.
Det svåraste är inte blickarna på gymmet tror jag.
Jag tror det är desto tuffare om dessa personer inte får känna ett litet stråk av uppmuntran.
Gymmen, träningslokalerna idag är verkligen inte bara till för vältränade atleter som går till privata kostrådgivare och hellre ställer sig och poserar framför en spegel istället för att uppmuntra andra.
Gymmen är till för oss alla, oavsett vilken nivå vi vill lägga träningen på.
Oavsett vilket vårt slutmål faktiskt är.
Kanske är det att gå ner 10 kilo eller 50, vad vet jag.
Kanske är det att kunna göra 20 chins eller 100 armhävningar.
Kanske är orka dig igenom ett helt pass utan att må illa efter det.
Det är strunt detsamma vilket mål du har så länge du gör det av fri vilja och gör att du mår bättre av det.
Jag känner en beundran till dessa överviktiga som är där och tränar, som lägger ner en energi på vilket mål dessa än har och jag kommer att fortsätta att titta på dom och beundra det dom gör.
Jag tänker inte tassa på tå och vara politiskt korrekt och helt plötsligt titta bort eller ignorera någon bara för att någon skriver en artikel om en fobi.
Ni överviktiga får verkligen se ut hur ni vill och jag kommer heller inte ha någon åsikt om någon om inte denna person ber om en.
Inte någon som jag kommer att dela med mig i varje fall.
För visst är det så att vi alla tänker något om alla som vi ser runtomkring oss.
Så fort man syns på något sätt så är man inte längre osynlig och helt plötsligt så har det blivit legalt att uttala sig negativ eller positivt om denna.
Men om man är anonym och bortglömd, ja då finns man ju inte på riktigt och då behöver man ju heller inte ha den där åsikten om personen i fråga.
Men man kan inte gå omkring där och vara rädd för att få den där lilla negativa kommentaren om ens utseende eller ens vikt och använda det som en ursäkt.
Herregud, ska man då gå där hela tiden och bara vänta på den förevändningen till att få sina farhågor förverkligade.
Är det inte bättre att lägga fokus på sig själv och ta till sig av det som man mår bra av.
Att skriva en sån artikel som den kvinnan gjorde tycker jag bara gör att man belyser det som ett problem när det egentligen inte borde vara det.
Man tar fram det under lupp och jag undrar varför.
Är det bara för att hon själv söker uppmärksamhet och bekräftelse eller.......
Fortsätt vara tjock och stolt var du än är någonstans, så länge som du trivs i dig själv.
Fortsätt vara smal eller vältränad om det får dig att må bra.
Gör det som är rätt för dig och ta inte till dig som en svamp av alla blickar, eventuella ord eller utstuderade beteende från andra.
Visa att det är du som äger dig själv, ingen annan.
Sluta att få panik bara för att du inte är så jävla politiskt korrekt.
Du är säkert jävligt bra som du är.
Nästan det enda vettiga hon skrev i sin artikel har jag skrivit om tidigare och det håller jag verkligen med om, att vi ska se varandra som dom medmänniskor vi är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar