Jag tänker aldrig försöka glömma

Det finns många saker i ens liv, det finns många saker i mitt liv
som jag aldrig kommer att ens försöka glömma.
Och i dom allra flesta fallen i mitt liv så handlar det om människor.
Jag skulle göra mig själv en otjänst om jag gjorde det för hur det en kommer sig
så har jag på något sätt blivit påverkad av dessa individer på något sätt.
Precis som allt annat man kommer i kontakt med i livet så reagerar vi på något
sätt när vi tar oss an det, vare sig det är upplevelser, händelser, människor eller
kanske något annat.
Saker tunnas ut i minnet med tiden det måste jag tyvärr medge i mitt eget fall
och bilderna som en gång var knivskarpa blir till slut lika tråkiga att beskåda
som gamla bilder av kyrkor och andra byggnader man någon gång passerat
och tyckt varit värda att stanna till vid.
På samma sätt är det med människor som vi möter genom livet.
Det är verkligen inte många ansikten från mina gamla klasser i skolan som
jag skulle kunna förklara hur dom ser ut.
Då talar vi ändå om personer som man var verkligt nära under ett antal år
i början av livet.
Inte heller kommer jag ihåg hur prästen såg ut den gången jag gifte mig eller
då mina barn döptes.
Jag kommer inte ihåg alla som jag har jobbat med genom åren, förmodligen
kommer jag inte ihåg mer är 50-60 % av dom med namn om jag fick se bilder
på dom liggande framför mig och utan bilderna skulle jag säkert tappa ytterligare
antal procent.
Men vad gör väl det!
För någonstans i arkivet så tror jag ändå att jag lagrar det allra viktigaste.
Dom allra viktigaste som har funnits där och som förhoppningsvis finns där fortfarande.
Jag får ingen panik över att jag inte kommer ihåg det jag inte kommer ihåg
utan tänker istället att det jag har glömt, det har jag glömt av en orsak och den
orsaken är att det saknar tillräckligt stor betydelse för mig.
Jag vill absolut inget illa med det men mitt undermedvetna har helt enkelt sållat
bort det som jag uppenbarligen tycker är av mindre betydelse för att ge plats åt
sånt som i dagsläget är desto viktigare.
Nu ska du inte gå och undra om jag har glömt just dig eller någon annan som jag
borde komma ihåg.
Om du gör det, ja då får du helt enkelt fråga dig själv vad du tror.
Är det för att jag inte hört av mig eller för att du bara tror att du var oviktig.
Det förstnämnda kan det absolut vara eftersom jag tillhör kategorin som lever
väldigt mycket i nuet.
Jag får mina skov då jag verkligen känner en enorm saknad efter vissa personer
som jag inte längre har någon omedelbar närhet till eller som jag kanske till och
med förlorat för gott och när jag får dom så gör det ont på riktigt i mig.
Jag är ju inte någon introvert person som tycker om att fjärma mig från andra, tvärtom.
Jag älskar människor, möten med människor, att umgås med människor.
Men jag gör det i doser som jag orkar hantera.
Får jag en överdos så blir effekten den motsatta och helt plötsligt så kan det tyckas
som att jag gömmer mig i mitt eget skal igen och lite så är det.
Jag måste helt enkelt få tid att bearbeta mina möten, analysera dom på mitt eget
lilla vis och se vad jag kommer fram till.
Jag tycker helt enkelt om att backa ur situationer och se på dessa med mina egna
fasettögon.
Genom att göra det så får jag en klarare bild av det jag just sett och kan själv komma
till någon form av slutsats.
Nu är det inte så att jag alltid beter mig på det sättet men jag har alltid först och främst
varit en lyssnare som gärna tar del av vad andra har att säga för att sen kanske
eventuellt komma med en åsikt eller en tanke runt det hela.
Jag försöker aldrig att glömma det som är värt att komma ihåg och något jag
alltid vill bära med mig är mina olika minnen av personer som betytt och betyder
så oerhört mycket i mitt liv, utan alla er vore jag verkligen en spillra blott.
Att dela med mig av mina tankar är mitt sätt att verka för vad jag ser en bättre framtid
för den det berör, inte bara mig själv.
Jag kommer alltid vara den personen som bryr mig ett steg till om det som händer
även om jag tycker att det är pissjobbigt.
Men jag kommer alltid att vara det på mitt sätt, inte på något sätt som någon annan
tycker att jag ska vara för det kan aldrig någon annan säga.
Jag lever i mitt eget liv, tar mina egna både goda och dåliga beslut men jag kommer
alltid att stå för dom oavsett utgången.
Jag tänker aldrig medvetet glömma, det ligger inte i min natur.
Jag tänker aldrig medvetet gömma mig bakom en fabricerad glömska för det är
bara den fegaste av handlingar.
Det är mänskligt att fela och förmodligen så gör jag något litet fel precis varenda dag
i mitt liv precis som du.
Skillnaden kan dock vara att jag vågar stå för mina fel, stå för mina tillkortakommanden,
stå för den jag är idag och den jag var igår.
Vem är du och vad vågar du erkänna för dig själv och andra.
Känn dig inte som att du står med byxorna nere bara för att du kanske är den där som
har glömt en sak som kanske till och med var viktig.
Våga stå för även det så är jag övertygad om att du mår bättre av det och att du i slutändan
faktiskt kommer betydligt lindrigare undan.