Människor med komplex

Något jag verkligen ofta går och grunnar på är varför människor är så uppfyllda av komplex.
Vad är det som gör att dom hela tiden sneglar på andra av olika anledningar och stirrar sig blinda på något som dom själva betraktar som fel hos vederbörande.
Är det för att man vill överskugga sina egna brister eller är det för att man vill påtala bristerna i en förhoppning om att bli så pass hörsammad att personen i fråga korrigerar sig själv till en mer korrekt och tilltalande upplaga, anpassad till den verklighet du själv lever i.
Jag ser människor med komplex som väldigt små människor.
Inte för att jag själv inte besitter några, för det gör jag men dom är inte en genomgående tråd igenom mitt eget liv, mitt eget beteende.
Jag har mina skavanker både på det ena och det andra sättet.
Detaljer som säkert skulle kunna bli bra mycket bättre om jag valde att lägga någon energi just på dom detaljerna.
Men jag kan helt enkelt inte finna någon riktig anledning till att lägga just den vikten vid allt.
Det finns ofta saker som man tycker, eller i varje fall som jag tycker är mer eller mindre viktiga i just mitt liv.
Det finns ofta saker som jag tycker är mer eller mindre viktiga även i ditt liv, som jag ser det.
För ofta så lägger väldigt många alldeles för mycket tid och kraft på saker som är så fruktansvärt små i sina sammanhang.
Man gör det och man väljer att lyfta upp dessa saker som om dom vore nästan oändligt stora.
Varför gör man sig då den otjänsten.
Varför ska man tjafsa vidare om små saker så att dom blir så urvattnade att dom nästan äcklar en vid dess blotta närvaro.
Jag kan faktiskt inte hitta en enda vettig anledning till just detta enorma energitapp som det handlar om.
Vi måste väl ändå kunna välja tillfällen till när vi vill lägga ner mer än fem minuter på en sak.
Vi måste väl ändå kunna se om det faktiskt kan generera något gott om vi tar upp samma sak gång efter annan.
Människor med komplex är väldigt små människor, alldeles för små för att jag ens ska ta någon notis om dessa, än mindre faktiskt bry mig.
Och det blir där jag kommer i ett litet dilemma.
Jag gör det eftersom jag faktiskt vill bry mig mer eller mindre om gemene man.
Kanske inte om alla och envar, men ändå dom allra flesta.
För i oss, i dom allra flesta av oss så finns det ofta ett litet stråk som jag kan tycka väcker någon form av intresse.
Det finns dom där detaljerna som gör att i varje fall jag höjer mina ögonbryn och tittar en extra gång.
Människor är olika och det är just i olikheterna som jag finner fascinationen.
Det där lilla som trollbinder mig och kittlar mitt inre i undran om vem som finns bakom den fasaden.
För fasader bygger vi alla upp runt våra liv, runt våra väsen.
Det är bara alltid en fråga om hur många ingångar vi har för andra att ta oss in igenom.
Hur många fönster som förser oss själva med ljus.
Hur mycket vi vill vara för oss själva och hur mycket vi är villiga att dela med oss.
Jag är en människa fylld med mina komplex men dom komplexen är jag väl medveten om idag.
Det är till alla er andra, ni som lever i en konstant förnekelse.
Ni som tror att ni är helt befriande från något sånt.
Det är er jag vill åt.
Rannsaka er själva en smula och titta lite från sidan med i varje fall någorlunda öppna ögon.
Det skadar inte, det kanske gör lite ont, men det skadar inte, tro mig.
Att komma till insikt om vem man själv faktiskt är kan vara skrämmande men bara om man är rädd för sitt eget liv och så kan vi ju inte gå omkring.
Din allra bästa vän ska vara just du själv.
För om inte du kan lita på dig själv, vad du gör, vad du tycker och vad du tänker.
Vem fan ska ens tänka tanken på att lyssna till dig, bry sig om dig, titta åt dig eller ens i förlängningen vilja vara med dig en längre tid.
Människor med komplex finns det väldigt många av, det handlar bara om att våga leva med dom.
Våga leva med dom precis som vi vågar leva med varandra i stort.
När du accepterat dig själv, ja då kan du gå ett steg till och få ett permanent liv tillsammans med andra och det är dit som jag alltid strävar.
Det är den viljan och önskan som bor i mitt bröst.
Jag tror ju på människan och dess förmåga att anpassa sig men det får inte ske till vilket pris som helst.
Så ni som går där med alla era olika komplex och skyller ifrån er på olika omständighete, kliv ner från era höga hästar och gör sällskap med det som finns där nedanför.
Välkommen ner till livet, för det finns bara här och nu.
Komplex är till för att övervinnas precis som många andra hinder i livet.
Frågan du bör ställa dig själv är om du är villig att lägga dina åt sidan.