Att sakna någon !

Nu går jag in i en period av året som förra året präglades av chock och sorg.
Det var en period som man aldrig vill ska komma men som likväl gör det.
Det var en period som jag ständigt fruktat men inom mig alltid bara skjutit ifrån mig.
En del av livet som är så oförsonlig.
En del av livet som man aldrig egentligen kan bortse ifrån.
Man kan inte det för den finns där vare sig man vill eller inte.
Det var dags för en av dom absolut käraste människorna jag någonsin haft i mitt liv.
Det var dags för honom att stänga ner sin verksamhet och gå vidare till något annat.
Det var dags för pappa att lämna oss, lämna mig, lämna allt.
Men pappa kommer aldrig lämna oss helt.
Pappa Jens, farfar, morfar, svärfar.
Han var en vän, en vän och otroligt mycket mer än så.
Han var en viktig person i mitt liv, en person som alltid fanns där och lite till.
Det fanns liksom inget som var omöjligt för honom för han såg alltid möjligheter
och det har jag alltid beundrat honom för.
Han såg svårigheter men inte som att dom var omöjliga att klara utan utmaningar att besegra.
Han försökte alltid se till det lilla men ständigt nyfiken på det stora.
Det fanns så mycket gott där under ytan hos pappa.
Det fanns så mycket gott i honom som vi andra ständigt fick dra nytta av.
Visst blev stålfarfar mattare under det sista året.
Visst tappade pappa fart i sin strävan framåt.
Men lik förbannat så försökte han ändå så gott han kunde.
Och det är något jag tagit till mig och som jag satt värde på både innan pappa dog
men ännu mer efter.
Nu har jag ju inte någon att prata med och diskutera allt mellan himmel och jord.
Nu har jag ingen pappa som jag kan säga pappa till längre.
Men jag har mitt liv som jag har kvar och det är fyllt av pappa till bredden ändå.
För han finns ständigt med mig vart jag än går.
När pappa fick sin stroke för ganska precis ett år sedan så var det som om någon ryckte
bort marken under mina fötter.
Fundamentet som mitt liv utgått ifrån hade fått en så kraftig spricka att inget skulle bli sig likt igen.
Pappa fick sin stroke och återhämtade sig aldrig.
Pappa dog, fick sin frid och lämnade oss helt.
Pappa finns helt enkelt inte längre bland oss.
Nu är det inte så enkelt livet.
Man kan inte bara ta bort en människa som betytt så oerhört mycket bara genom att låta honom dö.
För att dö betyder bara att han inte finns här längre i kött och blod.
Men ändå är det ju just det som han gör, finns här i kött och blod.
Han finns här genom mig och mina underbara barn.
Han hann ge oss så otroligt mycket och det får vi ta med oss i resten av våra liv.
Det är den största skatt jag någonsin kommer att få från mitt förflutna.
Jag saknar honom varje dag, varje minut, varje sekund.
Jag saknar honom och längtar så fruktansvärt mycket efter honom.
Min själ den gråter alltjämt tårar .
Mitt hjärta det har inte slutat blöda.
Men mitt liv det fortsätter framåt och jag njuter av varje dag som jag får leva det.
Jag njuter även om jag inte alltid tycker att allt är roligt.
Jag njuter för allt jag får uppleva och det är upp till mig att uppskatta det.
Inte gå och gnälla över småsaker som verkligen kan te sig fjuttiga.
Jag uppskattar verkligen det jag har och det önskar jag att fler gjorde.
För vore det inte lite lättare livet, om vi istället för att haka upp oss på små skitsaker
fokuserade lite mer på allt vi faktiskt har.
Pappa hade en förmåga att se andra människor och jag är så otroligt tacksam
att jag själv ärvt den egenskapen.
Det är aldrig fel att sakna någon, kom ihåg det.