Detta svenska underbara ord, lagom.
Det används så ofta i så otroligt många olika sammanhang och jag tycker att det är ett
helt fantastiskt ord som kan innefatta så otroligt mycket.
När är en sak lagom.
Jag kan förstå utlänningar som kommer hit och försöker att förstå det svenska språket.
Hur fasiken ska man definiera lagom.
Vad är lagom.
När är det lagom.
Vem säger att lagom är lagom.
Allt bygger på en känsla, en känsla av förnuft och lite eftertänksamhet.
Det är ett väldigt flexibelt ord och tillfällena som du kan använda det är så många.
Som sagt, det är ett ord som bygger på en uppfattning av något och den uppfattningen är
det du själv som sätter just där just då.
Men lika gärna så är det även vad någon annan säger att det ska vara.
Det är inte något som är exakt eller precist utan har en flexibilitet som är präglad
av hur vi ser på saker och ting i detta land.
Man kan få för mycket av det goda är ett uttryck som beskriver det på ett sätt.
Hade det varit en smula till så hade det räckt är ett annat.
Om du ätit en riktigt god middag så är nog just det den bäst beskrivande känslan av alla
som samtidigt är förknippad med ditt välmående.
För om du är lagom mätt så är du inte längre hungrig men du är heller inte så mätt att
du inte orkar röra dig eller till och med är illamående.
Du njuter av att du ätit något som fyllt sin funktion till punkt och pricka.
Lagom kan i det fallet definieras som det bästa tillståndet, i varje fall som jag ser det med mina ögon.
Ett lagom fyllt glas är ytterligare ett bra exempel på att definiera ordet lagom.
Ett lagom fyllt glas är för mig ett glas som jag eller personen i fråga kan hantera utan att
spilla och som heller inte behöver fyllas på per omgående bara för att det var för lite i det.
Lagom är ett väldigt bra ord i min lilla värld, ett ord som inte säger något specifikt men
samtidigt är väldigt beskrivande.
Jag tycker om ordet lagom för det användas till så otroligt mycket.
Det kan vara ett sätt att beskriva oss människor och hur vi beter oss emot varandra.
Vi kan nämligen använda ordet lagom i väldigt många sammanhang och det gör vi
svenskar också.
Ibland på ett väldigt slött sätt men ibland på ett väldigt eftertänksamt sådant.
Allt är beroende på hur vi ser på det hela och hur vi förhåller oss till det både som nyttjare
men även som mottagare.
Det handlar till slut om att vi alltid ska öppna upp för en dialog för att vi ska förstå varandra.
Att en person säger att en sak är lagom behöver inte betyda detsamma för någon annan.
Lagom är ett fantastiskt ord, låt oss fortsätta använda det och njuta av den enorma frihet
som det ordet innebär.
Det är ett fint ord som innebär att vi måste säga något mer än bara gömma oss bakom
det som ett luddigt, flummigt intetsägande något.
söndag 26 februari 2017
lördag 25 februari 2017
Nyfiken kan man vara på flera sätt
Man säger ju ofta att det är nyttigt, att det är bra att vara nyfiken och det kan jag i mångt
och mycket hålla med om.
Att vara nyfiken är ofta ett tecken på att man vill lära sig något, att man vill försöka att förstå
och det tycker jag är ett rent sundhetstecken.
Man ställer frågor och undrar för att man bryr sig och vill försöka se saken på någorlunda
samma sätt som den som framställer det.
Nu är det ju inte alltid så enkelt att det alltid är just på det sättet.
Tyvärr så har det dykt upp en ny, ja eller relativt ny kategori av nyfikenhet i samhället
under dom senaste åren och det är en avart som jag verkligen äcklas åt.
Alla dessa passiva människor som istället för att agera när dom ser något hända hellre
ställer sig och filmar med sina telefoner.
Jag menar, hur i helvete är man funtat när man ser någon blir slagen och väljer att göra just så.
Vad är det för fel på människor som tycker att det är ett bra tillfälle att filma någon som
blir våldtagen.
Eller hur illa ställt är det inte när man tar beslutet att vara den som tar upp telefonen istället för
att räcka handen till den som ramlat ner på tunnelbanespåret.
Man väljer att vara passivt nyfiken för att i nästa skede ha något att visa polarna eller
ännu värre, lägga upp på något media på nätet.
Alltså, vad är det för fel på dessa människor, seriöst, vad är det för fel.
Kom inte och skyll på samhället som sådant för varje individ gör sitt eget val.
Man har kommit till en punkt där det är viktigare att få så många likes som möjligt istället
för att använda sitt sunda förnuft och göra det som är vettigt.
Kan man räcka en hjälpande hand där det verkligen behövs så tycker i varje fall jag att det
är det enda självklara valet men av någon underlig anledning så verkar det inte vara det.
Istället så har väldigt stor procent av nyfikenheten övergått till ett oerhört egoistiskt beteende
där man låter sitt eget gå före allt annat.
Nyfiken kan man verkligen vara på flera sätt och jag vidhåller att det i grund och botten
trots allt är ett bra beteende.
Se bara på barn hur dom tack vare sin nyfikenhet ständigt lär sig nya saker.
Hur dom genom att tillåtas göra misstag samtidigt lär sig och når nya framgångar.
Den typen av nyfikenhet är aldrig fel att ha inneboende under resten av sitt liv.
Att genom att prova saker också förstå vad som krävs för att en sak ska kunna genomföras.
Det finns ett talesätt som jag verkligen tycker om och som jag strävar efter att ta med mig
genom hela mitt liv och det är att jag vill dö nyfiken.
För om jag lever efter det måttet så kommer jag alltid vilja att lära mig saker.
Jag kommer alltid att sträva efter att åtminstone försöka att förstå och mer kräver eller
önskar jag heller inte av någon annan.
Att man försöker förstå.
Att vara nyfiken kära du, det kan man vara på flera sätt.
Vilket sätt anammar du.
och mycket hålla med om.
Att vara nyfiken är ofta ett tecken på att man vill lära sig något, att man vill försöka att förstå
och det tycker jag är ett rent sundhetstecken.
Man ställer frågor och undrar för att man bryr sig och vill försöka se saken på någorlunda
samma sätt som den som framställer det.
Nu är det ju inte alltid så enkelt att det alltid är just på det sättet.
Tyvärr så har det dykt upp en ny, ja eller relativt ny kategori av nyfikenhet i samhället
under dom senaste åren och det är en avart som jag verkligen äcklas åt.
Alla dessa passiva människor som istället för att agera när dom ser något hända hellre
ställer sig och filmar med sina telefoner.
Jag menar, hur i helvete är man funtat när man ser någon blir slagen och väljer att göra just så.
Vad är det för fel på människor som tycker att det är ett bra tillfälle att filma någon som
blir våldtagen.
Eller hur illa ställt är det inte när man tar beslutet att vara den som tar upp telefonen istället för
att räcka handen till den som ramlat ner på tunnelbanespåret.
Man väljer att vara passivt nyfiken för att i nästa skede ha något att visa polarna eller
ännu värre, lägga upp på något media på nätet.
Alltså, vad är det för fel på dessa människor, seriöst, vad är det för fel.
Kom inte och skyll på samhället som sådant för varje individ gör sitt eget val.
Man har kommit till en punkt där det är viktigare att få så många likes som möjligt istället
för att använda sitt sunda förnuft och göra det som är vettigt.
Kan man räcka en hjälpande hand där det verkligen behövs så tycker i varje fall jag att det
är det enda självklara valet men av någon underlig anledning så verkar det inte vara det.
Istället så har väldigt stor procent av nyfikenheten övergått till ett oerhört egoistiskt beteende
där man låter sitt eget gå före allt annat.
Nyfiken kan man verkligen vara på flera sätt och jag vidhåller att det i grund och botten
trots allt är ett bra beteende.
Se bara på barn hur dom tack vare sin nyfikenhet ständigt lär sig nya saker.
Hur dom genom att tillåtas göra misstag samtidigt lär sig och når nya framgångar.
Den typen av nyfikenhet är aldrig fel att ha inneboende under resten av sitt liv.
Att genom att prova saker också förstå vad som krävs för att en sak ska kunna genomföras.
Det finns ett talesätt som jag verkligen tycker om och som jag strävar efter att ta med mig
genom hela mitt liv och det är att jag vill dö nyfiken.
För om jag lever efter det måttet så kommer jag alltid vilja att lära mig saker.
Jag kommer alltid att sträva efter att åtminstone försöka att förstå och mer kräver eller
önskar jag heller inte av någon annan.
Att man försöker förstå.
Att vara nyfiken kära du, det kan man vara på flera sätt.
Vilket sätt anammar du.
fredag 24 februari 2017
Räkna inte med att alla förstår
Ett vanligt problem idag är att vi missförstår varandra.
Vi når liksom inte hela vägen fram med våra budskap.
Det kan lika gärna vara att man har svårt att förstå att andra inte förstår det man säger.
Man kan tycka att man själv är fullständigt glasklar i det man säger, att det inte finns något
som helst utrymme för missförstånd men vet du vad, det kan det.
Många gånger så har jag pratat med vänner som är extremt dåliga lyssnare.
Dom kan vara av den disträ naturen eller lite lätt ointresserade, eller varför inte, lite för upptagna
av sig själv.
Visst kan det låta tråkigt och väldigt krasst att kanske tillhöra någon av dessa kategorier.
Nu vet jag inte om någon av mina vänner känner igen sig i detta, ja det vill säga ni som läser
mina texter men det spelar inte så stor roll.
Jag tror att ni säkert ändå har en viss igenkänningsfaktor i mina ord, antingen direkt eller indirekt.
Jag vet ett antal personer som har passerat förbi mig i mitt liv som tillhör den där falangen som
blir mer eller mindre irriterade på andra som dom kallar tröga eller ännu värre.
Men vänd på problematiken och titta på dig själv.
Betrakta inte dig själv som ofelbar utan backa gärna ett steg och se om det fanns något som
kanske gjorde att den andra personen inte kunde ta till sig det du ville ge.
Det är alldeles för vanligt att vi går och gnäller till höger och vänster om att du minsann visat eller
sagt till vederbörande om antingen det ena eller det andra.
Men har du sett på riktigt att den personen har förstått och kanske till och med gjort det du sagt.
Litar du bara på att den personen hade lika lätt att ta till sig just den informationen som du en gång
hade när du fick den till dig.
Såna saker är inte självklara, inte alls.
Just den typen av missförstånd leder ofta till irritation mellan olika parter, irritation som dessutom
kan leda till baktaleri eller andra tråkiga onödiga påhopp.
Vissa kan till och med ta med sig dessa händelser som rena rama långbänkar under alldeles för
lång tid under sina liv och lägga ner alldeles för mycket energi.
Det är ungefär som om man skulle lita på att ett litet barn förstår vad som är tillåtet att äta eller inte
från början i sina liv.
Det är saker som du genom att betrakta dom kan verifiera att dom till slut förstår.
Vägen dit kan emellertid vara väldigt lång och ditt tålamod tryter säkert mer än en gång innan det
har nått ända in i mål.
Samma sak gäller med oss vuxna även om det inte normalt kräver lika många försök innan
man får en ömsesidig förståelse.
Det är just den där omedelbara irritationen över att inte direkt nå fram som vi måste jobba med
att förminska.
Vi måste det för just nu är det nästan så att vi hellre bygger upp hinder och hellre stänger varandra
ute än öppnar upp och jobbar hårdare på att förstå.
Man kan inte räkna med att alla förstår, inte på en gång och faktiskt kanske inte alls.
Det går inte, för vi tänker faktiskt alla på lite olika sätt.
Själv strävar jag alltid efter att försöka förstå men jag måste erkänna att det händer ofta att jag
aldrig räcker hela vägen fram.
Min hjärna räcker liksom inte till när det kommer till vissa tankebanor men det gör mig inget.
Eller det gör mig i varje fall väldigt lite.
Jag känner mig inte mindre bra för det, inte mindre värd, inte mindre som människa.
Det gör bara att jag känner mig som mig själv, ingen annan.
För hur det än är så kan ingen annan få mig att kunna saker jag inte förstår.
Ingen kan få mig att acceptera saker jag föraktar.
Ingen kan räkna med att jag alltid ska förstå vad det är du menar.
Jag kommer alltid att försöka men ingen kan räkna med det, inte ens jag själv.
Sträva efter att försöka förstå vad andra tycker och tänker så tror jag att du kommer att landa
i en betydligt ödmjukare människa om du inte var det redan innan.
Vi når liksom inte hela vägen fram med våra budskap.
Det kan lika gärna vara att man har svårt att förstå att andra inte förstår det man säger.
Man kan tycka att man själv är fullständigt glasklar i det man säger, att det inte finns något
som helst utrymme för missförstånd men vet du vad, det kan det.
Många gånger så har jag pratat med vänner som är extremt dåliga lyssnare.
Dom kan vara av den disträ naturen eller lite lätt ointresserade, eller varför inte, lite för upptagna
av sig själv.
Visst kan det låta tråkigt och väldigt krasst att kanske tillhöra någon av dessa kategorier.
Nu vet jag inte om någon av mina vänner känner igen sig i detta, ja det vill säga ni som läser
mina texter men det spelar inte så stor roll.
Jag tror att ni säkert ändå har en viss igenkänningsfaktor i mina ord, antingen direkt eller indirekt.
Jag vet ett antal personer som har passerat förbi mig i mitt liv som tillhör den där falangen som
blir mer eller mindre irriterade på andra som dom kallar tröga eller ännu värre.
Men vänd på problematiken och titta på dig själv.
Betrakta inte dig själv som ofelbar utan backa gärna ett steg och se om det fanns något som
kanske gjorde att den andra personen inte kunde ta till sig det du ville ge.
Det är alldeles för vanligt att vi går och gnäller till höger och vänster om att du minsann visat eller
sagt till vederbörande om antingen det ena eller det andra.
Men har du sett på riktigt att den personen har förstått och kanske till och med gjort det du sagt.
Litar du bara på att den personen hade lika lätt att ta till sig just den informationen som du en gång
hade när du fick den till dig.
Såna saker är inte självklara, inte alls.
Just den typen av missförstånd leder ofta till irritation mellan olika parter, irritation som dessutom
kan leda till baktaleri eller andra tråkiga onödiga påhopp.
Vissa kan till och med ta med sig dessa händelser som rena rama långbänkar under alldeles för
lång tid under sina liv och lägga ner alldeles för mycket energi.
Det är ungefär som om man skulle lita på att ett litet barn förstår vad som är tillåtet att äta eller inte
från början i sina liv.
Det är saker som du genom att betrakta dom kan verifiera att dom till slut förstår.
Vägen dit kan emellertid vara väldigt lång och ditt tålamod tryter säkert mer än en gång innan det
har nått ända in i mål.
Samma sak gäller med oss vuxna även om det inte normalt kräver lika många försök innan
man får en ömsesidig förståelse.
Det är just den där omedelbara irritationen över att inte direkt nå fram som vi måste jobba med
att förminska.
Vi måste det för just nu är det nästan så att vi hellre bygger upp hinder och hellre stänger varandra
ute än öppnar upp och jobbar hårdare på att förstå.
Man kan inte räkna med att alla förstår, inte på en gång och faktiskt kanske inte alls.
Det går inte, för vi tänker faktiskt alla på lite olika sätt.
Själv strävar jag alltid efter att försöka förstå men jag måste erkänna att det händer ofta att jag
aldrig räcker hela vägen fram.
Min hjärna räcker liksom inte till när det kommer till vissa tankebanor men det gör mig inget.
Eller det gör mig i varje fall väldigt lite.
Jag känner mig inte mindre bra för det, inte mindre värd, inte mindre som människa.
Det gör bara att jag känner mig som mig själv, ingen annan.
För hur det än är så kan ingen annan få mig att kunna saker jag inte förstår.
Ingen kan få mig att acceptera saker jag föraktar.
Ingen kan räkna med att jag alltid ska förstå vad det är du menar.
Jag kommer alltid att försöka men ingen kan räkna med det, inte ens jag själv.
Sträva efter att försöka förstå vad andra tycker och tänker så tror jag att du kommer att landa
i en betydligt ödmjukare människa om du inte var det redan innan.
onsdag 22 februari 2017
Alla vill vara en hjälte!
Nu vet jag att många drar sig tillbaka lite och säger att det inte alls är något dom strävar efter.
Men jag protesterar direkt och säger att det vill du visst, du tänker bara inte på det.
Det finns så många olika slags hjältar, så många olika tillfällen i livet, så många olika
händelser som det kan skildra och nog fan finns du någonstans där emellan allt i din egen
lilla längtan av att vara den där hjälten.
Låt mig ge dig några väldigt vanliga situationer som du säkert har hamnat i eller kommer
att hamna i.
Backa bandet till din egen barndom.
Nu är det ju inte alls säkert att du har ett syskon att vila just denna tes emot men jag tror inte att
den är särskilt svår att förstå ändå.
För visst har väl du, både du som har äldre och yngre syskon varit i situationer när du velat
vara den där hjälten som ditt syskon ser upp till för en sekund.
Det kan röra sig om väldigt små saker som att lyfta något tungt, öppna ett hårt sittande lock eller
helt enkelt göra en sak som inte ditt syskon från början vågar.
Du är helt enkelt den personen som visar vägen genom din egen handling.
Hur ofta har du inte sett dina föräldrar som hjältar och hur ofta har inte dina föräldrar verkligen
strävat efter att vara just precis det.
Att vara den där utsträckta handen som gör att du går utanför din egen trygghetszon och flyttar
fram dina egna gränser.
Jag vet själv att jag lärt mig otroligt mycket av mina två största förebilder under min uppväxt,
nämligen just precis mina föräldrar.
Dom visade mig att genom väldigt små medel så kan man ta sig fram genom både det ena och det andra.
Kanske inte lika friktionsfritt som för andra med bättre förutsättningar men ändå med en känsla
att om man verkligen vill något så kan man också genomföra det.
Hur många är det inte med mig som sitter och gråter när man ser ett tv-program som visar
något där någon har gjort något för någon annan bara för att den sett ett behov av att den där
personen eller situationen kräver det om det ska kunna sluta bra.
Visst är det en skön känsla i kroppen att få vara den där lilla hjälpen när det verkligen behövs.
Nu är det ju alldeles för vanligt att man hellre överlåter den där lilla ansträngningen på någon
annan eftersom man själv tycker att någon annan kan bry sig.
Sen finns det tyvärr också alldeles för många som istället för att ta itu med det man själv satt
sig i hellre lägger över den lasten på andra som får lösa det.
Väldigt trist inställning kan tyckas och i mina ögon bara en stor skopa av lathet.
Dessa sistnämnda får gå någon annanstans för att söka efter hjälp än hos mig eftersom jag
anser att dom primärt bör bära sitt eget ok.
Att vara en hjälte är för mig den där som finns där när det verkligen behövs.
Den som bara söker den där lilla känslan av att ha gjort något gott utan att för den skull vänta
något särskilt i retur.
Den som inte blir tagen för givet, inte blir utnyttjad.
Den som ler i sitt hjärta när den gjort något gott, inte räcker ut handen och förväntar sig någon betalning.
Det finns många tillfällen jag själv vill vara en hjälte i men jag söker inte efter dessa tillfällen
med ljus eller lykta.
Dom kommer när dom kommer och tro mig när jag säger att mitt hjärta det ler lika mycket som
mina ögon när det sker och dom gångerna ger mig sån underbar energi.
Man kan vara hjälte utan att banka sig för bröstet eller kräva ett diplom.
Man kan vara hjälte i det tysta.
Det är då man är det på riktigt.
Det andra är bara ett dåligt betyg på ditt ego, ditt behov av ständig bekräftelse.
Hjältar kan vara stora, hjältar kan vara små.
Tänk på att väldigt lite kan bidra till väldigt mycket.
Men jag protesterar direkt och säger att det vill du visst, du tänker bara inte på det.
Det finns så många olika slags hjältar, så många olika tillfällen i livet, så många olika
händelser som det kan skildra och nog fan finns du någonstans där emellan allt i din egen
lilla längtan av att vara den där hjälten.
Låt mig ge dig några väldigt vanliga situationer som du säkert har hamnat i eller kommer
att hamna i.
Backa bandet till din egen barndom.
Nu är det ju inte alls säkert att du har ett syskon att vila just denna tes emot men jag tror inte att
den är särskilt svår att förstå ändå.
För visst har väl du, både du som har äldre och yngre syskon varit i situationer när du velat
vara den där hjälten som ditt syskon ser upp till för en sekund.
Det kan röra sig om väldigt små saker som att lyfta något tungt, öppna ett hårt sittande lock eller
helt enkelt göra en sak som inte ditt syskon från början vågar.
Du är helt enkelt den personen som visar vägen genom din egen handling.
Hur ofta har du inte sett dina föräldrar som hjältar och hur ofta har inte dina föräldrar verkligen
strävat efter att vara just precis det.
Att vara den där utsträckta handen som gör att du går utanför din egen trygghetszon och flyttar
fram dina egna gränser.
Jag vet själv att jag lärt mig otroligt mycket av mina två största förebilder under min uppväxt,
nämligen just precis mina föräldrar.
Dom visade mig att genom väldigt små medel så kan man ta sig fram genom både det ena och det andra.
Kanske inte lika friktionsfritt som för andra med bättre förutsättningar men ändå med en känsla
att om man verkligen vill något så kan man också genomföra det.
Hur många är det inte med mig som sitter och gråter när man ser ett tv-program som visar
något där någon har gjort något för någon annan bara för att den sett ett behov av att den där
personen eller situationen kräver det om det ska kunna sluta bra.
Visst är det en skön känsla i kroppen att få vara den där lilla hjälpen när det verkligen behövs.
Nu är det ju alldeles för vanligt att man hellre överlåter den där lilla ansträngningen på någon
annan eftersom man själv tycker att någon annan kan bry sig.
Sen finns det tyvärr också alldeles för många som istället för att ta itu med det man själv satt
sig i hellre lägger över den lasten på andra som får lösa det.
Väldigt trist inställning kan tyckas och i mina ögon bara en stor skopa av lathet.
Dessa sistnämnda får gå någon annanstans för att söka efter hjälp än hos mig eftersom jag
anser att dom primärt bör bära sitt eget ok.
Att vara en hjälte är för mig den där som finns där när det verkligen behövs.
Den som bara söker den där lilla känslan av att ha gjort något gott utan att för den skull vänta
något särskilt i retur.
Den som inte blir tagen för givet, inte blir utnyttjad.
Den som ler i sitt hjärta när den gjort något gott, inte räcker ut handen och förväntar sig någon betalning.
Det finns många tillfällen jag själv vill vara en hjälte i men jag söker inte efter dessa tillfällen
med ljus eller lykta.
Dom kommer när dom kommer och tro mig när jag säger att mitt hjärta det ler lika mycket som
mina ögon när det sker och dom gångerna ger mig sån underbar energi.
Man kan vara hjälte utan att banka sig för bröstet eller kräva ett diplom.
Man kan vara hjälte i det tysta.
Det är då man är det på riktigt.
Det andra är bara ett dåligt betyg på ditt ego, ditt behov av ständig bekräftelse.
Hjältar kan vara stora, hjältar kan vara små.
Tänk på att väldigt lite kan bidra till väldigt mycket.
lördag 18 februari 2017
Livet är en planerad gåva
Visst låter det konstigt när man säger just den meningen men om du funderar en stund
så förstår du vad jag menar.
Livet är något vi lever här och nu men någonstans så startar det och någon annanstans
tar det sitt slut.
Vi har ingen makt i våra liv över hur det startar men vi kan till viss del styra hur
det kommer att sluta.
Vi kan inte flytta vårt slut hur långt som helst men vi kan i varje fall se till att det inte
behöver ta slut innan vår kropp inte längre orkar vara med.
Livet är en planerad gåva som verkligen inte på något som helst ska ses som självklar.
Om man lyckas få till stånd det som krävs för att skapa ett liv tillsammans så tycker i
varje fall jag att man ska vara otroligt tacksam för att så är fallet.
Hur vi sen förvaltar det liv man skapat är upp till respektive skapare men jag blir ledsen
när man ser dom som skaffar barn till höger och vänster bara för att dom ska det,
för att andra tycker det, eller för att det är en kul grej.
Barn är inte en sak som man bara skaffar och kan leka med lite när det passar.
Livet är en gåva som vi ska ta hand om på bästa möjliga sätt.
Livet är på många sätt en planerad gåva.
Vi lever ju liv efter en viss form av planering och i många fall så skaffar vi barn för att
dom passar in i denna.
Låt inte våra barn bara vara något planerat, något som man sen måste ta hand om.
Livet är vackert och precis så ser jag också på barn.
Barn är något vackert, som en omålad kanvas.
Vi sätter dom vill världen sen vad som händer under deras uppväxt är något som vi
delvis själva sätter en väldigt kraftig prägel på.
Vi kan inte skylla på andra för hur våra barn blir, dom blir väldigt mycket vad vi gör dom till.
Att ständigt titta på andra yttre effekter på hur våra barn blir påverkade är bara ett fegt
sätt att skjuta skulden på andra istället för att stå för dom själva.
Livet är en planerad gåva som vi ska ta hand om precis som vi bör ta hand om allt
som står oss nära i livet.
Det viktiga är att vi vårdar dom små tills dom är stora nog att ta hand om sig själva sen
är det upp till varje individ att själva se till att ta hand om sitt liv.
Våra barn är bara något vi får förvalta under en kort tid så se till att den tiden utnyttjas
på bästa möjliga sätt.
Barnets tid kommer aldrig komma tillbaka, har du missat detaljerna så får du stå där med
konsekvenserna av vad det nu lett till.
Livet är en planerad gåva, den absolut största gåva du någonsin kan få.
Har du turen att få en eller kanske flera av det formatet så se till att förvalta det du fått.
Släng inte bort det som vilken annan slit-och-släng pryl som helst.
så förstår du vad jag menar.
Livet är något vi lever här och nu men någonstans så startar det och någon annanstans
tar det sitt slut.
Vi har ingen makt i våra liv över hur det startar men vi kan till viss del styra hur
det kommer att sluta.
Vi kan inte flytta vårt slut hur långt som helst men vi kan i varje fall se till att det inte
behöver ta slut innan vår kropp inte längre orkar vara med.
Livet är en planerad gåva som verkligen inte på något som helst ska ses som självklar.
Om man lyckas få till stånd det som krävs för att skapa ett liv tillsammans så tycker i
varje fall jag att man ska vara otroligt tacksam för att så är fallet.
Hur vi sen förvaltar det liv man skapat är upp till respektive skapare men jag blir ledsen
när man ser dom som skaffar barn till höger och vänster bara för att dom ska det,
för att andra tycker det, eller för att det är en kul grej.
Barn är inte en sak som man bara skaffar och kan leka med lite när det passar.
Livet är en gåva som vi ska ta hand om på bästa möjliga sätt.
Livet är på många sätt en planerad gåva.
Vi lever ju liv efter en viss form av planering och i många fall så skaffar vi barn för att
dom passar in i denna.
Låt inte våra barn bara vara något planerat, något som man sen måste ta hand om.
Livet är vackert och precis så ser jag också på barn.
Barn är något vackert, som en omålad kanvas.
Vi sätter dom vill världen sen vad som händer under deras uppväxt är något som vi
delvis själva sätter en väldigt kraftig prägel på.
Vi kan inte skylla på andra för hur våra barn blir, dom blir väldigt mycket vad vi gör dom till.
Att ständigt titta på andra yttre effekter på hur våra barn blir påverkade är bara ett fegt
sätt att skjuta skulden på andra istället för att stå för dom själva.
Livet är en planerad gåva som vi ska ta hand om precis som vi bör ta hand om allt
som står oss nära i livet.
Det viktiga är att vi vårdar dom små tills dom är stora nog att ta hand om sig själva sen
är det upp till varje individ att själva se till att ta hand om sitt liv.
Våra barn är bara något vi får förvalta under en kort tid så se till att den tiden utnyttjas
på bästa möjliga sätt.
Barnets tid kommer aldrig komma tillbaka, har du missat detaljerna så får du stå där med
konsekvenserna av vad det nu lett till.
Livet är en planerad gåva, den absolut största gåva du någonsin kan få.
Har du turen att få en eller kanske flera av det formatet så se till att förvalta det du fått.
Släng inte bort det som vilken annan slit-och-släng pryl som helst.
Man ska inte behöva försöka att tänka positivt
Det är en stor skillnad på att försöka tänka positivt och att vara positiv.
Det är ungefär som att jämföra ett slag med en kommentar.
Det ena känner du för det bränner till där slaget träffar och det andra tar du med dig
på ett eller annat sätt inom dig.
Att vara en positivt eller negativt tänkande person styr väldigt mycket hur du mår.
En negativ person har ofta fastnat i en riktig fälla som den kanske försöker ta sig ur
men ju hårdare den försöker desto mer fast sitter den.
En negativ person faller ofta till föga eftersom det ofta är en lättare väg att gå ifrån ett problem.
Den pekar gärna på detaljerna som felar, omständigheterna som är emot, vilken otur
den personen alltid har eller varför inte på att andra aldrig förstår vad det är den menar.
Den positiva i sin tur väljer istället att lyfta fram möjligheterna och se hindren på vägen
som små bisaker, detaljer som knappt ens syns.
Att tänka positivt eller att försöka tänka positivt är för mig verkligen två olika versioner.
Det ena är en som naturligt alltid har det positiva i sig som ett första val.
Den andra är den som letar lite i blindo efter det men utan att göra det med självklar lust.
Jag är själv en positiv människa i grunden men även jag ser mig själv leta efter positiva
detaljer som jag kan hänga upp min vardag på ibland.
För ibland så ter sig världen så fruktansvärt grå, till och med nattsvart och det gör mitt inre
så sorgsamt att jag känner mitt hjärta fyllas av oroliga tårar.
Det finns så mycket sjuk ondska därute, utanför min egen lilla microvärld.
I min värld så tycker vi om varandra, hjälper varandra, stödjer varandra och ser till så att
våra liv blir så vackra och kärleksfulla som dom kan bli.
Men det finns en utpräglad egoism som via olika kanaler vuxit sig alldeles för stark idag.
En egoism där man ska värna om sitt eget, skydda sitt eget, ta hand om sitt eget.
Om man bara tänker på det sättet så kommer vi snart inte ha något att ta hand om.
Vi behöver verkligen förstå att vi behöver varandra, att vi lever på denna planet tillsammans.
Att det spelar ingen roll vilken etnicitet vi tillhör eller i vilken position vi sitter i samhället.
Vi har alla samma rätt att leva det vi fötts till, det vill säga våra liv.
Man ska inte behöva försöka att tänka positivt, det ska komma inifrån dig.
Att ge av dig själv utan att kräva något i retur borde bara självklart.
För mig är det i varje fall det.
Om det inte är det för dig så tycker jag att du bör fråga dig själv, varför tycker du inte det.
Varför har du mer rätt till ett bra liv än någon annan.
Det är ungefär som att jämföra ett slag med en kommentar.
Det ena känner du för det bränner till där slaget träffar och det andra tar du med dig
på ett eller annat sätt inom dig.
Att vara en positivt eller negativt tänkande person styr väldigt mycket hur du mår.
En negativ person har ofta fastnat i en riktig fälla som den kanske försöker ta sig ur
men ju hårdare den försöker desto mer fast sitter den.
En negativ person faller ofta till föga eftersom det ofta är en lättare väg att gå ifrån ett problem.
Den pekar gärna på detaljerna som felar, omständigheterna som är emot, vilken otur
den personen alltid har eller varför inte på att andra aldrig förstår vad det är den menar.
Den positiva i sin tur väljer istället att lyfta fram möjligheterna och se hindren på vägen
som små bisaker, detaljer som knappt ens syns.
Att tänka positivt eller att försöka tänka positivt är för mig verkligen två olika versioner.
Det ena är en som naturligt alltid har det positiva i sig som ett första val.
Den andra är den som letar lite i blindo efter det men utan att göra det med självklar lust.
Jag är själv en positiv människa i grunden men även jag ser mig själv leta efter positiva
detaljer som jag kan hänga upp min vardag på ibland.
För ibland så ter sig världen så fruktansvärt grå, till och med nattsvart och det gör mitt inre
så sorgsamt att jag känner mitt hjärta fyllas av oroliga tårar.
Det finns så mycket sjuk ondska därute, utanför min egen lilla microvärld.
I min värld så tycker vi om varandra, hjälper varandra, stödjer varandra och ser till så att
våra liv blir så vackra och kärleksfulla som dom kan bli.
Men det finns en utpräglad egoism som via olika kanaler vuxit sig alldeles för stark idag.
En egoism där man ska värna om sitt eget, skydda sitt eget, ta hand om sitt eget.
Om man bara tänker på det sättet så kommer vi snart inte ha något att ta hand om.
Vi behöver verkligen förstå att vi behöver varandra, att vi lever på denna planet tillsammans.
Att det spelar ingen roll vilken etnicitet vi tillhör eller i vilken position vi sitter i samhället.
Vi har alla samma rätt att leva det vi fötts till, det vill säga våra liv.
Man ska inte behöva försöka att tänka positivt, det ska komma inifrån dig.
Att ge av dig själv utan att kräva något i retur borde bara självklart.
För mig är det i varje fall det.
Om det inte är det för dig så tycker jag att du bör fråga dig själv, varför tycker du inte det.
Varför har du mer rätt till ett bra liv än någon annan.
onsdag 15 februari 2017
Att vara frisk är ingen självklarhet
Det gör så ont i mig när jag hör om människor som bryts ner av olika sjukdomar.
Sjukdomar som dom på intet sätt kan rå över.
Människorna i fråga har ofta levt efter alla konstens regler, skött sin mathållning
och på många andra sätt varit mer eller mindre exemplariska.
Men det hjälps liksom inte vad man än gör.
Det räcker liksom inte till, inte på långa vägar.
Det gör inte det för det är något vi inte rår på.
Att vara frisk är inte någon självklarhet, inte alls.
Jag tänker inte gå in på en massa olika scenarier på sjukdomar och tillstånd men jag
vill be er alla att ta tillvara på den tid ni har i era liv.
Att ni inte skjuter upp till morgondagen det ni egentligen borde gjort idag.
Vill du säga något till någon så gör det.
Vill du göra något med någon så försök att göra det.
Vill du hälsa på någon så gör det.
Människan du vänder dig emot kan vara borta på många olika sätt imorgon.
Hon eller han kan råka ut för något eller så kan du själv vara den drabbade.
Jag vill på intet sätt måla saker svarta eller se allmänt mörkt på livet, tvärtom.
Det är det där med att ångra saker man inte gjort som är det viktiga.
Att ångra saker som vi gör är en sak, då har vi i varje fall gjort ett försök.
Då har vi i varje fall försökt att nå till en punkt, vi har gjort en strävan.
Att vara frisk är ju något som vi till vardags tar som en självklarhet.
Det tillhör dom där sakerna som bara ska gå rakt fram i livet.
Men eftersom ingenting i livet är självklart så kan heller inte det vara det.
Visst räknar man med att man får en förkylning någon gång ibland, att man kanske
råkar ut för en magsjuka eller andra små åkommor som är lätt övergående.
Men sen finns det dom där lite elakare, dom som bara förstör, dom som bara söndrar oss.
Jag pratar om cancer, demens, alzheimer och andra sjukdomsförlopp som vi ofta
får se människor förändras igenom eller sakta dö av.
Det är fruktansvärt att se dessa individer, dessa människor som vi under en period fått
uppleva som levnadskraftiga underbara gestalter sakta eller snabbt brytas ner.
Det är hemskt för oss runt omkring det hela men hur obehagligt måste det då inte
upplevas av den personen som är den drabbade.
Frustrationen av att inte längre ha kontroll över sin egen kropp utan bara mer eller
mindre känna hur den försvinner allt längre bort.
Nu är inte sjukdomar det enda som kan förändra våra livssituationer utan det finns andra
saker som ligger utom all kontroll.
Vi kan råka ut för olyckor på våra arbeten, i trafiken eller till och med råka ut för någon
idiot som tycker att den har rätt att skada dig.
Respekten för liv borde vara större än vad den är idag.
Det är alldeles för lätt att slå eller sparka undan någons ben och göra den personen bokstavligen
till ett kolli.
Det finns en alldeles för stor bitterhet i våra hem, en bitterhet som dagligen späs på
av media, av bittra kollegor, av samhället.
Varför kan inte människor istället stanna upp och titta på sig själva och faktiskt inse att
felet ofta ligger hos dom själva, inte deras omgivning.
Om dom tar itu med sitt eget så kan det i sin tur leda till en positivare känsla för omgivningen
och det i sin tur leda till att man orkar se våra sjuka medmänniskor istället för att vända dom ryggen.
Det är en belastning att möta sjuka människor men se på alternativet, att blunda och låtsas
som ingenting för att sen "ångra" dig när det är för sent, ångra att du inte gjorde något.
Att vara frisk är ingen självklarhet men se inte en sjuk människa som spetälsk.
Se den som en individ som du fortfarande uppskattar, inte är rädd för.
Sjukdomar som dom på intet sätt kan rå över.
Människorna i fråga har ofta levt efter alla konstens regler, skött sin mathållning
och på många andra sätt varit mer eller mindre exemplariska.
Men det hjälps liksom inte vad man än gör.
Det räcker liksom inte till, inte på långa vägar.
Det gör inte det för det är något vi inte rår på.
Att vara frisk är inte någon självklarhet, inte alls.
Jag tänker inte gå in på en massa olika scenarier på sjukdomar och tillstånd men jag
vill be er alla att ta tillvara på den tid ni har i era liv.
Att ni inte skjuter upp till morgondagen det ni egentligen borde gjort idag.
Vill du säga något till någon så gör det.
Vill du göra något med någon så försök att göra det.
Vill du hälsa på någon så gör det.
Människan du vänder dig emot kan vara borta på många olika sätt imorgon.
Hon eller han kan råka ut för något eller så kan du själv vara den drabbade.
Jag vill på intet sätt måla saker svarta eller se allmänt mörkt på livet, tvärtom.
Det är det där med att ångra saker man inte gjort som är det viktiga.
Att ångra saker som vi gör är en sak, då har vi i varje fall gjort ett försök.
Då har vi i varje fall försökt att nå till en punkt, vi har gjort en strävan.
Att vara frisk är ju något som vi till vardags tar som en självklarhet.
Det tillhör dom där sakerna som bara ska gå rakt fram i livet.
Men eftersom ingenting i livet är självklart så kan heller inte det vara det.
Visst räknar man med att man får en förkylning någon gång ibland, att man kanske
råkar ut för en magsjuka eller andra små åkommor som är lätt övergående.
Men sen finns det dom där lite elakare, dom som bara förstör, dom som bara söndrar oss.
Jag pratar om cancer, demens, alzheimer och andra sjukdomsförlopp som vi ofta
får se människor förändras igenom eller sakta dö av.
Det är fruktansvärt att se dessa individer, dessa människor som vi under en period fått
uppleva som levnadskraftiga underbara gestalter sakta eller snabbt brytas ner.
Det är hemskt för oss runt omkring det hela men hur obehagligt måste det då inte
upplevas av den personen som är den drabbade.
Frustrationen av att inte längre ha kontroll över sin egen kropp utan bara mer eller
mindre känna hur den försvinner allt längre bort.
Nu är inte sjukdomar det enda som kan förändra våra livssituationer utan det finns andra
saker som ligger utom all kontroll.
Vi kan råka ut för olyckor på våra arbeten, i trafiken eller till och med råka ut för någon
idiot som tycker att den har rätt att skada dig.
Respekten för liv borde vara större än vad den är idag.
Det är alldeles för lätt att slå eller sparka undan någons ben och göra den personen bokstavligen
till ett kolli.
Det finns en alldeles för stor bitterhet i våra hem, en bitterhet som dagligen späs på
av media, av bittra kollegor, av samhället.
Varför kan inte människor istället stanna upp och titta på sig själva och faktiskt inse att
felet ofta ligger hos dom själva, inte deras omgivning.
Om dom tar itu med sitt eget så kan det i sin tur leda till en positivare känsla för omgivningen
och det i sin tur leda till att man orkar se våra sjuka medmänniskor istället för att vända dom ryggen.
Det är en belastning att möta sjuka människor men se på alternativet, att blunda och låtsas
som ingenting för att sen "ångra" dig när det är för sent, ångra att du inte gjorde något.
Att vara frisk är ingen självklarhet men se inte en sjuk människa som spetälsk.
Se den som en individ som du fortfarande uppskattar, inte är rädd för.
tisdag 14 februari 2017
Kärlek
Dagens ämne har verkligen fullt fokus idag och det kan jag tycka är väldigt bra för det är ett viktigt ämne, idag kanske viktigare än någonsin tidigare.
Vi lever ju i en värld som både har blivit globalt mycket öppnare men samtidigt så slänger man sig
med hotbilder både till höger och vänster.
Egentligen skulle vi kunna leva i en värld full av kärlek, full av hänsyn, full av respekt för det är nog
precis så som dom flesta av oss vill att det ska vara.
Men sen finns det den där lilla klicken av människor som vill så ont blod, dom som vill skapa osämja.
Dom som är rädda för alla dessa välmenande människor som finns därute.
Helt plötsligt så har dom blivit globalt synliga och det är ungefär det värsta dom kan tänka sig.
Sakta men säkert så har ett flöde ökat på media där det målas upp en direkt hotbild som vi genast
måste ta itu med genom att bli mer militanta i vårt beteende.
Där vi ska misstänkliggöra alla som vi inte känner till hundra procent.
Vi får information om att vi nu i princip står inför ett kommande krig.
Det är ganska patetiskt hur vapenindustrin går hand i hand med media och hur styrande politiker
låter sig duperas för att ge dessa förnyade anslag.
En industri som var på kraftigt nedåtgående i landet men som exporterar som aldrig förr.
Nu vill man säga att vi måste bygga upp vårt försvar och bli starka igen helt utan vetskap om
att det enda man gör är att göra dessa vapenkåta idioter som känner sig extra manliga när dom
håller i något som kan döda extra rika med ytterligare befäst maktposition.
Öppnar man någon tidning idag på nätet så står det dagligen om olika krigsscenarior bara för att
vi ska pumpas fulla av rädsla och inledas i en tro om att det är mer rätt att satsa pengar på ett
försvar än att hjälpa andra människor i nöd.
Den enda krigsföring vi borde ägna oss åt med buller och bång borde vara den där vi kämpar för
att våra barn ska få det bra.
Där vi strävar efter att hjälpa istället för att söndra.
Där vi ser avundsjuka som ett sätt att förbättra oss på istället för att bygga aggressioner eller hat.
Låt kärleken vara den starkare drivkraften och ge hellre en kram istället för en smäll på käften.
Fall inte för denna globala krigshetsen som bara en bråkdel människor ligger bakom.
Fortsätt att se människorna som finns i alla världens hörn och hör på dom och låt dom höra på dig.
Kärlek är viktigt, så oerhört viktigt och om vi alla håller fast vid den så kan vi besegra dom
starkaste farorna som finns därute.
En macho man är för mig en man som vågar visa sina varma känslor, inte en som brutalt väljer
en destruktiv väg bara för att han är rädd för att visa sitt inre.
En macho man vågar säga nej när andra trycker på bakifrån och säger vad han ska göra.
En macho man lever för dom han älskar inte bara för sitt ego eller som en blind marionett.
Kärlek är viktigt idag, låt det vara minst lika viktigt och självklart imorgon.
Vi lever ju i en värld som både har blivit globalt mycket öppnare men samtidigt så slänger man sig
med hotbilder både till höger och vänster.
Egentligen skulle vi kunna leva i en värld full av kärlek, full av hänsyn, full av respekt för det är nog
precis så som dom flesta av oss vill att det ska vara.
Men sen finns det den där lilla klicken av människor som vill så ont blod, dom som vill skapa osämja.
Dom som är rädda för alla dessa välmenande människor som finns därute.
Helt plötsligt så har dom blivit globalt synliga och det är ungefär det värsta dom kan tänka sig.
Sakta men säkert så har ett flöde ökat på media där det målas upp en direkt hotbild som vi genast
måste ta itu med genom att bli mer militanta i vårt beteende.
Där vi ska misstänkliggöra alla som vi inte känner till hundra procent.
Vi får information om att vi nu i princip står inför ett kommande krig.
Det är ganska patetiskt hur vapenindustrin går hand i hand med media och hur styrande politiker
låter sig duperas för att ge dessa förnyade anslag.
En industri som var på kraftigt nedåtgående i landet men som exporterar som aldrig förr.
Nu vill man säga att vi måste bygga upp vårt försvar och bli starka igen helt utan vetskap om
att det enda man gör är att göra dessa vapenkåta idioter som känner sig extra manliga när dom
håller i något som kan döda extra rika med ytterligare befäst maktposition.
Öppnar man någon tidning idag på nätet så står det dagligen om olika krigsscenarior bara för att
vi ska pumpas fulla av rädsla och inledas i en tro om att det är mer rätt att satsa pengar på ett
försvar än att hjälpa andra människor i nöd.
Den enda krigsföring vi borde ägna oss åt med buller och bång borde vara den där vi kämpar för
att våra barn ska få det bra.
Där vi strävar efter att hjälpa istället för att söndra.
Där vi ser avundsjuka som ett sätt att förbättra oss på istället för att bygga aggressioner eller hat.
Låt kärleken vara den starkare drivkraften och ge hellre en kram istället för en smäll på käften.
Fall inte för denna globala krigshetsen som bara en bråkdel människor ligger bakom.
Fortsätt att se människorna som finns i alla världens hörn och hör på dom och låt dom höra på dig.
Kärlek är viktigt, så oerhört viktigt och om vi alla håller fast vid den så kan vi besegra dom
starkaste farorna som finns därute.
En macho man är för mig en man som vågar visa sina varma känslor, inte en som brutalt väljer
en destruktiv väg bara för att han är rädd för att visa sitt inre.
En macho man vågar säga nej när andra trycker på bakifrån och säger vad han ska göra.
En macho man lever för dom han älskar inte bara för sitt ego eller som en blind marionett.
Kärlek är viktigt idag, låt det vara minst lika viktigt och självklart imorgon.
lördag 11 februari 2017
Små barn är också människor
Vi ska på intet sätt underskatta våra barn men vi ska heller inte överskatta dessa små individer.
Det är inte rättvist varken mot barnet i sig men heller inte emot omgivningen.
Barn är små levande väsen som har en lång sträcka framför sig innan dom till slut blir vuxna
och jag tycker att det är så oerhört viktigt att vi låter dom vara just barn.
Att vi inte blandar in bitar som vi själva anser att barnen mycket väl klarar av eller att dom är
mogna nog att utsättas för.
Det finns så många fel som jag anser att dagens vuxna gör mot sina barn samtidigt som det finns
otroligt mycket mer som är rätt än om man jämför med hur vi var emot våra barn bara för hundra
år sedan.
Vi måste låta barnen få lära sig saker av oss, inte bara slött tro att dom är självlärda.
Vi måste låta barnen vara barn och inte exploatera dom som vuxna.
Vi måste låta barnen inte bli skuldbelagda med tyngder dom inte är mogna att ta emot.
Vi måste se våra barn och förstå deras reaktioner.
Att bara borsta bort deras tillbakadragna beteende, deras låga blickar och säga att det bara
har med åldern att göra är ett fegt tillvägagångssätt från en förälder som är för rätt för vad
som egentligen döljer sig bakom fasaden.
Man ska heller inte konfrontera barnen genom att stänga in dom i ett hörn och skrämma ur
så kallade sanningar ur dom.
Små barn är bara små barn och det är vår plikt som vuxna att försöka få dom att förstå vad som
är rätt och vad som betraktas som fel.
Det är vi som från början gör upp gränserna i vad som är acceptabelt och vad som är ett
riktigt rejält övertramp, ingen annan.
Så när en förälder försöker säga att lilla Pelle eller lilla Stina, hon är så svår, han är så bestämd
och slutar inte förrän han eller hon får sin vilja igenom så är det du som lägger gränsen fel
och överlåter uppfostran till ditt barn istället för att själv ta ansvar för den.
Sen kommer vi till en avart ibland oss människor och det är dom som utnyttjar barn fullt ut.
Dom som bara ser barnen som en form av minimänniskor som dom är så mycket starkare än
vilket i sin tur gör att barnen lätt kan låta sig domineras på grund av den hotfulla positionen
som dom sätter sig i.
Nu tänker jag inte bara på alla barn som utnyttjas sexuellt världen över, ja även här i lilla
oskyldiga Sverige, svin och äckel finns även här.
Nej jag tänker även på alla barn som utnyttjas till olika former av arbeten, slaveri kan vi kalla det
för även om det finns dom som får betalt för sina tjänster så är det i nästan alla fall sånt
galet utnyttjande till så sjukt låga summor som i sin tur renderar i väldigt stora vinster för
någon fet ägare i slutet av den näringskedjan.
Dessa barn får aldrig chansen att vara barn.
Att leka sig fram från när dom tar sina första steg, att utvecklas i sin egen optimala takt.
Dom får bara finnas där som små redskap som man ska utnyttja så mycket som möjligt.
Om vi nu backar bandet lite och kommer tillbaka till en någorlunda normalstatus och befinner
oss i vårt lilla Sverige så finns det massor att försöka att komma till rätta med även här
och jag vet att vi aldrig kommer komma hela vägen i mål.
Men någonstans så tror jag i varje fall att vi med åtminstone lite öppna ögon kanske kan bromsa
utvecklingen som har hamnat väldigt mycket på sniskan i vår galopperande strävan efter
att barn ska klara sig själva så tidigt som möjligt.
Att vi istället engagerar oss lite mer i det vi sätter till världen istället för att bara sträva efter
det högaktuella självförverkligandet eller vår ständiga jakt efter egen tid.
Undrar ofta varför föräldrar skaffar barn ibland när deras så kallade egen tid är så jävla viktig.
Vad är viktigare i våra liv än våra barn.
Om vi inte är med våra barn så länge dom är barn, om vi inte lär och ger av det vi själva
fått till oss av våra föräldrar så förstår jag inte meningen med vår egen fortplantning.
Inte kan det väl vara så att vi bara skaffar barn för att ha något att visa upp.
Att barn bara är ett objekt, en investering som ska ge en omedelbar avkastning.
Jag tror på att ge våra barn av all vår kärlek och samtidigt försöka få dom att förstå att
våld är ingen bra lösning på konflikter.
Jag tror att det finns så många barn som varit så osynliga för sina föräldrar idag och att
det är deras frustration vi ser ute på gatorna.
Att våldet vi ser som grasserar är en konsekvens av den uteblivna kontakten, den bortglömda
kärleken i hemmet.
Att det är bitterheten från föräldrar som genererat en synergieffekt som många hellre blundar
för än erkänner att dom själva är en del av dess grund.
Slit och slängsamhället har färgat av sig även till vårt beteende mot varandra.
Vi ser oss själva som en förbrukningsvara som är alldeles för lätt att byta ut.
Försök att vänd den trenden och se värdet i varje individ istället.
Se möjligheterna skapas i olika situationer och låt dig glädjas av det du ser.
Små barn är också människor men låt dom vara barn i sitt beteende och växa upp i den takt
dom är mogna för, inte i den takt som du tycker det ska vara.
Små barn är små människor, inte små vuxna.
Det är inte rättvist varken mot barnet i sig men heller inte emot omgivningen.
Barn är små levande väsen som har en lång sträcka framför sig innan dom till slut blir vuxna
och jag tycker att det är så oerhört viktigt att vi låter dom vara just barn.
Att vi inte blandar in bitar som vi själva anser att barnen mycket väl klarar av eller att dom är
mogna nog att utsättas för.
Det finns så många fel som jag anser att dagens vuxna gör mot sina barn samtidigt som det finns
otroligt mycket mer som är rätt än om man jämför med hur vi var emot våra barn bara för hundra
år sedan.
Vi måste låta barnen få lära sig saker av oss, inte bara slött tro att dom är självlärda.
Vi måste låta barnen vara barn och inte exploatera dom som vuxna.
Vi måste låta barnen inte bli skuldbelagda med tyngder dom inte är mogna att ta emot.
Vi måste se våra barn och förstå deras reaktioner.
Att bara borsta bort deras tillbakadragna beteende, deras låga blickar och säga att det bara
har med åldern att göra är ett fegt tillvägagångssätt från en förälder som är för rätt för vad
som egentligen döljer sig bakom fasaden.
Man ska heller inte konfrontera barnen genom att stänga in dom i ett hörn och skrämma ur
så kallade sanningar ur dom.
Små barn är bara små barn och det är vår plikt som vuxna att försöka få dom att förstå vad som
är rätt och vad som betraktas som fel.
Det är vi som från början gör upp gränserna i vad som är acceptabelt och vad som är ett
riktigt rejält övertramp, ingen annan.
Så när en förälder försöker säga att lilla Pelle eller lilla Stina, hon är så svår, han är så bestämd
och slutar inte förrän han eller hon får sin vilja igenom så är det du som lägger gränsen fel
och överlåter uppfostran till ditt barn istället för att själv ta ansvar för den.
Sen kommer vi till en avart ibland oss människor och det är dom som utnyttjar barn fullt ut.
Dom som bara ser barnen som en form av minimänniskor som dom är så mycket starkare än
vilket i sin tur gör att barnen lätt kan låta sig domineras på grund av den hotfulla positionen
som dom sätter sig i.
Nu tänker jag inte bara på alla barn som utnyttjas sexuellt världen över, ja även här i lilla
oskyldiga Sverige, svin och äckel finns även här.
Nej jag tänker även på alla barn som utnyttjas till olika former av arbeten, slaveri kan vi kalla det
för även om det finns dom som får betalt för sina tjänster så är det i nästan alla fall sånt
galet utnyttjande till så sjukt låga summor som i sin tur renderar i väldigt stora vinster för
någon fet ägare i slutet av den näringskedjan.
Dessa barn får aldrig chansen att vara barn.
Att leka sig fram från när dom tar sina första steg, att utvecklas i sin egen optimala takt.
Dom får bara finnas där som små redskap som man ska utnyttja så mycket som möjligt.
Om vi nu backar bandet lite och kommer tillbaka till en någorlunda normalstatus och befinner
oss i vårt lilla Sverige så finns det massor att försöka att komma till rätta med även här
och jag vet att vi aldrig kommer komma hela vägen i mål.
Men någonstans så tror jag i varje fall att vi med åtminstone lite öppna ögon kanske kan bromsa
utvecklingen som har hamnat väldigt mycket på sniskan i vår galopperande strävan efter
att barn ska klara sig själva så tidigt som möjligt.
Att vi istället engagerar oss lite mer i det vi sätter till världen istället för att bara sträva efter
det högaktuella självförverkligandet eller vår ständiga jakt efter egen tid.
Undrar ofta varför föräldrar skaffar barn ibland när deras så kallade egen tid är så jävla viktig.
Vad är viktigare i våra liv än våra barn.
Om vi inte är med våra barn så länge dom är barn, om vi inte lär och ger av det vi själva
fått till oss av våra föräldrar så förstår jag inte meningen med vår egen fortplantning.
Inte kan det väl vara så att vi bara skaffar barn för att ha något att visa upp.
Att barn bara är ett objekt, en investering som ska ge en omedelbar avkastning.
Jag tror på att ge våra barn av all vår kärlek och samtidigt försöka få dom att förstå att
våld är ingen bra lösning på konflikter.
Jag tror att det finns så många barn som varit så osynliga för sina föräldrar idag och att
det är deras frustration vi ser ute på gatorna.
Att våldet vi ser som grasserar är en konsekvens av den uteblivna kontakten, den bortglömda
kärleken i hemmet.
Att det är bitterheten från föräldrar som genererat en synergieffekt som många hellre blundar
för än erkänner att dom själva är en del av dess grund.
Slit och slängsamhället har färgat av sig även till vårt beteende mot varandra.
Vi ser oss själva som en förbrukningsvara som är alldeles för lätt att byta ut.
Försök att vänd den trenden och se värdet i varje individ istället.
Se möjligheterna skapas i olika situationer och låt dig glädjas av det du ser.
Små barn är också människor men låt dom vara barn i sitt beteende och växa upp i den takt
dom är mogna för, inte i den takt som du tycker det ska vara.
Små barn är små människor, inte små vuxna.
torsdag 9 februari 2017
Troende eller inte troende, är det någon skillnad på värdet av våra liv
Alldeles för ofta tas ämnen upp och läggs under lupp i diverse olika sammanhang.
Sker det en sprängning av en byggnad så verkar det först ska uteslutas att det låg något
religiöst bakom det hela.
Om någon vänder ryggen emot någon grupp i samhället så är det en provokativ handling.
När någon säger något som inte passar in på ett politiskt korrekt sätt i ett sammanhang
så räknas det som att man bara är ute efter uppmärksamhet eller kanske rentutav försöker
att förtrycka någon person eller grupp.
Man pekar gärna med hela handen både åt höger och vänster i olika sammanhang när saker och
ting händer för visst måste det väl vara så att man gör dessa saker för att man vill hävda
sin sak.
Om man nu gör det så tycker jag att man är fruktansvärt fel ute i livet.
Jag är inte en troende individ och kommer heller aldrig så att bli men det betyder på intet
sätt att jag förkastar andra människor som går med deras religiösa övertygelse.
Det jag i så fall har något emot är alla dom som använder deras tro som ett vapen.
Dom som skulle kunna hävda att jag minsann inte lever ett liv värt att leva.
Att jag kanske rentutav lever ett liv i fullständig synd.
Ingenting vore mer fel att säga än det om mig.
Jag har ju inte för avsikt att skada någon annan vilket jag tycker borde vara den viktigaste
insikten hos alla människor.
För så vitt jag vet så är det inte någon religion som egentligen utgår ifrån att döda andra,
att skada andra, att lemlästa andra, att våldta andra och sen säga att dom gjorde det för
den goda sakens skull.
Dom vet verkligen inte någonting skulle jag vilja hävda.
Vi är alla människor med exakt lika stor rätt att leva så länge vi inte just skadar eller dödar andra.
Värdet på våra liv är exakt lika stort och ingen, absolut ingen kommer någonsin ha rätt
att ta mitt eftersom jag aldrig ens kommer komma på tanken att göra något av det.
Jag är inte troende för jag tänker eller funderar inte i dom banorna.
Men ingen kan döma mig bara därför, ingen kan ens peka finger och säga att jag
lever mitt liv fel eftersom det är mitt liv.
Jag är min egen tro, min egen värld och den som vill dela den är välkommen.
Den som däremot vill ta bitar ifrån den kan jag bara säga att det går inte, jag är jag, mitt är mitt.
Jag försöker alltid vara öppen i mitt sinne och ta till mig av så många olika tankesätt,
se saker och ting från så många vinklar som möjligt och sen ta mina egna beslut.
Ingen annan kan någonsin korrigera mig i mitt eget liv lika lite som jag skulle kunna säga
att sättet du lever bara är fel.
Jag kan ge råd och åsikter men det är mina egna och dom är inga givna regler lika lite som
jag tycker att dom olika religiösa skrifterna är.
Även dom är ju bara nerskrivna tankar och synsätt från någon som liksom jag hade sitt sätt
att se på saker och ting.
Troende eller inte troende, är det någon skillnad på värdet av våra liv.
Mitt svar är Nej, vilket svar är ditt.
Sker det en sprängning av en byggnad så verkar det först ska uteslutas att det låg något
religiöst bakom det hela.
Om någon vänder ryggen emot någon grupp i samhället så är det en provokativ handling.
När någon säger något som inte passar in på ett politiskt korrekt sätt i ett sammanhang
så räknas det som att man bara är ute efter uppmärksamhet eller kanske rentutav försöker
att förtrycka någon person eller grupp.
Man pekar gärna med hela handen både åt höger och vänster i olika sammanhang när saker och
ting händer för visst måste det väl vara så att man gör dessa saker för att man vill hävda
sin sak.
Om man nu gör det så tycker jag att man är fruktansvärt fel ute i livet.
Jag är inte en troende individ och kommer heller aldrig så att bli men det betyder på intet
sätt att jag förkastar andra människor som går med deras religiösa övertygelse.
Det jag i så fall har något emot är alla dom som använder deras tro som ett vapen.
Dom som skulle kunna hävda att jag minsann inte lever ett liv värt att leva.
Att jag kanske rentutav lever ett liv i fullständig synd.
Ingenting vore mer fel att säga än det om mig.
Jag har ju inte för avsikt att skada någon annan vilket jag tycker borde vara den viktigaste
insikten hos alla människor.
För så vitt jag vet så är det inte någon religion som egentligen utgår ifrån att döda andra,
att skada andra, att lemlästa andra, att våldta andra och sen säga att dom gjorde det för
den goda sakens skull.
Dom vet verkligen inte någonting skulle jag vilja hävda.
Vi är alla människor med exakt lika stor rätt att leva så länge vi inte just skadar eller dödar andra.
Värdet på våra liv är exakt lika stort och ingen, absolut ingen kommer någonsin ha rätt
att ta mitt eftersom jag aldrig ens kommer komma på tanken att göra något av det.
Jag är inte troende för jag tänker eller funderar inte i dom banorna.
Men ingen kan döma mig bara därför, ingen kan ens peka finger och säga att jag
lever mitt liv fel eftersom det är mitt liv.
Jag är min egen tro, min egen värld och den som vill dela den är välkommen.
Den som däremot vill ta bitar ifrån den kan jag bara säga att det går inte, jag är jag, mitt är mitt.
Jag försöker alltid vara öppen i mitt sinne och ta till mig av så många olika tankesätt,
se saker och ting från så många vinklar som möjligt och sen ta mina egna beslut.
Ingen annan kan någonsin korrigera mig i mitt eget liv lika lite som jag skulle kunna säga
att sättet du lever bara är fel.
Jag kan ge råd och åsikter men det är mina egna och dom är inga givna regler lika lite som
jag tycker att dom olika religiösa skrifterna är.
Även dom är ju bara nerskrivna tankar och synsätt från någon som liksom jag hade sitt sätt
att se på saker och ting.
Troende eller inte troende, är det någon skillnad på värdet av våra liv.
Mitt svar är Nej, vilket svar är ditt.
måndag 6 februari 2017
Intelligent kan man vara på många sätt
Jag vet inte varför det alldeles för ofta läggs alldeles för stor vikt vid framgång.
Framgång i något kan även vara förknippat med tillfälligheter, omständigheter
och inte minst tur.
Man gör en sak vid ett speciellt tillfälle och kan på grund av det röna enorm framgång.
En annan person kan vid ett tidigare tillfälle gjort exakt samma sak men under fel
förhållande vilket i sin tur inte lett någonstans alls.
Du kanske träffar på rätt person och yppar din idé, personen i fråga tar den vidare och
är just den där rätta katalysatorn som gör att den elden får sitt syre.
Slumpen är en faktor som alltid spelar in när det handlar om hur saker och ting har sin gång.
Nu är det inte så att jag vill förringa någon deras framgångar men i väldigt många fall
så är det idéer som dom plockat upp och förädlat.
Idéer som inte alls var deras från början men som dom nu sett ett riktigt syfte till.
En tanke som är väckt vid fel tillfälle behöver inte vara en felaktig tanke, tvärtom.
Vi pratar väldigt ofta om driftiga duktiga människor som ser möjligheter i massa olika idéer,
vad vi inte pratar lika ofta om är var dessa idéer kommer ifrån.
Jag kan slå vad om att även du på din arbetsplats hört, sett eller blivit direkt påverkad av något
som någon gjort men som inte baserar sig på deras idéer från början.
I själva verket så grundar sig det på något dom själva snappat upp från någon annan kollega,
i kafferummet, i matsalen eller någon annanstans.
Det är tyvärr alldeles för vanligt att det blir dom och ingen annan som får berömmet just för
detta, vem vet det kanske till och med leder till en befordran.
Det krävs en viss form av intelligens för att plocka fram dessa frön och utnyttja dom till sin
egen fördel men i vad ligger ärligheten.
Det hjälper ofta inte att den personen vars idé det egentligen baserar sig på hävdar just det,
på något sätt så har den stackarn bara sprungits förbi.
För mig är intelligens ett mått på ett antal punkter.
Dels är det just att kunna se lösningar där andra bara ser problem.
Dels är det att förstå komplexa bilder och kunna förklara det dom ser.
Sen finns det naturligtvis alla dessa så kallade intelligenta teoretiker som ser långt mer
än bara situationen som sådan utan att för den skull kunna förmedla det till andra.
För mig är det sistnämnda en väldigt tråkig version av en intelligent människa.
Hon eller han lever där i sin egen lilla väldigt begränsade värld utan att kunna göra sig
förstådd på riktigt av sin omgivning vilket ofta kan leda till frustration.
Raka motsatsen är då den andra typen av intelligens, den som faktiskt kan leda den ena
till en förståelse på andra sidan.
Den som omvandlar det komplicerade till en modell som är mottaglig för gemene man.
Sen kommer vi till den formen av intelligens som tilltalar mig allra mest.
Det är den som verkligen ser sin omgivning, tar åt sig av den och försöker göra något
gott av det som den ser.
Att vara intelligent har för mig verkligen inte bara att göra med hur många högskolepoäng men
hunnit skaffa sig, den intelligensen behöver inte ha någon som helst relevans med hur man
sen tar sig fram i resten av livet.
Vi har alla en kropp, en hjärna, ett beteende fortplantat hos oss och det är hur vi sen förvaltar
allt detta som sen spelar roll.
Det sitter idag alldeles för många (ursäkta ordvalet) rena rama idioter på alldeles för många
platser i alldeles för många positioner.
Personer som totalt saknar empati eller känsla för sin omgivning.
Samtidigt så finns det otroligt många begåvningar som aldrig kommer att få en chans att
utveckla vad dom har förutsättningar för bara för att dom bor på fel ställe, kommer från
fel familjer eller har något annat som bromsar deras potential.
Intelligent kan man vara på många sätt så döm ingen som inte förstår det just du säger.
Tänk på att det kanske bara är kemin emellan dig och den som inte stämmer överens.
Det kan vara så eller så är inte personen i fråga mottaglig just för den informationen som
du försöker att lämna.
Det finns alltid många om och kanske när det kommer till hur vi bedömer andra och hur
andra faktiskt bedömer oss.
Försök att tänka lite utanför din egen box någon gång ibland.
Låt det bli lite obekvämt för dig själv och se hur det känns där på andra sidan staketet.
Vem vet, kanske lär du dig något nytt.
Hur farligt kan det vara.
Framgång i något kan även vara förknippat med tillfälligheter, omständigheter
och inte minst tur.
Man gör en sak vid ett speciellt tillfälle och kan på grund av det röna enorm framgång.
En annan person kan vid ett tidigare tillfälle gjort exakt samma sak men under fel
förhållande vilket i sin tur inte lett någonstans alls.
Du kanske träffar på rätt person och yppar din idé, personen i fråga tar den vidare och
är just den där rätta katalysatorn som gör att den elden får sitt syre.
Slumpen är en faktor som alltid spelar in när det handlar om hur saker och ting har sin gång.
Nu är det inte så att jag vill förringa någon deras framgångar men i väldigt många fall
så är det idéer som dom plockat upp och förädlat.
Idéer som inte alls var deras från början men som dom nu sett ett riktigt syfte till.
En tanke som är väckt vid fel tillfälle behöver inte vara en felaktig tanke, tvärtom.
Vi pratar väldigt ofta om driftiga duktiga människor som ser möjligheter i massa olika idéer,
vad vi inte pratar lika ofta om är var dessa idéer kommer ifrån.
Jag kan slå vad om att även du på din arbetsplats hört, sett eller blivit direkt påverkad av något
som någon gjort men som inte baserar sig på deras idéer från början.
I själva verket så grundar sig det på något dom själva snappat upp från någon annan kollega,
i kafferummet, i matsalen eller någon annanstans.
Det är tyvärr alldeles för vanligt att det blir dom och ingen annan som får berömmet just för
detta, vem vet det kanske till och med leder till en befordran.
Det krävs en viss form av intelligens för att plocka fram dessa frön och utnyttja dom till sin
egen fördel men i vad ligger ärligheten.
Det hjälper ofta inte att den personen vars idé det egentligen baserar sig på hävdar just det,
på något sätt så har den stackarn bara sprungits förbi.
För mig är intelligens ett mått på ett antal punkter.
Dels är det just att kunna se lösningar där andra bara ser problem.
Dels är det att förstå komplexa bilder och kunna förklara det dom ser.
Sen finns det naturligtvis alla dessa så kallade intelligenta teoretiker som ser långt mer
än bara situationen som sådan utan att för den skull kunna förmedla det till andra.
För mig är det sistnämnda en väldigt tråkig version av en intelligent människa.
Hon eller han lever där i sin egen lilla väldigt begränsade värld utan att kunna göra sig
förstådd på riktigt av sin omgivning vilket ofta kan leda till frustration.
Raka motsatsen är då den andra typen av intelligens, den som faktiskt kan leda den ena
till en förståelse på andra sidan.
Den som omvandlar det komplicerade till en modell som är mottaglig för gemene man.
Sen kommer vi till den formen av intelligens som tilltalar mig allra mest.
Det är den som verkligen ser sin omgivning, tar åt sig av den och försöker göra något
gott av det som den ser.
Att vara intelligent har för mig verkligen inte bara att göra med hur många högskolepoäng men
hunnit skaffa sig, den intelligensen behöver inte ha någon som helst relevans med hur man
sen tar sig fram i resten av livet.
Vi har alla en kropp, en hjärna, ett beteende fortplantat hos oss och det är hur vi sen förvaltar
allt detta som sen spelar roll.
Det sitter idag alldeles för många (ursäkta ordvalet) rena rama idioter på alldeles för många
platser i alldeles för många positioner.
Personer som totalt saknar empati eller känsla för sin omgivning.
Samtidigt så finns det otroligt många begåvningar som aldrig kommer att få en chans att
utveckla vad dom har förutsättningar för bara för att dom bor på fel ställe, kommer från
fel familjer eller har något annat som bromsar deras potential.
Intelligent kan man vara på många sätt så döm ingen som inte förstår det just du säger.
Tänk på att det kanske bara är kemin emellan dig och den som inte stämmer överens.
Det kan vara så eller så är inte personen i fråga mottaglig just för den informationen som
du försöker att lämna.
Det finns alltid många om och kanske när det kommer till hur vi bedömer andra och hur
andra faktiskt bedömer oss.
Försök att tänka lite utanför din egen box någon gång ibland.
Låt det bli lite obekvämt för dig själv och se hur det känns där på andra sidan staketet.
Vem vet, kanske lär du dig något nytt.
Hur farligt kan det vara.
Saknad
Det finns så många typer av saknad.
Små saknaden och stora saknaden.
Dom små är dom som vi lätt tar oss förbi.
Vi lägger knappt märke till dom för egentligen så betyder dom inte särskilt mycket för oss.
Men så kommer det till dom stora, nästan oöverkomliga, dom som gör riktigt ont och som verkligen skapar en tomhet, i varje fall i mitt bröst.
Livet går vidare är det många som säger, borstar av sig på axeln och mer eller mindre bara vänder blad.
Men jag är inte en sån människa, jag är inte stöpt på det sättet.
Jag kan inte bara gå vidare till nästa sak och tänka att visst det var trevligt men nu finns inte det eller den mer utan att känna tomhet.
Naturligtvis pratar jag till största delen om människors betydelse i mitt liv och hur dessa människor på ett eller annat sätt berör mig.
Eftersom jag har kommit cirka halvvägs i mitt eget liv så har jag ju samtidigt passerat väldigt många individer som har påverkat mig på olika sätt.
Vissa har påverkat mig till det positiva, andra till det negativa och naturligtvis så finns det dom som inte påverkat mig överhuvudtaget.
Den sistnämna kategorin handlar om människor som helt enkelt inte berör mig på någon nivå.
Det kan vara från min uppväxt med lärare eller klasskamrater som i princip varit som osynliga i mitt liv.
Dessa har bara funnits som utfyllnad i periferin och inte fyllt min vandringssäck med några som helst intryck.
Låter det krasst så kanske det är så men vad ska jag säga, dessa personer har verkligen inte gett mig någonting alls som jag vill ta med mig, varken positivt eller negativt.
Nu är det ju inte så att denna typ av människor försvann efter min uppväxt, inte alls.
Dessa individer fortsätter att vara den där utfyllnaden även i resten av mitt liv.
Det är människor som aldrig får mig att stanna till och tänka, hemskt men så är det.
Osynliga människor finns för oss alla, vi ser dom bara inte förrän vi verkligen anstränger oss och stannar till.
Sen finns det dom där som man glömmer efter ett tag men när man får en glimt av något genast tar sig tillbaka och faktiskt inser att man tagit med sig något ifrån.
Jag kallar dom för semi-vänner eller semi-bekanta och jag menar inget illa med det.
Det handlar om personer som man på något sätt varit i lag med men som man förmodligen aldrig kommer att träffa igen.
Personer som man på något sätt fått en relation till men när den omedelbara närheten försvinner bara låter den ebba ut ungefär som vågorna efter en båt som passerar.
Till slut så ligger vattnet där lugnt och stilla igen och väntar på att något nytt ska passera.
Det är människor som på något sätt har gjort ett avtryck hos dig som du kanske inte riktigt tänker på förrän du hamnar i en sån situation där du själv blir förvånad över din egen reaktion eller ditt egna agerande.
När du sen stannar till och tänker efter så kan det vara så att du faktiskt kommer på vart det härrör sig ifrån ditt så kallade beteende.
Den sista men absolut viktigaste kategorin av människor, ja i varje fall i mitt liv, är dom som på många sätt varit med och verkligen format mig till den jag är idag.
Människor som jag på alla sätt älskar och respekterar.
Människor som jag värderar lite högre.
Människor som jag är så oändligt glad över att dom har funnits eller självklart ännu hellre fortfarande i allra högsta grad finns i mitt liv.
Denna kategori av människor är dom som skapar en enorm saknad, ett fruktansvärt stort hålrum i mitt liv när dom inte längre finns kvar.
Vi lever ju bara en viss tid i våra liv och det gäller verkligen att ta tillvara på den tiden.
Inte slösa bort den på en massa saker som vi på intet sätt vill för eftersom det faktiskt finns ett ord som styr mycket av just våra liv som heter val så är det något vi ska vara väldigt medvetna om.
Det är vi som gör våra val och dom konsekvenserna får vi själva stå till svars för, ingen annan.
Om jag skaffar mig något så är det för att jag vill ha det, inte för att det ska påverka andras liv.
Mina val är mina val och när det kommer till människor så gör vi som sagt val hela tiden.
Min saknad jag känner idag är människor jag inte längre har runt mig på olika sätt.
Människor som verkligen betytt något på riktigt för mig.
Som tur är så har jag inte tomt i det förrådet utan jag har en fantastisk mängd med individer som jag bryr mig om från topp till tå.
På något sätt så tror jag lite grann på alla dessa gamla talesätt som finns, till exempel att man får skörda det man själv sår, eller att man förr eller senare får tillbaka för det man gjort, eller varför inte, det som göms i snö kommer fram i tö.
Det finns alltid ett slut på en cirkel precis som i livet självt.
Ta vara på det du har, på dom du har, på dom du bryr dig om.
Utnyttja inte någon bara för att du själv är för lat och se inte bara dom direkta konsekvenserna utan även dom indirekta, dom som kommer lite längre fram.
Ta till vara på dina nära och kära medans dom finns där runt dig för en dag kan det vara för sent och då min kära vän kan du inte ångra dig.
Små saknaden och stora saknaden.
Dom små är dom som vi lätt tar oss förbi.
Vi lägger knappt märke till dom för egentligen så betyder dom inte särskilt mycket för oss.
Men så kommer det till dom stora, nästan oöverkomliga, dom som gör riktigt ont och som verkligen skapar en tomhet, i varje fall i mitt bröst.
Livet går vidare är det många som säger, borstar av sig på axeln och mer eller mindre bara vänder blad.
Men jag är inte en sån människa, jag är inte stöpt på det sättet.
Jag kan inte bara gå vidare till nästa sak och tänka att visst det var trevligt men nu finns inte det eller den mer utan att känna tomhet.
Naturligtvis pratar jag till största delen om människors betydelse i mitt liv och hur dessa människor på ett eller annat sätt berör mig.
Eftersom jag har kommit cirka halvvägs i mitt eget liv så har jag ju samtidigt passerat väldigt många individer som har påverkat mig på olika sätt.
Vissa har påverkat mig till det positiva, andra till det negativa och naturligtvis så finns det dom som inte påverkat mig överhuvudtaget.
Den sistnämna kategorin handlar om människor som helt enkelt inte berör mig på någon nivå.
Det kan vara från min uppväxt med lärare eller klasskamrater som i princip varit som osynliga i mitt liv.
Dessa har bara funnits som utfyllnad i periferin och inte fyllt min vandringssäck med några som helst intryck.
Låter det krasst så kanske det är så men vad ska jag säga, dessa personer har verkligen inte gett mig någonting alls som jag vill ta med mig, varken positivt eller negativt.
Nu är det ju inte så att denna typ av människor försvann efter min uppväxt, inte alls.
Dessa individer fortsätter att vara den där utfyllnaden även i resten av mitt liv.
Det är människor som aldrig får mig att stanna till och tänka, hemskt men så är det.
Osynliga människor finns för oss alla, vi ser dom bara inte förrän vi verkligen anstränger oss och stannar till.
Sen finns det dom där som man glömmer efter ett tag men när man får en glimt av något genast tar sig tillbaka och faktiskt inser att man tagit med sig något ifrån.
Jag kallar dom för semi-vänner eller semi-bekanta och jag menar inget illa med det.
Det handlar om personer som man på något sätt varit i lag med men som man förmodligen aldrig kommer att träffa igen.
Personer som man på något sätt fått en relation till men när den omedelbara närheten försvinner bara låter den ebba ut ungefär som vågorna efter en båt som passerar.
Till slut så ligger vattnet där lugnt och stilla igen och väntar på att något nytt ska passera.
Det är människor som på något sätt har gjort ett avtryck hos dig som du kanske inte riktigt tänker på förrän du hamnar i en sån situation där du själv blir förvånad över din egen reaktion eller ditt egna agerande.
När du sen stannar till och tänker efter så kan det vara så att du faktiskt kommer på vart det härrör sig ifrån ditt så kallade beteende.
Den sista men absolut viktigaste kategorin av människor, ja i varje fall i mitt liv, är dom som på många sätt varit med och verkligen format mig till den jag är idag.
Människor som jag på alla sätt älskar och respekterar.
Människor som jag värderar lite högre.
Människor som jag är så oändligt glad över att dom har funnits eller självklart ännu hellre fortfarande i allra högsta grad finns i mitt liv.
Denna kategori av människor är dom som skapar en enorm saknad, ett fruktansvärt stort hålrum i mitt liv när dom inte längre finns kvar.
Vi lever ju bara en viss tid i våra liv och det gäller verkligen att ta tillvara på den tiden.
Inte slösa bort den på en massa saker som vi på intet sätt vill för eftersom det faktiskt finns ett ord som styr mycket av just våra liv som heter val så är det något vi ska vara väldigt medvetna om.
Det är vi som gör våra val och dom konsekvenserna får vi själva stå till svars för, ingen annan.
Om jag skaffar mig något så är det för att jag vill ha det, inte för att det ska påverka andras liv.
Mina val är mina val och när det kommer till människor så gör vi som sagt val hela tiden.
Min saknad jag känner idag är människor jag inte längre har runt mig på olika sätt.
Människor som verkligen betytt något på riktigt för mig.
Som tur är så har jag inte tomt i det förrådet utan jag har en fantastisk mängd med individer som jag bryr mig om från topp till tå.
På något sätt så tror jag lite grann på alla dessa gamla talesätt som finns, till exempel att man får skörda det man själv sår, eller att man förr eller senare får tillbaka för det man gjort, eller varför inte, det som göms i snö kommer fram i tö.
Det finns alltid ett slut på en cirkel precis som i livet självt.
Ta vara på det du har, på dom du har, på dom du bryr dig om.
Utnyttja inte någon bara för att du själv är för lat och se inte bara dom direkta konsekvenserna utan även dom indirekta, dom som kommer lite längre fram.
Ta till vara på dina nära och kära medans dom finns där runt dig för en dag kan det vara för sent och då min kära vän kan du inte ångra dig.
onsdag 1 februari 2017
Ofta undrar jag vad andra tänker om mig!
Jag kan inte komma ifrån att tänka på saker som berör mig.
Vad tänker andra om mig.
Vad säger andra om mig.
Vad gör andra för mig.
Vad gör andra emot mig.
Självklart finns det människor av alla olika kategorier just när det gäller såna saker och jag accepterar verkligen det men jag kan inte låta bli att fundera.
Om jag har gjort en sak så betyder det inte att någon annan har sett mig göra den saken på det sättet som jag faktiskt har gjort det.
Den personen kan utifrån sin bedömningsförmåga dragit en egen slutsats, skapat en egen liten sanning.
Allt är inte alltid solklart, enkelt, självklart.
Bara för att jag har en sak klar för mig så betyder ju inte det att andra ser detsamma med mina ögon.
Det tråkiga blir när man blir missförstådd och dömd för något man inte gjort.
Det kan vara riktigt svårt att bli av med den typen av stämplar.
Man har liksom lagts in i ett fack som man knappt kan ta sig ur.
Helt plötsligt så måste man bevisa vem man är återigen bara för att någon annan satt en stämpel på det man gjort eller vill stå för.
Man har blivit bedömd av någon efter den personens premisser, inte efter sina egna.
Alla är inte lika klarsynta och kan lägga den typen av handlingar bakom sig.
Jag undrar ofta vad andra tycker och tänker om mig.
Inte för att jag har något större bekräftelsebehov men visst skulle det vara skönt att veta att det i varje fall sägs mer positiva än negativa saker om mig.
Visst skulle det vara skönt att veta att det är fler som tycker om mig än som ser ner på mig.
Men jag kan ju inte veta vad andra tycker och tänker och där kommer jag till korta.
Jag får helt enkelt fortsätta att gå min väg framåt i livet, göra det i hopp och tro om att jag berör människor på ett i varje fall relativt positivt sätt.
Jag kan trots allt inte vara någon annan än mig själv och det tänker jag heller aldrig försöka med.
Jag vet vem jag är, vad jag står för och vad jag tror på.
Jag förlitar mig till att ärlighet räcker längst.
Men jag kan inte låta bli att tänka.
Tänka på och undra vad andra tycker och tänker om mig.
Tänk på det nästa gång du talar om någon, baktalar någon, berömmer någon..
Tänk på att det du säger och gör skapar ringar på vattnet.
Vad tänker andra om mig.
Vad säger andra om mig.
Vad gör andra för mig.
Vad gör andra emot mig.
Självklart finns det människor av alla olika kategorier just när det gäller såna saker och jag accepterar verkligen det men jag kan inte låta bli att fundera.
Om jag har gjort en sak så betyder det inte att någon annan har sett mig göra den saken på det sättet som jag faktiskt har gjort det.
Den personen kan utifrån sin bedömningsförmåga dragit en egen slutsats, skapat en egen liten sanning.
Allt är inte alltid solklart, enkelt, självklart.
Bara för att jag har en sak klar för mig så betyder ju inte det att andra ser detsamma med mina ögon.
Det tråkiga blir när man blir missförstådd och dömd för något man inte gjort.
Det kan vara riktigt svårt att bli av med den typen av stämplar.
Man har liksom lagts in i ett fack som man knappt kan ta sig ur.
Helt plötsligt så måste man bevisa vem man är återigen bara för att någon annan satt en stämpel på det man gjort eller vill stå för.
Man har blivit bedömd av någon efter den personens premisser, inte efter sina egna.
Alla är inte lika klarsynta och kan lägga den typen av handlingar bakom sig.
Jag undrar ofta vad andra tycker och tänker om mig.
Inte för att jag har något större bekräftelsebehov men visst skulle det vara skönt att veta att det i varje fall sägs mer positiva än negativa saker om mig.
Visst skulle det vara skönt att veta att det är fler som tycker om mig än som ser ner på mig.
Men jag kan ju inte veta vad andra tycker och tänker och där kommer jag till korta.
Jag får helt enkelt fortsätta att gå min väg framåt i livet, göra det i hopp och tro om att jag berör människor på ett i varje fall relativt positivt sätt.
Jag kan trots allt inte vara någon annan än mig själv och det tänker jag heller aldrig försöka med.
Jag vet vem jag är, vad jag står för och vad jag tror på.
Jag förlitar mig till att ärlighet räcker längst.
Men jag kan inte låta bli att tänka.
Tänka på och undra vad andra tycker och tänker om mig.
Tänk på det nästa gång du talar om någon, baktalar någon, berömmer någon..
Tänk på att det du säger och gör skapar ringar på vattnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)