Ingen kan förstå hur någon annan känner

Vi hamnar alla i situationer där vi ställs inför olika former som kräver
att vi visar någon form av medmänsklighet.
En tyvärr väldigt vanlig sådan som man inte kan undvika helt och fullt
hur gärna man än vill är när någon nära och kär blir sjuk eller går bort.
Vi kan inte begära att någon annan ska förstå hur du ska känna, tycka
eller tänka i en sån situation när alla situationer trots att dom är snarlika
samtidigt är helt olika.
För det är just det dom är, helt unika, helt olika men ändå jämförbara.
Att förstå hur någon annan känner är helt enkelt att begära det omöjliga.
Inte ens jag själv vet hur jag kommer att känna, hur jag kommer att
uppleva, vad jag kommer att tänka från situation till situation.
Visst, jag kommer med tiden skaffa mig mer och mer erfarenhet för
att hantera liknande situationer men likväl så är det varje gång en ny
som jag ställs inför.
Med denna insikt som grund vill jag ändå på intet sätt förringa vikten
av att vi försöker förstå varandra och samtidigt ger oss utrymme till
att acceptera det vi inte riktigt förstår.
Vi ska inte låtsas gå omkring och vara hobby-psykologer bara för att
vi ska ha rätt eller för att vi tycker att vi minsann har det eftersom vi
vet vad det handlar om.
Backa ett steg i din egen lilla version av vad som är rätt och vad som
är fel, för det du ser kanske inte andra ser och vice versa.
Det är viktigt att vi finns där för varandra, det kan inte sägas mycket nog.
Det är viktigt att vi inte lämnar varandra oskyddade bara för vi inte
vill försöka förstå på riktigt.
Tänk på att det är inte du som har det svårast, du som lider mest inombords.
Det är inte du som bär på den omedelbara ångesten och kanske för närvarande
konstant kämpar emot med gråten i halsen.
Det är din vän, din kollega, din nära eller kära.
Du kan vara ett fantastiskt stöd även om du inte förstår till hundra procent.
Du kan vara den där som gör att den personen orkar att ta sig igenom
processen, tunneln som ter sig mörkare än någonsin.
Det kan till och med vara du som är den där lilla detaljen som är det där
som blir till ett frö för att sen sjunka ner i jorden och förse sig med
den näring det behöver för att åter kunna växa och kanske till och med blomma
någon gång i framtiden.
Vad jag vill säga är att det viktigaste är inte alltid att vi förstår, det är att vi försöker.