Att växa upp som ett mobboffer

Jag tycker att jag har haft en riktigt bra uppväxt egentligen, men.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur den hade varit om det inte hade varit för alla om.
Hur hade det till exempel varit om jag inte varit en av dom som faktiskt blev mobbade.
Jag hade lite tur till skillnad från flera av mina gamla barndomsvänner och bekanta.
Jag hade turen att ha tre syskon, tre bröder att luta mig emot.
Det hjälpte mig inte jämt eftersom dom inte alltid fanns där vid min sida.
Dom fanns där inte när mobbarna försökte trycka ner mitt ansikte i toaletten.
Dom fanns där inte när jag blev retad för att jag hade mina glasögon, min stora haka,
min stora näsa.
Ja, ni vet allt det där som barn är så otroligt bra på att plocka fram och som gör att när
man är i den där oerhört bräckliga åldern tar åt sig av.
Man suger i sig allt det negativa som en svamp.
Man tror ibland att allt man är, det är fel, bara fel.
Man vill inte gå till skolan bara för att man ständigt har den där klumpen i magen.
Den där klumpen som gör att man mår dåligt.
Man vill ju liksom inte riktigt vara där.
Det gör ont i en och man vet inte vart man ska ta vägen.
Och man vill ju verkligen inte att ens mamma och pappa ska se eller förstå att det är så.
Det gör ont precis hela tiden.
Det är inte lätt att vara människa då och det är inte lätt att vara människa idag heller.
Trots att det har gått 40 år sedan man gick där och ständigt kände sig utsatt.
Men jag har tagit det till mig och dragit lärdom av det och använder det idag
när jag ser den mobbing som jag ser i vuxen ålder.
För tyvärr så är det inte så att mobbingen upphörde bara för att man växte upp och kom
ut i vuxenlivet.
Nej, det tragiska är att det ute i arbetslivet så är det en ständig kamp för överlevnad.
Det baktalas, det hyssas när man kommer runt hörn.
Man pratar väldigt plötsligt med väldigt små bokstäver.
Man väljer att lyssna på vissa och samtidigt le lömskt åt andra.
Knivhugg i sidan eller bakifrån spelar ingen roll, man bara kör så länge man själv går fri.
Nej, mobbing på arbetsplatser är verkligen vidrigt men vi kan alla göra något åt det.
Vi kan visa att vi inte tycker att det är ok.
Vi kan visa att vi istället vänder oss bort ifrån allt vad mobbing står för och istället ser
vad som händer med offret.
Det är inte mobbaren vi ska bli vän med men vi bör helst försöka att få mobbaren att förstå
att det är inte ok det den gör och att vi andra ser vad den försöker att göra.
Det viktigaste är att vi vänder oss till offret och får det att förstå att det är inte dennes fel
att den blir mobbad utan att det är den där lite lätt misslyckade mobbaren.
Jag växte upp som ett mobboffer och jag har många ärr i min själ efter den uppväxten.
Men jag klarade mig bra tack vare att jag hade ett bra nät bakom mig trots allt.
Dels det, och dels att jag efter en bit i livet insåg att jag var faktiskt en riktigt bra människa.
En människa med många värden som inte alls är fel att ha.
Dom där små detaljerna som förminskade mig under min uppväxt färgade mig, men dom
färgade mig till min egen palett.
Jag har varit med om att forma mig till den jag är idag och jag kan faktiskt säga till mig själv
att, fan, jag är riktigt bra.
Jag är riktigt bra
Jag kan säga det utan att vara självgod för jag vet att jag alltid bryr mig.
Och det är något i varje fall jag alltid kan vara stolt över.
Nu vet jag inte hur många mobbare som kommer att läsa denna text .
Ni kanske har begravt era huvuden så djupt i er förnekelse att ni, ni har minsann aldrig varit såna.
Och ni andra, som jag tror tackolov är betydligt fler.
Hur har ni haft det.
Hur har ni det idag.
Funderar ni på att förändra er som människa när ni kanske kommer på att ni bär på massor även ni.
Vem ni än är så tänk bara en tanke.
Det är aldrig försent att ändra på sig till den man vill vara.
Det är bara försent att ändra på det som har varit.