Glöm inte bort att vänta på svaret om du ställer en fråga

Har du tänkt på vad flyktigt många, kanske till och med du ställer
frågor utan att sen vänta på svaret.
Man ställer frågan för att man nästan känner sig tvingad eller
oftast bara helt per automatik.
Man gör det liksom bara i förbigående helt utan avsikt att stanna
till och invänta ett eventuellt svar.
Om man nu ställer en fråga, till exempel, hur är det annars eller varför
inte hur mår du.
Vill man verkligen höra det ärliga svaret då eller räknar man bara
kallt med att det kommer ett lika avslaget svart tillbaka.
Jo tack bra eller det är väl helt ok.
Jag kan ju inte påstå att en sån konversation leder till något som
helst positivt och framför allt inte någon vart alls.
Om jag ställer frågan och undrar hur du mår så gör jag det för att
jag faktiskt bryr mig om dig och svaret du bär på.
Jag förväntar mig inte någon lång utläggning men jag hoppas i
varje fall att min fråga inte kvävs innan den ens kommer fram.
Jag vill ju veta hur du mår utan någon bekväm omskrivning men
om du sen inte vill eller orkar lägga fram den så är det ok för mig
och det ska jag kunna känna av.
Jag kan inte tvinga fram ett svar bara för att jag vill ha ett och du
ska framför allt inte känna dig tvungen att ge mig ett.
Vi för ju dialoger helt av fri vilja och vad vi fyller dom med är
upp till var och en men samtidigt så måste vi ju vara tillräckligt
på det klara med att det handlar om att ta och ge precis som i
alla typer av förhållanden.
Ingen kan mata dig med en massa information bara för att du själv
brinner av nyfikenhet samtidigt som du själv lägger locket på
och bara ger fragment av dig själv.
Det där med att ställa en fråga och inte vilja ha något annat än
det bekväma hanterbara svaret tillbaka är inget för mig.
För om jag frågar och undrar hur det är med dig så är det för
att jag faktiskt undrar hur det är med dig helt utan några baktankar.
Jag väntar gärna in svaret och tar det med mig till nästa fråga och nästa.
För om man frågar något och någon svarar riktigt ärligt så känner
jag mig hedrad över det förtroendet och det är något jag aldrig skulle missbruka.
Vad jag egentligen bara vill ha sagt idag är att det är viktigt att säga
vad man tycker och tänker, om man vill bli hörd det vill säga.
Men det är minst lika viktigt att vara den som lyssnar och hör vad som
verkligen blir sagt.

Cancer, vårt eget främlingshat

Någon kommer säkert att klia sig i huvudet och undra om det har
brunnit på riktigt i mitt huvud när jag gör en liknelse emellan
cancer och främlingshat men det är bara för att du inte förstår mig,
inte på en gång i alla fall.
Alldeles för många människor drabbas av denna vidriga sjukdom
som på något sätt påverkar den drabbade för resten av deras liv.
Vissa eller till och med ganska många kommer undan med hjärtat
i halsgropen genom den fantastiska forskning och sjukvård som
vi faktiskt har idag.
Genom vård och omsorg så bromsas och i bästa fall elimineras sjukdomen
från deras kroppar, men det sker inte gratis.
Tuffa behandlingar som tär på deras kroppar och framför allt deras inre
är något dom för alltid får bära med sig.
Men med facit på hand så tror jag att dom allra flesta av dessa patienter
ändå är otroligt tacksamma just för att vi har tillgång till den
vård som finns där.
Men så finns det den där kategorin av patienter som drabbas ännu hårdare,
dom som får dom riktigt elakartade prognoserna.
Dom som sparkar undan deras ben totalt och lik en ballong som landar
på en kaktus totalhavererar i en enda stor kollaps.
Jag kan inte ens föreställa mig hur tankarna går i deras huvuden,
jag vill egentligen inte det heller men jag kan samtidigt inte låta bli
eftersom jag är den känslomänniska som jag är, jag bryr mig helt enkelt.
Jag hatar cancer i alla dess former eftersom det inte kan leda till något gott.
Men jag älskar att man hela tiden jobbar för att hitta svaret som kan
begränsa dess skador eller till och med hitta en väg som botar alla.
Här kommer då hur jag flätar ihop cancer med främlingshat.
Främlingshat är för mig likställt med cancer eftersom det handlar om
något vi inte vet hur vi ska hantera och så länge som vi inte vet hur vi
ska överbrygga den känslan så hamnar vi i ett vacuum där vi väljer att inte förstå.
Och ni vet ju hur det blir när vi ska hantera något som vi inte förstår,
vi skjuter det åt sidan, vi gömmer det under mattan, vi försöker låtsas glömma,
vi hittar på en massa ursäkter om det och så vidare.
Om vi istället lär oss mer om varandra, av varandra så blir vi inte så skrämmande
för varandra.
För egentligen så handlar vår rädsla bara om vår egen okunskap.
Det vi inte förstår det sätter vi olika stämplar på.
Främlingshat har blivit samhällets cancer av idag och det kräver att vi alla
engagerar oss i hur vi ska få det att fungera.
Att tro att det går att lösa genom hat, förtryck, hot, våld och annat destruktivt
är bara just destruktivt, vi kommer inte någon vart genom det.
Att inbilla sig att den enda vägen fram är att alla böjer sig under någon religion
så banalt och inskränkt och även det likstående med ovanstående.
Den enda grunden vi behöver lägga är att lyssna på varandra, försöka förstå
varandra, respektera varandra, öppna dörrar för varandra.
Vi kan massor när vi försöker göra det tillsammans och otroligt mycket mindre
när vi bara försöker själva.
Det är bra att försöka själv men man ska inte begränsa sig genom att hela tiden
hävda att ensam är stark.
Cancer är en sjukdom som drabbar individer och jag kan förstå dom som inte
vill blanda in andra i deras sjukdom, som liksom inte orkar med deras tunga
sympati, deras tunga empati.
Men i många fall så kan det trots allt vara som en terapi både för den sjuka
med även för vännen eller den anhörige.
För genom att dela med sig så gör man faktiskt att bördan blir något mindre
samtidigt som den andra får bli delaktig i vad som antingen kan vara
fortsättningen på deras liv men även ibland avslutet.
Jag hatar verkligen cancer eftersom det bara medför negativa saker, eller gör det
verkligen det.
Jag hatar verkligen främlingsfientlighet, främlingshat, eller gör jag det.
Jag försöker alltid att se möjligheter även när det är som mörkast annars kan jag
ärligt säga skulle jag inte leva längre.
För det kan absolut vara dagar då jag funderar på meningen med livet.
Men det finns hela tiden en mening och det är vad jag kan ge, inte vad jag kan få.

Att dela med sig

Jag är bara en ensam liten människa.
Den tanken har nog många tänkt.
Vad kan lilla jag göra i den här situationen, i den här stora frågan,
i det här sammanhanget, ibland dom här människorna.
Man kan göra den listan lång, riktigt lång.
Men vad kan du då göra.
Du kan faktiskt göra precis så mycket som du förmår.
Sätt inga faktiska gränser i ditt agerande.
Begränsa dig inte genom att lyssna till vad andra tycker.
Låt inte gamla händelser styra dina nya försök.
Se inte dig själv som mindre värd.
Du kan faktiskt göra riktigt mycket om du verkligen vill.
Du kan genom små medel påverka stora saker mycket mer än vad du kanske tror.
En sak som du kan börja med om du inte redan gör det,
är att dela med dig av dig själv.
Det är det allra minsta du kan göra, att ge av dig själv.
Har du tänkt på att det inte kostar dig en krona.
Det kostar dig som allra mest lite av din tid.
Men inte är väl du för fin för att ge av dig själv.
Inte är väl du så trångsynt att du inte kan ge av dig själv.
Det kostar som sagt absolut ingenting mer än din egen tid.
Tänk efter själv.
Om du inte gav den där tiden av dig själv vad hade du då gjort med den.
Hade du förvaltat den och gjort något som var värt oändligt mycket mer,
eller hade den liksom bara passerat förbi i största allmänhet.
Det är verkligen inte farligt att ge av sig själv, tvärtom.
Det är dessutom det allra finaste som du kan ge.
För att ge av sig själv till någon annan visar att man bryr sig på riktigt.
Att köpa sig fri genom att skänka en summa pengar är en alternativ lösning
men i mina ögon bara en nödlösning som dövar ens samvete just för
att man inte kan finnas där när det verkligen behövs.
Så min gode vän, tänk efter vad du gör med din tid, den är värdefull för dig
men den kan vara ovärderlig för någon annan.

Allt börjar med respekt

Har du tänkt på hur mycket som börjar med respekt i olika former.
Att om man verkligen lägger till det i sitt agerande så agerar man på ett
helt annorlunda sätt.
Allt börjar där, hur du och jag är mot varandra.
Hur vi hanterar saker och ting vi har runt oss.
Hur du är gentemot kollegor på jobbet.
Hur du är emot dina barns lärare.
Hur du är emot biträdet i affären.
Hur du är emot dina föräldrar.
Hur du är emot dina vänner.
Hur du är emot den där saken du fick ifrån någon.
Hur du är i din egen vardag.
Hur du är gentemot medmänniskor i allmänhet.
Hur du är gentemot människor i allmänhet.
Har du tänkt på hur olika du själv behandlar andra människor.
Om det är en kvinna eller en man, om det är en medarbetare eller chef,
om det är en kurd eller muslim, om det är en svart eller vit,
om det är en svensk eller utlänning.
Du behandlar till och med människor som klär sig annorlunda olika.
Många lägger in väldigt mycket förutfattade meningar i sitt beteende.
Man dömer personen redan innan man ens öppnat munnen.
Tänker du någonsin på hur du själv agerar emot andra eller
är det något som går dig blint förbi.
Jag säger inte att vi ska ge alla en vidöppen dörr med inställningen
att allt mitt är ditt, ta vad du vill ha och så vidare.
Nej, inte alls, men borde vi inte åtminstone ge andra en chans
innan vi sätter in dom schablonmässigt i ett fack.
Respekt är ett viktigt ord som jag ofta återkommer till och säkert
kommer att återkomma till igen just eftersom jag tycker att det är så viktigt.
Respekt är inget man bara tar, det är något man får men man kan inte få
det så länge man inte har någon kommunikation.
Kommunikation är nämligen nyckelordet för förståelse.
Kommunikation är a och o för att vi ska kunna komma innanför
varandras murar.
Jag är en förespråkare för att man ska ha ett öppet sinne men samtidigt
att man verkligen ska stå för sina egna åsikter.
Observera att jag skrev egna åsikter för det är viktigt att skilja på egna och andras.
Så, ja allt börjar med respekt men innan man nått dit så måste man hitta sig själv.
För det är där allt börjar egentligen.
Har du respekt för dig själv så kan du förlängningen även få respekt för andra.
Om inte du kan tänka dig att öppna din dörr till ditt liv och din syn på det
hur tror du då att andra ska kunna göra det åt andra hållet.
Ju mer vi förstår av varandra desto större chans har vi att kunna leva tillsammans.
Öppna nya dörrar, och stäng inte dom som redan finns.

Även normalt kan vara jobbigt !

Jag vet många som lever som i stora bubblor.
Bubblor som man nästan kan likna vid runda akvarier.
Lyckliga eller olyckliga, medvetna eller omedvetna simmar
dom runt och runt i vad som kan tyckas all oändlighet.
Det ser liksom likasamma ut hela tiden.
Det är lite som om att världen där utanför känns skrämmande emedan
inne i skålen så finns det en trygghet.
Man är rädd för förändringar och gör absolut inte mer än vad som
absolut krävs.
Det är ett normalstadie som är en vardag dom kan förlika sig med.
Den ena dagen är den andra lik.
Men det där normala kan också bli en oerhörd belastning för man lägger
ner så oerhört mycket möda i att hålla sig inom dess ramar.
Man blir nästan manisk i sitt beteende och när något faller utanför
ja då blir det nästan så att hela världen tycks rasa ihop.
Jag tror verkligen inte att det är ett dugg enklare att försöka leva enkelt.
För med enkelheten så följer regler och med ett tvång,
och tvång är precis som det låter ett väldigt hårt ord, hårt och skoningslöst.
Men samtidigt kan det vara det enda som den individen orkar med.
Den klarar bara av det där inrutade livet och knappt det.
För oss som lever så kallade normala svensson-liv så finns det lite av varje.
Det finns ett visst rutmönster men samtidigt slänger vi in lite flexibilitet.
Vi slänger in lite detaljer som ger våra sparsamma liv lite färg, lite glamour light.
Vi trivs med våra rutiner i stort även om det kommer lite gnäll här och
där på vägen.
Men som sagt, vi bryter av vardagen lite då och då genom att öppna upp
för lite lufthål, lite extra syresättning som ger oss energi att kunna fortsätta vår vardag.
Sista kategorin är den extremt otåliga.
Den som verkar tro att varje vecka är den sista i deras liv och om dom inte fyller
den till bristningsgränsen så har dom misslyckats kapitalt.
Det är ungefär som om världen kommer gå under om dom inte ständigt flyttar sina gränser.
Själv försöker jag vara en blandning av allting utan att stressa på.
Jag är i stort sätt nöjd med min vardag och stressas inte av att bara flyta med.
På många sätt så är jag en ganska behovslös person men ändå inte.
Jag nöjer mig med väldigt lite men blir väldigt glad när jag får mycket.
Jag vill nog kalla mig en ganska tacksam och relativt ödmjuk människa med en
önskan att göra gott för andra i min omgivning.
Att sitta här är ett exempel på att tillfredsställa mitt inre.
Att få ge del av mitt inre, mina tankar, mina funderingar.
Att få ge av mig själv utan att för den skull behöva få något tillbaka.
Alla har vi våra egenheter, våra egenskaper och skriva har alltid legat mig varmt om hjärtat.
Man kan tycka att en sån som jag som ändå har rätt många ord i mig borde
ha lätt för att uttrycka mig även till vardags men så är ju inte fallet och det vet alla
ni som känner mig.
Jag får liksom inte ut orden via tungan lika lätt som via mina fingrar, men så är jag.
För mig är det normalt men säkert inte för dig.
Vi är alla olika och det tycker jag är helt underbart, för hur tråkig vore inte världen
om det inte fanns några nyanser.
Hur tråkig vore inte jag om jag var som alla andra.
Tag mig för den jag är, inte någon annan.
Jag tar ju dig för den du är......

Låt inte 1 person förstöra det 100 byggt upp

Det är naturligtvis bara en siffra tagen i luften.
Dagens rubrik alltså, men det kanske du förstår ändå.
Men dagens ämne är ett ack så viktigt och som kan placeras in på många områden.
Fundera själv innan du läser vidare vad det är du tror att jag menar
och se om du kanske åtminstone kommer i närheten av mina tankar.
Kanske gör du det, kanske inte, vad vet jag.
Jag vill i varje fall belysa en sak som jag ser alldeles för ofta i många olika sammanhang.
Det är högaktuellt i kölvattnet av årets val men kan lika gärna placeras
ihop med helt andra saker.
Det är ju så otroligt mycket enklare att söndra, att förstöra, att vara destruktiv,
än att bygga upp, binda samman eller att vara konstruktiv.
Det är tråkigt att se det hända gång på gång men många är så naiva i sina tankar
och blinda i sina bedömningar att dom är klara innan dom ens sett vad det faktiskt
handlar om på riktigt.
Man väljer att döma utan att ens ha ett underlag, man dömer med hjälp av någon
annans destruktiva avsikt utan att se den.
Vi tar den allvarligaste delen i dagens samhälle där några få eldar på med sitt missnöje,
sitt hat, sin missunnsamhet och sina förutfattade uppdiktade åsikter bara för att
skapa en opinion.
Man hittar ett strå av någonting som har hänt och målar upp det till något som bara
skulle kunna liknas vid en egen bild av helvetet på jorden.
Det värsta tänkbara scenariot är på väg att ske och undergången är nära för hela mänskligheten.
Man lägger helt enkelt skulden på något man inte förstår.
Vad är det då man inte förstår kanske du undrar.
Ja det finns nu faktiskt mer än en sida på detta mynt av oförståelse.
Grunden finns i tro och misstro i en salig blandning.
En tro hos några troende som ser alla otrogna som förtappade själar som ska rensas bort
från denna jord, observera att jag skrev några troende, inte alla, inte på långa vägar.
Dom flesta troende är nämligen precis som du och jag, ja det vill säga om du är en sån
människa som tror på att vi har en chans att leva tillsammans om vi finns där för varandra
och ser varandras olikheter som styrkor när vi för ihop dom.
Dom flesta människor finns faktiskt där för varandra när någon behöver hjälp.
Det första valet vi gör är inte att stampa på en människa som ligger utan att böja oss
ner och se om det är något vi kan hjälpa till med.
Om vi väljer att se alla dessa välvilliga människor istället för att lyssna till dom som
ständigt spyr galla och gör allt för att ge sina egna eldar syre ja då finns det faktiskt hopp för oss.
Dom är få dom där agitatorerna, dom som ständigt skriker sig hesa vare sig dom är militanta
präster, maktgalna ledare eller små missnöjda inhemska extremister.
Men dom finns där likväl.
Men det är upp till oss andra vilka vi väljer att lyssna på.
Det krävs att alla samhällsgrupper väljer att lyssna på varandra, inte rata varandra,
inte skymfa varandra, inte kväva varandra.
Väljer vi att göra det, ja då kan inte den där ensamma personen förstöra allt som
alla andra byggt upp.
Visst, det kanske blir en liten spricka i fasaden men är bygget tillräckligt stadigt ja
då krävs det mer än det för att hela skiten ska rasa.
En annan nivå som man kan ta ner detta tänket på är på en betydligt mer personlig sådan.
Det är du själv.
Om du har lärt dig en sak, kanske genom många timmars träning, många dagars jobb,
massor av svett och möda och du verkligen känner att det här kan du.
Det kanske till och med är så att du känner att du till och med är riktigt jävla duktig
på det.
Låt inte ett misstag så ett tvivel i dig.
Låt inte en dum kommentar få dig att tappa axlarna och hänga med huvudet.
Tänk istället att dom andra nittionio som tyckte att det var bra faktiskt är fler.
Tänk att alla gånger du lyckats göra det där bevisat att du kan.
Alla har rätt att misslyckas.
Ge dig själv att göra detsamma utan att för den skull såga dig själv vid fotknölarna.
Vi kan massor vi människor.
Vi kan massor som individer.
Men tillsammans kan vi faktiskt ännu mer, glöm inte bort det.

Vänd inte någon ryggen!

Nu kanske du tror att jag bara kommer att skriva om vänner eller
före detta vänner som vänder ryggen till när någon gjort något eller
kanske helt enkelt inte gjort något, men nej, inte bara i varje fall.
För att vända ryggen till kan vara åt mer än ett håll.
Det ena är det vi normalt ser, det när någon gjort någon något
och man inte vill eller kan förlåta för det som är gjort.
Det är lätt hänt att använda det som en ursäkt för att inte rota i det
som kanske kan kännas lite jobbigt.
Man vill liksom inte skita ner sina egna händer men det borde vara
precis det motsatta.
För om någon har gjort bort sig så kan det sista vara just att ens vänner
vänder ryggen till.
Kanske finns det en förklaring till varför det skedde och den förklaringen
kan faktiskt vara legitim.
Därmed inte sagt att det på något sätt var ok det som hände.
Men vänd i varje fall inte ryggen förrän du har fått en riktig förklaring,
ett eget återberättande om vad som hände så att du kan göra en egen bedömning.
Alla har rätt till att få förklara sig även om du inte delar deras åsikt.
Men sen kommer det till situationerna när någon har det riktigt jobbigt på
grund av olika anledningar.
Det kan vara allt ifrån att man valt ett tungt beslut att separera ifrån sin partner
bara för att man känner att det helt enkelt inte funkar längre.
Eller att man bär på en sjukdom som man inte vet vart den kommer att leda.
Man vill på något eget sätt inte involvera sin omvärld i det man själv går igenom
genom att stänga ute andra.
Det kan naturligtvis finnas många anledningar till det och en som jag absolut
köper är att man själv inte orkar trösta andra beklagande röster eftersom man
har fullt upp med sig själv.
Det blir liksom dropparna som får bägaren att rinna över.
Men samtidigt får man inte ignorera eller vända andra ryggen bara för att
det känns enklast så.
Livet är inte enkelt men samtidigt är det just precis det.
Livet är bara ett liv och det ska levas så länge som man är i besittning av det.
När man väl är igenom det så är det försent att reparera det man ångrade,
det man inte gjorde.
Vänd inte någon ryggen är det enda jag kan rekommendera eftersom det
visar att du finns där både som vän som vill ge men även som vän som
är villig att ta emot.
Att ge och ta är ju vad livet handlar om.
Inte att stjäla eller stänga ute.
Det finns säkert många tankar i dig som kan poppa upp när du läser detta
och det är precis det jag vill för är det något jag önskar så är det just
att väcka dina egna tankar till liv så att du kanske ser på dom med lite andra ögon
för är det något som är enkelt så är det att bli hemmablind.
Att inte se det där som egentligen är väldigt uppenbart.
Vänd inte någon ryggen som inte verkligen förtjänar det.

Allt var inte bättre förr

Det är ett så vanligt uttryck när man hör konversationer, det var minsann bättre förr!
Men var det verkligen det.
Är du riktigt med på noterna när det gäller den bedömningen.
Är det inte snarare så att många gånger så kommer du helt enkelt bara ihåg
godbitarna från förr, dom där små sakerna som faktiskt var riktigt bra.
Jag vill inte säga att inget var bra förr för det fanns säkert massor som var
precis så där bra som du vill komma ihåg.
Men var det verkligen så bra rent generellt, rent statistiskt.
Ja det kan nog bara var och en svara på i bästa fall.
Vi har ju en förmåga att glömma jobbiga saker, tråkiga saker, saker som gjort
ont på riktigt i oss.
Vi väljer ju att reagera på det sättet eftersom det gör vardagen lite lättare för oss.
Sen när vi ska fiska upp något från förr ja då förskönar vi det gärna så pass mycket
att det passar in i dagens vardag.
Kanske skäms vi för det som en gång skedde så pass mycket att vi inte vill plocka fram
det i dagens dagsljus.
Kanske tillhör du ett av dom där barnen som blivit mobbad eller till och med förgripen
på i ditt hem av någon nära, gör du det så kan jag mer än väl förstå att du inte vill
gräva upp det som en gång skedde och riva upp dina gamla sår.
Men kanske är det just det som du borde göra om så är fallet.
För ett mobboffer, eller någon som blivit just sexuellt utnyttjad är ofta en person
som sen går och bär på en enorm börda inom sig.
En som säger att det kanske var ens eget fel att det skedde, att inget blir bättre av
att berätta.
Men jo det är det tänker jag.
Du ska inte gå där och må dåligt bara för att andra behandlat dig som skit.
Det var inte bättre förr i detta avlånga land i vad det gäller våld i hemmet av
olika slag, tvärtom vill jag säga.
Det sker fortfarande men idag skyller vi på andra omständigheter.
Allt var inte bättre förr, det var bara lite annorlunda.
Vi blir bara blinda av vår egen vardag och gömmer oss bakom ursäkter.
Hur vore det om vi istället valde att se det som händer och sker.
Ni som har barn som vandaliserar till exempel, tror ni någonsin att ert barn
kan vara ett sådant barn.
Ni som ständigt fäller kränkande kommentarer, tror ni aldrig att dom gör ont.
Vi är alla människor här och nu, varför inte se oss som det och inget annat.
Vi ska inte snegla snett på vad andra har.
Vissa har fått det genom ren tur, andra har slitit sig till det och några har ljugit sig fram.
En del har haft alla möjligheter att lyckas samtidigt som andra haft allt emot sig.
Men så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.
Alla kan inte ha samma lika i allt, det är det som gör oss människor så speciella.
Men vi kan ge varandra samma chans att få försöka.
Det var verkligen inte bättre förr.
Det var annorlunda, men på många sätt inte bättre, inte alls.

Till alla er med tillitsproblem!

Hur är det med alla ni som har problem med tillit till andra.
Ni som alltid måste kolla en extra gång vad den andra har gjort.
Ni som ständigt ifrågasätter vad som blev gjort.
Ni som helt enkelt inte kan låta bli att fråga en eller två gånger för mycket.
Vad har ni för problem egentligen.
För det handlar inte om att ni inte vill tro att andra kan göra saker på ditt sätt.
Handlar det inte snarare om att ni ständigt dömer andra efter era egna misstag.
Att ni inte tillåter andra göra sina.
Att dina erfarenheter av hur du själv lyckats eller misslyckats med saker och
ting ska inte färga av ditt dömande av andra.
Väljer du att göra det så slutar det bara just med att du sitter där med ditt
konstanta tillitsproblem..
Hur ska du nu kunna komma tillrätta med en så komplex situation som det
faktiskt handlar om i ditt liv.
Jag önskar att det fanns ett entydigt svar på den frågan men det är det ju
långt ifrån som du förstår.
Det hela kommer an från situation till situation.
Vad du emellertid kan göra som ett stort första steg är att backa en bit
ifrån dig själv och ifrågasätta dig själv varför du gör som du gör.
Du kanske inte ens ser dig själv som en som har svårt med tillit.
Men det kanske bara handlar om att du aldrig tittat på dig själv på det viset.
Att känna tillit grundar sig i mångt och mycket i din egen barndom.
Hur trygg var din barndom, vad upplevde du i din familj, med dina
kompisar och så vidare.
Fick du chansen att göra något själv utan att någon skulle hjälpa till på slutet
eller kanske till och med hela vägen från början.
Fick du menande kommentarer efter att du gjort det du själv tyckte var bra,
kommentarer som sen hängde med dig nästa gång du skulle försöka igen.
Brydde sig någon ens om när du gjorde något.
Om du nu är en vuxen människa med egna barn, hur låter du dom utvecklas.
Gör du det genom att skänka din egen oro eller ger du dom tillit.
Det där med att låta andra utvecklas är något som är personligt.
Vissa lär sig saker per omgående emedan andra behöver jobba lite mer
med att få saker och ting funka.
Det är dock inte upp till dig att döma andra som inte förstår saker på samma
sätt som du själv gör, där är ofta problemet snarare du själv som inte ger
dessa personer utrymme nog att utvecklas i deras egen takt.
Tillit är för mig något man i längden förtjänar inte något man någonsin
kan kräva av någon, lite grann som respekt.
Det är en del av vår personliga hållning till varandra och den måste hållas flexibel.
För det är när den stelnar som vi genast stänger in oss själva i ett hörn,
ett hörn som vi inte riktigt hittar ut ifrån.
Våga tro på andra utan några om eller men.
Du behöver inte vara blåögd eller känna dig dum.
Det är viktigt att man kan släppa greppet som saker och ting.
Hur ska vi annars kunna leva med varandra utan konstant kontrollbehov.

Hedersrelaterat våld

Jag kan egentligen inte riktigt förstå varför hedersrelaterat våld blivit så förknippat
med människor av utländsk härkomst här i Sverige.
Är det inte ett väldigt missriktat ord.
Hedersrelaterat våld för mig är något som jag lärt mig leva med att det har funnits
här i många hundra år.
Jag är nog en av dom allra största motståndarna till våld i allmänhet och våld i hemmet
i synnerhet.
Ens hem ska ju vara ens borg är det ju tänkt.
Stället som man kan dra sig tillbaka till och kan få uppleva känslan av trygghet om
så bara för en liten stund.
Nej det där med hedersrelaterat våld det är verkligen någonting som äcklar mig.
Det visar på hur ynkliga människor kan vara till och med emot människor innanför
samma väggar, tillhörande samma familj.
Det sker så mycket tragedier dagligen inte bara i detta lilla Sverige utan runt om i
världen just i detta nu och inget kan jag göra åt det, eller kan jag!
Ryck loss ordet hedersrelaterat från det lilla fack som pressen har satt det i och ta
in det i vår egen vardag och se vart det hamnar.
Jag blir bara förbannad när partier försöker skrämma fram röster inför det kommande
valet som hägrar genom att lyfta fram våldtäkter som ett argument till att visa ut
människor från detta land.
Att man pekar på en statistik som visar att antalet anmälda våldtäkter har stigit med
si och så många procent dom sista åren.
Ingen säger någonting om att det faktiskt är så att många av dessa anmälda våldtäkter
kommer till ytan bara för att allt fler vågar anmäla eftersom skuldfrågan på vems
fel det är att våldtäkten sker håller på att flyttas till utövaren, inte den utsatta.
Vi måste få till stånd mycket starkare straff rent generellt oavsett vem förövaren är.
Det spelar ingen roll om det är en svart kille från Afrika, en vanlig Svensson som
råkat dricka lite för mycket på krogen, en högutbildad akademiker som utnyttjar sin
position eller varför inte mannen hemma i hemmet en fredagskväll.
Vi väljer gärna att sopa vissa saker under mattan, gärna sånt som kanske är alldeles
för nära vår egen vardag och hellre kommer med ursäkter när något eventuellt uppdagas.
Vi väljer gärna då att lägga fokus på just dessa utlänningar som kommit hit och som
vi då gärna hävdar bara våldtar och förstör.
Jag säger inte att dom personerna inte finns för det gör dm, alldeles för många av dom.
Men dom där som har funnits innanför våra väggar i detta avlånga land det senaste
2-3-4 hundra åren och som utnyttjar sina positioner på sina fruar, sina pigor, sina barn
eller fosterbarn på olika sätt och vis dom pratas det väldigt lite om.
Det är nästan som att dom skyddas, men för vem och varför.
Kommer man hit som flykting och söker en fristad i detta land så ska man vara välkommen
men samtidigt medveten om att man måste anpassa sig.
Men till vad!
Att äta surströmming eller palt.
Att lyssna på dansbandsmusik på logen på lördagar.
Att sitta och klaga på att det var bättre förr.
Enligt min mening så ska man anpassa sig till det samhälle man väljer att komma till
inte att samhället ska anpassa sig efter mig.
Men att man samtidigt är en fri individ som lever i sitt eget liv.
Vi har verkligen alldeles för mesiga lagar i detta land det kan jag verkligen tycka och
begår man ett brott så ska man straffas därefter oavsett hudfärg eller position i samhället
men så länge man genom små eller stora hål i våra bedömningar när brott och straff ska
utmätas så kommer vi inte komma dit, den grå zonen är alldeles för stor.
Civilkurage är därför något som jag kraftigt propagerar för.
Om jag ser något som är uppenbart fel så gör jag något, jag vänder inte huvudet därifrån.
Jag har ett eget omdöme att gå efter och jag vågar stå för vad jag tycker.
Jag gömmer mig inte bakom någon patetisk religion eller sjukt parti bara för att
tillfredsställa andra.
Jag kan faktiskt och kommer alltid att tycka att vi är födda med fria val, det vill säga,
det är ingen annan som gör dina val åt dig så skyll inte på någon annan.