Alla förhållanden innehåller kompromisser

När vi pratar om förhållanden så är garanterat det första dom allra flesta
tänker på ett parförhållande men riktigt så enkelt är det ju inte.
Tänker man efter en smula så är förhållanden en omedelbar del av allas
vår vardag.
Det finns oftast inte några i förväg givna svar, inga självklara utgångar
när det kommer till situationer där flera personer är inblandade men likväl
så görs det så förbannat många antaganden.
Man väljer att dra en slutledning utifrån vad man själv tycker, både på
förhand men även av det man själv ser, känner och tycker.
Om vi då till och börja med tar just det vanligaste förhållandet, det vill säga
det emellan två personer som lever ihop.
Där har vi en process som är fylld med kompromisser eftersom man ofta känner
varandra väldigt väl och därför valt att sätta en acceptansnivå som ligger
lite utanför andra ramar.
Förhoppningsvis så finns det ett spelrum i hur man agerar emot varandra,
en flexibilitet som gör att den ena inte kväver den andra genom ett alltför
stort revirtänkande eller för höga krav på både så kallad egen tid och
självförverkligande.
Man har liksom ingått någon form av tyst eller offentligt avtal som finns
där som en grundmall.
Många förhållanden dör just på grund av att någon i ett förhållande går
igenom små micro-reinkarnationer där man inte längre klarar av att
kompromissa med det som tidigare varit självklart och hur naturligt som helst.
Kanske har man fått någon extern influens som påverkat ens omdöme,
någon kan ha sagt något som fått en att stanna till och tänka om.
Kanske har man mognat som människa och helt enkelt skaffat sig mer
kött på benen i form av erfarenheter man tillskansat sig.
Relationer som fortsätter att utvecklas och bli ännu starkare är dom
som ständigt har en levande kommunikation där man delger varandra
sina tankar istället för att stänga dom inne och kanske i bästa fall
ventilera dom till någon vän.
Nu är ju dessa förhållanden långt ifrån dom enda av vikt i våra liv.
Nästa minst lika viktiga förhållande som vi lever med är våra förhållanden
vi har med våra föräldrar och om så är fallet, med våra barn.
Det handlar ju alltid om att vi ska ha en förmåga att ge ifrån oss själva
och viljan av att ta emot det vi får.
Det måste finns ett flöde som aldrig får sina helt.
Det kommer absolut perioder i allas liv där flödet begränsas av olika anledningar
men eftersom det sedan tidigare finns ett band där så finns samtidigt
möjligheterna att bibehålla en kontakt om man verkligen vill.
Det viktigaste är att ständigt visa att dörrar inte är stängda och att viljan
ständigt finns där för en fortsatt relation av värde.
Vi ska finnas där för varandra i den rollen vi satt oss eller blivit satta
utan att för den skull slå knut på oss själva.
Vi duger faktiskt precis som vi är där och så länge vi tror på det så gör det också det.
Relationen till våra vänner och inte minst arbetskollegor är av en annan natur.
Där kommer vi in på lite andra spår i form av revirtänkande.
För helt plötsligt så blir många måna om att få bekräftelser till både höger och vänster.
Vi kan känna oss undanskuffade och försmådda när någon annan får den
uppmärksamheten som man själv eftersträvat.
Men återigen handlar det om vår vilja till kompromisser.
Vi väljer vad vi vill prioritera och vad vi vill lägga lite åt sidan.
Att ständigt gnälla över att andra blivit förfördelade gör ingen lyckligare, tvärtom.
Jag ser istället ett värde i att vara lyhörd och öppen för just kompromisser utan
att på något sätt själv ständigt komma till korta.
Det där med att istället för att känna missunnsamhet och avundsjuka välja att
känna glädje över andras framgång ligger mig närmare mitt hjärta.
Jag är speciell och jag har ett oerhört stort värde men det har faktiskt
människorna runt mig också.
Alla förhållanden har kompromisser och jag skulle kunna gå ner i hur små
bitar som helst inom respektive område men det tänker jag inte.
Min avsikt idag är att väcka dina tankar om hur du ser på ditt liv och vilka
kompromisser du är medveten om att du gör och vilka skulle kunna vara
villig att göra.
Vi väljer extremt ofta att göra det som ligger oss närmast men hur vore det
om du klev utanför din bekvämlighetszon, hur läskig är den tanken för dig.
Vad skulle du kunna vara villig att göra för att öppna för fler ärliga kompromisser,
inga baksluga sådana utan ärliga, helt ärliga.
Fundera på det för jag tror att det verkligen kan öppna upp dig som människa.
Jag tror att det gör dig till en större medmänniska än motmänniska.
Ja jag vet att det sistnämnda inte är något ord men jag tror att du förstår vad jag
menar om du verkligen vill förstå förstås.