Varför ger vi våra barn dåliga värderingar!

Kom inte och säg att du aldrig någonsin gjort eller sagt något i ditt eller dina
barns närhet som du sedan ångrat.
Det kan till och med vara något som du inte alls förknippar med dig själv men om du
tar ett steg tillbaka och tittar med lite öppnare ögon på dig och de dina så kan du
nog faktiskt se likheterna.
Vi är nog inte alltid medvetna om att vi genom vårt eget beteende i vardagen gör just det.
Det vill säga, påverkar våra barn indirekt.
En självsäker förälder som alltid står på sig i alla läger skapar ofta en tydlig plattform för sina
barn att själva ta sina steg på.
Man ärver helt enkelt det man ser och gör eventuellt något eget av det.
Men behöver det vara negativt.
Ja, ibland är det tyvärr just det.
För som man säger, äpplet faller ofta inte särskilt långt ifrån päronträdet, eller hur var det nu.
Vi upprepar gärna mönster som vi ser och försöker efterapa i mångt och mycket både
som barn men sen även som vuxna.
För hur ofta försöker vi inte ta efter våra idoler, våra vänner, våra grannar.
Hur ofta kommenterar vi inte våra idoler, våra vänner, våra grannar.
Hur ofta ventilerar vi inte våra åsikter om både ditt och datt utan att vi för den skull
ens tänker en smula på att vi samtidigt skapar en blivande åsikt hos våra växande barn.
Vi kanske fäller en kommentar om någons kropp, någons klädstil, val av sällskap eller
vad det nu må vara.
Vi ger våra barn både bra och dåliga värderingar som dom får ta med sig och det tycker
jag är väldigt viktigt att vi gör.
För om vi begränsar oss och bara ger tillrättalagda svar hela tiden i ett desperat försök
att skydda dom från omvärldens ständiga påhopp.
Ja då kommer dom kanske inte riktigt vara beredda när det väl behövs.
Vi ska bara vara medvetna om att allt vi gör, det kommer tillbaka.
I vilken variant det kan vi aldrig förutspå, vi kan ana men aldrig veta.
Men försök då att i varje fall förstå varför ditt barn då beter sig på det sättet som han eller hon gör.
Många av svaren dom finns där hos dig själv.
Frågan är om du vill se dom, om du vågar se dom, om du är villig att acceptera dom.
Jag lär mig något nytt om någon nästan varje dag och det gör jag för att jag är nyfiken.
Jag vill försöka att förstå.
Mina föräldrar dom gav mig oerhört många bitar att jobba med, både negativa men i dom
allra flesta fallen väldigt positiva och det är mycket därför som jag älskar människor så mycket.
Det är därför jag hellre ger en kram än bara en dunk i ryggen.
En kram den ger liksom så otroligt mycket mer.
Slå inte knut på dig nu i din strävan att ge dina barn den perfekta uppfostran.
Se bara till att alltid finnas där i alla hänseenden.
Inte bara vara en plånbok eller deras personliga assistent.
Våga vara dina barns vän.
Våga behandla dom efter hur dom vill bli behandlade.
Våga vara dig själv istället för att hålla uppe någon fånig glättig fasad.
Vi kan aldrig mer än att försöka och försöka igen.
Vi kan inte vara mer än den personen som visar var gränserna går.
Om dom sen vill gå över dessa gränser eller inte det är upp till dom i deras liv.
Försök inte göra dina barn till kopior av er eller någon annan.
Låt dom växa i sina egna kroppar och liv.

Världen behöver mig !

Jösses kanske du tänker nu.
Killen har fått totalt storhetsvansinne.
Nu har han kommit i en kris mitt i livet.
Eller kanske tänker du bara att det har brunnit totalt i huvudet på honom.
Inte alls tänker då jag istället.
Inte ens i närheten av något av det.
Istället vill jag påstå att Ulrik den tjugosjätte Oktober år tvåtusenfemton är en kille som
är mitt i livet och som litar på sig själv och det han står för.
Jag är egentligen inte alls någon speciell person, ganska anonym faktiskt.
Jag har inte och har aldrig haft den där förmågan att synas i alla sammanhang.
Jag har inte det där genetiskt perfekta utseendet som gör att allas blickar dras till mig.
Istället så ser jag mig i dom sammanhangen som en väldigt anonym figur som mer eller
mindre kan dra förbi utan att någon lagt märke till mig.
Lider jag av det, nej inte märkbart men det är klart att även jag kan ibland tycka att
jag vill skänka lite uppmärksamhet.
Även jag kan tycka att lite rampljus borde hamna på mig istället för såna som jag kallar
för mediakåta idioter som gör precis vad som helst bara dom hamnar just där.
Men vad är det då som gör att jag tycker att jag kan säga att världen behöver mig.
Jo jag tror faktiskt på mig som en slags modell av människa som behövs idag för att
världen ska må lite bättre.
En person som dels vågar säga vad den faktiskt menar, inte bara ord som hörs.
En person som vågar lyssna på alla och ta till sig av vad som blir sagt.
En person som kan göra en sak utan att kräva en direkt tjänst tillbaka.
En person som är lyhörd till eventuella förändringar och inte bara tycker om att
gå i samma hjulspår dag ut och dag in.
En person som tycker att det är viktigare att se och lägga energi på dom positiva sidorna
hos oss alla än dom negativa.
En person som är villig att förlåta och gå vidare istället för att ständigt mala gamla ord
om och om och om igen.
Jag har massor med bitar hos mig själv som jag ständigt jobbar med men det är mitt huvudbry.
Det är inte upp till andra att försöka att forma mig till något som dom själva ser mig
ha en potential att bli.
Jag kan faktiskt växa av egen kraft så länge som jag tror på mig själv och det gör jag idag.
Jag är villig att se mina egna brister och svagheter.
Jag är det, men samtidigt så ser jag inte dom som ett hinder utan som en del av mig själv.
Världen behöver mig.
Världen behöver många som mig.
För i mig finns inget hat, inget förakt, inget trångsynt tänkande.
Inte när det gäller mot andra i gemen.
Den inställningen kan jag ha men då är det emot dom som jag ser som små människor.
Människor som inte kan överleva utan att tillgodose sig med energi ifrån andra.
En amöbaliknande variant av människa som är en modell som jag föraktar.
En modell som bara växer när den får en möjlighet att nära sig på någon som är svagare.
En typ av människa som hellre sår osäkerhet och hat än kärlek och gemenskap.
Dessa båda modeller av människor finns inom alla kulturer som är av större mått och det är
där vi måste lägga ner vårt krut.
Vi ska istället för att ständigt skapa motsättningar försöka öppna upp ännu mer.
Religion får inte vara ett hinder för det är det inte i grunden.
Tyvärr så har ju just det medlet använts av våra kära makthavare som ett sätt att kuva
folken under ett antal tusen år i olika varianter, olika skepnader.
Världen behöver mig.
För jag vill se oss tillsammans, sida vid sida utan fiendskap.
Är det en fel tanke från mig, kanske.
Är det en naiv inställning, kanske.
Men då får det vara det i så fall.
Jag vill inget illa med den i varje fall.
Av alla människor som finns på denna planet så tror i varje fall jag att procenten är oerhört
hög i vad det gäller goda människor som vill varandra väl.
Goda människor som hellre hjälper andra än har ihjäl varandra.
Och det är vi, dom goda som nu måste resa oss upp och ta kampen och släcka den branden
som sprider sig över vårt klot innan det bara är aska kvar.
Det är vi goda som måste förstå och inse att vi är fler och starkare än dom onda som med
terror och skräck försöker krampaktigt klamra sig kvar vid deras maktpositioner.
Vi är fler och vi är starkare.
Det är dags att vi ställer oss upp och ger våra så kallade fiender kramar istället för kulor.
För vem vill vara fiende med en vän.
Vem vill såra en oskyddad.
Jag känner så många goda människor och jag älskar verkligen er alla.
Jag ser saker och ting på mitt sätt och jag tror på livet.
Jag vägrar tro på dom som tror på att ta andras liv är ok.
Världen behöver mig.
Men inte bara mig utan dig också.
För vad vore jag i världen om inte du, om inte ni fanns.
Då, vore jag väldigt ensam.

Min vilja att leva har alltid varit större än att dö

Åh jäklar, nu låter det som att det ska komma ett djupt, tråkigt ämne.
Och ja det kanske det är.
Men det är ett ämne som faktiskt berör precis alla, alla utan något som helst undantag.
Vad jag vill med det är att vi ska se till att sätta ett värde på våra liv.
Att vi ska leva våra liv som vi själva vill leva dom.
Att vi inte bara ska följa givna regler och normer.
Att vi inte bara ska göra som andra säger att vi ska.
Att vi ska vara lyhörda men inte lyssna ihjäl oss.
Att vi ska förstå att det vi har idag kanske vi inte har imorgon.
Att vi ska tänka efter innan vi dömer andra.
Att vi försöker att göra saker innan det är försent.
Jag har haft tillfällen i mitt liv när jag verkligen ifrågasatt mitt eget liv.
När jag funderat på att låta det ta sitt slut i förtid bara för att jag har känt mig så
otroligt ensam.
För att jag har känt som att jag helt enkelt inte längre räckt till.
Men det har bara varit i korta sekvenser.
Dom sekvenserna har inte fått något permanent fast tag om mina fotleder och dragit
mig ner i grunden.
Det finns nämligen tillfällen säkert i dom flestas liv där livet helt enkelt inte känns
något värt längre.
Jag ber er då stanna till och tänk efter en sekund extra då.
Tänk inte bara dom nattsvarta tankarna utan försök att se lite förbi dom.
Det var precis det som räddade mig.
Det fanns helt enkelt så otroligt mycket mer att leva för än att dö.
Att leva är en gåva och den tänker jag förvalta fullt ut om jag får den möjligheten.
För livet är så otroligt vackert även när det är svart och dystert.
Livet är ett val som alltid kommer att stå som nummer ett i min skala.
Det finns så mycket som jag kan ge tillbaka genom min familj, mina vänner och min omgivning.
Och jag vill verkligen ge mig så mycket tillfället till det som jag bara kan.
Jag kommer till exempel att fortsätta att delge mina funderingar till alla som vill lyssna.
Sen är det upp till er om ni vill ta del av det jag säger, skriver, tycker, tänker.
Jag vill bara få ner på pränt vad som kommer ur mig.
Hur någon förvaltar dom orden är upp till den personen.
Jag är unik men ändå inte.
Jag är speciell men ändå inte.
Jag är originell men ändå inte.
Jag är helt enkelt bara jag.
Men en sak är säker.
Min vilja att leva den har alltid varit större än att dö.

Våga säg Nej !

Det är alldeles för mesigt idag.
Alldeles för många som bara väljer att vända kappan efter vinden.
Alldeles för vanligt att man tillåter andra att köra med en, att förnedra en.
Gör inte så mot dig själv.
Ge dig själv betydligt mer utrymme än så.
Jag tycker att det är fruktansvärt när människor utnyttjas i olika syften.
Det kan vara i väldigt vardagliga syften som till exempel när du befinner dig på ditt jobb.
Hur vanligt är det inte att vissa alltid åker på vissa jobb bara för att dom inte kan säga nej.
Hur vanligt är det inte att vissa då istället alltid har betydligt viktigare saker för sig.
Så är det ju inte oftast.
Jag kan verkligen inte säga alltid för så är det heller inte.
Det finns självklart situationer när det är bättre att en person gör en sak och en annan gör det andra.
Men då handlar det om en naturlig prioritering och den bör kännas lika självklar den.
Men sen kommer det till vardagliga ting.
När du kanske har vänner som ständigt utnyttjar dig för dina specialkunskaper inom något område.
Kunskaper som du skaffat dig för att du själv tycker om att ha, men inte för att andra
ständigt ska få dra nytta av dom.
Det kan vara att du kanske besitter vissa hantverkartalanger, är stor och stark, ständigt ställer upp
eller något helt annat.
Det är inte rätt att andra ständigt rycker i dig på grund av dessa egenskaper.
Det ska alltid vara styrt av att du faktiskt vill hjälpa till.
Att du vill göra det där lilla extra, inte för att andra alltid räknar med dig.
Det sista exemplet som jag tänker ta upp är ett som ständigt sker inom våra väggar.
Ett exempel som ständigt väcker anstöt i mitt inre när jag hör om det.
När man utnyttjar sin position som dominant och skrämmande.
När man våldför sig på någon innanför väggarna i sitt eget boende.
När man utnyttjar någon sexuellt, inte bara för sina sexuella drifters skull utan även för att
man njuter av att känna den där dominansen.
Inte nog med att det finns dom som ständigt utnyttjar sina kuvade kvinnor genom massivt våld
och förnedrande sex, dom är illa nog och får mig att må riktigt illa inombords.
Nej sen finns det dom som faktiskt ser sina barn bli utnyttjade sexuellt men väljer att titta åt
ett annat håll och ständigt leva i total förnekelse.
Jag äcklas av alla dom som kan titta på därifrån i mörkret, höra hur deras barns jämmer och skrik
kvävs av våldförande fäder och styvfäder.
Dom som sen utför dessa bestialiska gärningar, ja er betraktar jag inte ens som människor.
Jag betraktar er inte ens som djur.
Jag betraktar er bara som något som borde hudflängas och hängas upp till allmän beskådan
där alla får veta vilka fullblodssvin ni är.
Ni har absolut inte något levnadsvärde överhuvudtaget.
Dessa borde bara spärras in med likasinnade för gott och mig skulle det absolut inte göra
någonting om det var i ett förslutet rum till vars nyckel man sen kastade och bara glömde bort.
Det finns så många framför allt flickor, kvinnor idag som lever med dessa fruktansvärda
hemligheter inom sig och som ständigt kommer påverka dom och påminna dom
om den fasansfulla tid dom har haft bakom sig.
Kanske kan dom leva någorlunda normalt, kanske inte.
Men ärren dom kommer ständigt skava inombords.
Känslan av att vara förtryckt och känna sig osedd och mindre värd.
Det ska inte vara så.
Så Ni, alla ni som ständigt möter olika former av orättvisor i era dagliga liv.
Våga säg Nej !
Våga att vara den som sätter ner foten och faktiskt visar att ni är den som ser.
Våga visa att ni finns där som stöd för denna person när den behöver det.
Vänd inte ryggen bara för att det är jobbigt utan välj att ta tag i det.
Jag vågar det.
Vågar Du !

Det är ok att misslyckas

Jag vet inte vad det beror på.
Men jag tycker att det blir allt vanligare att man inte vågar visa att man misslyckats.
Att man inte genomfört en sak på ett sätt som man räknat med att göra.
Att man inte lyckats med att göra det man sagt att man ska.
Istället så väljer man att komma med en liten halvsanning som man vet är en halvlögn.
Och vad värre är, är att den man har sagt det till, det där man sagt att man ska göra, han eller
hon vet om till hundra procent att det just inte är sant det man står och säger men väljer ändå
att svagt hålla med och visa någon form av sympati.
Det är som om att det är legalt att sitta där under den där nödlögnen som alla vet om att det
just bara en nödlögn.
Men det är inte ok att berätta sanningen och kanske då få skit för det.
Man åker på en dubbel eller nästan trippel käftsmäll för sitt misslyckande.
Först så åker man på en av sig själv, sen åker man på en av sin omgivning och sist men inte
minst så blir man kanske också hudflängd av sin chef som måste hålla uppe masken genom
att visa att det minsann inte var ok det man just har gjort.
Men varför väljer man då att gömma sig bakom ett sånt beteende.
Är det för att vi idag ska ställa så orimliga krav på varandra att vi hellre ser emellan fingrarna
när det döljs av dom där nödlögnerna eller är det för att vi sakta men säkert börjar hamna i klorna
på våra drivande chefer, på våra ledande politiker eller på andra så kallade makthavare.
Vi är så rädda att förlora våra positioner, att få förändringar i vår vardag.
Att vi är uppfostrade i ett tankesätt som inte går att applicera i vår egen vardag fullt ut.
Jag tycker att det är lite tragikomiskt hur vi nästan slår knut på oss själva i vår strävan att
vara precis alla till lags ibland.
Vi är nästan beredda att göra vad som helst bara vi inte blir påkomna som fuskare.
Att fuska i sig är helt ok, men att bli påkommen som en sådan, det är så lågt.
Det där med att misslyckas har fått en alldeles för stor betydelse idag.
Vi måste ta tillbaka den rättigheten.
Eller rättare sagt, vi måste tillåta oss själva att göra det.
Vi måste kunna gå vidare efter ett misslyckande och våga försöka igen.
För det är det som det hela handlar om.
Att vi hela tiden måste våga försöka och inte låta oss nedslås av våra mindre lyckade resultat.
Så länge vi verkligen försöker så tycker jag att vi faktiskt gör något bra.
Så länge vi strävar att gå framåt och göra den där lilla ansträngningen så är det ok det vi gör.
Gör ingenting i ren slentrians.
Gör ett seriöst försök att faktiskt göra det du föresatt dig själv.
Du gör dig själv ingen som helst rättvisa annars.
Det måste alltid vara ok att misslyckas om du gjort ett seriöst försök.
Så om någon fäller en dum, obegåvad kommentar om något du misslyckats med så ta inte
åt dig för hårt av det, döm dig inte som en förlorare.
Titta istället på situationen och fundera på om du kunde gjort den annorlunda.
Om du då känner att du gjort ett bra försök men misslyckats så går du bara vidare
och väljer att se den personen som tidigare kritiserade dig som den som har problem, inte du.
Om du känner att du kunde gjort det betydligt bättre, ja då får du ta till dig kritiken på ett
konstruktivt sätt och låta den istället sporra dig till ett bättre resultat nästa gång.
Vad du alltid ska tänka på är, att det är alltid om att misslyckas, för ingen kan lyckas med något
varje gång, ingen.
Så sträck på dig istället för att krypa in under den där stenen där du vill gömma dig
tills det har lugnat ner sig.
Visa att du faktiskt kan om du försöker.
Kanske inte lika bra som din kollega eller vän, men väl efter dina egna förutsättningar.
Kom ihåg att du är du, ingen som du hoppas eller försöker att efterlikna.
Ge plats för dig själv, ta plats åt dig själv.

Det är aldrig lätt att förlora någon

Det finns tillfällen i livet som är jobbigare än andra.
Och för mig, precis som för många andra är det när någon lämnar det vi kallar livet.
Egentligen så spelar det inte någon roll på vilket sätt det sker men ändå så gör det just det.
Vilket sätt det än må ske igenom så är det tungt och man är nästan aldrig beredd.
För helt plötsligt så har den där människan som varit den där unika delen av ens liv bara borta.
Personen i fråga finns aldrig mer.
Man kan inte gå tillbaka och säga förlåt.
Man kan aldrig få uppleva det där gemensamma varma skrattet igen.
Man kommer aldrig att få vara det där stödet eller vara den som får det ifrån densamma.
Det där som alltid varit självklart.
Det där som man alltid har räknat in att så kommer det att vara inom överskådlig tid framåt.
Men helt plötsligt så blir man bestulen på den där känslan och man känner sig bara tom.
Efter sig så lämnar den personen kanske sina syskon, sina föräldrar, sina vänner, sina barn.
Listan kan göras lång om man har tur.
För tur är det nämligen inte alla som har just i dessa fall.
Alla har inte haft förmånen att levt ett liv med människor runtomkring sig som bryr sig.
Många lever sina liv i ensamhet, frivilligt eller genom en utfrysning av samhället.
Jag tillhör dom lyckligt lottade.
Jag tillhör dom som har så många underbara själar runtomkring mig i mitt liv.
Och med så mycket kärlek som det innehåller så kan det då sen inte bli annat än en
nästan oändlig och grym sorg när någon rycks ifrån oss.
Sättet som den personen lämnar livet lämnar avtryck hos oss alla och vissa sätt kan vi
leva med lättare än andra.
Vad jag vill komma till är att vi alla ska se till att leva ordentligt i våra liv.
Se till att det vi vill säga blir sagt för det kommer en dag då det till slut blir försent.
Hur tänker du då tackla det dilemmat.
Ta itu med det du har och svälj din stolthet som hindrar dig från att förlåta eller säga förlåt.
Tag dig i kragen och lyft dig själv till skyarna och säg åt dig att inte gömma, inte glömma.
Du mår så mycket bättre av att få ur dig dina känslor än att stänga dom inne, där gör dom
ju ingen nytta.
Det är aldrig lätt att förlora någon så om du känner någon som du vet som just har gjort det,
var då uppmärksam och se om den personen behöver stöd.
Visa att du finns där på samma sätt som du vill att andra ska finnas där för dig.
Det är aldrig lätt att förlora någon.
Det är aldrig lätt att förlora någon.
Det är aldrig lätt att förlora någon.
Tänk på det.

Varför vill så många trycka ner andra människor

Vad är det som driver människor till att vara självständiga egoister.
Egoister som låtsas ha empati med sin omgivning men i själva verket
är allt annat än just det.
Det finns så många påtrycksmedel, så många sätt, så många vägar att välja
för att komma fram till sina mål.
Och det sjuka är att så oerhört många väljer att göra det genom att kliva rakt
över andra på vägen.
Dom gör det som om dom i själva verket är så mycket mindre värda.
Dom gör det i försvar att det är för en god sak som det sker.
Att slutmålet är det viktiga och att man faktiskt då får räkna med att man
helt enkelt inte kan vara alla till lags.
Visst är det så att man inte kan just vara alla till lags.
Att allas åsikter inte alltid kan tas hänsyn till.
Att man ibland ställs inför svåra val.
Men det behöver inte betyda att man ska se ner på andra människor.
Det betyder verkligen inte att man ska skrämma andra till beslut dom inte vill ta.
Det betyder inte att man får ta till våld för att genomdriva dom.
Det betyder inte att du har rätt att bestämma över vad andra ska tycka och tänka.
Som vanligt när jag tänker och skriver så är det tankar ifrån mitt inre och jag försöker
alltid att tänka på dessa saker ur mer än ett perspektiv.
För allt som görs, allt som tänks, allt som sägs kan göras på så många olika sätt.
Och det är just det att vi faktiskt har så många olika uppfattningar som gör att
vi trots allt ser till att det hela tiden sker en utveckling.
Nu lever jag som ni alla vet inte i en troende själ utan ser mig själv som en som
försöker att tänka fritt själv.
Jag tror på mig själv istället för något abstrakt.
I min värld så känns det fegt att gömma sig bakom påhittade figurer som man kallar
gudar och tolka gamla böcker så att dom eventuellt skulle passa mina syften.
Jag väljer istället att tro på att alla vi människor faktiskt har en möjlighet så småningom
att leva tillsammans i harmoni utan en ständig längtan efter att döda varandra bara
för att grannen är av en annan åsikt.
Jag väljer att se mig som en väldigt bra människa som uppskattar och tror på att
det vi har inom oss som kallas kärlek är en egenskap som är så mycket starkare
än allt hat och förakt som alla rädda människor försöker att skrämma andra med.
För det är ju det som det tyvärr väldigt ofta handlar.
Att skrämma andra till tystnad och få dom att tro att deras värld den går under
helt och fullt om man inte följer deras väg.
Jag är inte blind utan ser vad som händer och sker utanför min dörr ute i världen.
Jag kan inte påstå att jag ens på långa vägar sitter med alla fakta om alla olika
åsikter och tankar som finns.
Men jag kommer alltid att tycka att vi alla har rätt till våra egna kroppar.
Jag kommer alltid att tycka att alla har rätt till sina egna åsikter.
Jag kommer alltid att tycka att det är fel att avsiktligt skada någon annan.
Jag kommer alltid att tycka att jag har samma rätt till att leva som någon annan.
Jag kommer alltid att tycka att jag är en lika viktig människa som vilken beslutsfattare som helst.
Det enda som gör skillnad är att den personen vill vara i den positionen, det vill inte jag.
Det vill säga, jag är så rätt jag kan bli där jag är idag men jag kommer alltid kunna utvecklas.
Jag är rätt där och jag förtjänar respekt lika väl som någon annan.
Jag gör det för jag sätter ett värde på mig själv precis som jag gör på alla er som också
ser alla som likvärdiga.
Vi är alla olika men ändå så förbannat lika.
Vi är alla människor.

Man ska inte anpassa sig själv så mycket att man förlorar det man själv har

Det har idag blivit alltför vanligt att vi väljer att anpassa oss till olika situationer.
Gör inte det.
Eller gör det i alla fall inte så lättvindigt.
Gör det med lite eftertanke.
Gör det med lite mod.
Våga behåll dina egna tankar.
Våga behåll din egen inställning.
Våga stå för det du faktiskt har.
Våga släpp in andra i ditt liv men gör det bara för att du vill.
Våga släpp in andra i ditt liv men se till att behålla det du har.
Känner du igen dom tankarna om jag säger att du kan applicera dessa tankar
även på samhället som sådant idag.
För tänk dig vad det är som händer och sker runt dig i det dagliga livet.
Varför ska vi gå så långt för att anpassa oss för andra som kommer till oss.
Det spelar ingen roll om jag då pratar om invandrare som kommer hit och det genast
på något krystat sätt integreras i vårt samhälle.
Eller om vi får hem någon på middag en lördagskväll.
Vid båda fallen så är det så otroligt vanligt att vi ska göra allt för att dessa personer
ska trivas till minst ett hundra procent.
Men vad med oss själva.
Den ångest vi till och börja med bygger upp helt i onödan bara för att vara till lags
är så fruktansvärt onödig.
Varför kan vi istället inte bara försöka att göra det så bra vi kan det efter våra egna
förutsättningar, inte våra vänners eller nya medborgares.
Låt dessa individer som kommer få anpassa sig till mina förutsättningar, till dina förutsättningar,
inte tvärtom.
Om jag hjälper någon så betyder inte det att jag ger bort en del av mig själv, en del
av det jag står för.
Jag bjuder in till en del av mig och en del som jag står för och jag gör det på mina villkor.
Jag älskar den fantastiska blandning av kulturer som uppstår i våra samhällen idag.
Jag älskar det jag har hemma innanför min egen dörr.
Jag älskar det jag har och det vill jag behålla i mitt liv.
Jag sätter ett högt värde på att jag lever i ett öppet samhälle så låt oss inte sträva efter
att sakta men säkert försluta det.
Jag vill inte det för det är inte så jag vill se en framtid formas.
Jag vill se en framtid där jag får vara den jag är och se det respekteras.
Jag vill att andra ska kunna tycka att det är något bra det där som jag har att ge.
Jag vill kunna säga, tycka och tänka det jag gör utan att riskera att hängas ut, bli nedslagen,
bli utfryst eller helt enkelt ses som någon som är farlig för omgivningen.
Jag är ju inte det, det vet jag själv.
Men bara eftersom jag faktiskt vågar säga vad jag tycker och tänker om saker och ting
som inte alltid är politiskt korrekt.
Bara för att jag försvarar kategorier av människor som ofta blir utsatta vid olika situationer av inskränkta idioter som bara är rädda och spyr galla.
Bara för att jag vågar säga nej där andra säger ja, men ändå inte menar det på riktigt.
Bara för det så tänker jag heller inte anpassa mig till något som skulle göra att jag
till slut förlorat den jag faktiskt är.
Jag kan inte och kommer aldrig att omvändas till något som jag själv inte tror på.
Religion till exempel är en sådan sak.
Jag kommer aldrig att ta till mig vare sig kristendomen, hinduismen, katolicismen, islam eller någon annan religion heller för den delen.
Jag kommer inte att göra det för jag ser inget riktigt i det.
Jag har en egen hjärna att tänka med och tro med.
Jag behöver inte gömma mig bakom något, för jag tror på mig själv.
Jag väljer istället att tro på livet, kärleken, gemenskapen, respekten och andra fina
delar i livet.
Det är sånt som betyder något för mig.
Jag tänker aldrig förlora mig själv, aldrig någonsin.
Men jag kommer heller aldrig att sluta att ge av mig själv.
Sån är jag.
Vem är du!

Tillåt andra betyda något för dig

Det är inte alltid lätt att ge av sig själv.
Det är inte alltid lätt att låta andra komma in i ens liv.
Då menar jag verkligen komma in.
Många är så reserverade att det nästan skär av ren ångest bara dom ska till
och bjuda in någon ens halvvägs över tröskeln.
Det där med att betyda något för någon är verkligen inte något självklart.
Det är absolut inte självklart att personen vill att du eller jag ska finnas där, lite för nära.
Vi kanske är helt fel personer just för den människan.
Det spelar ingen roll att vi menar väl.
Det spelar ingen roll att våra avsikter är goda.
Det spelar ingen roll bara för att vi väljer att bry oss.
Det spelar roll först när motparten är lika villig att ta emot som vi är att ge.
Men det är viktigt att vi har den förmågan.
Förmågan att vilja finnas där för någon annan.
Det är viktigt att vi har den och samtidigt sitter där med förståelsen att vi kanske inte är den rätta.
Man kan inte nå fram till alla bara för att man vill men det underlättar onekligen om
just viljan faktiskt finns där.
Jag tillhör den där kategorin av människor som inte kan låta bli att bry mig.
Jag gör det enkom för att jag tycker om att få finnas till.
Att kanske vara ett lyssnande öra, en hjälpande hand eller varför inte en tröstande axel.
Men jag försöker samtidigt att så sällan det är möjligt kliva över den där tunna linjen.
Den som säger att, bortom den gränsen så är det ett territorium som inte är mitt.
För att beträda det så måste jag få tillåtelse av ägaren.
Jag måste helt enkelt känna av när jag är välkommen och likaså när jag inte är det.
Det är inte alltid lätt, det är inte alltid solklart.
Ett ja, behöver inte betyda ett ja.
Ett nej, behöver inte betyda ett nej.
Det kan ligga så mycket annat under ytan.
Jag kan bara önska och hoppas att alla känner att dom kan låta någon, några eller varför inte
många, kan tillåta att andra betyder något för dom.
Att dom inte tvingar sig själva till ensamhet.
Att dom inte stänger ute världen.
Jag tycker att det är vackert när människor betyder något för varandra och det är ömsesidigt.
När ett par säger att dom älskar varandra och menar det.
När någon tackar för något och till och med vilar i just betoningen på ordet tack.
Saker och ting är hela tiden vad vi väljer att göra dom till.
Vi kan förstora dom och göra dom livsviktiga samtidigt som vi kan förminska dom
så till den milda grad att dom blir bagatelliserade.
Vi sätter prägeln på det vi säger och gör genom hur vi gör det, hur vi tar oss till det och inte
minst, hur vi själva väljer att se på det.
Jag tillåter absolut andra betyda något för mig för det finns ett antal därute som verkligen gör det.
Underbara nära och kära som jag skulle kunna göra precis vad som helst för.
Det är därför jag ständigt går med så mycket kärlek i min egen kropp.
Den fylls på till bredden av den enorma flod som ständigt sköljer över mig.
Utan dom så skulle det inte finnas något som betyder något för mig.
Så tillåt även du, andra betyda något för dig.
Gör det och tänk på att livet, det handlar om att ge och ta eller snarare, ge och få.
Tänk på det.

Rasister,varför finns ni ens !

Jag vet att alla har en rätt till en åsikt.
Alla får tänka och tycka som dom själva vill.
Men då ska det också vara så.
Att det är deras åsikter som kommer fram, inte andras.
Det får inte vara så att alla dessa fega jävla kräk bara gömmer sig bakom en massa propaganda.
Det får inte vara så att man försvarar en kategori och samtidigt gör sitt bästa för att stjälpa en annan.
Förstår inte ni hur otroligt små människor ni faktiskt är.
Att ni inte ens är värda marken som ni går på.
Ni som missunnar andra allt och er själva inget.
Ni som bara har förståelse för er själva och kanske era allra närmaste.
Ni låter bara en liten skara glida emellan som i en gräddfil.
Ni bara tänker och tycker att det är faktiskt helt ok att häckla andra och hylla vissa.
Vad ger er rätt att döma människor som ni faktiskt inte känner.
Vad ger er rätt att kalla andra för svin när det är ni själva som beter er betydligt värre
än dom djuren som ni hänsyftar till.
Ni som är rasister kanske inte ens ser er själva som någon av det slaget.
Ni kanske i själva verket bara tycker att eftersom ni själva tillhör dom som betalar skatt
och minsann gör rätt för er varje dag, vecka efter vecka.
Ni står liksom lite högre i rang än andra mindre lyckligt lottade människor.
Men hur vore det om ni faktiskt tittade lite på vår egen historia.
Ni som klankar ner på utlänningar av olika slag som kommer och tar våra jobb.
Ni som tycker att dom förpestar vår närhet med att ens komma hit.
Ni som inte tycker att dom är värda att andas samma luft som jag.
Ni som tycker att deras religion är bara fientlig.
Backa bandet och se hur det var här för inte alls särskilt långt tid sedan.
Hur har religionerna påverkat samhället här genom åren både när det varit kristendom och
katolicism inblandat.
Hur tycker du att dom religionerna varit.
Vi kan vara glada att vi lever i ett land som är öppet åt alla vädersträck i tänkande.
Vi har en jävla tur helt enkelt som lever i ett samhälle där vi faktiskt tillåts att vara oss själva numera.
Men samtidigt, vad är det vi strävar efter.
Vi lever i ett samhälle där företagen kräver att vi ger alltmer av oss själva.
Att vi verkligen hänger oss till deras riktlinjer och målstolpar.
Vad är skillnaden där mot att göra vad andra präster säger att vi ska.
När vi idag går ut på nätet så gör vi det verkligen inte anonymt.
När vi handlar med våra kort syns vi.
När vi rör oss i tunnelbanan så bevakas vi.
Vi lever hela tiden i ett samhälle där vi under väldigt liten tid inte alls syns.
Så vad är det egentligen som ni rasister egentligen är rädda för.
Borde ni inte istället lägga ner tiden på att försöka förstå.
Förstå vad det är ni har där väntande på andra sidan klotet.
För det är ju så att vi idag lever i ett samhälle som under det senaste århundradet har blivit
så otroligt mycket mindre.
Helt plötsligt så måste vi dela saker med varandra.
Helt plötsligt så måste vi leva med varandra.
Om vi ska göra det så kan vi inte börja med att stänga dörren och tro att vi kan utesluta
resten av världen och dess liv från vårt.
Vi måste få upp ögonen och istället se möjligheterna i ett vidare samarbete där vi faktiskt
kan dra nytta av alla kunskaper som vi tillsammans besitter.
Och vi måste framför allt lära oss att ta hänsyn till varandra om vi ska få en framtid.
En framtid överhuvudtaget.
Andra religioner eller tankesätt får inte vara ett hinder.
Istället så måste vi överbrygga dom problemen som uppstår.
Ingenting är lätt med att göra det men det finns heller inte något som är omöjligt i det hela.
Rätten till våra egna liv är det enda vi alltid ska hålla på.
Den får ingen annan styra över.
Ingen stat, ingen person, ingen religion.
Den rätten kommer jag alltid hålla som den allra viktigaste.
Rätten till mig själv.
Så du som bara är en enkel jävla rasist.
Börja tänk, och fundera lite mer över varför du har blivit som du har blivit.
Är det vad du vill.
Eller vågar du faktiskt säga ifrån genom att ställa dig upp och stå för din egen åsikt.
Jag behöver inte söka medhåll för att göra eller tycka det jag gör.
Jag är den jag är och tycker det jag tycker.
Och någon rasist, det kommer i varje fall jag inte bli.

Att vara snäll ska inte vara en belastning

Jag vet inte hur det gick till i världen när det helt plötsligt ansågs att man var en vek
person om man var snäll.
Hur kan man ens tänka det i samma tanke.
Är det inte väldigt ruttet så säg.
Vi ska dra skillnad på att vara dum och snäll.
Att vara snäll/dum.
Att vara allmänt dum i huvudet.
Att vara snäll.
Och inte minst att vara så att säga lite dum.
Nu är det inte särskilt politiskt korrekt att påpeka att någon är dum.
Men att påpeka att någon är lite småkorkad, det är minsann helt ok.
Ja i varje fall om man gör det åt rätt håll.
För gudsigförbarme om det nu råkar vara fel person som man kritiserar.
Då har man helt plötsligt skitit i det så kallade blå skåpet.
En fråga bara mitt i allt.
Det där blå skåpet.
Var finns det.
Har det någonsin funnits.
Var det rentutav ett otroligt vackert utedass uppe i dalarna.
Men det där med att dumförklara någon.
Undrar om gemene man tänker på vilka olika typer av konsekvenser det får.
Både direkta och indirekta.
Om nu personen i fråga råkar befinna sig i närheten eller bli delgiven den åsikten vid fel
tillfälle så kan det absolut fälla ett kraftigt utslag i hur dennes självförtroende mer eller
mindre blir totalt kört i botten.
Du kan forma en hel uppfattning om den personen fastän den kanske inte ens gjort något.
Tänk om det är du själv som har fattat situationen totalt fel.
Du kan enkelt glida undan med ett litet, å fan, var det så det var.
Men den där stämpeln som du just naglat fast, hur enkelt tror du att den suddas ut.
Ingen rök utan eld är ett väldigt vedertaget begrepp som tyvärr används alldeles för ofta.
Och den misstanken som du lagt på den personen.
Den lilla anstiftan till att personen i fråga faktiskt är lite misslyckad.
Den har du varit framme och krattat gången för.
Så tänk efter både en gång och gärna två innan du lägger en stämpel på någon.
Är det befogat så tycker jag absolut att det ska belysas, det är jag den första att hålla med om.
Men när det bara finns indicier, då tycker jag att man ska vara betydligt mer försiktig.
Nu tillhör jag själv den där så kallade skaran av människor som brukar bli betraktade som snälla.
Det är jag oerhört stolt över för övrigt.
Men det gör samtidigt att man stör vissa människor.
Man kan gärna bli misstänkliggjord av olika kategorier.
Trist men så är det och det är något jag lärt mig att leva med.
Men varför vill andra tro att man har en baktanke bara för att man faktiskt vill andra väl.
Vad är det för fel att man önskar andra gott.
Vad är det som är fel när man bara vill hjälpa till.
Jag ser inget fel i det jag själv gör eller mitt beteende så därför kommer jag att fortsätta med det.
Men om du har någon invändning emot det så säg det öppet och ge mig en chans över
att reflektera över det från en annan synvinkel.
Jag tänker fortsätta att vara den jag är för det är den enda tänkbara personen jag kan vara.
Jag är jag och jag är förbannat nöjd med att jag faktiskt är en riktigt bra medmänniska.
Att vara snäll ska inte vara någon belastning.
Att vara snäll ska vara något bra, för det är det.
Med godhet kommer vi långt.

Varför utnyttjas alltid dom svaga

Är det inte väldigt beklämmande hur sjuka, hur svaga, hur dåliga människor faktiskt kan vara.
Man sätter liksom inget hinder på något utan låter det bara flöda.
Det är som om att det är legitimt att vara en skitstövel gentemot andra, bara man är det konsekvent.
Man anses helt enkelt vara driftig, beslutsam, kreativ och besitta pondus då.
Jag ser det inte riktigt på det sättet.
Jag ser det mer som att den personen är en otroligt liten människa med massor av komplex.
Och dom komplexen försöker den personen att gömma genom att vara så där drivande.
För drivande är just vad dessa personer är.
Det finns liksom inga hinder som dom inte kan ta sig igenom.
Att man sen travar rakt över andra, gör andra illa bara för att ta sig fram, det är helt egalt.
Det enda viktiga är att man själv tar sig fram dit man vill.
Många blinda fånar står gärna där vid sidan och applåderar.
Dom tycker nämligen att det är jättebra gjort och ser dom som så otroligt driftiga.
Men det finns ju inget bra i det dom gör.
Så länge man själv utnyttjar andra svagare själar bara för att själv ta sig fram till en tätposition.
Nej då tycker i varje fall jag inte att den personen gör något bra överhuvudtaget.
Den personen är för mig bara ett litet svin.
Men det är ju så alldeles för ofta, att dom svaga får betala för dom starkares framgång.
Jag kommer emellertid hellre sätta krokben för dessa starkare individer så att deras framfart
inte blir alls så lätt som dom har tänkt sig.
Samtidigt som jag kommer att lägga min energi på att lyfta upp dom nertrampade, skaka mod i
dom och se till att just dom känner ett värde i deras egna liv.
För det är just det som det handlar om.
Att se sitt eget värde.
Att inte se sig själv som någon som är mindre värd än andra och därför bara tillåta andras skit.
Dom har det ofta inte så himla lätt och det är lätt för någon med just ett gott självförtroende
att säga att det är väl bara för den personen att rycka tag i sig själv och ta ansvar för sitt eget liv.
Har man en gång blivit nertrampad i skosulorna så sitter ärren väldigt djupt och då håller
man heller inte sig själv till något som ens är värt att tittas på.
En svag människa är en svag människa som kan byggas starkare men den behöver hjälp till det.
En stark människa kan vara en svag människa i den meningen att den inte klarar sig utan att
trycka ner andra.
En riktigt stark människa för mig är en människa som dels klarar sig själv, dels har förmågan att
se andras svagheter och därefter sträva efter att sakta bygga upp dom till starkare individer.
Det handlar alltid om att ge och ta i livet, precis hela tiden.
Det får inte handla om att förse sig och bara se till sitt.
Vi måste se med lite vidare perspektiv.
Vi måste var ödmjuka emot framtiden och vara betydligt mer för varandra än vad vi är idag.
Det finns många goda stråk av tankar på rätt väg.
Många har förstått att genom att vi idag lever i en värld som krympt avståndsmässigt både genom
vårt resande men även genom media så måste vi samtidigt lära oss att leva med varandra.
Detta har lett till mängder av olika kulturkrockar.
Det är dags att vi ser dessa kulturkrockar som något positivt och gör något bra av det.
Inte längre godtar att bara kasta all den skit som många försöker för att dom är rädda för det okända.
Det är dags att vi ställer oss upp, tar vårt ansvar och ser till så att dom svaga inte längre utnyttjas.
Att vi vill leva tillsammans i en gemensam framtid.
Visa att du är en medmänniska, inte en motmänniska.

Låt ingen tvinga dig till något

Det där med tvång leder aldrig till något gott.
Det skapar bara en inre tveksamhet i ditt eget liv.
Det gör att du inte riktigt kan finna dig i vad det är du egentligen söker.
För genom att någon tvingar dig så kommer du heller inte dit du själv vill.
Det spelar ingen roll om det är så att denna någon som utför detta tvång övertygar dig
om att det är för din skull.
Att du faktiskt kommer att må bra i slutändan av det hela.
Att du kommer att känna dig helare som människa.
Allt sånt är bara bullshit.
Visst kan det absolut vara bra med att någon ger dig en extra knuff eller två i den riktningen
som du kanske vill gå men ändå tvekar om.
Visst kan det vara bra att någon annan tar det där kanske lite tuffa beslutet för dig.
Visst kan det vara så.
Men du måste ändå vara där i dina tankar.
Det måste finnas en vilja i dig att faktiskt genomföra det du ålägger dig.
Om du inte riktigt vill så blir det heller aldrig riktigt bra.
Ingen annan kan säga till dig hur du känner.
Ingen kan ta dina beslut.
Du kan inte skylla någon annan för besluten du tar.
Det är DU och ingen annan som faktiskt tar dom.
Det är där som jag tycker om när människor interagerar.
När man lyssnar på någon, tar hänsyn till något och sen tar ett beslut baserat
på alla dessa fakta som man helt plötsligt besitter.
Men du måste ta beslutet eller besluten själv.
Du måste lära dig att stå till svars för dom, inte glida undan när du känner att du
kanske gjort ett felaktigt val.
Du lever ditt liv, ingen annan.
Du lever i ditt liv, ingen annan.
Ingen annan ska leva igenom dig.
Ingen annan ska nära sig på dig och dina beslut.
Ingen ska kunna gömma sig bakom dig och använda dig som en sköld.
Våga stå där och ta emot, både beröm och kritik eller varför inte, ingenting.
För ibland så blir det så, att det kanske inte blir någon reaktion överhuvudtaget på
det du just faktiskt gjort.
Händelsen kanske bara flyter förbi.
Du vet om att det har hänt, andra kanske vet det också men väljer att inget säga.
Låt dom händelserna vara.
Haka inte upp dig på att du fått en icke-reaktion till följd av det.
Fortsätt att leva i ditt liv och gör det nu.
Gör det nu, för sen kan du inte leva om det.
Låt ingen tvinga dig till något.