Jag ser min mamma försvinna mer och mer

Jag måste säga att jag älskar att hälsa på hos min mamma på hennes boende.
Men jag gör det delvis med en sorg i mitt hjärta varje gång.
För det är inte lätt att se mamma försvinna bit för bit.
Varje gång som jag kommer dit så har en liten uns av hennes personlighet tagit farväl.
En liten bit som aldrig kommer att komma tillbaka igen.
Det är en grym sjukdom hon bär på eller jag skulle snarare vilja kalla det för en process.
Det som händer i henne är att det medvetandet som vi använder i vårt spel med varandra försvinner, promille för promille, procent för procent.
Säkert är det mätbart för dom som faktiskt jobbar med dessa bitar och kanske skulle mamma kunna betraktas som ett intressant forskningsobjekt för någon.
Men nu är inte mamma det, hon är bara min mamma, min mamma som inte längre är den mamma som hon var under hela min uppväxt.
Stundtals så sitter hon där som ett kolli och bara tittar rakt ut i luften men ibland så glimtar det till och man får en kontakt med henne som faktiskt ger respons.
Jag kan se hur vissa saker man säger får ett fäste som visar någon form av känsloyttring hos henne.
Mamma försvinner verkligen mer och mer och ibland ser jag att hon ser med frågande ögon på mig med en undran om vem jag är.
Det gör ont i mig men jag, bara jag kan döva den smärtan genom att acceptera att fallet är just så.
Min vetskap om att mamma aldrig kommer bli bättre brottas dagligen med min önskan om att läget vore helt annorlunda.
Jag trodde verkligen inte att jag själv skulle hamna i en position i livet där jag nu får mata min mamma när jag är där och hon ska till att äta.
Jag kunde för mitt liv inte fantisera om hon skulle sitta där med så dålig syn att hon knappt ser maten hon har framför sig, än mindre förstår när hon spiller det hon tar till sig.
Hon försöker verkligen emellanåt att göra det hon alltid har gjort, men hur lätt är det när kroppen inte längre lyder.
När kopplingen emellan hjärnan och motoriken i armar, händer och fingrar inte längre spelar som det en gång gjort.
Det är verkligen som att se den allra sista biten i cirkeln ritas dit, livets så kallade cirkel.
Den har sin början och den har sitt slut och dom liknar just i detta fall väldigt mycket varandra.
Behovet av hjälp för att lösa dom enklaste saker finns där konstant igen och det är något man får, det är något jag får acceptera.
Pappa hade ett slut på sitt liv som på intet sätt var likt mammas, men det är ju så det är med allt i livet
Vi lever olika liv under liknande men ändå lite olika på något eller många sätt.
Jag ser min mamma försvinna mer och mer men i mig så finns det så många fina minnen.
Minnen som har präglat mig och mitt liv och gjort mig till den jag är idag.
Så mamma, fastän jag ser dig försvinna så kommer du alltid att bestå, bestå i mitt hjärta.

Var vän med andra men älska dig själv

I min vardag så har jag en viss strävan efter att vara vän med min omgivning.
Jag menar då inte en vän som jag delar precis allt med men tillräckligt mycket
att jag ska känna en närhet istället för en direkt utanförskap.
Nu är det inte så att det går att genomföra i alla sammanhang utan där kommer mitt fria val in.
Det är jag själv som väljer mina vänner likaväl som det är mina vänner som väljer mig.
För att överhuvudtaget komma dit så måste jag både vara villig att ge och att ta.
Jag måste visa en förståelse för vad andra vill och i samma veva känna att det åtminstone inte känns fel för min egen del.
Jag tycker om att vara vän med andra, det underlättar liksom mitt liv, blir mindre energikrävande friktion och jag får i sluttampen mer tillbaka att förvalta.
Grunden till att kunna vara vän för min egen del är vad jag själv tycker om mig själv.
Om jag ständigt skulle gå och grunna på saker och ting hos mig själv så skulle jag inte kunna ge det jag vill av mig själv, av mitt inre.
Jag vill ju inte bjuda på skämt gods.
Jag vill ju inte ge något jag inte vill ha själv.
Jag vill ju inte ge något bara för att bli av med det.
Nej, jag vill ge något för att jag tycker att det är väl värt att ge.
Så min grund den ligger där som ett gjutet fundament.
Min grund är solid och den består av min kärlek till mig själv.
Den består av den respekt jag känner för mig själv och mitt agerande.
Jag känner en tillit till mig själv i det jag gör och det gör att jag känner mig trovärdig.
Jag kan faktiskt gå så långt att jag till och med kan säga att jag älskar mig själv.
Ja, i varje fall allt som oftast.
För visst kommer det tillfällen då även jag fallerar och brister i mitt eget omdöme men jag är precis som alla andra på denna planet, jag är inte mer än människa.
Kanske är det just min kärlek till mig själv som gör mig så öppen till andra i min omgivning.
Det är ju inte så att jag springer efter andra i min vilja att söka vänner men min dörr den finns alltid där på glänt och jag har ingen taggtråd ovanför mitt staket som omger mig och mitt ego.
Istället så finns det många lösa plankor man kan lyfta på och titta in om man så önskar.
Många säger att man dömer andra efter sitt eget inre, sina egna tankar om sig själv och det kan nog vara mycket sanning i det.
Det är lite just därför som jag försöker att hålla mig på den positiva sidan och se andra med ljusa istället för mörka, inskränkta ögon.
Försök att hitta en väg där du tycker om dig själv, kanske till och med så mycket att du älskar dig själv för den du är.
Hittar du den så tror i varje fall jag att du kan ge så otroligt mycket mer, att du kan ta emot så mycket mer än om du under motsatta omständigheter sätter upp murar och hatar det du har.
Gör ditt liv värt att leva och se det positiva i att just du finns.
Du har ett liv, ta till vara på det, det är faktiskt ditt ansvar, ingen annans.

Vanlig avundsjuka förtär

Det finns något beklämmande med avundsjuka människor.
Dom vill liksom inte riktigt unna andra det där lilla extra.
Det finns alltid något som inte är hundra procent bra med att just dessa personer lyckas.
Det är helt enkelt så mycket bättre när dom är lite eländiga.
När det finns små skavanker.
Har den där lyckosamma personen gjort sig illa eller förlorat något, ja då kan man minsann med ett glatt men snett leende konstatera att det minsann var vad vederbörande förtjänade.
Då undrar jag, baserat på vad.
Är det grundat på att den här missunnsamma personens egna dåliga erfarenheter, dennes dåliga självförtroende eller bara på dennes egna jävla oföretagsamhet.
Det finns många olika grunder till avundsjuka och jag kräks mer eller mindre på dom allra flesta.
För varför i helvete ska jag gå och önska något illa till någon som faktiskt lyckas med något.
Och hur sjuk i huvudet är jag när jag glatt kan narra någon om och om igen för att den personen gjort bort sig.
Jag kan gott förstå att man kan småle lite i mjugg när någon som ständigt är på andra så fort dom misslyckats eller åtminstone lyckats mindre bra.
Känslan av att förr eller senare så får man tillbaka skiten man slänger på andra på ett eller annat sätt.
Men det kallar jag inte avundsjuka, det kallar jag bara rättvisa.
Om du nu är för slö eller kanske inte helt enkelt har förutsättningarna för att det ska kunna bli så bra som andra kan göra det så ska du väl inte gå där och försöka kasta grus i maskineriet bara för att du känner dig så erbarmligt underlägsen.
Svälj förtreten istället och acceptera situationen som sådan.
Det är inte fel att andra kan göra saker på ett annorlunda sätt än du och dessutom med ett i slutändan betydligt bättre resultat.
Försök se något positivt i det hela och dra nytta av den nya situationen även om du själv inte lagt grunden till den.
Det är nämligen inte fel att uppskatta det andra gör trots att du kanske inte älskar vederbörande.
Den här helt vanliga avundsjukan som du kan gå och dra på förtär bara.
Den gör att du inte mår bra eftersom du stannar upp vid dina egna negativa tankar.
Lyft dig själv i kragen istället och gå vidare utan några syrliga kommentarer, några menande blickar eller med ett kroppsspråk som bara skriker ut ditt allmänna missnöje över situationen.
Genom ditt beteende så odlar du bara skit och skit vill vi ju inte spara, det vill vi spola bort så vi slipper se det något mer.
Lämna det helt enkelt bakom dig och gå vidare.
Dra inte upp det igen så fort du snuddar vid en liknande situation utan se varje ögonblick som nytt och ge både dig själv och andra chansen att faktiskt lyckas med något.
Kanske är det för mycket begärt att du ständigt ska glädjas åt andras lycka.
Men gå inte så snett så att du ständigt njuter av andras misslyckande.
Du kan om du vill, frågan är som vanligt, vad vill du.

Alla har vi våra hjältar

Jag har svårt att tänka mig att se i varje fall någon i min bekantskapskrets som inte har en hjälte eller flera i sin omnejd.
Hjältar kommer och går, vissa kanske består.
Många gånger så tror jag inte ens att du själv tänker på hur stor roll din eller dina hjältar spelar eller spelat för dig i ditt liv.
Jag skulle till och med bli förvånad om det var så att du inte var hjälte för någon, för det troliga är att precis så är det.
En av dom allra vanligaste hjältarna i våra liv, med all rätt, är våra föräldrar.
Tänk efter vad dom gör, vad dom har gjort för dig i ditt liv.
Se det med lite perspektiv, begrunda och ge dom den plats som dom förtjänar.
Kanske är dina föräldrar väldigt standardiserade eller kanske dom är riktiga superhjältar.
Kanske har dom försökt alldeles för mycket genom åren bara för att dom vill känna sig behövda.
Eller kanske dom har låtit dig flyga ut ur boet precis när du var redo.
Föräldrar är verkligen våra vardagshjältar i mångt och mycket, inte minst i mitt eget fall.
När jag ser tillbaka på tiden som passerat i mitt liv och skärskådar vad som egentligen hände så kan jag bara med förundran se hur galet mycket dom gjorde med dom små medlen som dom besatt.
Det där med att koka soppa på en spik är verkligen en metafor som skulle kunna passa in i otroligt många sammanhang där dom själva var centrumgestalterna trots att dom aldrig sökte rampljuset.
Jag har en enorm, inte överdriven, men enorm respekt för allt vad mina föräldrar gav mig under min uppväxt, ja faktiskt ända tills då min pappa gick bort.
Ordet hjälte räcker liksom inte riktigt till men det blir det ordet som jag förmedlar idag.
För en hjälte är inte bara någon som hoppar i vattnet och drar upp någon som håller på att drunkna.
En hjälte är den där personen som gång på gång osjälviskt gör saker för andra utan att stanna till och sen kräva in någon form av betalning.
Den personen gör det hela för att den verkligen vill, inte för att den måste.
Det kommer inifrån hjärtat, ifrån själen och handlingen sker intuitivt inte enligt någon plan.
Det finns en godhet i hjältar som jag verkligen älskar för viljan hos dessa är så gigantiskt stor, viljan att försöka om och om igen om det så behövs.
Det finns så många olika hjältar i mitt liv och jag är otroligt stolt över att jag ser dom alla.
Det är personer som jag av respekt aldrig någonsin kommer att ta för givet.
Jag kommer aldrig att kräva medvetet eller undermedvetet att någon av dom ska lösa mina problem som jag har skapat bara för att dom finns där.
Nej, våra hjältar ska man behandla med respekt, inte som en slit och släng pryl som bara för att den finns där så ska den utnyttjas.
En hjälte ska bara behöva träda in när det verkligen behövs, när inget annat kan lösa situationen.
Visst händer det att jag ibland känner mig som en hjälte och jag måste erkänna att då växer jag nog flera decimeter, men det är samtidigt inget jag strävar efter.
Men det är det här med att kliva in i situationer och faktiskt kunna göra skillnad.
Det är en fantastisk upplevelse som jag önskar att alla fick uppleva.
Jag behöver sen inte visa upp mitt dåd likt en jägare med sitt byte, det är verkligen inte det viktiga.
Känslan inom mig som väcks, det är den som ger mig tillfredsställelse, att se någon må bra efter att jag bidragit med något, det är den som ger mig min energi, min kraft.
Försök att göra något riktigt osjälviskt idag och se vad det leder till.
Se om du kan vara den där lilla hjälten, den som bidrar med någonting.
Det behöver inte kosta dig ett öre, inte ens en ansträngning.
Det enda som behövs är att du är dig själv och ingen annan.
Det enda som behövs är att du finns där, att du inte backar undan.

Stressade människor gör ofta felval

Jag tror faktiskt att du på många sätt kommer att hålla med mig idag även om det kanske inte är detaljer som du själv går och grunnar på från dag till dag.
Men visst är det så att man har en tendens att faktiskt ta fel beslut när man känner sig lite stressad.
Den där faktorn som triggar igång dig när du kanske inte har tiden eller möjligheten att lägga ner lite extra energi i en sak som sen leder till att beslutet du tar sker på alldeles för tunna grunder.
Du har helt enkelt utgått ifrån en sak men sen inte stannat upp och rannsakat den utan bara låtit det där icke genomtänkta beslutet bli det som sen ligger till underlag för vad som landar där framme.
Tidsfaktor kan vara en sådan och faktiskt på minst två helt olika sätt.
Det vanligaste som vi ser som en stressfaktor är när tiden blir för knapp men faktum är att den raka motsatsen, dvs att du har alldeles för lång tid på dig i sin tur leder till att du helt plötsligt ser tusen olika hinder istället för en eller tusen möjligheter.
Du har liksom målat in dig själv i det där berömda hörnet.
Stress är en vanlig faktor som vi gärna pekar på när vi försöker förklara bort det dåliga beslutet som vi står där med upp till knävecken.
Men varför måste vi så ofta hitta någonting att skylla på.
Jag kan lova att vid dom allra flesta tillfällen så handlar det bara om att du vill ha något som skyler dina dåliga val och genom att som i detta fall skylla på stress legitimera dom.
Nu är det inte sagt att man faktiskt kommer i situationer ibland där man måste ta snabba beslut och som leder till olika konsekvenser, men dom fallen vill jag kalla för intuitiva och då handlar det mer om att kroppen agerar på en direkt order från hjärnan.
Där försöker du verkligen att lösa situationen på bästa möjliga sätt, på plats, där och just då.
Det är en annan typ av stress och jag tror faktiskt att du nu förstår skillnaden utan att jag förklarar vidare.
Men sen finns det den där typen som bygger upp stress sakta men säkert eller kanske till och med i en rasande fart, så pass att omgivningen nästan hukar sig på grund av alla stresshormoner som vederbörande utsöndrar.
Vad vill jag då med allt detta.
Jo jag skulle vilja att du skänker dina tankar och val lite mer tid, att du gör saker och ting med lite mer eftertänksamhet.
Du ska inte analysera ihjäl saker och ting, dina vänner, kollegor eller nära och kära.
Låt vissa saker helt enkelt bara ske utan att göra för stor affär av dom.
Följ inte influenser blint utan stanna till även där och titta på dessa med lite eftertänksamhet och gör sedan som ditt eget hjärta säger.
Du måste inte alltid följa andras röster bara för att dom är kända, aktade, chefer eller varför inte som det så fint heter idag, trendsättande personer.
Stanna upp och tänk själv och handla efter din egen insikt.
Det är du som ska ta dina beslut vad det än handlar om.
Skyll inte på att du känner dig stressad på grund av vad det än må vara.
Det är i så fall du själv som har satt dig i den stressen så varsågod, ta dig ur den själv också.
Stressade människor gör ofta felval.
Jag säger inte att jag alltid gör rätt val men jag står för dom jag gör och försöker korrigera det som eventuellt blivit fel istället för att ständigt hitta nya ursäkter till höger och vänster.

Genom att vara dig själv kan du hjälpa andra

Låter det kryptiskt.
Eller tycker du att det bara låter konstigt.
Avsikten är ingetdera.
Jag vill helt enkelt bara poängtera vikten av att vara den man är.
Att inte desperat försöka göra om sig till någon annan.
Att inte alltid sträva efter att uppfylla andras krav.
Att inte följa någons pekpinne.
Att inte blint lyssna till det som sägs bakom ryggen.
Du kan hjälpa andra som allra bäst när du är dig själv.
Men det är självklart under förutsättning att du faktiskt är trygg just i dig själv.
Att du inte är den där ständigt oroliga själen som vägrar inse att du faktiskt har ett värde.
Om du nu då istället väljer att vara just dig själv så skapar du en helt annan aura runt dig.
En aura som lyser stark eftersom du har en så stor tilltro till den personen du känner bäst i hela världen, nämligen just dig själv.
När du då känner dig själv och alla dina nycker så vet du också vilken roll du spelar allra bäst.
Och vilken roll du bör känna dig bekvämast i.
Det är en roll som innefattar total ärlighet, öppenhet och tilltro.
När du är i den rollen så kan du aldrig misslyckas på riktigt.
Du kan bara lyckas olika bra.
Det är självklart inte alla tillfällen som din rättframhet kommer ut på det sättet som du önskar.
Men så länge din andemening är att vara lika ärlig emot din omgivning som du är emot dig själv så kommer du också känna hur du får tillbaka en öppenhet som du annars aldrig annars skulle få möta.
När du är dig själv så behöver du inte ha någon förljugen fasad, inget påklistrat leende eller ständigt prata skit bakom ryggen om andra.
Istället så kan du ge och ta emot i den omfattning som känslor och handlingar flödar.
Andra känner sig helt enkelt trygga i din närvaro, dom vet att det är dig dom vänder sig till.
Det handlar som så ofta om att ge och ta.
Inte att ge för att sen kräva tillbaka och det gärna med ränta..
Man ska inte ständigt tro att gärningar är någon som förräntar sig, njut istället av att du kanske gjort något gott utan att för den skull gå där och banka dig för bröstet och basunera ut hur duktig du minsann varit.
Genom att vara dig själv kan du hjälpa andra.
Genom att vara dig själv så skapar du band istället för att bygga murar.
Det handlar om tillit och ärlighet.
Det handlar om att våga tro och lita på varandra, inte på ett blåögt naivt sätt men på ett sätt där vi faktiskt kan bygga en gemenskap.

Att räcka till !

Jag vet många idag som är så stressade i olika situationer, och då menar jag verkligen riktigt olika situationer.
Det kan vara allt från att känna stress över att tiden till något är alldeles för knapp i förhållande till vad du tänkt hinna med innan den är slut vilket egentligen är ganska absurt.
Någonstans så har du ju ändå gjort en planering till vad det är du vill ha gjort och hur mycket tid du har på dig.
Om du nu har gjort en felberäkning så svälj det faktumet och gå vidare med lärdomen om att du nästa gång låter tidsmarginalen bli så pass stor att du hinner med det du tänkt.
Det är inte världens undergång om din plan inte håller, det är ju bara en felberäkning.
Visst vill man hålla en sak om man lovat något till någon men en ursäkt brukar oftast accepteras om man sen inte sätter det i system.
En annan situation många hamnar i idag är att man inte känner att man räcker till för sin familj och helt enkelt inte kan tillgodose dom kraven som är ställda i det tysta.
Men är det verkligen så illa att vi bara på grund av förändrade livssituationer i familjekonstellationer går omkring och tror att vi inte räcker till för våra nära och kära.
Självklart är det inte så, det är verkligen bara en inbillning om vi själva inte sätter oss i en situation där vi låter andra saker ta allt för stor del av vår vardag så att vi helt enkelt inte hinner med vår egen hemmafront.
Men vem normalt funtad väljer bort sin familj till förmån för att förverkliga sig själv genom olika sysslor, genom att ständigt hänga med sina gamla polare eller helt enkelt är för slö för att vilja engagera sig i det man har där hemma.
Inte många vill jag hävda även om dom tyvärr finns.
Om man nu tillhör den normala, den vanliga kategorin av människor.
Den som kanske skaffar en partner, en familj eller något där på hemmaplan som betyder något.
Den räcker alltid till där hemma för ingen där kräver mer än det du ger.
Du ska inte gå omkring och tro att du inte kommer räcka till när du skaffar dig ett barn, två eller tre.
Du ger inte mindre av dig själv till någon av dom inblandade.
Kärleken som du ger, den är blind och känner sig istället fram och njuter av att få breda ut sig i en större omfattning än tidigare.
Den tänker inte att om du har ett barn så får det hundra procent, om det är två femtio, tre trettiotre.
Det är bara siffror som du hittar på i ren panik för att du går och tror att du inte räcker till.
Om du ständigt finns där för dina nära och kära så kommer du aldrig bli granskad.
Det är först när du själv börjar mäta, när du sätter ett värde på situationer  som du krånglar till allt helt i onödan.
Ingen begär, ingen får begära att du ska lösa alla problem åt dom.
Det är ditt eget liv som är det viktigaste i just ditt liv.
Om du lever i harmoni med dig själv så kan du ge så otroligt mycket mer för då sätter du inte upp några onödiga barriärer, inga onödiga hinder.
Man hör ganska ofta om personer som hinner med så fantastiskt mycket och som får så mycket gjort.
Den personen skulle kunna vara du.
Den enda motståndaren till att så blir fallet är du själv.
Skyll inte på vad någon annan gör eller vad någon annan säger.
Du lever ditt liv och på många sätt så har du samma möjligheter som alla andra.
Om du vill, om du verkligen vill.
Ja, då kan du räcka till.
Frågan är om du vill.