Tro på dig själv

Ibland undrar jag om människor bara indirekt spelar svaga för att dom vill höra
dom där positiva orden som dom så mycket längtar efter.
Orden som gör att dom får lite extra energiboost.
Orden som gör att dom själva växer lite för varje gång.
Nu är det ju naturligtvis inte så i alla tänkbara fall.
Det finns ju så många olika scenarior, så många möjliga händelseutvecklingar.
Men det är inte alltid lätt att tro på sig själv, eller, är det just det som det är.
Borde det inte vara självklart.
Borde det inte vara enkelt.
Borde det inte vara ditt första val.
Jag tror att många är alldeles för dåliga på att klappa sig själva på axeln
och faktiskt tro på det dom själva gör.
Jag tror inte att jag är så dålig som andra kanske tycker.
Jag tror inte att jag är full av begränsningar.
Jag väljer istället att se mig själv som att jag är en människa fylld av möjligheter.
Att jag står för mina egna val och dom för mig dit för att jag vill det.
Ingen tvingar mig att göra det jag gör idag utan jag gör det för att det är en
del i min egen utveckling som människa.
Jag vill utvecklas så därför väljer jag att just tro på mig själv.
Om inte jag tror på mig själv så försvinner min respekt för mig själv.
Om min respekt för mig själv försvinner så tappar jag essensen i mitt eget liv.
För om inte jag har respekt för mig själv så kan jag inte förvänta mig att andra ska ha det.
Och om jag inte längre kan förvänta mig att någon annan kan ha eller få respekt för mig
själv så kan i varje fall inte jag ge det jag vill ge längre från mitt eget liv.
Jag tror på mig själv för jag ser mig själv som en väldigt bra människa,
en framför allt riktigt bra medmänniska.
Jag vill både andra och mig själv väl.
Jag unnar både andra och mig själv framgång.
Jag blir inte avundsjuk när andra får något jag inte har och jag skäms inte
när jag själv får något andra inte fått.
Jag förtjänar det precis som alla andra.
Tro på dig själv även om du kanske får nedslående kommentarer ibland.
Låt inte dom knäcka dig för då har den där personen vunnit den framgång
som dom själva strävat efter att vinna.
Då har den personen själv klättrat upp ett steg på sin trappa, samtidigt som du
känt dig tvungen att gå ner ett.
Nej stanna kvar på ditt steg och försök istället att ta det där steget uppåt trots
motståndet du möter.
När du gjort det så kommer du att känna en enorm seger inom dig för det är
då som du växer som människa.
Tillfället då du tror på dig själv.
Jag tror på mig själv så otroligt mycket mer än vad jag gjorde för ett halvt liv sedan.
Jag gör det för jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv, av mig själv, av andra
under min väg fram.
Så gör dig själv en tjänst.
Säg något positivt till dig själv varje dag och intala dig att det är sant.
Jag är en bra människa tror på mig själv.
Jag har ett värde.
Om du tror på dig själv så kan du tro på andra, på riktigt.
Du måste inte bara gå i andras fotspår.
Du måste inte bara göra vad andra säger.
Du behöver inte tycka vad andra tycker.
Våga vara dig själv.
Tro mig, det räcker väldigt långt.

Vikten av att lyssna kan aldrig påtalas för mycket

Lyssnar du ofta när någon pratar med dig.
Eller är det så att du inte lyssnar alls.
Ja, hur är det egentligen med dig.
Vilken typ av lyssnare är du.
Vissa dom kan stå där och lyssna, kanske ge något sporadiskt svar bara för
att sen släppa det helt och gå vidare med något helt annat.
Det är det till exempel alltid när någon pratar från hjärtat.
När någon verkligen blottar sig och delar med sig av sitt inre.
Har du tänkt på hur viktigt det kan vara att du är den där lyssnaren.
Att personen som berättar något för dig faktiskt mår bra av att få berätta,
att få ventilera sig av sitt inre.
Vikten av att lyssna kan aldrig påtalas för mycket.
För hur skulle du själv känna det om du inte kände att du kunde eller fick
berätta något som faktiskt vill tränga sig ut.
Jag själv skulle må väldigt dåligt av att inte få säga vad jag tycker och tänker.
Även i detta ämne så handlar det som så många gånger förr om respekt.
Respekten för individen.
Känslan av den ömsesidiga respekten.
Den man alltid vill ska finnas där men som inte alltid gör det.
Jag är egentligen inte alls någon speciell person, inte märkvärdig alls.
Jag är inte den där som lyser som den klaraste stjärnan på himlen.
Jag är inte ens särskilt bra på väldigt många saker.
Men vet du vad, jag bryr mig inte märkbart om det.
Visst skulle jag väl kanske vilja förbättre en del saker hos mig men jag skulle
inte vilja det om det skulle innebära att min egen personlighet skulle ta skada.
Jag är ju jag och just för den personens skull så vill jag fortsätta att vara jag.
Jag tycker som sagt om att lyssna och när jag har lyssnat klart och tänkt igenom
det jag då just hört kanske komma med en åsikt, en reflektion.
Jag tycker ju som jag tycker och det jag sen säger det kommer inifrån mig.
Vi måste lära oss att lyssna bättre på varandra.
Lyssna och ta hänsyn till det vi hör.
Inte bara hetsa upp oss och bli förbannade bara för att någon tycker annorlunda.
Så länge vi inte går och skadar varandra på grund av oliktänkande så tycker
i varje fall jag att det är ok att tycka och tänka annorlunda.
Så länge vi vågar respektera varandra trots att vi ser olika ut, beter oss olika,
är olika i våra värderingar.
Då tror jag faktiskt att vi alla har en chans.
Men vi måste öppna våra ögon och inte se alla oliktänkande som fiender.
Prova att se andra oliktänkande som vänner du inte umgås med men som du
ändå kan leva med i din närhet.

Lat tänker jag aldrig bli

Jag har aldrig förstått varför en del alltid ska ta sig fram i gräddfilen.
Varför en del aldrig kan dra sin del av saker och ting som kallas ansvar.
Nu är det inte så att jag drabbats av någon sån person direkt själv.
Men jag ser dagligen andra drabbas.
Jag ser, jag betraktar och jag förmedlar på mitt eget sätt vad jag ser.
Jag försöker få dessa personer att ta sig själva i kragen och lyfta sig upp en nivå.
En nivå som gör att dom istället blir en del av allt dom har runt sig.
En nivå som gör att även dom förtjänar uppmärksamhet för det dom gör och inte  finns det något värre än personer som ständigt skrävlar med att dom gör
både det ena och det andra.
Dom är ju helt enkelt så himla duktiga.
Varje gång som någon gjort något och berättar om det så har dessa personer
också gjort det men med mycket större framgång.
Dom glider bara med i bakvattnet på personer som verkligen gör något.
Jag tycker inte det är ok att bete sig på det sättet och det är inte dom
människorna som får min respekt.
För mig är dom bara slöa, lata människor som utnyttjar allt och alla bara
för sin egen vinnings skull.
Men vad kan vi då göra åt det kanske du undrar.
Ja, jag resonerar alltid på mitt eget sätt och försöker att tänka fritt
inom mina egna ramar.
Visst påverkas jag precis som alla andra av yttre faktorer.
Visst kan det hända att jag väljer lätta vägar, lätta svar.
Men jag gör inte det för jämnan.
Jag sätter inte det i system.
Jag lever inte efter det som ett mönster och jag vägrar acceptera andra som gör det.
Jag är lat och slö när jag känner att jag behöver det.
Jag behöver det så som en slags återhämtningsfas kan man säga.
Jag är inte så lat att jag låter andra göra saker i mitt ställe, det är snarare tvärtom.
Det kan till och med vara så illa att jag i min egen tjurskallighet hellre gör sakerna
själv än ber om hjälp men det är en helt annan historia.
Jag vet att där har jag en del att jobba med och att jag där har kommit en bra bit på vägen.
Men att ständigt utnyttja andra för min egen vinnings skull, nä, det kommer aldrig att ske.
För det vore inte jag.
Och ni som tror att ni kan utnyttja mig för er vinnings skull, ni kanske kan lyckas med
det en eller två gånger men sen ser jag mönstret i det och då, är ni körda.
Då har ni tappat det viktigaste ordet hos mig, då har ni tappat min respekt för er.
Och den kan ni aldrig få tillbaka.

Jag är inte rädd för att bli gammal. Jag är rädd för att inte få bli gammal.

Det finns inga belägg för min oro, men dom finns där.
Ångesten som kan komma krypande precis när som helst.
Ångesten som gör att jag gråter i mitt hjärta, i min själ, i mitt inre.
Jag älskar mitt liv och allt det innehåller så oerhört oförfalskat mycket.
Jag älskar det så mycket att jag samtidigt går med en konstant rädsla över
att gå miste om allt.
Jag är inte osårbar.
Jag är inte odödlig.
Jag precis som alla andra kan drabbas av olyckor eller sjukdomar som kan ta
allt ifrån mig, allt, precis allt.
Jag vet att jag inte ska gå och tänka på dom djupa, tunga tankarna.
Jag vet det och det är inte så att dom alltid finns där.
Jag är ju en så kallad väldigt positiv människa och det är kanske just det som
gör det hela så otroligt mycket starkare.
Jag ser livet som jag lever i.
Jag ser människorna som jag har runt mig.
Jag ser allt och jag älskar det så otroligt mycket.
Jag älskar min familj över allt annat men även mina vänner, mina arbetskamrater
och andra människor jag kommer i kontakt med betyder väldigt mycket för mig.
För utan alla er så vore inte jag heller något.
Jag vore bara en individ, helt utan något annat.
Jag vore en individ precis som vilken annan som helst.
Men jag är inte vem som helst, jag är jag och utan att vara alltför självgod
så tycker jag att jag har väldigt mycket att tillföra.
Och just det, just den där känslan att jag faktiskt har något att ge.
Det är den som gör att jag är rädd för att inte få bli gammal.
Att jag inte kommer komma till den nivån i mitt liv där jag känner att jag faktiskt
fått ge något tillbaka.
Att jag kanske rentutav har betytt något.
Jag är inte rädd för att bli gammal.
Jag såg min pappa åldras och han gjorde det på ett så fantastiskt sätt och gav oss
alla i hans omgivning så otroligt mycket i arv att förvalta och föra vidare till
framtida generationer.
Han visade verkligen hur man lever livet hela vägen in i mål.
Jag kan bara hoppas att jag får göra det samma.
Att verkligen få leva hela mitt liv.
Jag gör det men jag vet inte om jag kommer att få det.
Det, får framtiden utvisa.
Tills dess så vill jag bara säga till Er alla att jag älskar er verkligen.
Jag älskar Er om än på olika sätt eftersom i min värld så kan man inte älska någon
på exakt samma sätt.
Och jag hoppas innerligt att vi får många, många år att njuta av tillsammans.
LOVE

Vem är det egentligen som är rädd !

Jag tycker att det är en rutten sits som vi sitter i idag men den är inte ny.
Det är inget nytt påfund att någon av en religiös tro använder sig av skrämseltaktik
för att kväva andras motstånd.
Många är rädda för sina liv och det kan jag förstå.
För vem vill gå där och ständigt bita sig i tungan.
Inte våga säga vad den tycker och tänker.
Inte uttrycka sin åsikt.
Jag tänker inte falla in i den falangen, aldrig någonsin.
Jag tillhör istället den kategorin människor som är intresserad av andra människor
och som faktiskt försöker att förstå.
Och är det så att jag trots allt inte förstår allt som den människan vill uttrycka
så vill jag i varje fall försöka att acceptera att den tycker det som den tycker.
Men jag kommer aldrig, aldrig någonsin bli kvävd av någon.
Jag kommer heller aldrig att frivilligt försöka att utsätta mig för något där mitt liv står på spel.
Det är liksom inte värd det.
Men vem är det egentligen som är rädd.
Jag är rädd för att mista mitt liv bara för att jag inte är troende.
Bara för att jag lever med en fri vilja och tanke.
Är det kanske inte bara så enkelt att det kanske är utövaren som är den rädda.
Att det är den som inte kan foga sig vid tanken att den själv och dess falang kanske har
en avvikande tro och tanke.
Hur i helvete kan man gå runt och döda människor bara för att dom inte vill dela en tro.
Vem i helvete är det som säger att det är rätt att bli en mördare.
Att man har tillåtelse att ta andras liv bara för att man gömmer sig bakom en tro.
Jag tycker att det är ynkligt.
Jag tycker att det är ett fegt beteende.
Det är inte mänskligt, utan bara så otroligt trasigt.
Varför kan vi istället inte leva med varandra, sida vid sida och acceptera varandras olikheter.
Nu är det här med att döda i guds namn inte något nytt vilken gud man än väljer att
gömma sig bakom.
Nej, det har ju förekommit i hundratals år, till och med tusentals år.
Det är bara den tillfälliga världsbilden som gjort att den varit lite olika vinklad.
Ska vi kunna bli långvariga på den här planeten så går det inte att vi ständigt ska
peta på alla olikheter som vi har i oss.
Dom finns ju där, det kommer vi aldrig att komma ifrån.
Vi måste bara lära oss att förstå varandra lite mer.
Nu är ju det inte något bara utan faktiskt ganska mycket, men ändå.
Så vem är det som är rädd idag.
Är det du som är troende eller jag som inte är det.
Jag tror att vi båda bär på en hel del av den rädslan.
Rädslan för att vi helt enkelt inte vet vad den andra ska ta sig till.
Rädslan för det som vi själva inte råder över.
Vill vi ha det så.
Eller vill vi förändra oss.
Vilket vill vi mest, det undrar jag.
Förändringen måste ske, förr eller senare.
Och jag ser helst till att den förändringen sker så snart som möjligt.

Man kan alltid lära sig något av andra

Det handlar alltid om vad det är man själv vill.
Vill man ta till sig av vad andra delar med sig.
Vill man förstå att det finns andra sätt att se saker och ting på.
Vill man inse att bara för att 1000 andra tycker en sak så måste inte du hålla med.
Vill man lära sig av någon annan, oavsett vem.
Jag tror att det finns något vi kan dra lärdom av alla, ja alla.
Nu kanske du tänker att jag är helt jävla dum i huvudet.
Varför skulle jag till exempel ens vilja tänka tanken på att lära mig något
av någon som våldtar, någon som förtrycker, någon som mobbar, någon som alltid
bara beter sig som en egoist.
Man behöver ju inte lära sig att göra samma sak.
Man kan faktiskt lära sig att se, att förstå och att sen ta med sig den kunskapen
i sitt eget liv.
Alla kanske inte har det så bra i sitt liv som du.
Att du behöver inte ha det så dåligt i ditt liv som du har det.
Att när du mår som sämst så är det inte för att du förtjänar det.
Men om du sätter dig in i olika situationer så kan du kanske förstå det lite bättre.
Du kanske rent utav kan göra något åt det.
Vänd inte bara bort ansiktet när en tiggare sitter där och säger hej.
Våga titta på den personen och hälsa åtminstone tillbaka.
Ge den personen ett litet uns av värdighet.
När någon kanske gråter i sin förtvivlan och du ser den göra det i sin ensamhet.
Fråga gärna den personen om du får dela den sorgen.
Visa att du bryr dig.
Jag lär mig något varje dag av människor jag passerar och jag lär mig något varje
dag av människor jag har runt mig.
Att se, observera och att försöka förstå är liksom mitt sätt att leva.
Jag vill se dom jag har allra närmast mig och jag vill att dom ska känna sig sedda.
Inte bara när det är situationer när någon kräver att bli just det, sedd alltså.
En kravställan fungerar liksom inte hos mig, snarare tvärtom.
Någon som tränger sig på i min närhet bara till förmån för sig själv får vackert
ställa sig i kö bakom eventuella andra som står före.
Det spelar faktiskt ingen roll vem det är för det handlar om att vi ska visa respekt
för varandra och att alla faktiskt betyder något.
Jag lär mig något varje dag och visst är det så att människor i mitt liv betyder olika mycket.
Det kan jag aldrig komma ifrån.
Vissa betyder allt för mig och andra betydligt mindre.
Men vi är alla en del av en mycket större bild, en hel planet full av individer.
Jag kommer aldrig att nå fram till ens en promilles promille av allihopa i mitt liv
men det gör mig inget.
Jag vill hellre kunna påverka det jag har runtomkring mig genom att bara vara jag.
För jag, jag duger väldigt bra.
Jag kan dunka mig själv på bröstet och säga att jag är bra.
För jag tycker det på mitt lilla sätt.
Du kanske inte tycker det, men jag gör det och det räcker väldigt långt för mig.
Det är aldrig för sent att försöka lära sig av andra, bara viljan finns där och
försöket är ärligt nog.
Att skada andra för att väcka uppmärksamhet eller för att man tycker annorlunda
får aldrig vara en lösning.
Att skada andra är alltid fel, bara fel, fel, fel.
Ett jävligt ynkligt och fegt fel.
Visa istället att du är villig att lära dig av andra, både dom som gör skada och dom som gör nytta.
Våga visa upp dig som du är utan att gömma dig bakom andra, utnyttja andra, förnedra andra.
Man kan alltid lära sig något av andra.

Gruppbeteende, på gott och ont

Jag är inte den som tycker om just det där med gruppbeteende.
Att falla in bakom ett följe och följa uppsatta linjer.
Att inte kunna stå för mina egna åsikter.
Att inte våga ha egna åsikter.
Att fegt gömma mig bakom någon eller något och sen skylla på omständigheterna.
Det finns så många typer av kollektivt gruppbeteende i dagens samhälle och det
är väldigt tydligt hur obekväma vi kan vara i olika typer av situationer.
Jag kommer till exempel aldrig att bli troende.
Varför kanske just du ställer dig frågan.
Hur kan jag vara så säker på det.
Kanske tror eller tycker du att om jag får en upplevelse som är så stark i mitt liv att
jag kanske ändrar mig så kan jag bara säga, nej det kommer aldrig att ske ändå.
Jag ser nämligen inte någon religion som något jag tror på i den meningen
som dom som är troende gör.
Det betyder inte att jag inte kan respektera dom människorna som väljer att göra det.
Det är lika självklart för mig att ha samma respekt för dom som jag har för andra icke
troende människor.
Där har det bara att göra med att vi alla respekterar varandra, oavsett religion, etnicitet,
läggning eller andra omständigheter.
Jag vägrar bara att falla in bakom alla andra bara för att jag inte vågar annat.
Däremot kan jag tycka att ibland är det bra med ett kollektivt beteende.
Det är bra när vi till exempel rör oss på en arbetsplats.
Hur viktigt är det inte att vi där strävar mot samma mål.
Det är viktigt när vi går i skolan.
Viljan att lära oss saker bör ju vara något vi alla faktiskt brinner för där.
Men sen har vi den där mobben som vi möter varje dag.
När en hårt tänkande person lyckas påverka någon annan och sen ytterligare någon
för att sen helt plötsligt skapat en liten flock, en grupp.
Det är då jag blir orolig.
När detta i sin spiral sen leder till bland annat främlingsfientlighet, hat mot homosexuella
och annat sjukt beteende ja då kan jag inte annat än kräkas på situationerna som uppstår.
Gruppbeteende är som sagt inte alltid rätt utan det gäller att kunna tänka själv.
Jag går min egen väg, lite anpassad under vissa omständigheter men ändå min egen väg.
En väg som faktiskt jag väljer.
Ingen kan styra in mig på ett spår som jag inte tycker om.
Ingen kan få mig att känna mig obekväm bara för att jag gör det jag tror på.
Ingen kan få mig att vara någon annan än jag.
Så enkelt är det för mig
Hur är det för dig.
Vågar du säga ifrån.
Vågar du säga och göra det du tycker utan att ständigt söka medhåll från någon annan.
Vågar du det, eller.......................

Ibland känner jag en sån saknad

Det där med känslor är inte alltid lätt.
Eller snarare, det där med känslor är aldrig lätt.
Det är liksom sånt som bara bubblar upp i en vare sig man vill eller inte.
Det poppar upp när man minst anar det och man hinner sällan freda sig från dom.
Nu är det inte så att jag inte vill känna dom, tvärtom.
Jag måste erkänna att jag faktiskt är väldigt stolt över att jag har så mycket av dom
i mitt bröst.
Det är ju ett arv som jag förvaltar och som jag försöker att förvalta så gott jag kan.
Men det där när man känner den där vågen skölja över en.
När det inte finns något som håller emot.
Det kan vara tungt, oerhört tungt.
Speciellt om det då är känslor förknippade med något man aldrig kan få tillbaka.
Man blir liksom varse om hur definitivt det är, det där som man gått förbi
och nästan lämnat bakom sig.
Naturligvis är det saknaden av människor som lämnat mitt liv som jag pratar om.
Och i detta fall så är det förlusten av en förälder som gjort ett så djupt avtryck
i min själ och hjärta.
Jag kommer aldrig att kunna få tillbaka känslan av att ha min pappa på ett
helt nära sätt i mitt liv.
Det går ju liksom inte.
Men han finns där hos mig ändå.
Han gör det för han tillhör den innersta kretsen av betydelsefulla personer i mitt liv
som jag aldrig kommer att släppa ifrån mig.
Saknaden som blev efter pappa är emellertid så stor och så stark att mitt hjärta
bokstavligen fortfarande blöder.
Känslan av saknaden gör mig så förtvivlad, så ledsen.
Men som sagt, det är en känsla som är dubbelbottnad i mig.
För jag tillåter mig att faktiskt känna.
Jag tillåter mig själv till att gråta.
Jag tillåter mig själv till att vara ledsen.
Det är ok för mig, för det är mina känslor.
Det är inget som någon kan ta ifrån mig.
Jag saknar verkligen dig min lilla fina pappa.
Du betydde så oerhört mycket för mig när du var i livet.
Jag saknar dig pappa, och du betyder fortfarande lika mycket för mig.
Utan dig hade jag inte blivit till den jag är idag.
Du gav mig en riktlinje att följa i livet.
Jag saknar dig idag och jag kommer att sakna dig imorgon.
Nu handlade dagens text väldigt mycket om min pappa och min avsaknad av honom igen.
Men du kan applicera din egen känsla till något du själv känner en tomhet efter.
Jag vet ju inte vad du saknar men jag är övertygad om att det finns något där.
Det är ok att göra det, kom alltid ihåg det.
Ingen har rätt att säga till dig att du ska glömma och gå vidare.
Ingen annan än du själv gör det valet.

Jag har inte tid, jag hinner inte....................

Jag har inte tid, jag hinner inte, mitt schema är överfyllt.
Klassiska kommentarer som jag själv bara ser som rent skitsnack.
Inte tid för vad.
Hinner inte göra vad.
Vad har du fyllt ditt schema med.
Hur är det möjligt att det är så.
Är det så du vill ha det.
Är det så du vill verka ha det.
Tycker du att det är fult att hinna med allt du vill och ändå känna att det finns tid över.
Vad är det som är så viktigt i ditt liv att du inte får plats med resten.
Det tycker jag är en viktig fråga du ska ställa dig emellanåt.
Speciellt när du säger nej till saker för att du inte hinner.
I min lilla värld så är det alltid en fråga om prioriteringar.
Prioriteringar emellan vad du själv ställer för krav på dig och vad du vill uppfylla
gentemot andra.
Jag köper helt enkelt inte kommentaren att man inte hinner, att man inte har tid, för tid
det finns alltid men det låter väl kanske lite finare att säga så än att säga att i min
priobild så faller du ner på en fjärdeplats så ........tyvärr.
Vad jag vill säga är att vi väljer vad vi själva prioriterar och att när vi har gjort valet så
ska det inte skapa skuldkänslor.
Vi ska inte gömma oss bakom så enkla ord som att vi inte hinner.
Vi väljer ju att göra något annat istället.
Din tid är din tid, min tid är min tid.
Jag har tid och den förvaltar jag.
Visst går vi igenom den med en massa åtaganden som vi måste eller i varje fall bör fullfölja.
Där handlar det om en ansvarsfråga.
Att göra alla tillfreds går inte alltid men jag tror att om man är tydlig med varför
så får man alltid en förståelse förr eller senare.
Jag har inte alltid tid, jag hinner inte alltid med allt jag skulle vilja.
Men det gör inget, för jag gör ändå så gott jag kan och vill och det är jag nöjd med.
Hinner jag inte, så hinner jag inte.
Så enkelt är det.
Men att hitta på tunna, lama ursäkter till varför, det kommer jag aldrig att göra.
Sån är jag.
Vem är du.

Att trivas i sig själv

Jag kan absolut inte säga nog många gånger hur viktigt det är att man trivs med att
vara den man är.
Det kanske inte alltid är det lättaste att ta sig dit men det är av absolut största betydelse.
För jag tror att om man inte just trivs med sig själv så kan man heller inte dela med
sig till andra av det man har inom sig på ett riktigt bra sätt.
Men hur ska man då ta sig dit.
Dit till den där lilla plätten i livet som man trivs lite extra på.
Dit till den där lilla plätten som man själv förvaltar över.
Den som man också kallar för sitt liv.
Jag har så otroligt många gånger tidigare och jag kommer sannolikt även framgent
att träffa andra som inte är där.
Dom som inte trivs i sina liv.
Dom som inte riktigt accepterat vem dom själva är.
Dom som inte sätter värde på varken sig själva eller sin omgivning.
Jag, trivs med mig själv som människa.
Jag, tycker till och med om mig själv som den människa jag är.
Jag gör det för jag ser ett stort medmänskligt värde i mitt eget handlande.
Jag gör det för att jag tror på dom ord jag yppar.
Sen kan jag inte alltid säga att allt jag gör är varken rätt eller ens bra men jag gör
det alltid i ett ärligt syfte.
Jag gör det som jag faktiskt kan, vill och tror på.
Det är till och med så att jag kan säga, ¨utan att för den sakens skull skämmas¨
att jag emellanåt är stolt över den jag är.
Jag hoppas innerligt att även du kan känna det om det du gör och i den personen som du vill vara.
Kanske är det så att jag bara haft tur som har hamnat i den sitsen som jag lever i idag.
Kanske är det just det som gör att jag känner mig så otroligt säker på vem jag själv är.
Att jag inte tvekar i vad jag tycker eller tänker.
Jag trivs i mig själv för att jag känner kärlek i mitt hjärta, en kärlek som handlar både
om att få ge och att få tillåta sig själv att ta emot.
Jag trivs i mig själv och det hoppas jag som sagt verkligen att även du gör.
Om inte, så fråga dig själv varför.
För tänk på att det är bara du som kan svaret på den frågan.
Bara du, ingen annan.

Ibland tar även jag illa vid mig

Ingen är osårbar.
Ingen kan ta emot hur mycket som helst.
Ingen ska behöva ta emot hur mycket som helst.
Men vem är det som sätter gränserna.
Vem tycker du att det är.
Jag tycker att det är du.
Jag tycker att det är du själv som ska ta ansvar för hur mycket du är villig att ta emot.
Vi ska kunna ta emot mycket men vi måste lära oss att säga nej.
Vi måste lära oss att vara tydliga i vad vi själva inte accepterar.
Jag har en väldigt hög acceptansnivå.
Jag har en väldigt hög tröskel.
Jag har det för det är så jag är.
Det behöver då inte betyda att jag ska säga att andra ska följa mina egna riktlinjer.
Jag kan verkligen ta illa vid mig om jag blir felaktigt bemött eller dåligt behandlad.
Men jag accepterar inte det.
Jag kan faktiskt säga nej.
Nu vet jag att inte alla kan det, alla orkar inte det, alla vill inte det.
Det finns massor med ursäkter och anledningar till att man värjer undan istället för
att kanske ta dom konflikterna som kan uppstå.
Ibland kan det vara det så kallade rätta alternativet men ibland måste man helt enkelt
skita ner sina egna händer och göra det som kanske känns lite jobbigare.
Jag kan absolut ta illa vid mig vid många olika tillfällen men det är ändå mina egna känslor
som får ta dom smällarna.
En del säger ju att det som inte dödar, det härdar och det kan ligga väldigt mycket i det.
För att ta lärdom av det som händer och sker och se det som något värdefullt.
För mig är det sättet, det sättet som jag vill vara på.
Tänk dig bara för när du agerar.
Tänk på att alla inte reagerar eller tänker på samma sätt som du.
Tänk på att andra faktiskt kan ta illa vid sig.
Låt dig inte begränsas men försök att förstå lite mer av vad som händer mellan
en aktion och vilken konsekvens det kan få.
Alla kan ta illa vid sig.
Glöm inte bort det.