Man måste inte vara bäst

En del verkar få för sig att det är bara den bästa eller det bästa som gäller, det är fel.
Hur ska vi då värdera allt annat.
Är allt annat bara av sekunda betydelse.
Är allt annat värt lite mindre.
Är allt annat något som bara blivit över, som resterna efter en festmåltid.
Man har ätit allt det bästa och lämnat lite mest för syns skull.
Nej så kan det inte vara.
Så får det inte vara.
Så är det inte.
Det är bara en del som tror det och visst, låt dom tro på det i deras små liv men lev inte efter deras tro, deras åsikter.
Man måste verkligen inte alls vara bäst på något.
Visst kan det vara kul att vara det emellanåt men det får inte bli det enda som räknas.
Det är kul att kämpa för något och vinna i slutändan.
Men det ska kunna kännas riktigt bra om man kämpar för något men ändå inte räcker hela vägen fram.
Man har ju försökt då och det är det som är det viktiga som jag vill komma till.
Att om man verkligen försöker något så ska det inte spela någon roll vilken plats man hamnar på.
Jag tänker alltid som så att min främsta motståndare är inte den som står mittemot.
Min främsta motståndare är jag själv.
Kan jag vinna över mig själv och prestera på en nivå som jag är nöjd med så är jag det också.
Jag behöver inte leta efter fel i mitt eget eller andras beteende för att på så sätt ursäkta mig.
Jag duger faktiskt väldigt bra i den tappning som jag bjuder på och det kan jag säga eftersom jag alltid vet att jag faktiskt försöker så gott jag kan.
Vissa dagar med mer energi och andra med lite mindre men så är det nog för oss alla.
Man kan helt enkelt inte alltid vara på topp ens i sitt eget liv.
En dag där jag bara lutar mig tillbaka utan att göra ett endaste något är också en dag i mitt liv och även dessa dagar sätter jag ett stort värde på.
Så vad du än gör du som läser detta, tro inte att du alltid måste vara bäst.
Tro inte att du alltid vet bäst.
Det kostar absolut ingenting att visa lite ödmjukhet emot dig själv men även emot andra.
Och smärtar det för hårt att göra just det så får du väl sitta där och gråta en skvätt över att du för en gång skull om ändock ofrivilligt gått med på att visa dig själv lite mänsklig.
Sluta upp med dom där sandlådefasonerna, ja du vet alla dom där gångerna då du retsamt skulle förstöra något som någon annan gjort bara för att du känner avundsjuka.
Man måste inte alltid vara bäst.
Man kan vara jävligt bra ändå.

Genom lugn kommer lugn. Med oro skapas kaos.

Väldigt mycket av det vi gör som människor avspeglar sig som ett direkt resultat hos andra.
Om vi själva agerar lugnt i en situation så kan det skapa en direkt trygghet istället för den oro som växer fram vid en okontrollerad händelse.
Det är precis som när vi hanterar händelser som berör små barn.
Om vi väljer att med stora gester, överdrivna ord och ett allmänt förstärkt beteende när dom till exempel ramlar eller om det smäller till högt i närheten så skapar vi samtidigt en kedjereaktion hos barnet och visar att det som hände var något helt förfärligt och helt utanför våra egna kontrollzoner vilket genast ger en osäkerhetskänsla hos barnet.
Detta i sin tur skapar naturligtvis något som barnet tar till sig till nästa gång något liknande händer.
Hade du istället valt att inte förstora upp det som hände genom ditt eget beteende utan istället valt en mer moderat reaktion så hade heller inte barnet tagit med sig den där negativa upplevelsen till nästa tillfälle något liknande händer.
Naturligtvis kan du applicera detta till en rent vuxen värld istället.
För om du som vuxen väljer att reagera häftigt eller nedlåtande emot någon som gör något på ett felaktigt sätt så kommer du bara skapa en oro inför nästa gång vederbörande utsätts för något liknande.
Fel är ju något som vi alla säkert gör dagligen.
Det handlar bara om att minimera dessa, ta udden av dom och framför allt inte ständigt förstora dom så att det nästan blir oöverstigliga hinder.
Självförtroende och förtroende är något som ofta går hand i hand men vi tänker inte på det.
Så nästa gång som du tittar på något som sker på avstånd och ser direkta fel begås men istället för att på ett lugnt sätt försöker få personen i fråga att förstå det hela och se till så att det blir rätt gjort så
väljer du att hånle inom dig och sen prata skit bakom ryggen.
Vem tycker du då gör fel.
Tycker du att det är personen som utför det hela eller förstår du att du är den större boven.
Det är lite tragiskt att vissa hellre sätter krokben för andra än räcker fram den hjälpande handen.
Tänk på att vi alla mår mycket bättre om vi väljer att hjälpa till eller för den delen faktiskt ta emot hjälpen när vi behöver den.
För det är inte alltid heller att det är den där betraktarens fel, det kan faktiskt vara en lite lätt tjurskallig, envis person som ständigt försöker att mörka sina fel som begås och istället ständigt skylla på olyckliga omständigheter.
Men som sagt, om du är lugn så bidrar du med positiva ringar på vattnet.
Går du istället där med en konstant oro i kroppen så smittar det av sig och gör dels att du själv mår dåligt av det men även att du sänder ut mycket negativ energi.
Du kan nästan aldrig hjälpa andra om du själv är trasig.

Ingen kan göra under, men alla kan göra något

Man ska inte gå och tro på mirakel för dom sker aldrig av sig själv.
Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.
Den som lever i till exempel tron om att tron ska vara den avgörande faktorn i livet eller att den alltid har varit det lever enligt mig i en väldigt naiv värld.
Vi skapar det vi upplever, vi skapar vår egen värld, vi skapar vår egen framtid.
Visst kan vi hoppas på lite tur på vägen, men det är inte något vi kan räkna med, det är inget vi kan eller ska kalkylera med.
Det där med att tron förstärker hopp är en väldigt modifierad sanning, en anpassad sådan som vi lite blint har tagit till oss.
Jag vet inte om det är vår rädsla för det okända som gjort att många tagit till sig tron som en viktig del i sina liv.
Så fort vi inte kan ta på en sak så blir det genast alldeles för obekvämt och abstrakt.
Då är det lättare att säga att efter döden då kommer vi till en annan gyllene värld, en värld fri ifrån allt ont och som bara speglar ditt resultat av vad du har gjort i ditt liv.
Visst är det patetiskt när man lyfter ut det på detta sätt men det är ju egentligen precis vad det handlar om.
Vi har sånt förtvivlat stort behov av att ha kontroll på allt att vi hellre bortser från fakta och hellre tar och lyssnar till sånt som egentligen bara är gamla historier som det lagts alldeles för stor vikt vid.
Det viktiga i mitt liv är att jag lyssnar och lär av andra människor, levande människor och tar till mig vad dom har att säga för att göra mitt liv rikare.
Att sätta mig själv i en kyrka och be till någon vore lika givande som att skjuta mig själv i foten.
Jag kan inte svara på hur vi genom evolutionen kommit till den punkten vi är idag men jag kan acceptera den och leva med den.
Jag tänker inte sätta min tillit till något som för min del inte finns bara för att någon säger annat eller till och med hotar med våld eller ond bråd död om jag inte väljer att tro på det.
Nej det där med tro har i mina ögon alltid bara varit och är fortfarande ett maktmedel som används för att kuva och styra människor så att dom gör vad vissa vill att dom ska göra.
Jag kan inte klandra alla dessa troende människor som går därute och gjort de valen.
Det finns säkert en miljon olika anledningar till varför men jag anser mig alldeles för fri i mitt inre för att falla undan och lägga mig platt.
Det har säkert funnits helt fantastiska människor genom tiderna som gjort nästan övermänskliga saker men vet du vad, det gör det fortfarande och det kommer det även göra i framtiden.
Men att upphöja dessa till några gudar är inte rättvist.
Inte mot dom som har gjort dessa saker men heller inte mot alla andra.
För det rör sig trots allt bara om extraordinära människor som sen blivit utnyttjade i syften som dom själva säkert inte kunnat förutsett.
Lite grann, den enes död den andres bröd blir kontentan av deras gärningar.
Någon gör något gott i den ena ändan men någon i den andra ändan är det som drar den stora nyttan av det och utnyttjar det i ett helt annat syfte.
Ungefär som när en person kommer på en förbättrande åtgärd på sitt jobb och berättar det för en så kallad arbetskollega och denna i sin tur drar nytta av det och framställer idéen som om den vore den sistnämndas.
Vad jag vill komma till idag är att vi alla är bidragande orsaker till både framgångar och motgångar.
Vi ser till så att vi kan ta oss genom den ena dagen efter den andra och förhoppningsvis göra det dessutom genom att faktiskt må bra.
Vad vi behöver göra för att komma dit är ofta väldigt enkelt.
Lyssna, se och lära.
Försöka att förstå det vi har omkring oss utan att för den skull ta till våld när vi inte gör det.
Jag lever mitt liv här och nu och jag kommer göra allt för att det ska bli så värdefullt både för mig själv och för mig omgivning som möjligt.
Jag är bara en väldigt enkel människa men enkla människor har lika stort värde som alla andra.
Glöm inte bort det bara för att ditt ego ska få plats.

Var inte en bitterfitta!

Jag vet inte vad det beror på men en del har verkligen förmågan att se saker i svart mer eller mindre hela tiden.
Varför väljer man att vara den där konstanta bitterfittan.
Mår man bra av det eller är man totalt oförmögen att ta sig ur sin negativa spiral.
Jag undrar vad det är som har gjort att man en gång har hamnat i detta träsk.
Jag säger träsk för jag kan inte se det på något annat sätt.
Man har liksom grottat ner sig till en nivå där man inte ser ut åt något annat håll än sitt eget längre.
Man har murat in sig i ett eget litet domän där man vägrar ens lyssna och ta till sig det som annars skulle gagna personen i fråga.
För det är så att vi faktiskt behöver se och ta till oss lite mer än det vi själva utsöndrar.
Vi mår inte bra av att ständigt gå omkring och spy galla både till höger och vänster bara för att vi själva går och är missnöjda med våra liv.
Vi måste inse hur mycket negativt vi utsöndrar när vi beter oss på det sättet.
För negativt är det även om vi inte vill inse det.
Även om vi bara går där och hävdar att vi minsann inte alls är negativa utan bara svänger oss med sanningen som om den var allenarådande.
Även då vi går i våra egenspunna lögner i tron om att ingen annan kan lika bra eller faktiskt till och med har rätt.
Jag tror att det finns alldeles för många idag som har så förbannat svårt att gå vidare och släppa det som en gång varit.
Det är viktigt att ta med sig sina erfarenheter men man får för den skull inte låta dessa erfarenheter bli till en konstant belastning.
Man kan inte älta saker i det oändliga.
Man kan inte och ska inte göra det för det gör bara att man tär på sitt eget inre.
Ta med dig det som ger dig något och lämna det som är en belastning.
Använd ditt eget förnuft om du nu har något och gör något vettigt av det.
Stanna inte kvar och var den där bitterfittan.
Dom som är runt dig är inte värda att få den ständiga överdoseringen av negativa strömmar.
Att vara positiv kostar dig otroligt mycket mindre än att gå omkring där och ständigt gnälla.
Ta tag i dig själv så ska du se att du får en mycket bättre respons från din omgivning.
När man börjar ge av sig själv så dröjer det inte länge innan man får något tillbaka.

Att försöka förstå men inte göra det är inte att misslyckas

Det finns många som hakar upp sig på att en del inte verkar förstå vad det är man menar.
Men varför gör dessa personer det.
Vad är det som gör att dom hakar upp sig på dessa detaljer.
Är det deras egen frustration över att inte göra sig själva förstådda.
Är det deras besvikelse över att inte riktigt nå fram.
Om jag försöker förstå någon så är det för att jag vill göra det.
Om jag försöker förstå någon men inte gör det så kanske det bara har att göra med att jag inte riktigt vet bakgrunden till det hela.
Jag kanske tror en sak men i själva verket så handlar det om något helt annat.
Jag har helt enkelt dragit förutfattade meningar och därifrån gjort min egen övertygade slutsats.
Vi kan inte alltid nå fram till varandra på klockrena sätt även om vi säkert oftast försöker.
Men vi får inte känna ett misslyckande vid dessa tillfällen, för det är det faktiskt inte.
Så länge vi försöker så gör vi en ansträngning i att hitta den där röda tråden i det hela.
Tråden som leder oss fram till vad nu den andra personen faktiskt vill ha sagt.
Många gånger har det säkert hänt dig, ja i varje fall mig kan jag lugnt påstå, att jag trots att jag försökt vara tydlig i mitt budskap ändå blivit missförstådd.
Vissa gånger så är det jag som inte varit tydlig nog trots allt men andra gånger så är det för att den andra personen inte lyssnat, verkligen lyssnat till mig på det sättet som hade varit nödvändigt för att förstått mig på riktigt.
Jag kan vara lite kryptisk ibland i mina uttalanden och jag vet att en del kan bli som levande frågetecken efter det att orden kommit ut ur min mun.
Men en person som känner mig på riktigt förstår ändå vad jag menar.
Jag accepterar att inte alla tycker och tänker som jag men det gör mig inte till någon som bara viker mig ständigt för vad andra tycker.
Nej, det är viktigt att stå kvar där med sin egen åsikt och visa att man faktiskt tror på det man gör, att man tror på det man säger, att man inte ständigt backar när någon annan säger något som går emot.
Om man inte förstår första gången så får man helt enkelt göra ett nytt försök och ett till efter det om det så behövs och då får man inte bli irriterad över att det är på det sättet.
Jag försöker verkligen alltid att förstå och jag gör det så gott jag kan oavsett vilken situation det handlar om.
I vissa finner jag mig bättre och i vissa betydligt sämre men det stör mig inte.
Kanske är det någon som tycker att det inte är tillräckligt men vad ska jag göra åt det.
Jag kan inte mer än försöka och är det så att inte jag förstår trots alla försök så må det vara så.
Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det många gånger till.
En av dom allra viktigaste sakerna vi måste sträva efter idag är att skapa en större förståelse mellan varandra vart vi än befinner oss i världen.
Genom att göra det så öppnar vi upp portar som faktiskt kan leda oss till en gemensam framtid.
Att stanna upp och lyssna och se varandra utan att i nästa sekund kasta skit bakom ryggen är något vi alla måste arbeta hårt med.
Tror du på en framtid där vi kan leva tillsammans oavsett hudfärg, religion eller andra detaljer som vi idag kan se som detaljer som vi kan haka upp oss på.
Saker som vi väljer att peka på som svårigheter.
Se på dom detaljerna som utmaningar istället, som möjligheter att bygga något betydligt mer livskraftigt än den negativa cykeln som vi faktiskt befinner oss i.
Jag väljer att tro att vi har en möjlighet att utveckla oss själva till en mer global gemenskap istället för en global utanförskap eller varför inte en global härdsmälta.
Att försöka förstå någon eller något är inte alltid lätt eller självklart, tänk på det.
Vi bär alla på ett ansvar där det är viktigt att vi är tydliga när vi bekräftar saker och ting.
Svarar du ja så gör du det för att du menar det och svarar du nej så menar du just det.
Låt inte några tveksamheter kila sig in emellan som gör att det hela blir som en grumlig otydlighet.
Glöm inte bort att om du försöker förstå men inte gör det så är det inte ett misslyckande.
Det är bara ett steg på vägen.

När man är med dom man älskar

Det finns människor som gör mig glad när jag träffar.
Sen finns det människor som gör mig varm i hjärtat när jag möter deras ögon.
Vad jag menar är att det verkligen finns olika nivåer på hur man kan se på andra med väldigt positiva ögon men att man trots allt ändå gör skillnad.
Man gör det inte för att man vill göra skillnad men man gör det för att man i sitt hjärta lägger olika värderingar.
Människor som jag verkligen bryr mig om dom vurmar jag för, dom ställer jag alltid upp för, dom lägger jag ner den där lilla extra mödan för.
Jag gör det för att jag tycker om att se dessa människor må bra, jag tycker om när det lyser i ögonen hos andra av välmående.
Jag tycker om när jag ser en harmoni förenat tillsammans med lugnet det medför.
Jag är en enkel människa, enkel både till min natur men även till mina krav på livet.
Eftersom jag ser mig på det sättet, det sättet som jag tycker återspeglar mig själv och samtidigt faktiskt tycker om det jag ser så har jag en relativt enkel resa framåt.
Det finns inte så mycket som komplicerar mig.
Men sen, jag det kommer alltid ett men och ett sen i form av något och det är i det här fallet min vetskap om att jag ser saker på mitt sätt och andra ser mig på sitt.
Inget är fel utan bara olika vinklar utifrån hur man ser på det hela.
Att uppskatta andra är aldrig fel och jag försöker alltid göra det med dom förutsättningar som ges till mig med så öppna ögon som jag bara kan.
Vi kan inte förväntas att älskas av alla, vi kan inte ens förvänta oss att vi ska vara omtycka av alla.
Men vi kan i varje fall sträva efter att inte vara avskydda, hatade och föraktade.
För om vi väljer att acceptera olika nivåer istället för att ständigt desperat jaga bekräftelser till höger och till vänster så tror jag att vi kan må så mycket bättre tillsammans.
Och för mig så är det viktigt att vi strävar efter att försöka hitta vägar där vi faktiskt kan mötas.
Där vi hamnar på en nivå som vi delar.
Där vi hamnar på en nivå som känns bekväm utan att skapa en ständig känsla av att vara främmande.
När jag är med dom jag tycker om så trivs jag verkligen, jag är avslappnad och tillbakalutad.
Jag behöver inte bevisa något och tänker heller inte försöka göra det.
Jag kan bara vara den enda personen som jag behärskar, mig själv.
Jag har helt enkelt inte något behov av att förställa mig i olika situationer.
Att jag beter mig lite olika i just olika sällskap har istället bara att göra med att det är sällskapen i sig som lockar fram dom sidorna hos mig.
När jag är med dom som jag älskar så ler hela jag på djupet i mitt hjärta.
Jag njuter och suger i mig den energin som det ger mig och jag kan bara säga att min tacksamhet är oändlig att jag har så många som jag verkligen älskar i mitt liv.
Ni skänker mig den värme jag behöver och jag försöker i bästa möjliga mån ge tillbaka i samma utsträckning och helt mer därtill.
Tack för att ni finns och för att ni låter mig finnas till på det sättet som jag mår bäst av.
Love you all.

När du slutar tro på dig själv................

Jag tror säkert att alla någon gång i livet, kanske många gånger eller rentutav konstant lever med en misstro på dig själv eller går där och lider av ett ständigt dåligt självförtroende.
Vissa försöker dölja det genom att vara överaktiva, det vill säga att genom att försöka dölja att man egentligen inte är bekväm med situationen överagerar.
Det blir liksom att man ställer sig där och håller upp en mask som man egentligen inte alls behöver.
Man gör det på grund av sitt eget dåliga självförtroende som man inte har mod att visa.
Jag tycker att det är viktigt att visa just såna egenskaper.
När man gör det så visar man en styrka så mycket större än den du uppvisar när du försöker att dölja dina brister.
Man ska aldrig sluta tro på sig själv för gör man det så tappar man så mycket av sig själv.
Man gör helt enkelt inte sig själv rättvisa genom att dölja sig själv oavsett om det är bra eller dåliga saker det handlar om.
Jag tror på att visa helheten, för genom att visa den så visar du din verkliga styrka, inte genom att dölja dina svagheter.
Vad jag vill komma till är att det är viktigt att du visar hela dig, inte bara anpassade delar.
Självklart så finns det situationer och tillfällen när du bara visar valda delar av dig själv men det gör du av fria val inför just dessa situationer och eventuella personer.
Du känner kanske helt enkelt olika tilltro till dessa olika tillfällen och människor men det är som sagt en sak och ska inte förväxlas med ett konstant mörkande i ditt eget agerande.
Våga fronta dina svagheter, tillåt dig att vara ärlig.
Tro mig, ingen kommer att lasta dig om du förklarar för någon att du kanske har svårt att se ett sammanhang i olika situationer.
Då är det upp till den andra att antingen försöka leda in dig i förståelse genom olika typer av förklaringar eller beskrivningar.
Då har du helt enkelt lämnat över bollen till den andra och då är det upp till den personen om den verkligen vill att du ska förstå det hela vägen.
En annan detalj som du bör vara ödmjuk nog att se själv är kanske att om du försöker vissa saker om och om och om igen utan att varken lyckas eller förstår så kanske det helt enkelt inte är något som du ska vara i lag med, du har säkert andra kvalitéer som du kan bidra med i andra situationer.
Gå då ifrån dom tillfällena och erkänn att du inte kan genomföra det hela istället för att låtsas som att du faktiskt kan det.
Tänk på att vid vissa tillfällen så kan det till och med vara farligt att fara med denna osanning.
Sluta aldrig att tro på dig själv.
Men var samtidigt klarsynt nog att se när du inte kommer att kunna genomföra en sak på ett sätt som det förväntas.
Gnäll heller inte över när någon försöker göra något som du försöker lära något och den personen inte lär sig just den saken så snabbt som du själv kanske lärt dig eller som du förväntar dig att den personen ska lära sig.
Du kanske helt enkelt inte är rätt person att lära ut just till den personen.
Om du inte har rätt personkemi med vederbörande kommer du kanske aldrig att nå fram.
Då har du heller inte rätt att bli irriterad och sen baktala personen i fråga.
Då ligger nämligen felet hos dig, hur svårt det än kan vara att erkänna.
Vad jag vill är att du ska tro på dig själv men gör det med insikt.
Se dina begränsningar men låt dom ändå inte begränsa dig.
Tillåt andra att se dina brister och gör dom inte till några hinder.
Du har ett värde, ett stort värde.
Både för dig och för andra.
Låt ingen begränsa dig, låt inte dig själv stå i vägen för din egen utveckling.
Många av oss låter just små onödiga hinder växa och nästan kännas oöverstigliga.
Gör inte så mot dig själv, ge dig själv utrymme men ta ingen annans.

Människan är ett sorgligt släkte, men på samma gång även helt fantastiskt

Människan är verkligen ett helt sorgligt släkte.
Det är ett släkte fullt av individer som hela tiden gör sitt allra bästa för att ständigt förse sig själva med det allra bästa tänkbara.
Dom gör det helt utan att bry sig om konsekvenserna som blir av deras agerande utan gör det bara för deras kortvariga egna vinnings skull.
Jag kan inte begripa att det finns så många ryggdunkare, så många kappvändare, så många bakomryggentalande som det faktiskt finns.
Det är rent utsagt sorgligt att se, för tro mig ni syns även om ni tror att ni gör det ni gör så himla diskret.
Ni tror att det hjälper att säga till den som ni tillsammans med smider era små planer för att ni ska bli förfördelade att det här håller vi för oss själva.
Ni tror inte att vi andra förstår, ser och hör även om det inte sägs rätt ut i luften.
Ruttna ägg luktar och den vämjeliga lukten som ni sprider runt er med ert beteende kan ni aldrig stänga inne.
Så du som känner att du är den där lite lätt falska personen som bara gör lite sånt inemellan, du är lika illa som dom som gör det hela tiden.
Du beter dig på ett sätt som gör att jag aldrig kommer att lita på dig, aldrig helt och hållet.
Om du ens ställer den frågan till mig, den om jag ser dig som en sån person, ja då vet du redan svaret för då känner du att du inte går där med det rena samvetet som du försöker få bekräftat.
Då går du istället där med en stor fet säck fylld av små och stora lögner och den kommer jag aldrig att hjälpa dig att bli fri ifrån, det är dina bekymmer, inte mina.
Man kan lägga in en större grupp människor i denna falang och det är trist att se er, att höra er, att läsa om er.
Ni som alltid tycker att ni minsann har rätt till lite mer än andra på grund av gamla meriter eller nya.
Men sen finns det ni som är raka motsatsen till dessa parasiter.
Ni som jag ser som fantastiska människor.
Människor som jag respekterar, som jag beundrar, som jag gläds med, som jag gärna hjälper.
Det är ni som gör att jag trots allt tror på att det finns en stor möjlighet för oss alla att faktiskt kunna komma till en gemensam punkt där vi istället för att se svårigheter i att umgås på samma villkor ser styrkan att vi vill mötas och dela med oss av våra olikheter.
Jag är själv en unik människa men det gör mig inte mer värd än någon annan, men jag är heller inte mindre värd än någon annan heller.
Jag har nämligen ett värde som ingen annan någonsin kan få eller ta ifrån mig.
Jag besitter värdet i att tro på mig själv som människa, som medmänniska, som en människa som väljer att se istället för att ständigt stoppa huvudet i sanden.
Jag vet att jag inte kan göra skillnad på alla olika nivåer men det har jag heller inte för avsikt att göra.
Jag vet istället i vilka situationer jag kan det och det är där jag rycker in.
För även om jag känner mig oerhört begränsad i mina kunskaper inom många områden så har jag tillräckligt mycket både bakom mitt pannben men även i mitt hjärta som gör att jag faktiskt känner att ibland så gör till och med jag skillnad.
Jag har helt enkelt inte behov av att synas där jag inte känner mig sedd.
Jag har inte dom komplexen inom mig som gör att jag känner mig mindervärdig när jag står jämte en kollega eller chef, eller varför inte en vän.
Jag har helt enkelt samma rätt att vara här och bli respekterad för den jag är som alla andra.
Jag känner det eftersom jag aldrig vill någon något illa utan snarare vill dom allra flesta bara väl.
Jag vill skänka kärlek, inte så hat.
Jag vill ge av mig själv, inte ta av andra.
Jag vill fortsätta att bry mig, inte för att jag måste utan för att jag vill.
Människan är ett sorgligt släkte, men på samma gång helt fantastiskt och det är på den sistnämnda kategorin som jag kommer att fortsätta att lägga ner min energi.
Varma kramar till er allihopa.
Nu är våren här och sommaren står för dörren.

Falska människor får inga riktiga vänner

Jag vet inte riktigt hur dessa individer tänker.
Jag vet inte om dom riktigt bryr sig.
I varje fall inte om så mycket mer än sig själva först och främst.
Men jag kan inte helt låta bli att tycka en liten smula synd om dom där i botten.
För någonstans så har det i varje fall i min värld gått lite snett.
Någonstans så tror jag att dom har fått alldeles för lite uppmärksamhet vilket i sin tur gjort att dom efter det ständigt haft ett växande behov av bekräftelse, av att synas, av att höras.
Redan tidigt där kan jag känna att jag tappat förtroendet för denna kategori av människor.
Jag väljer helt enkelt precis som alla andra vilka jag vill ha som vänner och vilka jag inte vill ha.
För precis som i så många andra fall så handlar det om val vi gör i vår vardag.
Vi väljer vilka vi vill leka med när vi är små, vi väljer vilka vi umgås med under vår uppväxt, vi väljer vilka vi pratar förtroliga saker med på våra arbeten och inte minst vi väljer vilka vi dessutom vill kalla för riktiga vänner.
Jag vet inte om dessa som jag kallar "falska människor" någonsin kan känna en riktig sinnesro.
Ett inre lugn där dom känner att dom har en så kallad vänkrets som finns där för att du är god emot dem precis som dom är emot dig.
Det handlar ju alltid om att ge och ta, inte bara ta och ta.
Det handlar om att inte vara den där som ständigt pratar bakom ryggen så fort du gått ut igenom dörren.
Det handlar inte om att ständigt utnyttja andra i ens omgivning vare sig det är vänner, familj, nära släkt eller kollegor.
Jag strävar alltid efter att vara en enda person, mig själv.
Det får helt enkelt bära eller brista tänker jag.
Antingen så blir jag accepterad för den jag är eller så blir jag det inte.
I båda fallen så är det faktiskt ok för mig för jag är inte dummare än att jag inser att inte alla kan tycka om mig.
Är till och med övertygad om att det finns dom som till och med avskyr mig just för att jag är den jag är.
Men det är inte mitt problem för jag tänker aldrig försöka att vara alla till lags bara för att jag går och bär på en inre rädsla som hindrar mig ifrån att vara mig själv.
Självklart vet jag att det kan finnas andra som kan ta illa vid sig bara för att jag är ärlig och säger vad mitt hjärta säger åt mig att säga.
Men kontentan är alltid att jag faktiskt kan stå för det jag säger och att jag faktiskt menar det.
Blir jag ledsen inom mig så uttrycker jag det, blir jag besviken så visar jag det.
Blir jag rörd så börjar jag oftast att gråta, blir jag glad så har jag ofta väldigt nära till ett leende följt av ett skratt.
Mitt yttre är alltid en avspegling av mitt inre och om du eller någon annan har problem med det så är det du eller den där andra som får jobba med dom bitarna, jag tänker inte rubba på mig i min avsikt att fortsätta att vara just mig själv.
Nu är jag lyckligt lottad och tillhör den där kategorin som faktiskt känner sig mer uppskattad än avskydd men det betyder inte att jag någonsin kommer att ta någon för givet för det.
Jag känner verkligen på djupet av mitt hjärta att det är rätt linje jag följer för på något sätt så genererar min ärlighet i en uppskattning som får andra att öppna upp sig emot mig.
Jag är inte falsk människa, jag är helt enkelt bara mig själv.
Ta mig för den jag är, det är jag och ingen annan.
Vill du ha någon annan till förfogande så får du gå någon annanstans.
Vill du ha mig så varsågod.
Om jag dessutom vill ha dig som min vän så kommer du känna att jag alltid kommer att finnas där.
Jag kommer att finnas där på mitt eget sätt, under mina egna villkor.
Men tro mig, är du min vän, så är du min vän.
Jag är ingen kappvändare utan tillhör dom som stannar kvar när dom andra sviker..