Människan är ett sorgligt släkte, men på samma gång även helt fantastiskt

Människan är verkligen ett helt sorgligt släkte.
Det är ett släkte fullt av individer som hela tiden gör sitt allra bästa för att ständigt förse sig själva med det allra bästa tänkbara.
Dom gör det helt utan att bry sig om konsekvenserna som blir av deras agerande utan gör det bara för deras kortvariga egna vinnings skull.
Jag kan inte begripa att det finns så många ryggdunkare, så många kappvändare, så många bakomryggentalande som det faktiskt finns.
Det är rent utsagt sorgligt att se, för tro mig ni syns även om ni tror att ni gör det ni gör så himla diskret.
Ni tror att det hjälper att säga till den som ni tillsammans med smider era små planer för att ni ska bli förfördelade att det här håller vi för oss själva.
Ni tror inte att vi andra förstår, ser och hör även om det inte sägs rätt ut i luften.
Ruttna ägg luktar och den vämjeliga lukten som ni sprider runt er med ert beteende kan ni aldrig stänga inne.
Så du som känner att du är den där lite lätt falska personen som bara gör lite sånt inemellan, du är lika illa som dom som gör det hela tiden.
Du beter dig på ett sätt som gör att jag aldrig kommer att lita på dig, aldrig helt och hållet.
Om du ens ställer den frågan till mig, den om jag ser dig som en sån person, ja då vet du redan svaret för då känner du att du inte går där med det rena samvetet som du försöker få bekräftat.
Då går du istället där med en stor fet säck fylld av små och stora lögner och den kommer jag aldrig att hjälpa dig att bli fri ifrån, det är dina bekymmer, inte mina.
Man kan lägga in en större grupp människor i denna falang och det är trist att se er, att höra er, att läsa om er.
Ni som alltid tycker att ni minsann har rätt till lite mer än andra på grund av gamla meriter eller nya.
Men sen finns det ni som är raka motsatsen till dessa parasiter.
Ni som jag ser som fantastiska människor.
Människor som jag respekterar, som jag beundrar, som jag gläds med, som jag gärna hjälper.
Det är ni som gör att jag trots allt tror på att det finns en stor möjlighet för oss alla att faktiskt kunna komma till en gemensam punkt där vi istället för att se svårigheter i att umgås på samma villkor ser styrkan att vi vill mötas och dela med oss av våra olikheter.
Jag är själv en unik människa men det gör mig inte mer värd än någon annan, men jag är heller inte mindre värd än någon annan heller.
Jag har nämligen ett värde som ingen annan någonsin kan få eller ta ifrån mig.
Jag besitter värdet i att tro på mig själv som människa, som medmänniska, som en människa som väljer att se istället för att ständigt stoppa huvudet i sanden.
Jag vet att jag inte kan göra skillnad på alla olika nivåer men det har jag heller inte för avsikt att göra.
Jag vet istället i vilka situationer jag kan det och det är där jag rycker in.
För även om jag känner mig oerhört begränsad i mina kunskaper inom många områden så har jag tillräckligt mycket både bakom mitt pannben men även i mitt hjärta som gör att jag faktiskt känner att ibland så gör till och med jag skillnad.
Jag har helt enkelt inte behov av att synas där jag inte känner mig sedd.
Jag har inte dom komplexen inom mig som gör att jag känner mig mindervärdig när jag står jämte en kollega eller chef, eller varför inte en vän.
Jag har helt enkelt samma rätt att vara här och bli respekterad för den jag är som alla andra.
Jag känner det eftersom jag aldrig vill någon något illa utan snarare vill dom allra flesta bara väl.
Jag vill skänka kärlek, inte så hat.
Jag vill ge av mig själv, inte ta av andra.
Jag vill fortsätta att bry mig, inte för att jag måste utan för att jag vill.
Människan är ett sorgligt släkte, men på samma gång helt fantastiskt och det är på den sistnämnda kategorin som jag kommer att fortsätta att lägga ner min energi.
Varma kramar till er allihopa.
Nu är våren här och sommaren står för dörren.