Att ta del av erfarenheter

Vi lever i en tid när vi delvis vägrar se bakåt men samtidigt parallellt vägrar att släppa taget om det som en gång var.
Vi väljer att bita oss kvar i gamla och nya fördomar skapade både av nuvarande och gamla generationer.
Det är liksom om att det hela tiden pågår ett ställningskrig där alla sidor tror på sitt och ingen kan tänka sig backa för att gå den andra tillmötes.
Jag vet inte varför den där blinda, nästan rabiata inställningen envist måste bita sig kvar.
Varför man inte istället kan se fördelarna av att fortfarande acceptera det gamla men samtidigt ta med sig dom nyfunna bitarna.
Det är faktiskt inte farligt att lyssna och höra vad andra har att säga.
Det är inte dödligt acceptera andras åsikter.
Det är inte ens konstigt att faktiskt ta del av andra än bara vissa.
För varför är det så att det går så himla bra att ta del av vad vissa säger men när andra uttrycker en avvikande åsikt så är det genast taggarna utåt.
Det handlar ju alltid om att ge och ta och är man inte villig att ta emot något från någon så tror jag inte att man heller har någonting vettigt att ge tillbaka.
Hela livet handlar just om det för mig.
Att man stannar till, lyssnar, reflekterar, tar emot, ger tillbaka och inte minst lever i livet.
För om vi inte har förmågan att stanna till och faktiskt leva i våra liv medans dom fortfarande finns, när ska vi leva då.
Vi lever här och nu och det är i detta nuet som vi kan påverka, inte innan vi föds eller efter vi dött.
Men just det där med att vissa ständigt sprätter ut sina taggar när vissa saker nämns.
Att man genast blir negativt eller rentutav fientligt inställda, det är aldrig någonsin bra.
Hur svårt kan det vara att faktiskt lyssna på vad andra säger.
Lyssna, ta det till sig och sen forma en egen åsikt av det.
Vi behöver verkligen inte hålla med om något som någon annan säger bara för att det kanske är den personens chef, dennes förälder, syskon, sambo, kompis eller rentutav en läkare som man går till för att eventuellt få en diagnos på det man söker för.
Vi måste alltid kunna bilda oss en uppfattning om det vi varit med om.
Vi måste alltid kunna ta det med oss och använda det på det sättet som vi själva vill.
Se det som välmenande råd men använd dig själv som den som till slut står där med svaret på hur du faktiskt ska hantera situationen.
Jag tycker alltid att det är bra att lyssna till andra även om jag inte håller med.
Men det är så livet är för mig.
Jag kommer aldrig ha rätt i allt, långt ifrån.
Det är till och med så att jag vet att jag kommer att ha fel väldigt ofta.
Men det gör inget för jag vet att jag kan erkänna det inför andra.
Jag kan ta den smällen där jag står där mitt i skottgluggen och säga att det faktiskt finns bättre sätt att göra saker på än det jag just då gjort.
Att vara ofelbar kommer aldrig vara något som jag kommer att sträva efter.
Jag vill hela tiden se till att lära mig saker i mitt liv och det vill jag även om jag känner mig jävligt trög i vissa fall.
I mitt fall så handlar det om att jag erkänner mina egna begränsningar men samtidigt väljer att inte se dom som några utan bara som en del av mig själv.
Jag tycker vi ska ta del av andras erfarenheter istället för att spotta på dom och se dom som något katten släpat in.
För väljer vi att göra det sistnämnda så väljer vi samtidigt att spotta på den personens liv och säga att det inte finns något värde överhuvudtaget i det.
Ta till dig istället och gör något eget av det.
Jag tror inte att någon ständigt strävar efter att göra fel.
Jag tror inte att någon lägger ner hela sitt liv på att vara konstant misslyckad.
Men om nu denna människa varit en som haft oturen med sina beslut igenom livet så använd dom misstagen du ser och gör något bättre av det.
Lita inte blint åt något håll utan bilda dig alltid en egen uppfattning.
Det är när du kan använda din egen vågskål som du själv sen kommer i balans i ditt eget liv.

Det bor en ångest inom mig !

Det har alltid funnits ett stråk av oro i min själ.
En oro som jag alltid har kunnat ta på.
Det är inte så att jag inte vet vad den kommer sig av, tvärtom.
Det är min oro för allt jag har omkring mig.
Det är min oro jag har för alla som är omkring mig.
Det är min oro.
Oftast så är den under kontroll och jag kan ta mig igenom dagarna på väldigt smärtfria sätt.
Men så kommer dom där händelserna som fungerar som en katalysator.
Dom där sakerna som gör att det verkligen knyter sig i magen.
Jag mår verkligen inte bra inom mig under dom perioderna men försöker ändå att hålla det inom mig.
Det kommer fram en ledsamhet som jag nästan inte kan kontrollera.
Jag kan för mitt liv inte förstå varför människor strävar efter att göra varandra illa.
För det är just precis det som det handlar om.
Att människor på olika plan söker efter möjligheter att göra varandra illa.
Vad är det för ett sjukt beteende som vi människor bär inom oss.
För mig är det naturliga att försöka att hjälpa snarare än att stjälpa.
För mig är det självklart att hjälpa till att bygga än att söndra.
För mig är det viktigare att lyssna än att själv stå där och skrika.
Kanske är det jag som är den avvikande och konstiga människan.
Den där som ska anpassa sig till omgivningen eller bara dö ut.
Men jag vägrar att tro det.
Jag vill tro och tycka att det finns så mycket mer mening i mitt eget beteende än i dessa destruktiva människors.
Jag har inte rätt att bestämma över någon annan vad den ska göra med sitt liv.
Jag har inte någon rätt att kräva att den ska tänka på mitt sätt.
Men jag har rätt att kräva att jag ska få göra vad jag själv vill, att jag ska få tänka mina tankar.
Men vad är det då som händer ute i världen när människor ger sig själva rätt till att ta beslut åt andra.
När man tycker att vissa människor är inte värda att ens få leva utan väljer att ta deras liv, helst i någon annans namn för då blir man ju utan skuld dessutom.
Eller varför tycker vissa att det är ok att våldta någon som bär utmanande kläder, kläder som faktiskt bara visar mer av vem dom faktiskt är.
Varför tycker vissa att det är ok att ha sex med barn när dom åker till vissa länder.
Varför tycker vissa att det är ok att tjäna stora pengar på att sälja knark och samtidigt fullständigt strunta i vad konsekvenserna blir hos dom som köper.
Jag har så många människor runtomkring mig som jag verkligen älskar och dessa skulle jag vilja skydda från allt ont som finns i denna värld men det kan jag inte och kommer heller aldrig att kunna.
Men jag kommer aldrig att sluta att bry mig.
Jag kommer aldrig att sluta försöka göra vad jag kan när jag ser något som jag tycker är fel.
För jag tror fortfarande på människan även om människan är sin egen största fiende.
Jag väljer att tro att det onda alltid kan besegras av det goda även om det tar tid.
Det är rädslan för varandra som vi måste komma över.
Rädslan och okunskapen som går och håller varandra där i handen.
Jag vill istället se möjligheten och kärleken till livet strosa vidare på stigen i sin nyfikenhet på vad som väntar där runt nästa krök.
Det bor en ångest inom mig och den kämpar jag med varje dag.
En ångest över att inte räcka till.
Men jag behöver inte räcka till för alla och envar.
Det räcker att jag finns i den form som jag gör.
Jag måste se ångesten som en vän, inte en fiende.
Jag måste behandla den som något jag kan leva med inte försöka gömma, glömma eller förtrycka.
Jag är trots allt en väldigt lycklig människa måste jag tillägga.
En människa som lever i ett liv fyllt av så mycket kärlek och vänskap.
Och det är dom bitarna som jag lägger en stor vikt vid.
Det är dom bitarna som jag lever av, dom andra bitarna lever jag bara med.
Länge leve livet, låt det ge mig massor så ska jag ge ännu mer tillbaka.

Jag är inte homosexuell !

Nej, jag är inte homosexuell och behöver inte ständigt stå för det.
Varför tar jag då upp det.
Jo jag gör det för att jag tycker att det är beklämmande, att man 2015 i ett så kallat fritt
samhälle som Sverige ska föreställa, ständigt ska behöva höra om folks inställning
till vilken sexualitet man besitter.
Är det inte helt sjukt att man ska behöva försvara den man är i olika läger.
Att jag som heterosexuell inte ska kunna ses med samma förstående hos homosexuella
som andra homosexuella.
Så fort du är på samma sida av staketet då minsann, ja då är det ok, inte annars.
Jag kan ju till exempel inte förstå hur utsatta homosexuella är idag.
Jag kan ju inte förstå varför dom homosexuella känner sig diskriminerade vart dom än kommer.
Och så kanske det är.
Jag kanske inte förstår allting i alla situationer, men jag försöker.
Jag som heterosexuell känner mig väldigt förminskad i många situationer och det tycker
jag inte är rätt för jag har samma rätt att känna saker precis som homosexuella har.
Jag tycker det är fruktansvärt att homosexuella ska behöva försvara sin sexualitet.
Alltså, det är så sjukt, så pinsamt lågt och så pinsamt sjukt att det får vara så.
Att vara homosexuell, heterosexuell, bisexuell eller vilken läggning man nu må ha
måste få vara var och ens egen absolut självklara egna val.
Man är ju den man är och det ska ingen annan få bestämma över.
Jag är inte homosexuell för det är inte min läggning men det betyder inte att jag på
något som helst sett ser homosexuella personer som avvikande.
Jag ser homosexuella som människor med samma rättigheter som alla andra.
Jag ser homosexuella vänner som lika goda vänner som någon annan.
Det är dags att vakna till nu och inte längre slåss för dom homosexuellas rättigheter.
Den ska vara en självklarhet.
Det ska inte vara något som dom ens ska behöva lägga två fingrar i kors för.
Det är dags att se dom som dom underbara levande människor som dom är.
Vad är ni rädda för ni som inte kan betrakta dessa människor som likvärdiga dig själv.
Tror du att du ska bli smittad av något virus eller är du rädd för att andra ska se på dig
som om du vore spetälsk bara för att du umgås med någon som är homosexuell.
Den där rädslan som finns därute och som skapar all denna ondska i samhället,
det är dags att kväva den nu.
Att använda religion eller andra sjuka påtrycksmedel är så inskränkt medeltida tänk.
Är det inte dags att vi river alla uppbyggda barriärer och istället försöker att ge varandra
det stödet som vi behöver i olika situationer.
Som det är nu så hittar vi bara på än det ena än det andra argumentet för att slippa
försöka ens.
Jag är inte homosexuell men jag älskar homosexuella människor precis lika mycket
som jag älskar heterosexuella, jag ser liksom ingen skillnad där.
Är det inte dags att vi ser människor som människor, inte bara kön, etnicitet eller läggning.
Det finns inget vackrare än kärlek emellan människor.
Låt det få vara så, oavsett vilka människor det är.

Man har alltid rätt att ändra en åsikt, om man verkligen menar det

Det där med att vända kappan efter vinden är inte vad jag menar idag.
Jag menar alla dom där gångerna då du faktiskt ändrar din åsikt om något.
Gångerna som du tyckt en sak en gång men nästa tyckt något helt annat.
Åsikter är ett levande media som faktiskt ska vara så flexibelt som det bara är möjligt.
Det kan finnas många olika anledningar till att man ändrar den där åsikten och
faktum är att dom allra flesta är mer än helt ok.
Den vanligaste är faktiskt att vi helt enkelt lärt oss något på vägen.
Att det där som vi till en början haft en åsikt om tar sig en helt annan riktning
bara för att vi blir berikade med mer information i ämnet och därför ger oss själva
möjligheten att se saken på ett helt annat sätt.
Men hur är det då med alla dessa kappvändare då.
Ja dom blir jag faktiskt bara trött på.
Dom som bara ska klappa medhårs så fort dom kommer runt nästa hörn.
Dom som är så förtvivlat rädda för att stå för egna åsikter.
Dom som är så patetiskt små att dom tror på allt vissa säger utan att ifrågasätta något.
Hur vore det om dessa gjorde lite research någon gång emellan.
Hur vore det om dom inte trodde på allt som dom läste, allt som vissa säger.
Hur vore det om dom använde sina egna tentakler och kände efter lite grann.
Kände efter för att sen kunna konstatera vad som är rätt och vad som är fel.
Åsikter är något som är viktigt att vi har och dom behöver verkligen aldrig vara permanenta.
Men det är viktigt att vi står för våra egna åsikter.
Ändra dig gärna, men gör det då av en anledning.
Det visar bara att du tar till dig av annan information och att du faktiskt lär dig något.
Sen är det upp till andra att bedöma om det då är till det bättre eller sämre för den sakens skull.
Jag väljer att gå min egen väg.
Jag väljer att stå för det jag säger.
Jag väljer att hålla mig till min sanning.
Jag gör det för då vet jag att det kommer ifrån mig och inte någon annan.
Och så länge som jag vet att det är ord som kommer ifrån mig då behöver jag inte fundera
på om jag tycker att det är rätt eller fel.
Det är ju vad jag tycker just där och då, varken mer eller mindre.
Man har alltid rätt att ändra en åsikt, om man verkligen menar det.
Men se bara till att du verkligen gör det då.

Jag kommer aldrig att acceptera någon religion men jag kan respektera er som är troende.

Religion är en så pass stor fråga att den kommer vara ständigt återkommande
när jag skriver.
Men det kommer den bara vara eftersom det finns så många som väljer att tro.
Och jag kan inte, tänker inte, vill inte och kommer inte förskjuta er bara för att
ni är troende och jag inte.
Varför tänker då jag på det sättet.
Ja, varför tänker du på ditt sätt.
Varför ser du på olika typer av religion på olika sätt.
Vad är det som påverkar dina egna åsikter.
Är det verkligen dina egna åsikter eller är det av rädsla som du bara mesar med.
Jag kommer aldrig att acceptera någon religion men jag kan i varje fall respektera
er troende som dom människor ni är.
Vad har jag då för motkrav.
Ja mina motkrav är väldigt enkla.
Acceptera mig för den jag är och försök aldrig göra om mig till någon annan.
Jag kommer aldrig bli troende för det är mig så fullständigt främmande
att ens för en sekund tillåta mig att tro på några så kallade högre makter.
Självklart tror jag på andra livsformer i universum men vad dom består av
det kan jag själv inte avgöra i vilken form dom är.
Men att kalla det vi inte kan ta på för gudar eller liknande ser jag som ett rätt
desperat sätt.
Det viktigaste för mig är hur vi människor väljer att behandla varandra.
För det är ju där som vi lägger ribban.
Vi sätter en nivå på hur vi vill leva våra liv.
Vi kan till exempel som jag leva relativt normalt efter dagens mått mätt och fylla
vardagen med arbete, ledighet och fritidsintressen.
Vi kan åka iväg till länder som hjälparbetare för att på något sätt göra vardagen i
varje fall så pass att dom där får en chans att överleva.
Vi kan protestera emot orättvisor som vi ständigt ser bland oss.
För det kan ju inte vara rätt att vissa tar lagar i sina egna händer och gör saker som
dom tycker är det enda rätta.
Eller gör dom förresten ens det.
Gör dom sina handlingar bara i ren protest emot allt och alla bara för att dom själva är osäkra
på vem dom egentligen är.
Det är på många sätt inte alls lätt att leva idag, inte för gemene man.
För mig är det trots allt relativt lätt.
Jag har det jag har runt mig så länge som jag sköter mitt.
Så länge som jag fogar mig till samhällets alla kriterier.
Jag har växt upp, gått i skola, skaffat mig jobb och bostad, fått barn och sist men inte
minst betalat skatt regelbundet.
Jag lever i detta samhälle som tillhör landet Sverige.
Men vad betyder då det egentligen.
Tydligen inte mycket alls när man ser all skit som händer i vår värld idag.
När människor får fly sina länder för att överhuvudtaget överleva.
Varför flyr dom.
Ja en väldigt stor anledning är religioner och dess olika tolkningar på vad
som är rätt och vad som är fel.
Människor väljer att döda varandra i deras gudars namn.
Vilket jävla bullshit det är.
Allt detta förbannade besinningslösa dödande har bara med sjuk makt att göra.
Maktkåta och pengakåta människor i olika styrande positioner väljer att med olika medel
ständigt skapa intriger som gör dom ännu starkare och rikare på den stora massans bekostnad.
Stormakter av olika slag väljer att spela höga spel där dom flyttar runt sina pjäser
bara för att rättfärdiga deras slaktande.
Man kan aldrig svära sig fri från när man tagit någon annans liv.
Man kan aldrig hitta ursäkter när man gör det på ett planerat sätt.
Att använda våld för att ge sig själv makt visar bara vilken otroligt liten patetisk
skit till människa man faktiskt är.
Vi borde idag verkligen göra allt för att se till att vi människor kan leva tillsammans
istället för att döda varandra när vi passerar varandras gränser.
Världen, våran jord har under ett väldigt litet antal år krympt avstånden emellan olika kulturer.
Nu är det dags att vi tar itu med effekterna av det.
Vi kan inte bara göra hela världen till en enda stor gemensam marknad för olika saker och ting
och sen inte acceptera olikheterna som samtidigt finns där.
Religion är för mig bara ett enda orosmoment som vissa individer desperat använder
eftersom dom inte kan få några klara svar på vissa frågor.
Frågan är ju då varför dom väljer att ställa just dom frågorna.
Religion är för mig bara något abstrakt man väljer att använda för att hålla ihop
fårskocken så att den inte springer åt olika håll bara för att den använder sin egen fria vilja.
Religion är för mig lika fientlig som pesten.
Men det får ändå inte hindra mig ifrån att respektera dig som nu är troende, inte så
länge du respekterar mig.
Och jag vill verkligen vara tydlig med att jag tillhör definitivt inte någon som pekar ut
någon enskild religion som ond utan ser mer eller mindre på samma sätt oavsett vilken det är.
Det är i alla enskilda människor som jag istället sätter ett ovärderligt värde.
Det är till slut Ni som kommer att göra skillnad.
Vad Ni tycker, tänker och gör.
Men gör det efter ert hjärta, inte efter sjuka impulser ifrån olika falanger.
Var inte svaga och duka under inför andras påtryckningar utan våga säg ifrån
när ni verkligen känner att något känns fel.

Idag är det FARS DAG !

Det vilar en vacker tanke tycker jag i det konceptet men det är ändå bara ett koncept.
Ett påhittat koncept som så många andra bara för att man ska öka en tillfällig försäljning
inom små begränsade områden.
Men som sagt, jag gillar det ändå eftersom det är en vacker tanke som ligger till grunden.
Inte för att vi ska behöva speciella dagar för att fira sådana saker men det är ändå vackert
att vi kan använda den till att lyfta den till en egen nivå.
Därför väljer jag att göra just det.
Att lyfta upp min lilla pappa på den piedestal som han förtjänar att sitta på.
Ett ställe där jag jämt kan se på honom och ge honom den uppmärksamhet det blir
när han sitter där i mitt eget centrum.
Jag har ofta nämnt och sagt att jag saknar pappa väldigt mycket och det är inte mindre
sant idag.
För jag gör verkligen det, jag saknar honom något fruktansvärt.
Han var någon som jag dagligen hade någon form av konversation med och det är jag
så här i efterhand så otroligt glad för att jag hade.
Jag slipper idag ångra att så inte var fallet.
Visst hade vi en miljon ämnen kvar att gå igenom men man kan inte hinna allt.
Istället så vilar det en stor tacksamhet i mig över att jag fick uppleva honom och
allt det han gav under så många år.
Jag var ju ändå en del av halva hans liv.
Vi kan aldrig komma ifrån det faktum att vi är barn till våra föräldrar och att det finns
stråk i oss av dom.
Det finns ofta till och med mer än vad vi själva ser.
Ofta så är det lättare att se dom där detaljerna från sidan men om vi verkligen vill så
kan vi bara slå upp våra ögon så ser vi det som finns där.
Jag vet med mig att jag har delar både i mitt beteende och mitt tankesätt som är färgat djupt
av både min mamma och min pappa och det är jag i mångt och mycket väldigt stolt över.
Självklart finns där delar som jag kanske inte vill ha lika mycket men det är ändå delar
som gör mig till den jag är.
Min pappa hade många vackra sidor som jag velat ta med mig i mitt liv på mitt sätt.
Jag vet med mig att jag inte lyckats fullt ut men jag är ändå otroligt glad över att
jag försöker att förvalta det arvet som han lämnade efter sig.
För en av dom viktigaste sidorna som han bjöd på var hans stora hjärta.
Ett hjärta som alltid ville sträva efter att hjälpa andra på olika små och stora sätt.
Att visa att om man bryr sig så kan fler få en chans att må bra.
Idag är det Fars Dag.
Jag hälsar inte på dig vid din grav idag pappa men du, jag finns här som en påminnelse
om att du funnits och i mig så kommer du alltid ha en stor plats i mitt hjärta.
Du har berört så många genom ditt sätt att vara och på mitt sätt så försöker jag
göra det samma.
Jag är jag och du är du.
Du var min far och jag är din son.
Du finns inte längre, men jag är här, jag är här och nu.
Jag går i dina fotspår men jag går där med mina fötter.
Du har trampat upp en väg som jag gärna följer men jag tar samtidigt mina egna avstickare.
Du gav mig så otroligt mycket pappa och nu är det jag som pappa
som får ge tillbaka till mina barn och alla andra jag har runt mig.
Idag är det Fars Dag.
Låt oss fira det och göra det till något vackert.
För kopplingen mellan barn och föräldrar är nästan alltid just precis det, något vackert.

Är du bra på att kritisera och samtidigt ta kritik

Jag tror att det finns väldigt många därute som är väldigt snabba på att
kritisera, att döma i olika sammanhang.
Dom väljer att attackera något istället för att försöka förstå vad det är
som egentligen har hänt.
Det är ungefär som om man helt enkelt är för lat för att ta itu med saken
som kanske kan te sig lite jobbig.
Det lättaste är då att istället bara kritisera saken, situationen eller varför inte personen,
istället för att stanna till och se.
Är det inte otroligt lätt att vi väljer att dra förutfattade meningar utifrån det lilla
som vi kanske sett, kanske bara hört något litet om eller till och med bara läst
på något forum.
För visst måste väl det vara sant om någon har delat en sak på Facebook, eller om någon
skrivit en insändare i en dagstidning, eller om du hört någon berätta om något på bussen.
Alltså hallå.............
Vi är så fantastiskt jävla bra på att vara riktiga besserwissers när det gäller efterhandskonstruktioner.
Var och varannan kan lösa dom mest komplicerade problem som kommer i deras vägar.
Ja, i varje fall i efterhand när man sitter och diskuterar och kritiserar personer
som kanske försökt göra en sak.
Jag tror inte att särskilt många går ut och gör saker till exempel (på sin arbetsplats, på en
golfbana, i skolan eller någon annanstans) så dåligt som möjligt.
Jag lever i tron att dom allra flesta faktiskt försöker så gott dom kan för stunden.
Att man sen inte når ända fram varje gång eller kanske inte ens någon gång,
det är en helt annan sak.
Man försöker i varje fall.
Men varför ska dessa personer ständigt bli häcklade för att dom inte gjort saken sådär
bra som du hade gjort det eftersom du minsann hade tänkt både på det ena och det andra.
Men i ärlighetens namn, hade du verkligen gjort det så jävla mycket bättre.
Hur var det första gången du själv gjorde ett försök att göra just det där.
Har du förträngt det eller tillhör du den ytterst begränsade skaran av människor som aldrig gör fel.
Finns det ens någon sådan.
Hur är du själv på att ta kritik när någon kritiserar något du gjort.
Kan du ta emot det och omforma det till något som du sen kan använda för att lösa
framtida situationer på ett bättre sätt.
När du ger kritik, gör du det på ett konstruktivt sätt eller får du vederbörande att känna
konstanta mindervärdeskomplex.
Vet du hur lång det oftast ta att bygga upp ett självförtroende på en sak och hur fort
det går att totalt rasera det.
Kan du vara ödmjuk och erkänna när du har fel eller är du bara en mussla som inte säger
någonting när någon annan har rätt och du själv haft fel.
Är du en som ska slå på bongotrumman när du har rätt och basunera ut inför hela din
omgivning att det du har sagt det var minsann rätt och då gärna med ett haha som
punkt på ditt anförande.
Kritik är bra men som sagt, bara om den är konstruktiv och inte bara är ämnad att
gå åt ett håll.

Dagen då jag slutar bry mig kommer aldrig få komma

Alldeles för ofta så hör jag spontana, negativa kommentarer.
Kommentarer som inte hör hemma i dagens samhälle.
Eller kommentarer som egentligen inte hör hemma någonstans alls.
Men jag har förståelse även för dessa.
För det är ju så det alltid kommer att vara.
Det kommer alltid finnas dom som tycker si och dom som tycker så.
Och jag kommer alltid att försöka att lyssna på dom båda.
Jag vill säga försöker, för det kommer inte vara alltid som jag lyckas
men viljan den kommer att finnas där.
För jag tycker om att lyssna, att betrakta, att vara just där, just då.
Kanske eller troligtvis så har det väldigt mycket att göra med att jag haft
en pappa i mitt liv som alltid brytt sig.
En som alltid velat hjälpa till när han har kunnat.
För var det någon egenskap som jag verkligen värdesatte just hos min pappa
så var det hans fantastiska sätt att göra små saker stora med små medel.
Han visade att man inte behöver en massa resurser för att kunna göra skillnad.
Skillnaden den kan man göra genom att ge av sig själv.
Det är inte många som tänker på det men det värdefullaste man äger är sin egen tid.
För den är något man aldrig kan ersätta.
Så när någon avsätter sin tid för din skull, tänk då på vilken otroligt stor handling det faktiskt är.
Ta inte för lätt på det bara för att du tycker att det är självklart att du ska
få den där hjälpen varje gång du höjer rösten.
Tänk på att du då faktiskt förbrukar även någon annans tid och värdesätt det.
Dagen då jag slutar bry mig kommer aldrig få komma och det kommer den heller
inte göra förrän dagen då jag slutar att andas är här och till det hoppas jag att det dröjer
väldigt många år.
För det finns alldeles för mycket som jag vill fylla mitt liv med fortfarande.
Jag kan inte gå förbi någon som blir behandlad på ett felaktigt sätt utan att bry mig.
Jag kan inte bara höra någon gråta utan att bry mig om varför.
Jag kan inte se någon som vill ha hjälp men inte har förmågan att be om den.
Så om någon frågar efter min hjälp på något sätt så gör jag alltid en snabb utvärdering
om det är något jag gör skillnad vid om jag ställer upp med den.
För som jag har sagt vid tidigare tillfällen så är det inte för att jag vill ha eventuella
gentjänster som jag kan kräva i retur.
Nej, det viktigaste för mig är det känns rätt inom mig sen vad det leder till i slutändan
det är sekundärt.
Har jag slutat bry mig, då är jag ute på väldigt hal is i mitt eget liv.
Då har jag kommit ifrån mig i mitt eget liv.

Idag såg jag en gammal farbror !

Idag gick jag förbi en herre, en äldre herre, en herre som nästan var uppe i
den åldern som min pappa var när han gick bort.
Det fick mig att stanna till.
Inte bara rent fysiskt utan även i mitt inre.
Det var som om klockan stannade till och gick baklänges.
Det var nästan som om att min pappa kom till liv igen.
Det var en behaglig känsla som gick igenom min kropp.
Kanske var en bidragande orsak att vi tidigare på dagen haft en tyst minut
till minne av dom två som fick sätta livet till för precis ett år sedan på min arbetsplats.
Kanske var det just det som gjorde mig extra mottaglig och fick mig att bromsa upp.
Kanske var det så eller så var det bara mitt inre som ville påminna mig om den
människa som jag saknar allra mest i mitt liv.
Den där gamla farbrodern han fick för några sekunder bli ett substitut till det jag inte
längre kan göra anspråk på.
Jag saknar honom så galet mycket och mitt hjärta det blöder alltjämt.
Jag blir glad när jag möter dom där som får mig att minnas, för jag vill inte glömma.
Idag såg jag en gammal farbror, en helt vanlig fin gammal farbror och han fick mig
att stanna till.
Stanna till även du och ta tillvara på det du har för du vet aldrig hur länge du får behålla det.

Gör Sverige religionsfritt!

Är det inte dags att Sverige väljer ett nytt spår nu när vi ändå går in i en ny tid.
Ett spår där vi alla ställer oss lika inför varandra.
Ett spår där vi skalar av gamla fördomar.
Ett spår som leder oss i en gemensam framtid där vi kan prata med varandra.
En framtid där vi inte ser på varandra som inkräktare i våra respektive liv.
När ett land sakta men säkert fylls på av nya invånare som flyr ifrån sina respektive
hemländer bara för att dom blir förtryckta.
När dom inte vågar stanna kvar för att dom fruktar för sina liv och väljer att söka sig hit.
Vore det då inte en väldigt enkel väg att samtidigt låta det vara ett grundkrav.
Ett grundkrav som vi sätter genom att själva avsäga oss den bleka tro som idag finns kvar.
Där vi gör om kyrkorna och alla andra lokaler som har med någon form av tro att göra till
nya varma boenden.
Att vi låter dessa utrymmen som är byggda för att vi ska känna en gemenskap med varandra
göras om till just det och inget annat.
Låt Sverige bli helt religionsfritt och gör så att människor kan känna att här lever vi utan förtryck.
Här lever vi för varandra, med varandra oavsett etnicitet, läggning eller andra hinder som
idag ständigt används som argument för att skymfa, förtrycka, skrämma.
Religion är för mig bara ett sjukt redskap som ständigt utnyttjas i ett syfte att kväva människor.
Kan vi inte i detta frihetstänkande neutrala land sträva efter att skapa en frizon där religion
inte längre är något som finns.
Ett land där vi vågar se på varandra som jämlikar oavsett tidigare bakgrund.
Gör Sverige religionsfritt så att alla som bor här kan andas luft av frihet inte förtryck.
Gör Sverige religionsfritt och ge världen en ny bild att ta efter.
En som visar ett Sverige som vågar gå emot det vi har idag.
Ett Sverige som visar att vi vill leva med varandra.

Hur länge kan man vara utanför samhällets borg

Jag undrar väldigt mycket dessa dagar.
Undrar hur människor verkligen tänker och varför dom tänker som dom gör.
Men i dessa dagar så är det mer aktuellt än någonsin tidigare.
Människor som lever utanför i vad vi andra kallar för misär har helt plötsligt
kommit oss väldigt nära.
Jag tror inte någon riktigt varit förberedd på att något sådant kunde hända i detta
land så långt från allt vad vi faktiskt ser som fattigdom och elände.
Visst har vi alltid haft vad vi kunnat beteckna som en liten klick som av olika anledningar
inte riktigt kunnat foga sig eller hävda sig.
Dom har kallats utstötta, dom har kallats A-lagare, dom har kallats socialfall och många
andra saker.
Dom som inte riktigt haft förmågan att ta sig fram i ett allt tuffare samhälle och gjort
det som man brukar kalla för att göra rätt för sig.
Vissa har ändå försökt att på något sätt dra sitt strå till stacken även om deras förmåga
varit kraftigt begränsad.
Andra har bara på knappast möjliga sätt bara sett till att överleva dagen genom att förse
sig med det dom ansett sig behöva.
Tragik har ofta legat bakom dom allra flesta av dessa fall, tragedier och olika former
av tvivelaktiga beslut.
Men vad kan dessa personer kräva av samhället dom är födda in i.
Vissa tycker att dom inte har någon rätt till något medan andra har en lite mer lågmäld
åsikt och tycker att dom i varje fall bör förses med någon form av husrum och lite mat.
Det tycker jag är något som ska vara en självklarhet.
Nu när vi då helt plötsligt eller åtminstone relativt snabbt fått en snabbt växande skara
av både flyktingar men även av så kallade invandrande EU-medborgare så undrar jag.
Om politikerna och företagarna varit så jävla kåta på att ha ett EU, en gemensam marknad
med gemensamma bestämmelser och regler som reglerar vad som gäller inom våra gemensamma
gränser.
Hur kan man då ens tillåta en enda dag av uppbyggande av kåkstäder i ett land som varit
ledande globalt sett i hur man bygger upp en infrastruktur.
Ett land som andra ständigt sneglat på och dragit lärdom av.
Varför tillåter vi dessa människor bo i skogarna som vi vill att våra barn ska kunna leka i.
Varför tillåter vi dessa människor att sitta och tigga istället för att ge dom en syssla.
Varför tillåter vi detta hända mitt framför våra fötter.
Det är inte humant att låta detta ske och bara växa.
Det enda man väljer att göra är att slänga ut pengar till höger och vänster till vissa
boenden och gör kriminellt drivna personer ännu rikare och nu med våra egna pengar
direkt tagna från våra skatter.
Varför inte istället bygga upp små enkla bostäder på bevakade områden och tvinga dessa att
bo där, inte någon annanstans.
Varför ser vi inte till att ta tag i allt detta på alla plan mer än bara på ytan.
Jag tycker synd om dessa människor som inte får leva människovärdiga liv.
Men jag tycker också att man ska ställa motkrav.
Att om man kommer och vill ha ett bättre liv så måste man också göra något för att uppnå det.
Hur länge kan man vara utanför samhällets borg utan att ta ansvar åt båda hållen.
Jag har inget enkelt svar på det hela men det måste till beslut nu vare sig dom är obekväma
eller inte.
Någon måste ta dessa beslut.
Om det är du, jag eller någon annan det vet inte jag.
Vad tycker du.

Att vara snäll ska inte vara en belastning

Det är alldeles för vanligt att jag ser människor utnyttjas bara för att dom har svårt att säga nej.
Det ska inte behöva vara så.
Vi ska alla få en chans att vara och verka som dom personer vi är.
Om man nu råkar vara snäll av naturen, kanske till och med dumsnäll så finns det inte
någon som helst rätt att man ska utnyttja den situationen.
Jag vet med mig att jag tillhör den snälla falangen men jag vet också att jag bara gör
det som jag själv ställer upp på.
Visst kan det vara på gränsen till utnyttjande ibland men då sker det ändå med min vetskap.
Det intressanta är att jag inte är lika säker på att personerna som spelar det höga spelet
vet om att dom sen försätter sina chanser till att få hjälp när dom kanske väl verkligen
behöver den som allra mest.
För är det så att man utnyttjar någon till sin egen fördel, eller man kanske till och med utnyttjar
mer eller mindre hela sin omgivning ja då måste man någonstans därinne förstå att
förr eller senare så tar den förmånen slut.
Man kan inte tro att man i all oändlighet bara kan få utan att ge tillbaka.
Jag kräver aldrig något i retur mer än att man uppskattar det man får.
Jag vet som sagt med mig att jag är mer än bara lite snäll utan att jag till och med är lite
mer än genomsnittet och det är något som jag är väldigt tillfreds med.
Jag är, jag vill och jag kommer alltid att sträva efter att vara den jag verkligen är.
Men snälla du, du som vet med dig att du alltid ber om tjänster både till höger och vänster
utan att för den skull ens lägga dina fingrar i kors för att hjälpa till tillbaka.
Hur tänker du.
Det är aldrig fel att hjälpa till.
Det är aldrig fel att ta emot hjälp.
Det är fel först när det är någon som utnyttjar situationen.
Så du som känner dig lite småskyldig.
Tänk efter lite mer nästa gång du blir sur över att någon säger nej när du ber om hjälp.
Fundera istället på varför det hände.
Det kan ju faktiskt bero på dig.
Jag tänker fortsätta att vara snäll och jag tänker aldrig låta det bli till en belastning.

Livets båda ändar!

Livet är som en enda lång bergodalbana.
Idag fylldes den av ett nytt liv genom min underbara systerdotter och ett fint besök
vid min pappas grav.
Livet som tar sin start och livet som varit fullt och tagit slut.
Det vandrar så många känslor inom mig.
Min enorma glädje till den lycka som jag vet att min systerdotter och hennes man delar.
Min sorg som jag känner efter saknaden av min pappa.
Det dom båda har gemensamt är att dom dels är en del av mitt liv, dels är saker som jag
inte rår över.
Men det gör inget att jag inte gör det för dom ger mig så mycket ändå.
Det gör det eftersom det är människor jag verkligen bryr mig om och som alltid kommer
att finnas som viktiga delar i mitt liv.
Jag tycker om att sätta värde på det jag har runt mig, speciellt sånt som värmer mitt liv
med ständiga känsloyttringar.
För är det något som verkligen spelar roll i mitt liv så är det alla ni som finns där för mig
och som låter mig finnas för er.
Lyckan för någon när ett liv skapas och kommer ut till en varm gemenskap går inte
att beskriva annat än genom dela den.
För redan från början så handlar det om att vi knyter ett band, ett band som vi sen aldrig
kan eller vill förstöra.
Ett band som vi bär med oss genom hela livet.
Ett band som vi alltid får njuta av så mycket som vi själva vill.
Det är där skillnaderna kommer in i våra liv.
Vissa vill fortsätta att dela av det vi har gemensamt och andra vill gå helt egna vägar.
I min egen värld så vill jag naturligtvis gå min egen väg men den innehåller
allt det jag växt upp med.
Jag väljer att inte förskjuta eller välja bort något.
Det kan ske vissa prioriteringar genom livet men jag glömmer aldrig mitt ursprung
och jag kommer aldrig att förlora mig så hårt att jag sen kommer behöva ångra mig
för att på nåder kanske få hitta tillbaka.
Livet har alldeles för mycket att ge för att jag inte ska vilja ta emot ifrån det.
Men jag tar emot och jag gör det faktiskt i mångt och mycket på mina egna villkor.
Det finns alltid någon som har lyckan att få ett nytt liv i sin omedelbara närhet men kom
ihåg att det samtidigt alltid finns någon som drabbas av den enorma sorgen när någon
förlorar taget om någon som av olika orsaker inte längre orkar eller kan vara med oss.
Vad jag vill är att du, att ni alltid ska uppskatta det ni har runt er.
Att ni sätter ett värde på just det som den eller dom representerar.
Försök inte styra någon till att bli något bara för att du själv vill bli förverkligad
och helt enkelt inte lyckats med det genom din egen gestalt.
Se ditt liv och se alla andras och var fylld av glädje för det du ser.
Livets båda ändar är ytterligheter i våra liv.
Livet tar och livet ger.
Se till att lev däremellan.