Saknad

Det finns så många typer av saknad.
Små saknaden och stora saknaden.
Dom små är dom som vi lätt tar oss förbi.
Vi lägger knappt märke till dom för egentligen så betyder dom inte särskilt mycket för oss.
Men så kommer det till dom stora, nästan oöverkomliga, dom som gör riktigt ont och som verkligen skapar en tomhet, i varje fall i mitt bröst.
Livet går vidare är det många som säger, borstar av sig på axeln och mer eller mindre bara vänder blad.
Men jag är inte en sån människa, jag är inte stöpt på det sättet.
Jag kan inte bara gå vidare till nästa sak och tänka att visst det var trevligt men nu finns inte det eller den mer utan att känna tomhet.
Naturligtvis pratar jag till största delen om människors betydelse i mitt liv och hur dessa människor på ett eller annat sätt berör mig.
Eftersom jag har kommit cirka halvvägs i mitt eget liv så har jag ju samtidigt passerat väldigt många individer som har påverkat mig på olika sätt.
Vissa har påverkat mig till det positiva, andra till det negativa och naturligtvis så finns det dom som inte påverkat mig överhuvudtaget.
Den sistnämna kategorin handlar om människor som helt enkelt inte berör mig på någon nivå.
Det kan vara från min uppväxt med lärare eller klasskamrater som i princip varit som osynliga i mitt liv.
Dessa har bara funnits som utfyllnad i periferin och inte fyllt min vandringssäck med några som helst intryck.
Låter det krasst så kanske det är så men vad ska jag säga, dessa personer har verkligen inte gett mig någonting alls som jag vill ta med mig, varken positivt eller negativt.
Nu är det ju inte så att denna typ av människor försvann efter min uppväxt, inte alls.
Dessa individer fortsätter att vara den där utfyllnaden även i resten av mitt liv.
Det är människor som aldrig får mig att stanna till och tänka, hemskt men så är det.
Osynliga människor finns för oss alla, vi ser dom bara inte förrän vi verkligen anstränger oss och stannar till.
Sen finns det dom där som man glömmer efter ett tag men när man får en glimt av något genast tar sig tillbaka och faktiskt inser att man tagit med sig något ifrån.
Jag kallar dom för semi-vänner eller semi-bekanta och jag menar inget illa med det.
Det handlar om personer som man på något sätt varit i lag med men som man förmodligen aldrig kommer att träffa igen.
Personer som man på något sätt fått en relation till men när den omedelbara närheten försvinner bara låter den ebba ut ungefär som vågorna efter en båt som passerar.
Till slut så ligger vattnet där lugnt och stilla igen och väntar på att något nytt ska passera.
Det är människor som på något sätt har gjort ett avtryck hos dig som du kanske inte riktigt tänker på förrän du hamnar i en sån situation där du själv blir förvånad över din egen reaktion eller ditt egna agerande.
När du sen stannar till och tänker efter så kan det vara så att du faktiskt kommer på vart det härrör sig ifrån ditt så kallade beteende.
Den sista men absolut viktigaste kategorin av människor, ja i varje fall i mitt liv, är dom som på många sätt varit med och verkligen format mig till den jag är idag.
Människor som jag på alla sätt älskar och respekterar.
Människor som jag värderar lite högre.
Människor som jag är så oändligt glad över att dom har funnits eller självklart ännu hellre fortfarande i allra högsta grad finns i mitt liv.
Denna kategori av människor är dom som skapar en enorm saknad, ett fruktansvärt stort hålrum i mitt liv när dom inte längre finns kvar.
Vi lever ju bara en viss tid i våra liv och det gäller verkligen att ta tillvara på den tiden.
Inte slösa bort den på en massa saker som vi på intet sätt vill för eftersom det faktiskt finns ett ord som styr mycket av just våra liv som heter val så är det något vi ska vara väldigt medvetna om.
Det är vi som gör våra val och dom konsekvenserna får vi själva stå till svars för, ingen annan.
Om jag skaffar mig något så är det för att jag vill ha det, inte för att det ska påverka andras liv.
Mina val är mina val och när det kommer till människor så gör vi som sagt val hela tiden.
Min saknad jag känner idag är människor jag inte längre har runt mig på olika sätt.
Människor som verkligen betytt något på riktigt för mig.
Som tur är så har jag inte tomt i det förrådet utan jag har en fantastisk mängd med individer som jag bryr mig om från topp till tå.
På något sätt så tror jag lite grann på alla dessa gamla talesätt som finns, till exempel att man får skörda det man själv sår, eller att man förr eller senare får tillbaka för det man gjort, eller varför inte, det som göms i snö kommer fram i tö.
Det finns alltid ett slut på en cirkel precis som i livet självt.
Ta vara på det du har, på dom du har, på dom du bryr dig om.
Utnyttja inte någon bara för att du själv är för lat och se inte bara dom direkta konsekvenserna utan även dom indirekta, dom som kommer lite längre fram.
Ta till vara på dina nära och kära medans dom finns där runt dig för en dag kan det vara för sent och då min kära vän kan du inte ångra dig.