Jag lever för Er

Det kanske låter lite mer än vad det egentligen är men jag menar det verkligen.
Jag lever verkligen för Er.
För Er alla därute som vill ta del av mig, både i smått och stort.
Jag är ingen stor människa.
Jag är inte någon märkvärdig människa.
Jag är inte någon människa som gör världsomvälvande saker.
Jag utmärker mig inte på något särskilt sätt.
Jag bara finns där.
Jag finns där för alla som vill ta del av mig och den jag är.
Alltid kan jag bjuda på ett lyssnande öra.
Alltid kan jag ge något litet råd.
Alltid kan jag ha några sekunder, några minuter, några timmar till övers.
För är det något jag inte tycker om så är det att inte ha tid.
Men det är tiden med dig, tiden med er jag pratar om då.
Den tiden måste alltid få finnas där.
Tiden med mig själv, den kan jag alltid hitta eftersom jag alltid vill ha någon form av egen tid.
För mig är det viktigt, just den där balansgången mellan mitt och ert.
Att respekten den finns där för varandras tid.
Att jag ser er tid som värdefull, lika värdefull som min egen.
Och vänder man på det så betyder det samtidigt att jag ser min tid lika värdefull som er.
Kom ihåg det när du begär något av någon.
Kom ihåg det när du ställer ett krav.
Kom ihåg det när du kanske önskar att någon finns där för dig.
Fanns du där för den personen när den behövde det senast.
Eller är du en sån som bara finns där när du själv känner för det .
Jag lever för Er för jag tycker om att ge av mig själv.
Kanske har det att göra med att jag haft den uppväxt jag haft.
Där det viktigaste jag fått med mig varit en enorm lavin av omtanke och kärlek.
Det är det som jag nu kan ge vidare till Er.
Delar av mig själv, inget annat.
Jag vet att jag har ett speciellt tankesätt och en lite speciell syn på livet som sådant.
Att jag egentligen rent krasst sätt inte passar in i mitt osjälviska tankesätt
för att samtidigt röna ekonomiska eller personliga framgångar.
Jag bryr mig helt enkelt alldeles för mycket om andra, om Er.
Det är Er jag bryr mig om i mitt liv.
Och genom att bry mig om Er, väljer jag samtidigt att bry mig om mig själv eftersom
det är precis det jag vill.
Jag väljer inte bort mig själv till förmån för Er.
Nej, jag väljer in mig själv i Era liv, och där får ni behålla mig så länge som ni vill.
Jag lever för Er.
Jag lever med Er.
Jag lever med Mig.
Och det viktigaste av allt, jag älskar oss alla.

Att bli äldre

Naturligtvis så hänger det ihop med att jag snart ska fylla 50.
Det där med tankar som rör ålder.
Dels så finns dom där tunga tankarna om till exempel det som aldrig kan undvika i längden.
Tankarna om döden.
Nu känner jag inte det som att jag är nära döden utan istället mitt livet.
Och på dom allra flesta sätt så är mitt liv helt underbart fantastiskt.
Men samtidigt så finns det så många saker som oroar mig och min själ.
Min oro över att det ska hända andra i min närhet något och min oro över
att det faktiskt vilken sekund som helst kan hända även mig något.
Jag är inte osårbar på något sätt.
Jag är inte oövervinnerlig.
Jag kan inte finnas där på alla ställen för alla på alla sätt som jag vill.
Jag har så otroligt många begränsningar.
Jag har dom begränsningar precis likt som alla andra människor.
Jag är unik men samtidigt inte alls unik.
För jag är dock bara en människa med två armar, två ben, ett huvud osv.
Jag är inte annorlunda på så sätt om man jämför med någon annan.
Det är sen när det kommer till mina personliga egenskaper som jag kanske skiljer mig
en smula ifrån alla andra.
Jag vet att jag är speciell och att det är på både gott och ont.
Men jag vet inte vad det är jag är tänkt att uträtta.
För hur det än kommer sig så tror jag faktiskt att vi alla har något speciellt i oss
som vi bör förvalta på ett så bra sätt som möjligt.
Som Zlatan och Messi med sin fotboll.
Som Andrea Bocelli med sin fantastiska röst.
Eller som en fotograf som kan trollbinda andra med sina fantastiska bilder.
Mina egenskaper är inte lika tydliga som deras, men dom finns där,
och på något sätt så verkar dom uppskattas.
Jag kan faktiskt inte själv peka på vad det är som gör att det är så, men jag uppskattar att det är så.
Jag tror att i takt med att jag har blivit allt äldre så har jag samtidigt tagit med mig
det jag upplevt i livet och gjort något av det.
Jag är idag en mycket självsäkrare men fortfarande tillbakadragen person.
En som tycker om att iaktta först och sen dela med sig av sin åsikt.
Jag är inte rädd för att bli äldre.
Jag är rädd för att inte få bli äldre.
Inte på det sättet att jag går och tänker på det men ändå finns det där inom mig.
Det liksom maler sakta men säkert.
En sak är i varje fall säker och det är att jag älskar att leva i nuet, inte i det förgångna eller i framtiden.
Jag vill leva här och nu och jag gör det på ett så bra sätt som jag kan.
För om jag inte gör det så kan jag inte heller försöka stötta andra i att göra detsamma.
Jag finns bara i en förpackning och den får världen hålla tillgodo med vare sig den vill eller inte.
Jag tänker inte ändra mig till något annat, för då är inte det jag längre.
Att bli äldre är inte alltid lätt men förutan att det gör lite mer ont i vissa leder och att
man inte kan göra den där rusningen efter en boll på samma sätt längre, så tycker jag om att åldras.
Jag hoppas att jag får fortsätta att åldras med alla mina sinnen i behåll.
Och jag hoppas att jag bara är halvvägs i mitt liv.

Vänner ska man aldrig vända ryggen

Hur är det egentligen med samvetet hos en del.
Hur tänker man när man helt plötsligt bara lägger locket på.
När man inte längre finns där som man alltid tidigare gjort.
En vän vänder man väl aldrig ryggen åt!
Eller gör man det!
Tycker du att det är ok att göra det?
När tycker du att det är ok att göra det?
En vän är för mig alltid en vän så länge den vännen inte gjort sig ovän med en.
För det är det enda som skulle kunna få mig att vända en vän ryggen.
Om jag skulle bli utnyttjad av någon till den personens fördel.
Det absolut värsta jag vet och som jag påpekat många gånger förut
är när någon gör något illa mot någon och dessutom gör det med full avsikt.
Man gör det med en så kall beräkning och är så fruktansvärt svekfullt.
För hur ont gör det inte när man känner att man tappat en vänskap och helt plötsligt
fått en människa som vänt sig emot en.
Man trodde att man kunde lita på denna individ men nej, nej och åter nej.
Man blir bara djupt sviken och vet sen varken ut eller in.
För helt plötsligt när det uppdagas att man inte kan lita på denna före detta vän
så vet man kanske inte riktigt säkert längre om man kan lita på någon i den
tidigare så kallade gemensamma vänförsamlingen.
Har alla vänt sig emot en kanske man undrar.
Hur många andra pratar bakom ryggen om en så fort dom kommer till.
Det är en fruktansvärt tråkig insikt att komma till.
Den att förlora en vän och kanske ett antal semi-vänner.
För mig så är som sagt en vän, en vän.
Det är någon som jag kan prata skit med.
Det är någon som jag kan skratta med.
Det är någon som jag känner att jag kan gråta med.
Det är någon som orkar lyssna när jag behöver lätta mitt hjärta.
Det är någon som finns där när min värld faller samman.
Det är någon som hjälper mig att bygga upp den igen.
Det är någon som jag aldrig kan vända ryggen.
En vän är någon jag bara behöver titta på för att säga tusen ord.
För genom mina ögon så kommer min sanning, mitt inre.
Och det är där essensen ligger i att vara en vän för mig.
Att aldrig ljuga.
Att kunna säga det som gör ont.
Att kunna ta emot skit utan att för den sakens skull ta skit.
Man ger och tar och man gör det precis hela tiden.
Någon som går bakom ryggen på mig kommer aldrig att kunna upprätthålla en vänskap med mig.
Förr eller senare så spricker den bubblan och då, då är den personen ute i kylan för gott.
Men jag lever faktiskt i den tron att dom vänner som jag har, dom har jag kvar.
Dom vill jag inte göra mig av med för dom är en del av mitt eget liv.
För mig är mina vänner något av det allra viktigaste jag har i mitt liv.
Nya vänner eller gamla vänner gör jag ingen skillnad på.
En god vän är och förblir en god vän.
Vänner ska man aldrig vända ryggen för tänk på att en dag så kanske du vill ha tillbaka
just den vännen, hur ska du göra då.
Vilken lögn tror du kan täcka över det du tidigare utsatt någon för.
Jag vet ingen, för det finns ingen.
Det går inte att gå vidare i livet med en lögn som ska täcka ett svek.
Vänner ska man aldrig vända ryggen, kom ihåg det.
För hur ska du någonsin kunna kalla dig för att vara en vän igen efter det.
Går det ens.

Att stå för den man är

Det kan kanske tyckas vara något som man verkligen tar givet men är det så givet egentligen.
Jag måste erkänna att det snarare känns som att det nästan är 50-50 på det ibland dom människor
som jag känner eller har haft runt mig i mitt liv.
Frågan jag ställer är om du står för den du är.
Kan du backa upp dig själv och stå för det du säger, det du gör, det du menar.
Kan du göra det utan att backa bort ifrån dig själv så fort det kommer något som tar emot.
Kan du säga saker utan att ändra dig när någon annan säger emot.
Törs du gå hela vägen och faktiskt bara vara dig själv.
Det är egentligen vansinnigt enkelt.
Det är ju bara att inte göra annat än det som du vill spontant.
Du planerar inget med baktanke utan låter saker och ting bara hända.
För just det där, att planera något, att säga något i ett syfte.
Inte för att du bara menar det utan för att du vill få en effekt av det i förlängningen.
Då tycker jag att du är ute på väldigt hal is.
Helt fel väg i mina ögon och definitivt en person som aldrig kan få en viktig sak ifrån mig.
Min respekt.
Att för den jag är, är det enklaste och viktigaste som finns i min egen integritet.
Jag är ju jag och varför skulle jag inte kunna stå för den jag är.
Jag är ju jag.

Att leva på gamla meriter

Jag kan inte tänka mig att det finns någon som inte råkat på någon som fällt kommentaren
att, förr, när jag höll på med det där, då var det ingen som kunde slå mig.
Men idag är det helt andra förutsättningar så ....
Det där med att dra upp det förflutna är oerhört vanligt och jag säger inte att det är något
fel i det.
Tvärtom så tycker jag att man inte ska glömma det man en gång gjort eller varit med om.
Man har lagt det i sin box av minnen och upplevelser som man vill ta med sig.
Jag värdesätter verkligen mitt förflutna för det har gett mig så otroligt mycket.
Allt har verkligen inte varit bra, en del till och med bara riktigt dåligt, men ändå.
Såhär i efterhand så kan jag tycka att det var bra att jag varit med om det eftersom det
format mig till den jag är idag.
Vad jag vill komma åt är dom där som ständigt påpekar hur otroligt bra dom var på något förr.
Och jag kan inte låta bli att undra, hur mycket skarvar dom på sanningen där.
Hur mycket överensstämmer det med verkligheten som en gång var.
Hur mycket har deras inre förskönat deras verklighet från förr.
Hur mycket ljuger dom för sig själva när dom säger allt dom gjort.
Jag tror mycket väl att det nästan alltid finns en uns av sanning i det dom säger, men hur
mycket mer än en uns är det.
Och hur många gånger kan någon dra fördel av att den personen minsann har gjort det
där så otroligt många gånger förut så nu är det helt enkelt någon annans tur att göra det.
Ska man som ny person som kommer in på deras domäner bli konstant straffade
just för att man som ny person ska fylla upp en kvot som gör att jämvikten blir bättre.
Är det rättvist att man ständigt utnyttjar såna situationer.
Jag tycker helt enkelt inte om när någon utnyttjar någon annan till sin egen fördel,
så enkelt är det för mig.
Det är en situation som man kan vrida och vända på väldigt mycket och göra både
till sin fördel och sin nackdel eller helt enkelt bara leva med det.
Själv föredrar jag det sistnämnda.
Jag tycker om när vi tar tillvara på det vi har varit med om i livet och gör något positivt av det,
inte när vi gör det motsatta.
Lev inte på gamla meriter, lev med dina gamla meriter och gör något bra av dom.

Att växa upp som ett mobboffer

Jag tycker att jag har haft en riktigt bra uppväxt egentligen, men.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur den hade varit om det inte hade varit för alla om.
Hur hade det till exempel varit om jag inte varit en av dom som faktiskt blev mobbade.
Jag hade lite tur till skillnad från flera av mina gamla barndomsvänner och bekanta.
Jag hade turen att ha tre syskon, tre bröder att luta mig emot.
Det hjälpte mig inte jämt eftersom dom inte alltid fanns där vid min sida.
Dom fanns där inte när mobbarna försökte trycka ner mitt ansikte i toaletten.
Dom fanns där inte när jag blev retad för att jag hade mina glasögon, min stora haka,
min stora näsa.
Ja, ni vet allt det där som barn är så otroligt bra på att plocka fram och som gör att när
man är i den där oerhört bräckliga åldern tar åt sig av.
Man suger i sig allt det negativa som en svamp.
Man tror ibland att allt man är, det är fel, bara fel.
Man vill inte gå till skolan bara för att man ständigt har den där klumpen i magen.
Den där klumpen som gör att man mår dåligt.
Man vill ju liksom inte riktigt vara där.
Det gör ont i en och man vet inte vart man ska ta vägen.
Och man vill ju verkligen inte att ens mamma och pappa ska se eller förstå att det är så.
Det gör ont precis hela tiden.
Det är inte lätt att vara människa då och det är inte lätt att vara människa idag heller.
Trots att det har gått 40 år sedan man gick där och ständigt kände sig utsatt.
Men jag har tagit det till mig och dragit lärdom av det och använder det idag
när jag ser den mobbing som jag ser i vuxen ålder.
För tyvärr så är det inte så att mobbingen upphörde bara för att man växte upp och kom
ut i vuxenlivet.
Nej, det tragiska är att det ute i arbetslivet så är det en ständig kamp för överlevnad.
Det baktalas, det hyssas när man kommer runt hörn.
Man pratar väldigt plötsligt med väldigt små bokstäver.
Man väljer att lyssna på vissa och samtidigt le lömskt åt andra.
Knivhugg i sidan eller bakifrån spelar ingen roll, man bara kör så länge man själv går fri.
Nej, mobbing på arbetsplatser är verkligen vidrigt men vi kan alla göra något åt det.
Vi kan visa att vi inte tycker att det är ok.
Vi kan visa att vi istället vänder oss bort ifrån allt vad mobbing står för och istället ser
vad som händer med offret.
Det är inte mobbaren vi ska bli vän med men vi bör helst försöka att få mobbaren att förstå
att det är inte ok det den gör och att vi andra ser vad den försöker att göra.
Det viktigaste är att vi vänder oss till offret och får det att förstå att det är inte dennes fel
att den blir mobbad utan att det är den där lite lätt misslyckade mobbaren.
Jag växte upp som ett mobboffer och jag har många ärr i min själ efter den uppväxten.
Men jag klarade mig bra tack vare att jag hade ett bra nät bakom mig trots allt.
Dels det, och dels att jag efter en bit i livet insåg att jag var faktiskt en riktigt bra människa.
En människa med många värden som inte alls är fel att ha.
Dom där små detaljerna som förminskade mig under min uppväxt färgade mig, men dom
färgade mig till min egen palett.
Jag har varit med om att forma mig till den jag är idag och jag kan faktiskt säga till mig själv
att, fan, jag är riktigt bra.
Jag är riktigt bra
Jag kan säga det utan att vara självgod för jag vet att jag alltid bryr mig.
Och det är något i varje fall jag alltid kan vara stolt över.
Nu vet jag inte hur många mobbare som kommer att läsa denna text .
Ni kanske har begravt era huvuden så djupt i er förnekelse att ni, ni har minsann aldrig varit såna.
Och ni andra, som jag tror tackolov är betydligt fler.
Hur har ni haft det.
Hur har ni det idag.
Funderar ni på att förändra er som människa när ni kanske kommer på att ni bär på massor även ni.
Vem ni än är så tänk bara en tanke.
Det är aldrig försent att ändra på sig till den man vill vara.
Det är bara försent att ändra på det som har varit.

Att sakna någon !

Nu går jag in i en period av året som förra året präglades av chock och sorg.
Det var en period som man aldrig vill ska komma men som likväl gör det.
Det var en period som jag ständigt fruktat men inom mig alltid bara skjutit ifrån mig.
En del av livet som är så oförsonlig.
En del av livet som man aldrig egentligen kan bortse ifrån.
Man kan inte det för den finns där vare sig man vill eller inte.
Det var dags för en av dom absolut käraste människorna jag någonsin haft i mitt liv.
Det var dags för honom att stänga ner sin verksamhet och gå vidare till något annat.
Det var dags för pappa att lämna oss, lämna mig, lämna allt.
Men pappa kommer aldrig lämna oss helt.
Pappa Jens, farfar, morfar, svärfar.
Han var en vän, en vän och otroligt mycket mer än så.
Han var en viktig person i mitt liv, en person som alltid fanns där och lite till.
Det fanns liksom inget som var omöjligt för honom för han såg alltid möjligheter
och det har jag alltid beundrat honom för.
Han såg svårigheter men inte som att dom var omöjliga att klara utan utmaningar att besegra.
Han försökte alltid se till det lilla men ständigt nyfiken på det stora.
Det fanns så mycket gott där under ytan hos pappa.
Det fanns så mycket gott i honom som vi andra ständigt fick dra nytta av.
Visst blev stålfarfar mattare under det sista året.
Visst tappade pappa fart i sin strävan framåt.
Men lik förbannat så försökte han ändå så gott han kunde.
Och det är något jag tagit till mig och som jag satt värde på både innan pappa dog
men ännu mer efter.
Nu har jag ju inte någon att prata med och diskutera allt mellan himmel och jord.
Nu har jag ingen pappa som jag kan säga pappa till längre.
Men jag har mitt liv som jag har kvar och det är fyllt av pappa till bredden ändå.
För han finns ständigt med mig vart jag än går.
När pappa fick sin stroke för ganska precis ett år sedan så var det som om någon ryckte
bort marken under mina fötter.
Fundamentet som mitt liv utgått ifrån hade fått en så kraftig spricka att inget skulle bli sig likt igen.
Pappa fick sin stroke och återhämtade sig aldrig.
Pappa dog, fick sin frid och lämnade oss helt.
Pappa finns helt enkelt inte längre bland oss.
Nu är det inte så enkelt livet.
Man kan inte bara ta bort en människa som betytt så oerhört mycket bara genom att låta honom dö.
För att dö betyder bara att han inte finns här längre i kött och blod.
Men ändå är det ju just det som han gör, finns här i kött och blod.
Han finns här genom mig och mina underbara barn.
Han hann ge oss så otroligt mycket och det får vi ta med oss i resten av våra liv.
Det är den största skatt jag någonsin kommer att få från mitt förflutna.
Jag saknar honom varje dag, varje minut, varje sekund.
Jag saknar honom och längtar så fruktansvärt mycket efter honom.
Min själ den gråter alltjämt tårar .
Mitt hjärta det har inte slutat blöda.
Men mitt liv det fortsätter framåt och jag njuter av varje dag som jag får leva det.
Jag njuter även om jag inte alltid tycker att allt är roligt.
Jag njuter för allt jag får uppleva och det är upp till mig att uppskatta det.
Inte gå och gnälla över småsaker som verkligen kan te sig fjuttiga.
Jag uppskattar verkligen det jag har och det önskar jag att fler gjorde.
För vore det inte lite lättare livet, om vi istället för att haka upp oss på små skitsaker
fokuserade lite mer på allt vi faktiskt har.
Pappa hade en förmåga att se andra människor och jag är så otroligt tacksam
att jag själv ärvt den egenskapen.
Det är aldrig fel att sakna någon, kom ihåg det.

Att vara sårbar är bara att erkänna sig mänsklig

Jag vet ingen, och då menar jag ingen som inte är sårbar.
Det är bara olika nyanser på hur vi tar det.
Till och börja med så har det dels att göra med i vilken fas vi själva befinner oss i.
Är vi i en där vi mött en mängd motgångar, sett en massa misär, mist någon som står oss nära.
Eller är vi på toppen av en våg av framgångar som i sin tur gjort att vi nästan
känner oss odödliga.
En del av oss dom väljer att ta med sig allt i bagaget.
Allt som man är med om i livet, både gott och ont.
Vi gör det inte i ren självbevarelsedrift utan för att vi inte vill förneka något vi faktiskt varit med om.
Vi tar med det i livet och kallar det helt enkelt för en livserfarenhet.
Jag är en oerhört sårbar människa.
Det är faktiskt löjligt enkelt att såra mig på en mängd olika sätt om man vill.
Det är det för att jag har inget skydd som jag använder utan jag tar åt mig av det som händer mig.
Jag vet att det kanske inte alltid är bra men jag gör det ändå.
Jag gör det inte för att jag tycker om att tycka synd om mig och spela martyr, nej det är inte min grej.
Jag gör det för att jag kan.
Jag känner att jag kan ta dom där smällarna så länge som dom är ärliga.
Dom andra, dom som bara vill mig illa.
Dom som gärna sticker en kniv i ens rygg när man som minst anar det, ja vad ska man säga om dom.
Varsågod och stick om du så gärna vill.
Men när du har gjort det, då har du gjort ett val som du kanske ångrar för en lång tid framåt.
Tycker du att det är värt det då.
Tycker du att det är värt att såra andra.
Känner du att det är något som du vill fortsätta att göra så gör det.
Men du kommer aldrig att göra det i min närhet igen.
Jag är en väldigt sårbar människa och det är jag stolt över.
Jag är det för det är en oerhört viktig del av mig själv.
Det betyder att jag förnekar inte för mig själv vem jag är utan tvärtom är stolt.
Jag törs visa att jag är mänsklig.
För det är ju ändå just det jag är, en människa.
En ibland velig, sentimental, känslig kille men också väl medveten om min styrkor.
Och några av mina styrkor är ju just att jag bland annat är en sentimental och känslig kille
som bryr sig lite mer än genomsnittet.
Att vara sårbar är för mig bara att vara lite mänsklig, varken mer eller mindre.

Vissa slåss för att överleva, andra slåss för nöjes skull

Jag, precis som du är en del av en väldigt cynisk värld.
En värld där vi värdesätter saker väldigt olika.
En värld där vi istället för att uppskatta dom goda bitarna föredrar många delar som
jag kanske inte ens vill vara med om.
Jag tycker inte det är ok när någon slår någon på käften bara för att den vill.
Jag tycker inte att det är ok när någon dödar någon bara för att man lever med en övertygelse.
Jag tycker inte att det är ok när man förespråkar något som leder till att någon annan far illa.
Jag tycker inte att det är ok att man ska tjäna något på att utöva någon form av våld
gentemot någon annan.
Tycker du att våld är ok.
Tycker du att det är ok att betala för att se någon bokstavligen spöa skiten ur någon annan.
Tycker du att det är ok när du sitter och tittar på tv där någon blir knäad i huvudet om och om igen
tills den personen inte längre är närvarande och domaren bryter det som pågår.
Tycker du att det är juste när någon får fördelar av att andra far illa.
Jag kommer aldrig att tycka att det är ens i närheten av ok.
Tänker du aldrig då på hur många som varje dag slåss för att överhuvudtaget överleva
bara i sin strävan för att få mat, vatten och kanske tak över huvudet.
Att det sker samtidigt som du sitter där och skriker till en match, kanske ätande av någon fet korv,
drickande någon halvblaskig öl.
Bryr du dig någonsin om att låta såna tankar komma till dig.
Vågar du släppa fram såna tankar.
Vågar du, jag vågar.
Jag tycker verkligen inte att det är ok att någon kan roa sig med att slå ner någon på stan
bara för sitt eget höga nöjes skull.
Jag tycker inte att det är ok att någon slår sitt barn.
Det är inte ok när någon slår sin flickvän.
När någon slår någon som är lite svagare.
Jag tycker inte att det är ok när någon slår något alls.
Det är för mig ett tecken på verklig svaghet hos någon när denne tar till våld som en lösning.
Jag vill bara att vi ska förstå vad det är vi slåss för.
Varför vi använder något som egentligen bör behövas.
Våld för mig är bara ett uttryck av aggression och då undrar jag naturligtvis samtidigt,
varför all denna aggression.
Var kommer all denna ilska ifrån.
Tycker du att det är ok att ta till våld.
Vad är det som gör det i så fall.
Jag skulle bara kunna använda våld till att försvara mig själv eller någon annan.
Inte bara för mitt eget nöjes skull.

Till alla er tjejer !

Antagligen så är jag lite färgad av det fakta att jag har två döttrar, men då får jag väl vara det.
Men nu är det inte så att jag baserar mina egna fakta på dom och vad jag har sett där.
Nej det vore verkligen att både begränsa mig själv och att inte ge dom det utrymme
som dom själva har allt tänkbar rätt till.
Nu är det så att jag har läst en artikel för mycket om äldre män eller för all del män i min
egen ålder som är allmänt vidriga mot företrädesvis unga flickor, unga kvinnor.
Tjejer som dom ser som lätta byten.
Tjejer som kanske inte alltid vågar säga nej.
Tjejer som kanske inte ens får tillfälle att säga nej innan dom på något sätt blir förnedrade
av någon äcklig karl.
Eller karl kanske inte riktigt rätt ord att använda.
En jävla patetisk ynkrygg skulle nog passa betydligt bättre.
Till alla er tjejer därute så vill jag bara sända ett varnande ord
Var inte naiva.
Tro inte alltid att ni ser allt, att ni förstår allt, att ni kan allt.
Helt plötsligt kan ni hamna i en situation som ni kanske i värsta fall inte kan ta er ur.
Helt plötsligt så kanske ni fått med er ett ärr i er själ som inte vill läka.
Vissa kanske säger att man inte ska vara rädd och att det hör till livet att skaffa sig erfarenheter
och visst är det väl lite så.
Men måste man för den skull utsätta sig för något i onödan bara för att man vägrar lyssna
på varningsklockor som ljuder både från höger och från vänster.
Ibland kan det vara bra att ta med sig några ord från till exempel sina föräldrar.
Ibland kanske man ska ta sin inre känsla lite på allvar.
Att det där som känns fel i magen är nog inte bara något dåligt som du ätit tidigare.
Det är inte meningen att vi ska gå omkring och vara rädda.
Det är heller inte meningen att vi ska hindra oss själva från att leva.
Vi ska tvärtom leva och uppleva saker och ting för att på så sätt skaffa oss erfarenheter.
Men ibland så behöver vi rent utsagt få ta emot en spark i arslet så att vi fattar
hur fel vi faktiskt agerar.
Fel gör vi alla och jag är inte någon som är felfri på något sätt men jag vet i varje
fall skillnader mellan rätt och fel.
Det finns alltid väldigt tydliga gränser där.
Så till er tjejer som får förfrågningar på stan, på tåget, i tunnelbanan eller kanske via internet.
Snälla, tänk till mer än en sekund.
Fundera lite på eventuella konsekvenser av ert beslut som ni är på väg att ta.
Tänk på att det Nej som ni vill säga eller förhoppningsvis säger när någon går an på er.
Det nejet är det som gäller.
Var tydlig i ert agerande och var heller inte rädd för att kanske till och med ta till våld
eller uppmärksamma er eventuella omgivning när ni blir utsatta.
Tänk efter före för efter kan det tyvärr vara försent.
Ni tjejer ni förtjänar att få leva utan att känna er fängslade.
Ni tjejer ni förtjänar att få göra det ni själva vill, utan att andra ska ha sina åsikter som
styr
Dunka er själva i ryggen tjejer för ni kan skydda er mer än ni kanske tror.

Det är alltid fel att skada andra

Har du någonsin funderat över hur lätt det är att såra eller skada andra.
Jag tror inte att alla tänker på det.
En del är nämligen så inskränkta i sina egna små världar att om dom överhuvudtaget märker
det så är det när det är alldeles för sent.
Då kanske dom i allra bästa fall kommer krypande med en liten lam ursäkt eller
ett svagt förlåt, i tron om att den kan täcka över all skada som den har åsamkat.
Det är till och med så illa att en del har det som ett systematiskt beteendemönster där det
initiala skadandet tillhör deras taktik.
Först så ger dom ett hugskott som slår undan benen på den som dom vill skada och sen
vill dom ge en hjälpande hand för att visa sin medmänsklighet.
Men alltså, vad är det för jävla människor som beter sig på det sättet.
Inte jag kanske du tänker om dig själv och jag hoppas att så är fallet.
Men det finns många som beter sig just på det sättet, alldeles för många.
Tyvärr måste jag säga att det finns ett antal såna som jag själv har kunnat studera.
Personer som absolut aldrig kommer att få min fulla respekt.
För när det gäller respekt mellan människor så är inte det där med att skada varandra
ens en tanke som kan finnas med i spelet .
Det kan inte ens finnas ett uns av den möjligheten att laborera med.
Det är alltid fel att skada andra.
Det där med att bryta ner och att sen bygga upp igen, har inget med att ha respekt mellan
varandra att göra.
Det är bara en sjuk handling som en del tar till bara för att dom inte klarar av att andra
är på samma nivå eller till och med på en nivå högre som människor.
Varför ska det vara så svårt för så många att istället försöka lyfta sig själva utan att
på vägen fram trampa på andra och behandla dom som deras privata stege.
Varför kan dom inte bara ta tag i sina egna liv och samtidigt behandla dom runtomkring
på ett människovärdigt sätt.
Vad är felet med att se, lyssna, lära av vad andra har att lära dig.
För vet du vad, alla har vi något att lära av andra.
Alla kan vi ta del av något som kommer av någon annan.
Det behöver inte vara positiva saker.
Det kan vara negativa, men som vi ser och förstår är negativa.
Det är alltid fel att skada varandra.
Det är alltid fel att skada andra.
Försök att fokusera på dom positiva bitarna andra delar med sig istället för dom negativa.
Blunda inte för dom negativa, bortse inte ens från dom.
Men fokusera inte på dom.
Nej, ta med dig dom positiva istället, för det är dom som kanske gör ditt liv lite mer värt att leva.
Vi bär alla på både bra och dåliga egenskaper men jag väljer att lägga mitt fokus på dom bra.
Kanske är det bra, kanske är det blåögt tycker vissa.
Men är det verkligen det undrar då jag.
Är det bättre att gå och vara bitter på någon för att den personen kanske inte gör precis som du vill.
Är det något som gynnar dig att du hänger upp dig på att den personen kanske har svårt att
fatta vissa saker som du själv tycker är lätta att förstå.
Är det något som gynnar den personen att bli trampad på eller att bli baktalad.
Nej, det är verkligen inte något som jag ser som något positivt.
Jag ser det bara som en jävlig, egoistisk handling som bara har ett trångsynt syfte.
Något som jag aldrig skulle kunna stå för.
Vi är inte stöpta i samma form utan vi är alla enskilda individer med egna tankar och mål.
Respektera det istället för att jämt försöka att sätta dig själv i främsta ledet.
För mig är det enkla tankar.
För mig är det självklart.
Det är alltid fel att skada andra.

Att vara trångsynt, ger en inte något perspektiv

Det där med att inte vilja tänka utanför sin egen lilla trygga zon, sin egen lilla värld.
Hur är det egentligen med det.
När man istället vill vara det där lilla egot som bara ser till sitt eget bästa.
När man bara tycker att man själv har rätt och att andra på sitt max har semirätt.
Jag har aldrig förstått det där med trångsynthet.
Vad tror man att man vinner på det i längden.
Jag hade en fantastisk mentor i min far och faktiskt även en underbar bisittare i min mor på
hur man kan forma sitt liv och samtidigt finnas till på så otroligt många andra plan.
Nu är det inte så att alla förstår eller vill ta åt sig det beröm dom förtjänar när dom får det.
Istället så låter dom det rinna av precis som vatten gör på en gås.
Det får liksom aldrig sjunka in och göra nytta.
Det får aldrig komma innanför deras sköldar för dom verkar nästan tro att om dom tar
emot det så tar dom det från någon annan.
Men så är det ju inte.
Man kan inte ta något från någon som är dennes.
Man kan inte ge något till någon som inte tar emot.
Men man bör ta emot det man får.
Man bör ta emot det med kärlek.
Man bör ta emot det med välvilja.
Man bör ta emot det utan motfrågor.
Jag har tagit lärdom av mina föräldrars beteende och sätt att själva agera.
Genom att ta deras handlande till en egen nivå så har jag lärt mig att just ta emot.
Det är inte så att jag gör det för jämnan.
Men jag gör det i varje fall när jag faktiskt tycker att det är något bra jag gjort.
Då väljer jag att klappa mig själv på axeln och säga till mig själv att det där var ju bra.
Jag gör det även i motsatt riktning.
Det vill säga, jag säger åt mig själv när jag gör något dåligt.
När jag faktiskt gör något fel.
Då väljer jag att erkänna det istället för att hitta på lama ursäkter eller gömma mig
bakom andras åsikter, tänkande och tyckande.
Jag väljer helt enkelt att vara en så öppen och ärlig människa som jag kan.
Jag väljer att vara mig själv, att acceptera mig själv, att se mig själv.
Att vara trångsynt, ger en inte något perspektiv och det är perspektiv jag vill ha i mitt liv.
Jag vill leva här, och nu, och imorgon.
Jag vill leva och det gör jag.
Jag lever och lär mig själv något varje dag.

Bry dig om andra

Jag har varit i detta ämne förut och jag kommer att komma tillbaka
till det igen.
Jag gör det för jag tycker att det är ett av dom absolut viktigaste ämnena som finns.
För vad är livet värt om vi inte gör det.
Vad är det som är meningsfullt om vi inte bryr oss om varandra.
Att lägga lite extra möda på dom där små bitarna.
Att försöka att hjälpa till när vi kan.
Borde det inte vara självklart att vi istället tänker tanken att det där med att bry sig
om varandra aldrig ens ska ifrågasättas.
För mig är det precis så.
Jag vill inte säga att vi alltid ska finnas där för allt och alla.
Jag vill inte trycka på och skapa skuldkänslor för någon.
Jag vill inte det för jag vet hur fel det blir när man gör något som man inte vill i sitt hjärta.
För att det ska betyda något så måste det komma spontant.
Det måste vara något som du verkligen vill, annars är det nästan meningslöst.
Du ska inte bara göra något för att någon annan tycker att du ska det.
Du ska inte vika ner dig och tycka att livet det känns påtvingat.
Jag bryr mig om andra för att mitt inre vill styra mig till det.
Jag bryr mig om andra för att mitt hjärta säger till mig att följa det.
Jag bryr mig om andra för att det gör mig gott.
Att tänka så gör att jag känner mig hel, att jag känner att det jag gör är rätt.
Jag följer inte en ström bara för att andra säger det till mig.
Jag följer en ström som tar tag i mig och för mig framåt i mitt liv.
Att jag bryr mig om andra är något jag fått i arv från mina föräldrar och som jag
verkligen vill förvalta.
Jag gör det för att jag vill det.
Vad det sen leder till, det är inte något jag styr över utan det får hela tiden framtiden visa.
Att den sen är helt oförutsägbar det är det som gör livet spännande.
Men tänk så här.
Hur skulle du vilja att situationen tedde sig om du behövde att någon brydde sig om dig
och ingen gjorde det.
Hur skulle du tänka och tycka om ingen såg dig då.
Jag skulle inte vilja hamna där.
Jag skulle verkligen inte vilja hamna där.
Så därför väljer jag att fortsätta att vara den jag är.
Jag väljer att bry mig om andra.
Vad väljer du!

Oväntade möten är värdefulla

Jag vet inte om det är bara jag som tycker så.
Eller rättare sagt, jo självklart vet jag att det inte bara är jag.
Jag är inte unik om att uppskatta oväntade möten, men jag tycker verkligen om det.
Det är något speciellt med det där helt oförutsägbara.
Det där som man inte hade en susning om när man steg upp ur sängen.
Det är liksom en enorm skillnad på möten och möten.
Visst, jag uppskattar möten som jag får på min arbetsplats, via mina vänner,
och framför allt min familj.
Men det är möten som jag kan förutsäga att jag kommer att tycka om.
Det är möten som jag vet kommer att ge mig något gott eller i värsta fall något mindre bra.
Men det är inte dom mötena som jag vill hylla i mitt liv nu.
Det är dom där andra.
När du möter någon i vardagen.
Kanske på väg hem som jag själv idag när jag fick sällskap av en utländsk kille nästan
hela vägen hem.
Hur avslappnat, trevligt och otroligt oväntat det är med såna möten om man bara låter
dom ske.
Det krävs så lite av den ena parten för att bjuda in den andra.
Man öppnar en liten dörr lite grann på glänt och frågar om något och plötsligt
så sitter man där i en helt oväntad konversation.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra denna man sällskap på min buss igen.
Jag vet inte ens om jag kommer att träffa honom igen, men jag tror ärligt talat inte att
det spelar någon roll.
Jag gör inte det för när vi skiljdes åt så var det nästan som om att vi skiljdes åt som nyvunna vänner.
Vi hade inga titlar som vi gömde oss bakom.
Den ena var inte finare än den andra.
Vi satt bara och pratade, skrattade lite, lyssnade på varandra och hörde vad den andre sa.
Vi hade helt enkelt en riktigt bra stund.
Såna möten tycker jag om.
Jag tror att han skiljdes från mig lika glad i sinnet som jag själv kände mig.
Vi tog tjugo minuter av varandras liv och förgyllde det lite.
Han berättade säkert om vårt möte för sin fru när han kom hem och jag gjorde likaså.
För är det inte det som livet handlar om i mångt och mycket.
Att vi väljer att se varandra och låta oss själva finnas till just där, just då.
Att vi inte bara sitter stilla, stirrande rakt fram rädda för att den där personen som satte sig
bredvid ska sitta lite för tätt, lukta lite för mycket eller något annat litet ynkligt fel
som vi väljer att hitta.
Är det inte viktigare att vi ser likheterna i varandra och uppskattar olikheterna.
Att vi kanske till och med bryr oss.
Oväntade möten är oerhört värdefulla för mig.
Dom gör att jag växer lite mer som människa.