Det är en sak att glömma nycklar hemma, att missa stänga av
plattan innan du går eller att man hade ett möte att passa.
Det ser jag som väldigt enkla saker, saker som man ändå lätt
kan hantera och utan vidare acceptera i sitt inre.
Nej vad jag stannar till vid lite extra eller snarare väldigt
mycket extra eftersom det är något som verkligen berör mig
är min kontakt med min kära mamma.
Som alla barn så går man igenom olika faser i sitt liv i vad
det gäller sin kontakt med sina föräldrar, så ock jag.
Och om man nu bara tittar till just mig själv vilket är det enda
jag på riktigt kan utgå ifrån men nu med lite perspektiv
så ser jag så oerhört mycket som gjort mig till den person
som jag är idag.
Hur jag på många sätt känt mig hämmad och fått arbeta upp
någon form av självförtroende men också vilka enorma
styrkor i form av mina egenskaper som genom åren vuxit fram.
För allt var inte negativt av det negativa som man kan titta på.
Vissa av dom sidorna har ju format mig till en helt unik varelse
och det är den jag är idag.
Och det är inte utan att jag på så många sätt faktiskt kan sträcka
på mig lite extra just i mitt eget erkännande av mig själv där jag
ser delar från mina föräldrar som jag är så oerhört stolt över.
För jag är trots att jag tycker att det är jobbigt oerhört stolt över
att jag visar känslor även om jag inte kan reglera dom.
Jag är fruktansvärt stolt över att jag fått se hur viktigt det är att
med lite hjälp så kan man göra fantastiskt mycket och att just
hjälpa andra på mitt eget sätt är något som ligger mig varmt om hjärtat.
Att jag ser egoism som en liten äcklig amöba som inte gagnar något
som helst syfte mer än tillfällig vinning.
Det finns som sagt så otroligt mycket som jag tagit med mig från min
barndom som på så många sätt faktiskt var helt underbar.
Inte den delen där man var ett mobboffer som ständigt blev retad
på grund av olika anledningar.
Nej den var underbar för jag hade två föräldrar som verkligen gjorde
precis allt och lite till, inte bara för sina barn utan även för sina
vänner och bekanta.
Jag hade två föräldrar med hjärtan så stora att det kändes som om
dom nästan skulle kunna räcka till för hela världens bekymmer ibland.
Därför gör det så fruktansvärt ont i mig när jag inte längre har min
pappa vid liv och där jag har en mamma som inte längre känner igen
mig som sin son.
Men jag har kvar mina minnen av allt dom har gett mig.
Jag har kvar kärleken som dom fyllt mig med så att jag i min tur sen
ska kunna sprida den vidare.
Jag bär på ett arv från mina föräldrar och till viss del har jag låtit just
det gå vidare först och främst till mina döttrar och jag kan bara säga
att mitt hjärta dunkar sjukt starkt för hur lycklig jag är över att se vilka
fantastiska individer dom i sin tur vuxit till och med en vetskap om
att dom dessutom långt ifrån slutat att växa som människor.
Det gör ont att se mamma glömma bit för bit av det liv hon haft men
jag tar ändå med mig allt hon och pappa givit mig genom åren.
För deras minne finns även inom mig på så många sätt.
Jag kan inte göra någonting åt den biten mer än att acceptera att det
bara är precis så.
Jag får inte bygga upp en frustatration av hjälplöshet för det gagnar ingen.
Jag kan inte gå och leva i gamla minnen.
Men jag kan vårda dom och göra mitt eget bästa för att ta dom med mig
ytterligare en bit i mitt liv och kanske till och med se om dom kan göra
någon nytta för någon annan.
Att älta någonting gör ingen gladare, men att just dela med sig visar
att man vill berätta, att man vill ge en del av sig själv.
Jag älskar att lyssna till andra precis som mina föräldrar gjorde och
det är en egenskap jag bär med mig av stolthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar