Granska gärna facebooksinlägg. Tänk på att många bara är rena påhitt

Det pågår sedan en tid tillbaka en hetsande kampanj på nätet där man mer eller mindre väljer att förfölja framför allt invandrare på olika sätt och vis.
Man gör det för att så att säga få vatten på kvarn för sina inskränkta argument i ett syfte för att kväva invandringen från andra länder.
Ja, eller andra länder som dom uttrycker sig vara lägre ställda än vad fina Sverige är.
Nu undrar jag då till och börja med vad det är som är så jävla fint och bra med Sverige som gör det alldeles för fint för denna kategori av människor.
Sverige är på många sätt ett riktigt bra land och det finns otroligt många helt otroligt fina människor innanför dessa gränser och det är jag oerhört stolt över.
Dessa skulle jag vilja påstå tillhör en väldigt stor procent.
Nu tänker jag inte hålla på som den lilla procentens del av befolkningen och hitta på hur stor eller liten den delen är bara för att passa in i sammanhanget.
Jag gör inte det efter som jag inte vill fabulera med sanningen, jag tror inte på lögner helt enkelt.
Nu är det tyvärr så att det finns en väldigt stor portion med inlägg på nätet som bara är rent utsagt fördjävliga i deras syfte.
Ett syfte som bara har för avsikt att få en effekt och det är att vi ska känna en konstant misstro till invandrare, deras beteende, deras liv och inte minst deras avsikt till varför dom kommit hit till vårt land här uppe i norr.
Självklart finns det en jävla massa skit som händer just bland dessa invandrare som kommer hit, men öppna gärna ögonen och titta lite noggrannare på varför det händer.
Vad är dom bakomliggande orsakerna.
Nu menar jag inte deras tragiska bakgrunder i form av krig och svält som dom flyr ifrån.
Nej, för dom anledningarna verkar ju inte vara tillräckligt stora för att dom ska kunna vara berättigade ett lite mer värdigt liv än att desperat gå och leta i deras egna sopor i jakten på något som kan stilla deras hunger.
Nej, jag ber er istället titta på vilka förutsättningar som skapas här för att det ska kunna ske en riktig förändring i deras liv.
Jag tycker absolut att dessa människor i större omfattning ska anpassa sig till vårt samhälle än att vårt samhälle ska anpassa sig till dem till vilket pris det än må vara.
Men det finns en sån korrupt inställning oavsett vilken partitillhörighet man tillhör i respektive kommun som tar emot dessa invandrare eller flyktingar.
Staten ska överösa dessa ställen med pengar så att dom känner en lönsamhet i att göra denna insats.
Och dessa inkvarteringsställen går i sin tur med riktigt feta vinster vilket i sin tur bara skapar ännu fetare bankkonton hos dessa totalt ryggradsfria skrupellösa vidriga kräk som högaktningsfullt skiter i vad det faktiskt leder till i förlängningen.
Dom har ju bara gjort det som föreskrifterna sagt, varken mer eller mindre.
Att man sen har svansar, falanger av folk som bara sitter och hittar på historia efter historia som får folk att tro att det bara är invandrare som begår övergrepp vid festivaler, som försöker våldta unga flickor, som begår diverse olika våldsbrott, det är totalt befängt.
Jag förnekar inte att det finns många av utländsk härkomst som har en väldigt skev inställning till vad vi rent generellt ser som rätt och fel i vårt samhälle i detta land.
Att vi i mitt tycke har en väldigt bra inställning på vad man får göra och inte göra mot varandra.
Att vi som man och kvinna har samma rättigheter till saker och ting i grunden.
Men hallå, inte ens vi lever ju fullt ut efter de devisen.
Och hur länge har vi ens försökt att göra det.
Det är faktiskt inte många år sedan som till exempel kvinnan fick rösträtt i detta land eller som lagen och tidelag infördes.
Vi är inte så jävla mycket bättre i detta land även om vi ständigt försöker att slå oss för bröstet och hävda motsatsen.
Nu är det som sagt den här lilla amöban jag vill komma åt.
Den lilla mobben som försöker att skapa en illvilja hos folk istället för att lägga ner tid, kraft och kärlek på att istället hitta vägar där vi fungerar tillsammans.
Vi har långt kvar att vandra innan vi har kommit hela vägen fram men vi får inte sluta gå för när vi gör det, det är då vi har valt att leva i ett ännu mer segregerat militant samhälle.
Inte ett samhälle som präglas av öppenhet, lyhördhet, hjälpsamhet och omsorg.
Självklart finns dessa invandrare som utför sjuka saker både emot svenska medborgare och emot sina egna bundsförvanter.
Men hallå, det finns en sjukt jävla stor klick svenskar som gör precis samma saker och dom skriver ni minsann inte om eller förföljer på Facebook eller vilket forum det än må vara.
Nej dom är det ju nästan synd om för dom har ju bara haft en taskig barndom eller liknande.
Det finns så många sjuka människor därute som behöver hjälp men som inte får det tack vare att ingen längre vill ta ett ansvar för att ge dom det skyddet dom behöver emot sig själva och det dom faktiskt är benägna att utföra mot andra bara för att dom formligen skriker efter hjälp.
Det håller man väldigt tyst om.
Är det så att ett litet stureplanssvin våldtar en tjej så heter det att hon mer eller mindre bad om det.
Det finns väldigt skeva inställningar till saker och ting idag som jag inte är överens med.
För man väljer att titta åt ena hållet och tycka en sak, titta åt andra hållet och tycka en annan sak och när man sen ska göra det själv, ja då är det en tredje sak helt plötsligt.
Kontentan idag är att vi faktiskt alla är människor.
Vi ska inte förfölja någon grupp eller andras beteenden.
Vi måste ta ansvar för vårt eget handlande och inte fegt gömma oss bakom synonymer.
Rasist, nej aldrig i hela jävla helvetet att jag kommer att bli.
Hata när en utlänning gör någon annan något illa, absolut.
Men vet du vad, jag kommer att hata en svenne precis lika mycket när den gör detsamma.

Se positivt på saker och ting. Det är mindre ansträngande.

Jag vet inte varför så många lägger ner så otroligt mycket energi på att vara negativa i sina tankar och handlingar.
Det är som om det knyter sig i deras bröst när det kommer till att till exempel skriva eller varför inte säga något positivt i något sammanhang.
Istället så väljer man att ständigt påpeka dom eventuella negativa konsekvenserna av det som faktiskt skett.
Gör inte det.
Gå inte omkring och var den där surmulna personen som bara glimtar till någon gång ibland.
Gör det framför allt inte med den tron om att du minsann är en positivt tänkande människa och inte kan förstå varför både den och den och framför allt den alltid har så svårt att vara trevlig mot just dig.
Hmm, sug på den karamellen skulle jag vilja säga då.
Titta lite grann på dig själv, ja om du vågar förstås.
Gör det och försök se vem du egentligen är.
När tittade du dig själv djupt i ögonen och skärskådade ditt inre.
Det är faktiskt något som vi borde göra lite till mans ganska ofta.
Det skulle förmodligen och antagligen löna sig, både för din omgivning men framför allt för dig själv.
Du borde samtidigt veta att det kräver så otroligt mycket mindre energi av dig om du ser på saker och ting på ett positivare sätt och samtidigt är positivare inställd till det du har runt dig.
Ja, jag är en väldigt positivt lagd person och lever i varje fall där efter mitt eget devis.
Men jag är det inte bara för att jag har ett behov av att vara positiv och glad jämt och ständigt, för det är inte ens jag.
Jag kan faktiskt vara en djupt allvarlig människa med en helt annan inställning än den ni runt mig är vana att se mig i men det är en sida jag oftast väljer att ta åt sidan och behålla för mig själv.
Jag väljer att vara den jag vill vara när det passar mig helt enkelt, inte när det passar andra.
Men det är det där med att vara öppet ärlig både emot sig själv och sin omgivning som är essensen till det som i förlängningen faktiskt leder till något öppet gott för din egen skull.
För det är verkligen så mycket lättare att vara glad och positiv än trumpen, trulig och ständigt negativ  i små tråkiga svarta kommentarer.
Alla kan inte alltid ta emot ironi.
Alla kan inte alltid förstå dina skämt.
Alla kan inte alltid veta att du haft en dålig dag, en dålig natt eller att du råkat ut för någon liten händelse som gjort att hela världen rasat samman för dig.
För tänk vad hemskt det kan vara om en bil kört om dig på fel sätt i rusningen, eller om någon hann sätta sig före dig på en plats du på avstånd sett på pendeltåget.
Eller om du till och med tog den där sista koppen kaffe och kaffemaskinen sen gick sönder.
Herregud vilka saker du kan vara med om.
Självklart kan hela din värld fullständigt braka ihop, det förstår ju vem som helst, eller.....
Hur vore det om du istället bara borstade av dig dom där små fjuttiga händelserna som gör dig bitter hela tiden och bara såg dom som något som passerar dig helt utan vidare.
Det är ju inga allvarliga händelser som vi pratar om.
Det kanske låter väldigt typiskt att nu då säga, att det finns dom som har det värre än dig och mig.
Det finns faktiskt dom som verkligen har saker och ting att klaga på i livet om dom skulle vilja.
Men vet du vad, en väldigt stor majoritet av dessa människor gör inte det.
Dom försöker istället att göra något positivt av det lilla dom har och det lilla som dom kan åstadkomma är sånt som faktiskt för dom framåt i livet, steg för steg.
Jag kommer alltid att vidhålla att det är betydligt mindre ansträngande att vara positiv och se ljusare på saker och ting istället för att ständigt gå där självömkande och klaga både på ditt och datt.
Ryck upp dig och ta tillvara på livet istället och gör det nu.
Var inte bitter imorgon över att du missade att ta till vara på det redan igår.

Våga stå på egna ben!

Hur kommer det sig att så många har så svårt att fatta egna beslut.
Att dom inte vågar ta det där lilla, lilla ansvaret som krävs för att utföra den handlingen som dom blivit åsatta på något sätt att göra.
Att man måste få en bekräftelse precis hela tiden på att dom gjort det hela rätt.
Varför kan dom inte lita på sig själva.
Varför kan dom inte invänta eventuell feedback som säger om dom har gjort rätt eller fel.
Varför kan dom inte bara förlita sig på sin egen feedback.
Man gör ju hela tiden saker och ting och jag tycker inte att man ska ödsla en massa av sin egen tid eller framför allt en massa av andras tid bara för att man själv vill ha en bekräftelse.
Låt den komma om den kommer och om den inte gör det så lägg ingen vikt vid det.
Det lär inte vara jordens undergång om det är något litet fel du har gjort, bara en liten plump i protokollet och det gör verkligen inte något alls.
Att våga stå på egna ben, stå för sina egna beslut och vägval, det gör att man hela tiden växer som person.
Jag kan mycket väl förstå att man vill ha en bekräftelse på att man gjort något rätt när ett fel i rådande situation kan leda till förödande konsekvenser, men hur ofta tar man dom besluten.
Det finns ju ofta en logik i vad man gör och därmed också en möjlighet att själv se eventuella konsekvenser av det som utförts.
Om man inte kan se dessa, så bör man heller inte ens tänka tanken på att utföra dom för då är man inte bara en fara för sig själv utan framför allt en fara för andra.
Då är man helt enkelt helt fel person på helt fel plats.
Att ta normala chanser, att ta små risker, det hör till vardagen och dom besluten är sånt som fortsätter att forma dig själv som människa.
Jag är själv ingen övermänniska på något som helst sätt men jag besitter ett hyfsat bondförnuft som man uttrycker det.
Jag kan göra en snabb riskbedömning vid dom flesta situationer.
Och är det så att jag då kan bedöma att jag kan göra en positiv skillnad i en situation, ja då träder jag gärna in i handlingen och försöker göra skillnad.
Skulle jag inte göra det, ja då har jag i mina ögon gjort fel.
För eftersom du och jag kanske inte ser saker och ting med samma bedömningsförmåga.
Vi värderar situationerna helt annorlunda eller åtminstone, lite olika.
Ja då kommer ju saken i lite olika dager helt enkelt.
Jag vågar stå för mina beslut eftersom det är jag som tar dom.
Samtidigt så vågar jag säga nej när det kommer till situationer som jag inte tänker utsätta mig för eventuella risker där andra bedömer att jag minsann borde hjälpa till.
Det är mitt val, och det andra är den andra personens val.
Att våga stå på sina egna ben handlar både om att våga göra saker och att säga nej till att göra saker.
Vågar du stå på dina egna ben eller är du den som ständigt måste ha bekräftelse.
Är du den sistnämnda så kommer du antagligen aldrig få den där respekten du eftersträvar och du kommer samtidigt förmodligen inte ens förstå varför du inte får den.
Våga stå för den du är och det du gör och var inte rädd för konsekvenserna av det.

Aldrig ensam

En sak som jag alltid funderar över är hur många det finns som är ensamma i onödan.
Människor som mycket tack vare olika beslut på vägen i livet hamnar i skuggan av allt, till och med i skuggan av sig själva.
Man stöter ifrån sig andra, inte medvetet men ändå utan att ens vilja se eller förstå vad det beror på att så kallade vänner och bekanta hela tiden försvinner ur ens liv alltmedan man går framåt i det.
Man stirrar sig blind på allt utanför sig själv och ser tusen och åter tusen fel som finns där runtomkring utan att för den sakens skull se den allra största orsaken.
Att det är man själv som är den frånstötande.
Att man gör sig själv mer eller mindre omöjlig att ha att göra med.
Att andra helt enkelt inte orkar med att ha en fortsatt kontakt eftersom du bara tar utan att någonsin ge något riktigt tillbaka.
Visst nu kanske många tänker att det där är ju inte jag, inte på långa vägar.
Att jag ser ju till att hjälpa till någon gång emellanåt och så kan fallet vara.
Men om du lite ödmjukt tittar på varför du just vid dom tillfällena hjälper till så kanske du förstår lite mer.
Det kan faktiskt vara så att du bara gör det vid dom tillfällena som passar in i ditt schema, i ditt liv.
Det sker helt enkelt på dina villkor.
Det är först när man väljer att lägga dom åt sidan, det vill säga sina villkor och bara gör det för att man vill som man skapar sig en relation som kan leda lite längre.
Som faktiskt kan leda till en relation som kan hålla hela livet.
Man har då gett en del av sig själv och eftersom det är det absolut dyrbaraste som man kan ge så tas det också emot som den vackra gåva det faktiskt är.
Naturligtvis så är det inte alla som ser dessa gåvor för vad dom är utan blint ser en tjänst som måste återgäldas vid tillfälle.
Men så är det inte, så är det verkligen inte för mig i varje fall.
Det är i varje fall vid dessa val som man gör i livet som leder en fram till vad som så småningom kan vara en position du hamnar i där du till slut tycker att du är ensam eller tvärtom omgiven av människor som bryr sig om dig.
Jag, precis som du har säkert mött personer av båda dess karaktärer i ditt liv.
Frågan är vilken du själv tillhör.
Vilken vill du tillhöra.
Vad är du villiga att göra för att nå dit.
Tycker du att det är en uppoffring att ta dig dit.
Man behöver verkligen aldrig vara ensam men det är lätt att hamna där utan att förstå varför.
Jag själv anstränger mig aldrig för att vara andra människor till lags för att jag måste.
Jag anstränger mig för att jag bryr mig om dom jag har runt mig.
Och den ansträngningen är inte något som tar något av mig som jag inte är villig att ge, tvärtom.
Det är en kraft som driver mig framåt hela tiden .
Den kallas för min inre vilja.
Det kallas även för att följa sitt samvete, sitt hjärta.
Den vägen är väldigt klar och tydlig för mig och den tänker jag fortsätta att vandra.
Jag, kommer aldrig att vara ensam och det är en väldigt skön vetskap jag bär med mig i mitt bröst.

Människor med komplex

Något jag verkligen ofta går och grunnar på är varför människor är så uppfyllda av komplex.
Vad är det som gör att dom hela tiden sneglar på andra av olika anledningar och stirrar sig blinda på något som dom själva betraktar som fel hos vederbörande.
Är det för att man vill överskugga sina egna brister eller är det för att man vill påtala bristerna i en förhoppning om att bli så pass hörsammad att personen i fråga korrigerar sig själv till en mer korrekt och tilltalande upplaga, anpassad till den verklighet du själv lever i.
Jag ser människor med komplex som väldigt små människor.
Inte för att jag själv inte besitter några, för det gör jag men dom är inte en genomgående tråd igenom mitt eget liv, mitt eget beteende.
Jag har mina skavanker både på det ena och det andra sättet.
Detaljer som säkert skulle kunna bli bra mycket bättre om jag valde att lägga någon energi just på dom detaljerna.
Men jag kan helt enkelt inte finna någon riktig anledning till att lägga just den vikten vid allt.
Det finns ofta saker som man tycker, eller i varje fall som jag tycker är mer eller mindre viktiga i just mitt liv.
Det finns ofta saker som jag tycker är mer eller mindre viktiga även i ditt liv, som jag ser det.
För ofta så lägger väldigt många alldeles för mycket tid och kraft på saker som är så fruktansvärt små i sina sammanhang.
Man gör det och man väljer att lyfta upp dessa saker som om dom vore nästan oändligt stora.
Varför gör man sig då den otjänsten.
Varför ska man tjafsa vidare om små saker så att dom blir så urvattnade att dom nästan äcklar en vid dess blotta närvaro.
Jag kan faktiskt inte hitta en enda vettig anledning till just detta enorma energitapp som det handlar om.
Vi måste väl ändå kunna välja tillfällen till när vi vill lägga ner mer än fem minuter på en sak.
Vi måste väl ändå kunna se om det faktiskt kan generera något gott om vi tar upp samma sak gång efter annan.
Människor med komplex är väldigt små människor, alldeles för små för att jag ens ska ta någon notis om dessa, än mindre faktiskt bry mig.
Och det blir där jag kommer i ett litet dilemma.
Jag gör det eftersom jag faktiskt vill bry mig mer eller mindre om gemene man.
Kanske inte om alla och envar, men ändå dom allra flesta.
För i oss, i dom allra flesta av oss så finns det ofta ett litet stråk som jag kan tycka väcker någon form av intresse.
Det finns dom där detaljerna som gör att i varje fall jag höjer mina ögonbryn och tittar en extra gång.
Människor är olika och det är just i olikheterna som jag finner fascinationen.
Det där lilla som trollbinder mig och kittlar mitt inre i undran om vem som finns bakom den fasaden.
För fasader bygger vi alla upp runt våra liv, runt våra väsen.
Det är bara alltid en fråga om hur många ingångar vi har för andra att ta oss in igenom.
Hur många fönster som förser oss själva med ljus.
Hur mycket vi vill vara för oss själva och hur mycket vi är villiga att dela med oss.
Jag är en människa fylld med mina komplex men dom komplexen är jag väl medveten om idag.
Det är till alla er andra, ni som lever i en konstant förnekelse.
Ni som tror att ni är helt befriande från något sånt.
Det är er jag vill åt.
Rannsaka er själva en smula och titta lite från sidan med i varje fall någorlunda öppna ögon.
Det skadar inte, det kanske gör lite ont, men det skadar inte, tro mig.
Att komma till insikt om vem man själv faktiskt är kan vara skrämmande men bara om man är rädd för sitt eget liv och så kan vi ju inte gå omkring.
Din allra bästa vän ska vara just du själv.
För om inte du kan lita på dig själv, vad du gör, vad du tycker och vad du tänker.
Vem fan ska ens tänka tanken på att lyssna till dig, bry sig om dig, titta åt dig eller ens i förlängningen vilja vara med dig en längre tid.
Människor med komplex finns det väldigt många av, det handlar bara om att våga leva med dom.
Våga leva med dom precis som vi vågar leva med varandra i stort.
När du accepterat dig själv, ja då kan du gå ett steg till och få ett permanent liv tillsammans med andra och det är dit som jag alltid strävar.
Det är den viljan och önskan som bor i mitt bröst.
Jag tror ju på människan och dess förmåga att anpassa sig men det får inte ske till vilket pris som helst.
Så ni som går där med alla era olika komplex och skyller ifrån er på olika omständighete, kliv ner från era höga hästar och gör sällskap med det som finns där nedanför.
Välkommen ner till livet, för det finns bara här och nu.
Komplex är till för att övervinnas precis som många andra hinder i livet.
Frågan du bör ställa dig själv är om du är villig att lägga dina åt sidan.

Att sakna någon

Det går inte att komma ifrån men när vi skiljs från någon som vi hållit av så blir det spår i oss.
Det är något vi inte ska ta lätt på, inget vi ska sträva efter att förminska.
Att sakna någon är en fin egenskap.
Det betyder att du bryr dig om någon annan än dig själv.
Det betyder att någon har tagit en plats i ditt hjärta som ingen annan kan ersätta.
Vi mister alla någon vid något eller snarare några tillfällen i livet som har påverkat oss genom våra liv på olika sätt.
Det är vid dom tillfällena som i varje fall jag, ifrågasätter meningen med livet.
Varför finns jag.
Vad gör jag för nytta i mitt liv.
Gör jag någon skillnad överhuvudtaget.
Jag möter en dag för att sen bara möta en ny, men i vilket syfte.
Inte för att jag klagar på att det är något fel med mitt liv, tvärtom.
Jag har så många underbara människor i mitt liv som jag delar mitt allt med.
Jag lär mig något av dessa människor precis varje dag även om det inte märks.
Jag gör det för det känns så otroligt mycket mer meningsfullt för mig att lära mig av dom än vad det gäller att lära mig andra mer triviala saker.
Saker som vi har runt oss vare sig det är arbetsrealterade eller detaljer som vi fyller vårt habegär med.
Det som verkligen betyder något i mitt liv är Ni, alla ni som har någon slags relation till mig.
Det är ni som gör den stora skillnaden i ett liv fyllt av mening eller gör det tomt på detsamma.
När det gäller att sakna någon så finns det naturligtvis olika grader på hur mycket tomrum saknaden skapat.
Vi kan sakna vänner ifrån det förgångna som vi glidit ifrån av olika anledningar.
Vi kan sakna någon som vi just brutit upp ifrån.
Men inget kan jämföras vid saknaden av någon som gått bort.
För den saknaden kan vi inte råda över.
Den saknaden kan vi inte ens försöka att reparera.
Allt som återstår är ett minne av personen i fråga, ett minne fyllt av händelser, känslor och erfarenheter som vi tar med oss i resten av våra liv.
Men det är inte så bara.
För det är det som betyder något i mitt liv.
Att ta del av vad andra ger och förhoppningsvis ge något tillbaka.
Vi får alltid gråta över saknaden, känna den där förtvivlan i våra hjärtan över att aldrig någonsin få föra en konversation igen med den vi älskat under alla år.
Det är brutalt och det är aldrig enkelt eller självklart hur vi ska känna, hur vi kommer att känna.
Det kommer som en okontrollerbar våg över oss och den vågen måste vi bara låta välla över.
Vi tar oss igenom den med olika medel, inget är fel men vi måste göra det på våra sätt.
Vi måste alltid tillåta oss att ta den kampen och inte tycka att det är mesigt, inte tycka att det är fel att visa känslor, inte tycka att det är fel öppna sitt hjärta.
Det är oftast bara fel att hålla allt inne.
Låt det istället göra ont och ta del av smärtan.
För det är bara en smärta, inget annat, och även om den aldrig försvinner helt så blir den med tiden hanterbar.
Att sakna någon är vackert.
Att sakna någon är stort.
Att sakna någon är en del av livet.
Se till att ta tillvara på livet hos de dina medans dom fortfarande finns här hos oss.
Se till att ta tillvara på ditt liv medan du fortfarande finns här för alla andra.

Tjock på gymmet, det är ok

Jag läste en väldigt självömkande artikel häromdagen som handlade om talande blickar på gymmet.
Herregud människa, vakna upp och var inte så jävla rädd för blickar.
Det är inte blickarna i sig som gör det svårt för en eventuellt överviktig person.
Om den personen har ett sånt problem med sin vikt att den väljer att gå till gymmet överhuvudtaget så ligger nog det problemet betydligt tidigare än så.
Jag tycker själv att när det kommer en överviktig person till gymmet så vet jag att den personen har redan tagit sig ett antal steg upp på sin stege i självrespekt och tro på att vilja må lite bättre rent fysiskt.
Det svåraste är inte blickarna på gymmet tror jag.
Jag tror det är desto tuffare om dessa personer inte får känna ett litet stråk av uppmuntran.
Gymmen, träningslokalerna idag är verkligen inte bara till för vältränade atleter som går till privata kostrådgivare och hellre ställer sig och poserar framför en spegel istället för att uppmuntra andra.
Gymmen är till för oss alla, oavsett vilken nivå vi vill lägga träningen på.
Oavsett vilket vårt slutmål faktiskt är.
Kanske är det att gå ner 10 kilo eller 50, vad vet jag.
Kanske är det att kunna göra 20 chins eller 100 armhävningar.
Kanske är orka dig igenom ett helt pass utan att må illa efter det.
Det är strunt detsamma vilket mål du har så länge du gör det av fri vilja och gör att du mår bättre av det.
Jag känner en beundran till dessa överviktiga som är där och tränar, som lägger ner en energi på vilket mål dessa än har och jag kommer att fortsätta att titta på dom och beundra det dom gör.
Jag tänker inte tassa på tå och vara politiskt korrekt och helt plötsligt titta bort eller ignorera någon bara för att någon skriver en artikel om en fobi.
Ni överviktiga får verkligen se ut hur ni vill och jag kommer heller inte ha någon åsikt om någon om inte denna person ber om en.
Inte någon som jag kommer att dela med mig i varje fall.
För visst är det så att vi alla tänker något om alla som vi ser runtomkring oss.
Så fort man syns på något sätt så är man inte längre osynlig och helt plötsligt så har det blivit legalt att uttala sig negativ eller positivt om denna.
Men om man är anonym och bortglömd, ja då finns man ju inte på riktigt och då behöver man ju heller inte ha den där åsikten om personen i fråga.
Men man kan inte gå omkring där och vara rädd för att få den där lilla negativa kommentaren om ens utseende eller ens vikt och använda det som en ursäkt.
Herregud, ska man då gå där hela tiden och bara vänta på den förevändningen till att få sina farhågor förverkligade.
Är det inte bättre att lägga fokus på sig själv och ta till sig av det som man mår bra av.
Att skriva en sån artikel som den kvinnan gjorde tycker jag bara gör att man belyser det som ett problem när det egentligen inte borde vara det.
Man tar fram det under lupp och jag undrar varför.
Är det bara för att hon själv söker uppmärksamhet och bekräftelse eller.......
Fortsätt vara tjock och stolt var du än är någonstans, så länge som du trivs i dig själv.
Fortsätt vara smal eller vältränad om det får dig att må bra.
Gör det som är rätt för dig och ta inte till dig som en svamp av alla blickar, eventuella ord eller utstuderade beteende från andra.
Visa att det är du som äger dig själv, ingen annan.
Sluta att få panik bara för att du inte är så jävla politiskt korrekt.
Du är säkert jävligt bra som du är.
Nästan det enda vettiga hon skrev i sin artikel har jag skrivit om tidigare och det håller jag verkligen med om, att vi ska se varandra som dom medmänniskor vi är.

Varför ska andra alltid säga vad man ska göra

Ja, varför ska andra alltid säga vad andra ska göra.
Varför ska dom lägga energi på att ta energi ifrån andra.
Är det för att dom är oförmögna att ta tag i sakerna själva.
Är det för att det är lättare att klanka ner på andra.
Jag vet att jag tagit upp detta ämne många gånger förut men det krävs att det inte glöms eller göms.
Jag kan helt enkelt inte riktigt med när andra gnäller över saker hos andra bara för att dom själva inte orkar eller vill ta itu med sig själva.
Man häver liksom iväg problemet som man själv står i och hoppas att det inte uppmärksammas bara för att man då lagt det i någon annans knä.
Man tror helt enkelt att anfall alltid är bästa typen av försvar.
Men vad skulle hända om du istället tog ditt ansvar för vad du själv ska göra.
Skulle det vara så farligt.
Jag tror inte det, tvärtom.
Helt plötsligt så skulle du istället ha tagit bort ett steg i problemstegen.
Helt plötsligt så skulle du vinna respekt.
Du kanske inte skulle få det påpekat för dig gång efter annan men det ska inte vara det viktigaste för dig heller.
Det är ju från dig själv det ska komma, dina beslut.
Det är du som ska ta ansvar för dom inte gömma dig bakom andras ord, gång efter annan.
Dom enda gångerna som du vill lysa får inte vara dom gångerna som du vet till etthundratio procent att du faktiskt har gjort det rätta.
Att stå för det man säger stärker ens eget inre.
Att våga stå för sin egen åsikt, sina egna handlingar, sitt eget mod.
Det är först då som vi väljer att växa som människa.
I dom andra fallen så är det ju inte du själv som tar utrymmet utan någon annan som fyller det åt dig.
Att ta beslut själv behöver inte betyda att du går emot alla andra och bara agerar tjurigt.
Nej, att ta det där beslutet själv betyder bara att du vill ta kontroll över dig själv.
Att sen ta det till ytterligare en nivå och kunna ta beslut med hänsyn till omständigheter och kanske till och med ta in andras åsikter i ditt eget beteende, ja då har du nått väldigt långt.
Vi behöver alla ta till oss lite mer än det vi själva bär med oss för att vi ska kunna få ett hållbart beteende som gör att vi kan interagera med varandra på ett gemensamt plan.
Vi måste inte tycka lika.
Tvärtom så är det så otroligt mycket mer dynamiskt när vi ser på saker på olika sätt men ändå kan finna en väg där vi faktiskt samarbetar istället för motarbetar varandra.
Om jag kan en sak väldigt väl och någon annan försöker lära sig den saken så tycker inte jag att jag ska spela svår och hålla inne med information bara för att jag själv lärde mig den saken den så kallade hårda vägen.
Varför kan jag inte visa mig lite större och bjuda in till ett öppnare beteende där jag delar med mig av mina egna erfarenheter så att vederbörande kan lära sig samma sak som jag själv men på en kanske mycket kortare tid.
Och gör jag det dessutom på ett så pass hänsynsfullt sätt där jag inte tar för givet att personen i fråga lärt sig det jag just visat per omgående, ja då tycker jag nog att situationen i fråga till och med får ett lite plus i kanten.
Jag har helt enkelt visat lite välvilja och det kan aldrig någonsin vara fel.
Nu är det inte så att vederbörande ska utnyttja situationen och rida på den hjälpande handen konstant.
Nej då har det blivit en obalans i det hela helt plötsligt.
För det handlar om en ömsesidig respekt som jag tidigare påpekat.
En respekt som gör att man känner ett förtroende för varandra.
Man har skapat en tillit, man har skapat ett band.
Jag är en unik människa, det vet jag.
Men jag är inte speciell för det.
Jag vet ju att det finns massor med människor därute som besitter mina egenskaper, mina egenheter, mina förmågor.
Men det finns ändå ingen annan som jag.
Jag lever mitt liv och jag tänker att fortsätta att leva i mitt liv och göra det jag tror på.
För, varför ska andra alltid säga vad man ska göra.

Äldrevården ska vara en värdig avslutning på livet

Jag var och hälsade på hos min mamma idag.
Hon bor som ni kanske vet på ett äldreboende.
Hon bor på ett ställe som jag tycker att alla äldre skulle få ha rätt till.
Hon bor där eftersom hon inte kan ta hand om sig själv och eftersom vi, hennes familj inte kan tillgodose hennes behov.
Hon bor där helt enkelt för att hon behöver det där dagliga som du och jag lever i och sköter utan att vi ens tänker på det.
Jag tycker att det är helt fantastiskt att se just hur fint dom blir omhändertagna på mammas ställe,
för det blir dom verkligen på riktigt.
Många av detaljerna som sker runtomkring dom är dom inte ens medvetna om att dom sker utan dom lever i tron om att dom gör det själva.
Det där som att fixa till maten, sköta tvätten, ja till och med sin egen hygien.
Men dom gör ju inte det.
Dom klarar inte av alla dom där sakerna längre.
Och det är då vår helt fantastiska äldrevård träder in, jag säger fantastiska eftersom det är den som jag upplever att mamma får.
Jag gör det väl medveten om att det inte alls är lika bra på alla ställen.
Det skrivs både här och där om bortglömda äldre som blivit sittande många timmar på sina toaletter.
Det har funnits alltför många som inte fått sin mat eller fått rent utsagt bedrövlig sådan.
Tyvärr är det så, jag kan bara beklaga.
Men precis som inom alla typer av företag så finns det vissa som bara är ute efter att göra så feta vinster som möjligt att det blir en rent utsagt pinsamt ohållbar situation för dom anställda att ens kunna vara i närheten av att ge sina äldre den värdighet och omvårdnad som dom förtjänar.
Jag förstår inte hur man kan dra in på tjänster som gör att tiden inte räcker till på långa vägar.
Jag förstår inte hur man kan skära ner på kvalitén på maten och säga att dom får det dom behöver.
Jag förstår inte hur respektlöst man kan behandla våra äldre.
Dom som har fött oss, lärt upp oss, funnits där för oss.
Hur kan vi nu bara vända dom ryggen och helt utan att skämmas leva med det beteendet.
Jag är så otroligt glad för att jag inte behöver strida för mammas rättigheter som människa under hennes avslutande del av livet.
För mamma har just det, hon har sina rättigheter även hon.
Mamma skulle aldrig kräva dom men vi som finns där kan göra det.
Jag är så otroligt tacksam för att mamma bor på det stället som hon gör och att hon får den omvårdnad hon behöver och förtjänar.
Att det finns alla dessa underbara människor som jobbar inom denna sektor och ser till att så sker.
Äldrevården ska vara en värdig avslutning på livet, en avslutning som vi alla har rätt till.
Jag kan bara relatera till vårt eget samhälle som jag har vuxit upp i och inte dra paralleller för liknande situationer runt om i världen.
För det är ju här jag finns och det är här som mina föräldrar gjort rätt för sig i hela sina liv.
Man har jobbat och slitit och betalat sin skatt månad efter månad.
Dom har helt enkelt gjort det samhället räknat med och nu det samhället som ger tillbaka.
Så ska det vara, för vi kan inte vända våra äldre ryggen.
Det vore lika fel som att inte hjälpa någon som ramlar och slår sig.
Det vore lika fel som att strunta i ge sina barn mat.
Det vore lika fel som att bara sitta och titta på när andra sliter på ditt eget jobb.
Vi måste ta ansvar i olika situationer, inte bara låtsas om det regnar.
Vi måste se till att hjälpen finns där den behövs.
Du får gärna dra ut den metaforen till andra situationer som du dagligen möter.
Vad ser du som du inte tycker om, går du bara förbi eller gör du något då.

Jag är inte märkvärdig, men jag är jävligt speciell

Det finns inget i min natur som inte finns i andra människor.
Det finns liksom inget speciellt att ta på.
I varje fall i min egen bedömning.
Men samtidigt så finns det så oerhört mycket som faktiskt är riktigt bra i mig och alla dom bitarna sätter framför allt jag men kanske även andra stort värde på.
Jag är den jag är och jag accepterar den jag är.
Självklart kan jag ibland önska att jag hade detaljer som var annorlunda i mig själv.
Jag skulle kanske vilja vara lite mer attraktiv, men samtidigt undrar jag varför.
Jag skulle ibland vilja vara lite mer intelligent, men då undrar jag till vilken nytta.
Ibland vill jag vara roligare än vad jag är, men på vems bekostnad skulle det vara.
Självklart skulle jag vilja ha en större frihet i att göra saker till exempel genom att ha obegränsat med pengar, men skulle det göra mig lyckligare.
Men jag har mina sidor som gör mig till en unik individ.
Den där kompotten av en hel massa detaljer som gör att jag är just den jag är.
Den killen är förbannat stolt över att ha blivit till den människan han är idag för han vågar stå för den han själv är utan att förställa sig själv.
Han vågar bjuda på sig själv vid tillfällen som han själv väljer.
Han väljer att ta plats i den mån han faktiskt själv önskar.
Jag behöver verkligen inte söka bekräftelse i alla mina funderingar.
Visst ibland så söker även jag svar på frågor jag ställer men det är för min egen utvecklings skull.
Jag vet att det finns dom som stör sig på mig.
Jag vet att jag alltid varit lite irriterande i vissa personers ögon.
Men jag är det bara för att jag är mig själv och inte någon anpassad version som försöker tilltala alla och envar.
Jag vet att jag kan ses både som envis och naiv men det är för att jag tror på den jag är tills jag blir överbevisad av något och för att jag primärt vill tro gott om andra.
Min största och bästa egenskap som jag tycker mig besitta är min förmåga att tycka om andra människor, att försöka att se deras goda sidor och ta tillvara på dom.
För dåliga sidor bär vi alla med oss, dom handlar det bara om att vi ska acceptera att dom finns där och om vi kan tänka oss leva med dom.
För vi ska inte anpassa oss själva så mycket i vårt jagande efter att tillgodose andras behov att vi till slut står där helt utan någon egen vilja, helt utan något eget jag.
Det handlar alltid om att vilja ge och att vilja ta emot.
Att vara lite lyhörd även till andra, inte bara se dom så kallade felen.
Jag är som sagt inte alls märkvärdig som människa, men jag är jävligt speciell.
För jag är jag.

Utgå inte bara från dig själv när du bedömer andra

Jag tycker det är sorgligt när vi väljer att bedöma andra efter våra egna omdömen.
Vore det inte mycket rättvisare om vi valde att bedöma andra efter deras egna egenskaper.
För visst är det lite ruttet tänk när man är så slö att man inte ens orkar fundera efter om orsaker till varför andra gör vissa saker bara för att man utgår ifrån hur man själv skulle ha gjort.
Man väljer helt enkelt att döma någon utefter sig själv och inte den andra.
Man gör ett antagande och sen är det antagandet satt i pränt.
Vederbörande får med andra ord inte ens en chans att göra sig själv rättvisa.
Jag tycker att det är ett sorgligt men alltför vanligt scenario bland människor jag rör mig runt.
Bara för att jag tänker på ett visst sätt, gör saker på mitt sätt, agerar på mitt sätt, så är ju det sättet långt ifrån det enda rätta.
Vad ger då mig rätten till att tycka det.
Vad ger mig rätten till att hävda alla fel jag ser i andras sätt att göra saker och ting.
Sen är det ju naturligtvis skillnad på tillfälle och tillfälle.
För om man till exempel går till min arbetsplats så finns det satta regler som är satta för att följa och där kan jag tycka att man ska följa dom på bästa möjliga sätt.
Är det så att dom reglerna är fel ja då får man helt enkelt se till att ändra dom med tiden.
Men då är det i varje fall ett gemensamt regelverk som är satt där av orsak och inte upp till mig att vara obstinat och ständigt bara gå min egen väg bara för att jag tycker att den är rätt.
Är jag anställd så får jag helt enkelt anpassa mig, se till att det blir ändrat eller helt enkelt söka mig någon annanstans.
Men i mitt privata liv, där blir det lite annorlunda.
Visst, det finns regler och normer som vi ständigt följer i vår vardag.
Regler som är osynliga men ändå tydliga bara för att det helt enkelt är smidigast för gemene man att dom efterföljs på ett gemensamt sätt.
Men tillbaka nu till det här med att utgå från sig själv vid olika tillfällen och sen skoningslöst döma andra efter det så kan jag tycka att du bör rannsaka dig själv både en och två gånger innan du gör det.
För du kan inte förutsätta att en annan person agerat helt fel bara för att den gjort något annorlunda än vad du kanske hade gjort.
Du kan inte fälla klagande kommentarer över någon för att den inte reagerat på ett sätt du inte räknat med.
Du ska helt enkelt akta dig för att gå händelser i förväg och dra egna slutsatser.
För kontentan av det hela kan bli att du själv blir sittande där med din egen sanning i knäet.
För hur sann var din sanning när det hela kommer till kritan.
Din sanning kanske bara var ett antagande som aldrig tog sig form.
Din sanning kanske bara var din egen tankevurpa.
Så, utgå inte bara från dig själv när du bedömer andra.
Se till att se saker och ting från mer än ett håll.
Det tjänar både du och din omgivning på.