Falska människor får inga riktiga vänner

Jag vet inte riktigt hur dessa individer tänker.
Jag vet inte om dom riktigt bryr sig.
I varje fall inte om så mycket mer än sig själva först och främst.
Men jag kan inte helt låta bli att tycka en liten smula synd om dom där i botten.
För någonstans så har det i varje fall i min värld gått lite snett.
Någonstans så tror jag att dom har fått alldeles för lite uppmärksamhet vilket i sin tur gjort att dom efter det ständigt haft ett växande behov av bekräftelse, av att synas, av att höras.
Redan tidigt där kan jag känna att jag tappat förtroendet för denna kategori av människor.
Jag väljer helt enkelt precis som alla andra vilka jag vill ha som vänner och vilka jag inte vill ha.
För precis som i så många andra fall så handlar det om val vi gör i vår vardag.
Vi väljer vilka vi vill leka med när vi är små, vi väljer vilka vi umgås med under vår uppväxt, vi väljer vilka vi pratar förtroliga saker med på våra arbeten och inte minst vi väljer vilka vi dessutom vill kalla för riktiga vänner.
Jag vet inte om dessa som jag kallar "falska människor" någonsin kan känna en riktig sinnesro.
Ett inre lugn där dom känner att dom har en så kallad vänkrets som finns där för att du är god emot dem precis som dom är emot dig.
Det handlar ju alltid om att ge och ta, inte bara ta och ta.
Det handlar om att inte vara den där som ständigt pratar bakom ryggen så fort du gått ut igenom dörren.
Det handlar inte om att ständigt utnyttja andra i ens omgivning vare sig det är vänner, familj, nära släkt eller kollegor.
Jag strävar alltid efter att vara en enda person, mig själv.
Det får helt enkelt bära eller brista tänker jag.
Antingen så blir jag accepterad för den jag är eller så blir jag det inte.
I båda fallen så är det faktiskt ok för mig för jag är inte dummare än att jag inser att inte alla kan tycka om mig.
Är till och med övertygad om att det finns dom som till och med avskyr mig just för att jag är den jag är.
Men det är inte mitt problem för jag tänker aldrig försöka att vara alla till lags bara för att jag går och bär på en inre rädsla som hindrar mig ifrån att vara mig själv.
Självklart vet jag att det kan finnas andra som kan ta illa vid sig bara för att jag är ärlig och säger vad mitt hjärta säger åt mig att säga.
Men kontentan är alltid att jag faktiskt kan stå för det jag säger och att jag faktiskt menar det.
Blir jag ledsen inom mig så uttrycker jag det, blir jag besviken så visar jag det.
Blir jag rörd så börjar jag oftast att gråta, blir jag glad så har jag ofta väldigt nära till ett leende följt av ett skratt.
Mitt yttre är alltid en avspegling av mitt inre och om du eller någon annan har problem med det så är det du eller den där andra som får jobba med dom bitarna, jag tänker inte rubba på mig i min avsikt att fortsätta att vara just mig själv.
Nu är jag lyckligt lottad och tillhör den där kategorin som faktiskt känner sig mer uppskattad än avskydd men det betyder inte att jag någonsin kommer att ta någon för givet för det.
Jag känner verkligen på djupet av mitt hjärta att det är rätt linje jag följer för på något sätt så genererar min ärlighet i en uppskattning som får andra att öppna upp sig emot mig.
Jag är inte falsk människa, jag är helt enkelt bara mig själv.
Ta mig för den jag är, det är jag och ingen annan.
Vill du ha någon annan till förfogande så får du gå någon annanstans.
Vill du ha mig så varsågod.
Om jag dessutom vill ha dig som min vän så kommer du känna att jag alltid kommer att finnas där.
Jag kommer att finnas där på mitt eget sätt, under mina egna villkor.
Men tro mig, är du min vän, så är du min vän.
Jag är ingen kappvändare utan tillhör dom som stannar kvar när dom andra sviker..