Det fanns en tid jag trodde att jag skulle dö ensam

Jag är egentligen en ganska okomplicerad själ men det finns ändå
ganska mycket där under huven.
Nu tänker jag dra tillbaka min klocka ett antal år, jag tänker inte säga
hur många mer än att det just är ett antal.
Det skulle till och med vara från flera perioder i mitt liv men det tänker
jag inte heller gå in på.
Jag är en grubblare, inte någon som tar lätt på saker och ting.
Jag blir helt enkelt berörd av sånt som jag kommer i kontakt med,
hur mycket beror på när, var och hur.
Det kan vara små saker, säkert fjuttiga för vissa men det bryr jag mig
inte om för det ska jag inte göra.
Nej, jag gör det eftersom det är mig jag pratar om nu, mig och ingen annan.
Det fanns verkligen en tid då jag trodde att jag skulle dö ensam.
Jag hittade tusen och en olika orsaker till varför det skulle bli just så.
Chansen kändes så stor att jag skulle hamna i den där sitsen där jag
bara var en bortglömd anonym själ, en som inte syntes, en som aldrig märktes,
en som fanns men ändå inte.
Det har liksom alltid varit en bit hos mig, den där att jag inte haft något
direkt behov av att ta plats som samtidigt stängt mig ute.
Inte av andra men av mig själv.
Jag fantiserade om att träffa den rätta, om att själv få framgång inom
något område, om att vara den där som alla eller åtminstone många såg
upp till på något sätt.
Men det fanns delar inom mig som sa varför, varför skulle jag kunna få det.
Det fanns så stora tvivel inom mig, så många tankar som tyngde ner mig
och försökte visa vilken misslyckad person jag var.
Jag kände helt enkelt att jag inte räckte till som den person jag var.
Jag var för liten för min egen värld.
Och det enda som gjorde mig ett eller två nummer för litet var jag själv.
För idag när jag kan göra en liten återblick på det liv som jag hittills levt
så kan jag summera det med en överväldigande majoritet till förmån
för hur väl jag kommer överens med mig själv.
Jag ser på mig själv med ett helt annat självförtroende och dom delar som
jag ser som lite sämre hos mig accepterar jag precis som andra i min
omgivning gör.
Jag inser sakta men säkert att under min egen huv så finns det förbannat
mycket som är bra och jag gläds åt känslan som finns där när jag känner
att andra ser detsamma.
Jag trodde verkligen under perioder att jag skulle dö ensam.
Idag vet jag att det aldrig kommer att ske.
Det kommer inte det för jag vet hur många som finns där även för mig.
Jag lever i mitt liv och gråter mig fram, skrattar mig fram och framför
allt, jag bryr mig om det och dom som finns här.
Allt det tillsammans har format mitt liv och min personlighet.
Jag lever och är lycklig, jag lever och jag finns.
Ensam, det är något jag aldrig kommer att bli, det vet jag i mitt hjärta.