En sanning är ju ett relativt begrepp.
Något som du inte kan vara riktigt hundra säker på om det nu inte är så att du varit med om
händelsen själv.
Inte ens då kanske sanningen känns helt glasklar eftersom du med tiden kan förändra bilden
lite av vad som faktiskt hände.
Vissa händelser är så starka att dom ser du tydligare, men vad med alla andra.
Händelser som du bara noterar halvt om halvt.
Eller när det kommer till en situation där du helt plötsligt ställs inför ett val.
Du får en sanning återberättad av en gammal vän och sen samma sanning
återberättad kanske återberättad av den du delar ditt liv med.
Om du nu blir ställd mot väggen, vem skulle du lyssna mest på.
Vems ord väger tyngst.
Är det kanske så att du tillhör den där skaran som tar emot båda versionerna och själv
försöker göra dig en objektiv bedömning av det som skett.
Sanningar är svåra att hantera för många eftersom svaret kanske inte är det dom själva önskar.
Är det då så att vi väljer att lyssna på den sanning som vi helst vill tro på.
Eller är det så att vi väljer att lyssna på den sanningen som är allra mest trovärdig oavsett återberättare.
Jag vet inte själv men jag tror att vi är väldigt måna om att inte gå emot någon som vi har nära
i våra liv om det är så att vi bryr oss om denna.
Men är det rättvist emot situationen som sådan.
Är det rätt att anpassa verkligheten och kanske döma någon i andra eller tredje ledet bara
för att vi inte vågar eller vill följa vår intuition som vi har under ytan.
Försök att vara rättvis både mot dig själv och din omgivning.
Öppna ditt sinne och se situationer för vad dom är inte för vad du vill att dom ska vara.
En sanning är en sanning, eller.................
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar