Det blåser en isande kall vind av panik i rasisternas korridorer

Oj oj oj vad det slängs ut olika försök av ren desperation på nätet dessa dagar.
Helt plötsligt så har vinden äntligen vänt i den generella synen på utlänningar.
Helt plötsligt så börjar det kännas trångt där på ljugarbänken.
Man får liksom inte något eget vatten på sina kvarnar.
Visst kvarstår problemet med en ökad förekomst av flyende invandrare och tiggare.
Men helt plötsligt så har ögonen gått upp så pass mycket att folk i gemen faktiskt börjar
tänka lite själva, inte bara mesar med av ren rädsla för att gå emot.
Helt plötsligt så ser vi andra människor som andra människor, inte som någon boskap eller annat
som vi bara väljer att titta snett på.
Helt plötsligt så börjar vi på bred front engagera oss i olika rörelser för att hjälpa dom som
behöver hjälpen som allra mest.
Hur fan kan man föreslå att vi ska rikta vår hjälpande kraft bara på dom flyendes hemmaplan.
Förstår inte hur man kan välja att tro att vi skulle ens klara oss utan den kraft som den invandrande
skaran av människor ger oss idag.
Vi behöver bara, och jag säger bara få saker och ting att interagera på ett större plan än vad det gör idag.
Det är ju helt uppenbart att den politik som förts dom senaste 30 åren bara medfört mer segreation
än integration.
Vi måste förstå och acceptera att vi idag lever i en öppnare värld och det säger jag inte bara till oss
i Sverige utan även till länder som Saudi Arabien, USA, Ryssland, Kina, Korea eller vilket land det än må vara.
Vi kommer i framtiden vara beroende av varandra, att kunna leva med varandra, genom varandra, förstå varandra, acceptera varandra.
Vi måste lära oss att vi inte klarar oss utan varandra oavsett inställningar till saker och ting.
Jag ska kunna leva mitt liv fritt även om jag inte är en kristen fundamentalist, djupt troende muslim, djävulsdyrkare eller som just jag, en fritt tänkande ateist.
Jag ska kunna hjälpa andra som behöver hjälp under blandade former.
Det måste inte bara vara på mitt sätt eller deras sätt.
Det måste kunna finnas en medelväg ut ur det också.
Tillbaka till den paniken som näthatet präglas av nu.
Hur man genom förvanskade fakta försöker att påverka massan.
Hur man genom låtsashistorier försöker skapa en opinion.
Kan ni inte bara ge upp på en gång och istället lägga ner all den negativa energin till något positivt.
För hur mycket skulle ni inte kunna få gjort då.
Uppenbarligen har ni väldigt mycket extratid som ni bara lägger ner på att underminera annat.
Försök att lägga den tiden på något konstruktivt och istället bygga upp.
Genom en gemensam målbild, ett fokus mot något positivt, så kan vi komma framåt på riktigt.
Vi kan oerhört mycket om vi vill.
Jag vill framåt i mitt liv, tillsammans med den växande massan.
Jag vill tro på att vi har en framtid tillsammans.
Vi kan hjälpa varandra både på hemmaplan och på bortaplan och allt däremellan.
Vi måste bara se möjligheten i det.
Det blåser en isande kall vind av panik i rasisternas korridorer.
Låt det blåsa tills dom vädjar om att få komma in i värmen igen.
Låt det blåsa.

Om du skulle välja bort någon du känner, vem skulle du välja då!

Hur har du det med din vänkrets!
Hur har du det med din släkt!
Hur har du det med dina kollegor!
Hur har du det med dom du har runtomkring dig egentligen!
Det är en fråga jag verkligen vill att du ställer dig.
Gör det på ett så objektivt sätt som du kan.
Ifrågasätt ditt och andras motiv i varför era förhållanden är som dom är.
Är dom värda att fortsätta eller bör dom tas bort ungefär som du lämnar
kläder till en klädinsamling.
Dom har varit bra under en viss period men nu så fyller dom inte längre någon funktion.
Är det kanske så att även vi människor bara är en färskvara i när det gäller att hålla uppe
ett intresse för vad det är för stunden.
När nyhetens behag har lagt sig så ter sig din nya intressanta vän väldigt lik gammal skåpmat
som du en gång redan förbrukat.
För mig så är det inte fullt så krasst.
Nej, för mig så betyder alla ni vänner något.
Jag vill inte byta ut någon av er mot något för då skulle jag gå miste om er.
Jag skulle förlora en karaktär som jag tagit till mig och det vore en form av misslyckande för mig.
Jag tar emot mina nya vänner med en öppen famn och i den famnen får dom stanna så
länge som dom själva behagar.
Så länge ingen avsiktligt försöker att skada mig eller någon av min krets så är den alltid
välkommen i mitt liv.
Vad det gäller min familj så faller den under en annan kategori än bara vän.
Att bara vara vän är verkligen inte något bara, men att dessutom tillhöra min familj betyder
att er anstränger jag mig lite mer för att vara till viljes.
Er vill jag mer än gärna anstränga mig för och göra allt jag kan och lite till.
Jag vill verkligen alltid finnas där, eller framför allt att alla ska veta att min vilja den är
att alltid försöka att räcka till för alla och envar.
Ibland blir ju vissa situationer ohållbara men även då kommer jag att försöka, för att
försöka, att alltid vilja göra sitt allra bästa, det är för mig oerhört viktigt.
Jag är ingen viktigt människa med ett kontaktnät som ständigt kräver in tjänster från höger
och vänster eller som kan svänga mig med att ständigt bjuda andra på massor.
Men jag har något som jag alltid kommer att vara stolt över och det är mitt inre.
Jag har en inre skönhet, ett vackert hjärta och med det följer min goda vilja
att göra det bra för andra.
Visst vill jag ha det bra själv men jag njuter minst lika mycket när jag ser att andra har det bra.
Jag kommer aldrig att välja bort någon ur mitt liv, inte någon som inte verkligen vill
fly ur det och se helt andra nejder.
Jag kommer inte att vända ryggen till någon bara för att jag själv ska vinna saker på det.
Att välja bort någon ur mitt liv är inte tänkbart och inget alternativ för mig.
Jag gör inte det för mina vänner har jag valt med omsorg och kärlek.
Om jag väljer bort någon så är det i så fall för att den personen svikit mig eller någon
som står mig nära.
Det är dock en annan sak när det gäller före detta vänner, dvs vänner som passerat i ens liv
men som av olika anledningar tappats bort på vägen.
Dessa vänner faller inte under bilan bara för att dom inte finns i mitt liv längre,
dom finns helt enkelt bara inte där runt mig längre.
Om du nu tänker tanken på att du skulle välja bort någon eller några ur ditt liv.
Fråga då dig själv varför.
Fråga dig själv vad du är för typ av människa som väljer att välja bort någon.
Fråga dig varför du väljer att välja bort vederbörande.
Är du en som ständigt väljer nya vänner bara för att du ständigt vänder kappan efter vinden.
Är du en som alltid ska vara andra till lags.
Är du en som försvinner när det börjar ställas krav på dig.
Att vara en riktigt god vän är inte enkelt, det är busenkelt.
Du behöver nämligen bara vara dig själv, helt och fullt.
Kan du det.
Klarar du av det.
Släpp inte in någon i ditt liv om du inte är beredd på att ge av dig själv
men var samtidigt inte rädd för att göra just det.
Livet är alldeles för kort för att man ska gå igenom det ensam.
Välj att göra det tillsammans med livet.
Välj att se möjligheter istället för hinder.
Välj att se dina vänners goda sidor istället för att hitta ursäkter till att glömma dom.
Jag vill inte välja bort någon, hoppas inte du vill det heller

Jag är ingen vanlig människa, jag är ju jag !

Det finns alltid dom som tycker att man har lite hybris när man vill hylla sig själv
i olika sammanhang och så kan det väl vara.
Men vad är det för fel i att tycka om sig själv för den man är.
Att faktiskt vara vän med sig själv på alla sätt och vis.
Visst har jag delar jag behöver jobba med, finputsa lite i kanterna eller kanske till
och med helt befria mig ifrån.
Men vad gör väl det.
Jag är mig själv och ingen annan.
Jag är mig själv för att jag har kommit fram till att den jag är, är en människa som jag kan stå för.
Jag har mina later, jag har mina mindre begåvade sidor, jag har mina egenheter men framför
allt, jag har mina egenskaper.
Och det är dom där egenskaperna som jag har inom mig som jag verkligen kan förlika mig med.
Jag trivs liksom så otroligt bra med att vara den jag är.
Men vad är det då som gör att jag känner mig så till freds med mig själv.
Det är väl lite så att jag har hittat mig själv och faktiskt tror på det jag gör, säger, tycker och tänker.
Det vilar ingen osäkerhet i mitt eget agerande eller förhållningssätt till saker och ting.
Jag har helt enkelt hittat hem till mig själv och ett liv som jag trivs väldigt bra i.
Som sagt, jag är en långt ifrån perfekt människa, men jag är jävligt bra.
Jag kan säga det för jag känner att jag finns till där på väldigt många sätt för andra i min
omgivning på mer än bara ett sätt.
Just den biten, att finnas där för andra som kanske behöver ha någon att vända sig till.
Som behöver få prata av sig om antingen det ena eller det andra.
Som kanske inte mår bra för stunden för att den fått ett jobbigt besked.
Att finnas där vid alla olika tänkbara scenarier är något jag tycker om.
Inte för att jag behöver någon bekräftelse i att vara behövd.
Nej, bara för att den personen inte ska känna sig ensam med sitt.
Jag behöver heller inte kliva in i någons situation bara för att jag vill göra skillnad utan
låter istället den personen känna att min dörr är öppen om den vill ha min axel, mitt öra, mitt jag.
Jag vill bara finnas där helt enkelt.
Det är den människan jag tycker om hos mig.
Den icke påträngande men ändå den som alltid ställer sig villig till att hjälpa till.
För hur illa vore det inte om vi inte fanns där för varandra när vi behöver känna stöd.
När vi kanske möter något av dom tuffaste ögonblicken i våra liv.
Hur illa vore det inte då om vi då är helt ensamma, helt utelämnade från allt.
Tänk på att det är just så som otroligt många människor har det idag.
Alla är inte i samma gynnsamma situation som jag och du.
Kan jag göra en positiv skillnad för någon så vill jag göra det för någonstans där borta så tror
jag på att det ger något positivt tillbaka, kanske inte till mig men till någon.
Och vetskapen om att det kan vara så gör att jag fortsätter att göra det jag tror på.
Jag är ju ingen vanlig människa, jag är ju jag !
Och det gott folk, det räcker jävligt långt.

Vikten av att släppa saker och gå vidare

Jag tror inte att många har förmågan att släppa saker och gå vidare.
Att det är alldeles för vanligt att man väljer att gräva upp det där som man en gång faktiskt
just gjort valet att gräva ner för att glömma och gå vidare.
Varför gör vi då det.
Varför vill vi påminnas av saker vi egentligen inte alls tyckt om.
Händelser som passerat likt vattnet under broar.
Varför haka upp oss på detaljer och inte istället ägna oss mer åt helheten som vi skapar.
För hela livet leder oss framåt, inte bakåt.
Det som har hänt, har redan hänt och det kan vi inte göra något åt.
Det är framtiden vi kan påverka.
Det är i framtiden vår styrka finns.
Och för att ta oss dit så ska vi använda oss av våra erfarenheter, inte låta dom vara till
ständiga belastningar.
Man ska inte använda liknelser för att berättiga sitt eget beteende.
Man ska inte skylla på saker som varit och att det skulle vara dom som ligger där till
grund för vem du är, vad du säger och vad du gör.
Visst påverkar vår uppväxt, vår framfart i livet vem vi är men vi kan inte lägga skulden
på andra för saker vi själva gör.
Det är bara fegt, patetiskt och fegt.
Det är att fritaga sig själv ifrån allt ansvar från det man faktiskt gjort.
För mig är det moraliskt förkastligt att inte stå för sina egna handlingar.
Jag tror att vi alla mår bra inom oss om vi faktiskt väljer att gå vidare efter saker
som kan ha varit lite jobbiga.
Att vi ska ta med oss det som erfarenheter men att vi inte ska nyttja det som argument
varje gång tillfälle ges.
Det är bara att riva upp gamla sår.
Och ju fler gånger vi väljer att riva upp gamla sår, desto fulare ärr blir det.
Låt det läka istället och känn att vikten av att få din bitterhet vädrad bli överskuggad
av värdet i processen du lever i och kommer att leva i.
Man ska alltid säga vad man tycker och tänker, det håller jag på.
Men det får inte vara på bekostnad av ett större värde.
Ett värde som har att göra med att vi faktiskt ska leva våra liv tillsammans.
Och just eftersom vi ska leva dom tillsammans så bör vi göra det på ett sätt där vi
möts lite grann i mitten.
Det handlar alltid om att ge och ta.
Inte att man måste få lika mycket tillbaka när man har gett något.
Utan att viljan ska finnas där.
Vi kan nämligen ge på så otroligt många olika plan.
Det är något som vi blivit varse om på ett mer påtagligt sätt under dom senaste veckorna.
Livet är inte alltid självklart och enkelt.
Alla har det inte lika lätt som du som eventuellt läser det här och jag som skriver detta.
Jag har min familj, min underbara släkt, mina fantastiska vänner på ett bekvämt avstånd.
Dom finns där hela tiden.
Så är det för mig men långt ifrån för alla.
Försök att se saker ur ett lite större perspektiv och haka inte upp dig på petitesser.
Jag lever i mitt liv.
Jag lever, lär mig av händelser, tar med mig en del och kastar vissa andra bitar åt sidan.
Men jag ältar inte saker som jag sagt att jag kommit över och gått vidare ifrån.
Det är alldeles för fjuttigt, för smått.
Livet är så mycket mer än så.
Jag är värd mer än så, du är värd mer än så, vi alla är det.
Så kasta inte skit på det som har varit utan gå vidare och se vad du kan göra för att
göra framtiden till något bättre.
För du påverkar det, tro inte något annat.
Förminska inte dig själv genom att säga att det du gör inte gör någon skillnad.
Nej, det är verkligen bullshit.
Det gör skillnad, stor eller liten spelar ingen roll, men det gör skillnad.
Tänk på det och sätt värde på ditt eget handlande.
Gå inte bara genom livet med teflonkläder.
Du kan om du vill, du kan när du vill.
Det är upp till dig, kom ihåg det.

Att glädjas med andra

Man kan inte ta upp ämnet missunnsamhet för många gånger.
Jag tycker inte det i varje fall och eftersom det här är min sida så gör jag det igen.
Självklart vill jag att allt fler ska hitta hit till min sida och att allt fler ska
få en inblick i hur jag tänker och ser på saker och ting.
För hur det än kommer sig så är det just precis så det är.
Det här är en sida som uttrycker just det.
Mina åsikter, mina tankar, mina synpunkter.
Om det sen finns någon eller några som vill ta del av dom och kanske tänka lite
i dom banorna så blir jag smickrad men inget jag kan kräva av någon.
Jag är jag, ingen annan är som jag.
Ingen annan råder över mina tankar.
Men många kan påverka mig med sina.
För är det något som jag tycker är bra eller dåligt så tar jag det till mig.
Jag är med andra ord påverkbar.
Jag är det i en positiv bemärkelse kan jag tycka eftersom jag gör det på frivillig basis.
Det sker inte genom något tvång, inte genom någon övertalning.
Det är en utvecklingsprocess som hela tiden pågår inom mig.
Och dagens ämne som jag återigen tänker snudda vid är något som jag tycker är oerhört viktigt.
Att kunna glädjas med andra.
Att kunna glädjas med varandra.
Att inte känna missunnsamhet när det går bra för någon annan samtidigt som det går mindre
bra för mig.
Jag sätter alltid ett stort värde på det som händer i mitt liv eftersom det faktiskt händer just i mitt liv.
Jag ser det som något stort, något fantastiskt, något unikt.
Och det är ju just det som det är.
Det är något som aldrig kommer att hända exakt likadant igen.
Liknande företeelser och liknande känslor kommer att uppstå, men exakt samma, nej.
Jag tycker om att se när andra mår bra, riktigt bra.
Då kan jag luta mig tillbaka, nöjd inom mig att jag inte kan påverka situationen alls
och bara njuta av situationen framför mig.
Jag glädjs med andra för att det ger mig sån otrolig energi.
Den värmen, den genuina glädjen, den får ofta mina tårar att flöda nerför mina kinder.
Och det finns så många tillfällen som det är så och jag väljer att se så många jag kan av dom.
Jag väljer att inte vända bort mitt huvud bara för att jag känner avundsjuka och missunna andra
den glädjen dom känner.
Jag väljer att inte ösa på salt när någon blommar upp utan vattnar istället och ser hellre till
att den glädjen fortsätter att ge ett vackert skimmer.
Vi behöver alla få känna glädje och vänskap istället för avundsjuka och agg.
Vi behöver vända många av dom negativa sakerna som omger oss i samhället idag
och istället titta på vad det är vi kan göra för att förbättra det vi har.
Jag är ingen allvetare och kommer heller aldrig att bli det men jag vet inom mig att jag
har många goda stråk och dom tänker jag se till att jag när så gott jag kan.
För om jag kan påverka någon eller något positivt så vet jag att det i sin tur kan ge ytterligare
positiva effekter och som vi vet så är just kedjeeffekter något osynligt men kraftfullt.
Så istället för att tänka den där negativa tanken om en sak tycker jag att du ska vända på den och
försöka vända den till något bra.
Så jobbar jag, hur jobbar du.
Kan du glädjas med andra.
Det kan jag.

Vi lever i en tid där det är viktigt att vi ser varandra

Det är en orolig tid vi lever i.
En tid full av förändringar.
Vi är för närvarande inte beredda på alla dessa.
Vi vet inte riktigt vilken väg vi vill gå
Men vi vet att det är val som måste göras.
Vi vet inte konsekvenserna av det vi tänker göra.
Många skulle säkert vilja välja en säker väg, en väg som man känner sig bekant med.
Många skulle säkert vilja välja en väldigt förutsägbar väg.
Nu är det emellertid en tid av förändring som vi verkligen lever i.
En tid när det är viktigare än någonsin att vi ser varandra.
Att vi ser varandra som dom människor vi är.
Att vi visar alla våra medmänskliga sidor.
Att vi visar att tillsammans så kan vi krossa barriärer.
Att vi visar att vi verkligen bryr oss om varandra.
Att vi visar att vi ser varandra och inte vänder varandra ryggen bara för att det är bekvämast så.
Det är dags att vi inte använder oss av strutsmodellen.
Den där vi istället för att se det som händer väljer att stoppa ner huvudet i sanden.
Människor väller från alla håll och kanter i deras flykter från terror och vissa väljer att
kalla dom för lyxflyktingar.
Vad är det för jävla skitsnack.
Vad är det för jävla människoförakt man spyr ur sig när man yppar dom orden.
Jag vill inte vara med och betala för någon annan som kommer hit.
Hallå, vad är det för tanke att ens tänka så.
Vi är alla världsmedborgare.
Vi är alla en del av samma värld, en värld som faktiskt räcker till för oss alla.
Men vi måste dela med oss så att det kan bli så.
Jag säger inte att vi måste gå på knäna för att hjälpa andra.
Men med väldigt små medel så kan vi göra tillvaron dräglig för dom som behöver det.
Fundera på vad du tycker om andra människor.
Om människor som du har dig nära.
Om människor som vill komma dig nära.
Om människor som vill leva i din närhet.
Det är viktigt att vi ser varandra, att vi inte blundar för det vi möts av.
Vi kan om vi vill.
Vi kan massor om vi vill.
Vi kan fantastiskt mycket om vi verkligen vill.
Vad är det du kan göra.
Vad kan du bidra med för att göra världen bättre.
Du kan göra massor.
Det handlar bara om att vilja och att inte visa illvilja.
Det är inte svårare än så.
Det är svårt, men det är fan inte omöjligt.
Kom ihåg det.

Om du ställs inför två sanningar, vilken väljer du då !

En sanning är ju ett relativt begrepp.
Något som du inte kan vara riktigt hundra säker på om det nu inte är så att du varit med om
händelsen själv.
Inte ens då kanske sanningen känns helt glasklar eftersom du med tiden kan förändra bilden
lite av vad som faktiskt hände.
Vissa händelser är så starka att dom ser du tydligare, men vad med alla andra.
Händelser som du bara noterar halvt om halvt.
Eller när det kommer till en situation där du helt plötsligt ställs inför ett val.
Du får en sanning återberättad av en gammal vän och sen samma sanning
återberättad kanske återberättad av den du delar ditt liv med.
Om du nu blir ställd mot väggen, vem skulle du lyssna mest på.
Vems ord väger tyngst.
Är det kanske så att du tillhör den där skaran som tar emot båda versionerna och själv
försöker göra dig en objektiv bedömning av det som skett.
Sanningar är svåra att hantera för många eftersom svaret kanske inte är det dom själva önskar.
Är det då så att vi väljer att lyssna på den sanning som vi helst vill tro på.
Eller är det så att vi väljer att lyssna på den sanningen som är allra mest trovärdig oavsett återberättare.
Jag vet inte själv men jag tror att vi är väldigt måna om att inte gå emot någon som vi har nära
i våra liv om det är så att vi bryr oss om denna.
Men är det rättvist emot situationen som sådan.
Är det rätt att anpassa verkligheten och kanske döma någon i andra eller tredje ledet bara
för att vi inte vågar eller vill följa vår intuition som vi har under ytan.
Försök att vara rättvis både mot dig själv och din omgivning.
Öppna ditt sinne och se situationer för vad dom är inte för vad du vill att dom ska vara.
En sanning är en sanning, eller.................

Lägg inte all fokus på det som inte görs

En sak som är alldeles för vanlig idag är att man lägger fokus på negativa saker.
Varför gör man det.
Varför vill man lyfta upp sånt som kanske inte blivit genomfört på ett för sig optimalt sätt
istället för att lägga fokus på det som faktiskt blivit riktigt bra.
Varför vill man förminska det som andra har lyckats med.
Varför vill man ta det ifrån någon annan.
Ta bort det där som skulle kunna lyfta upp och ge personen ifråga en rejäl energiboost.
För mig är det en gåta.
Denna på en gång missunnsamhet, avundsjuka och tråkiga inställning som gör att den drabbade
istället för att få en inre känsla av välmående går därifrån med en liten sorg över att återigen
få ett stråk av misslyckande inom sig.
Känns det bra när du säger dom där negativa sakerna.
Är det för att du själv ger igen för gammal ost.
Ligger det latent, det där som genererar små bittra kommentarer.
Som något du ärvt med dig från din egen uppväxt. från dina föräldrar, dina syskon, dina vänner.
Vad är det som gör att just du fäller dom där små giftiga orden som kan växa sig allt starkare
under ytan med åren.
För tro inte att dom inte känns, att dom inte märks, att dom inte syns.
Dom byggs på där under ytan precis som isberget.
Du ser bara toppen men anar inte vad som finns därunder.
Så nästa gång du är på väg att påpeka något som någon inte gjort.
Varför hakar du upp dig på det.
Varför väljer du inte att se det som är gjort.
Varför väljer du inte att göra det själv utan att kommentera det både med känsla och ord.
Det där negativa som vi strör omkring oss med är ofta sånt som vi skulle kunna sanera
i en ganska stor omfattning redan innan det kommer ut i omlopp.
Om vi skulle göra det så skulle många irritationsobjekt förminskas till bråkdelar av vad dom
kanske är idag och göra alla inblandades tillvaro betydligt mer lättsam.
Jag vet själv när jag har ett negativt beteende och den första som blir störd av det är jag.
Den andra är den som befinner sig i min närhet.
Med andra ord så mår jag så mycket bättre om jag lägger band på mig själv och inte ger
ifrån mig själv av den negativa energin som jag sen sprider.
Och om jag minskar på mitt negativa energiutlopp så blir färre drabbade och dom som blir
det blir drabbade i mindre skala.
Med andra ord så blir det mindre negativt och det är mindre negativt är mer positivt
och det som är mer positivt är bra, åtminstone i mina ögon och öron.
Så lägg inte all fokus på det som inte görs.
Försök att se positivare på saker och ting.
Du mår bättre av det, din omgivning mår bättre av det.
Hur fel kan det vara!

Världen är vacker, men inte för alla

Det är inte alltid lätt att uppskatta världen.
Det är inte alltid lätt att ens se världen.
Nej, tvärtom så kan det vara det allra svåraste.
Det är svårt för många vars enda mål för dagen är att överleva.
Dom lever i en värld fjärran från all vardag som jag har.
Dom lever i en värld ljusår från allt vad lyx heter.
Dom lever i en värld så främmande den många omger sig med.
Men vet du vad.
Dom lever i samma värld som du och jag.
Dom lever där med samma rätt att överleva, som du och jag.
Dom lever där med vad som borde vara en rätt för alla människor.
Rätten att få leva under drägliga förhållanden.
Jag blir därför så otroligt förbannad när jag hör några äckliga, inskränkta idioter
till människor som tycker att det enda rätta är att stänga våra gränser.
Att inte släppa in utan att snarare skicka tillbaka en del av dessa utsatta stackare.
Tillbaka till deras hemländer där dom varit förföljda av olika anledningar.
Dom som har offrat allt och flytt bara för att få en chans att överleva.
En chans att skapa en grund till dom själva och deras familjer.
Jag säger inte att vi ska vara där för alla och envar.
Men jag säger att vi alla kan dra vårat strå till stacken.
Att med väldigt små medel så kan vi bidra med något som gör att dom inte känner
sig ensamma, övergivna, motarbetade och hatade av hela världen.
Att ge dom en chans att få känna sig som människor även dom.
Så istället för att bara spy galla över alla som du ser som lever på gatan, som du ser gråter
på tv, som du läser om i tidningarna.
Försök att se ett litet steg längre.
Man måste inte gå hela vägen när det gäller hjälp.
Man måste inte känna att man måste ge något.
Men man kan i varje fall ge dessa människor sin respekt och ett utrymme att få leva.
Det är självklart att om man kan så får man mer än gärna vara där och skapa sysslor
som i sin tur leder till en inkomst för dom.
Det är självklart att dom som vill komma också måste ta sitt ansvar och göra rätt för sig.
För det är ju det som livet handlar om på alla nivåer.
Att ge och att ta.
Att få och att ge tillbaka.
Tänk på att världen, den är vacker, så otroligt vacker.
Men den är inte det för alla.
Den är det för mig för jag omger mig hela tiden med vackra saker, vackra människor
och en vacker natur.
Jag tycker det eftersom jag anser mig att jag har tur i mitt liv och att mitt liv är fullt
av positiva saker.
Jag väljer helt enkelt att se det på det sättet.
Men jag vet att därute, utanför min lilla värld.
Där finns det många som lider.
Jag väljer att inte blunda för er.
Jag väljer att se er och göra era röster hörda.
Jag väljer att tro att genom våld så kommer vi inte lösa världens problem.
Men genom att se varandra, respektera varandra, skydda varandra och hjälpa varandra.
Genom att göra det så kan vi så otroligt mycket.
Jag väljer den vägen.
Vilken väg väljer du.

Jag är stolt över att vara svensk

Det där med att vara vigd åt sin nationalitet är ett litet gissel idag.
För samtidigt som man ska värna om sitt ursprungliga hemland så ska man anpassa
sig illa kvickt till ett eventuellt nytt.
För gud sig förbarme om man nu inte gör det utan väljer att komma till en ny plats
och samtidigt ta med sig av sitt gamla.
Man försöker att rota sig utan att tappa sin själ.
Men hallå världen.
Vad fan är det för fel på dig egentligen.
Driver du bara med oss.
Ser man det från sidan så är det som om någon spelar ett sjukt dataspel
med ständigt nya regler.
Regler som du hittar på bara för att skydda dig själv från att eventuellt förlora.
För är det inte just det som det handlar om.
Att vi är rädda för förändringar från sånt som vi själva inte rår över.
Jag är själv en härlig mix av olika varianter i tänk när det gäller just dessa frågor.
För å ena sidan så tycker jag om kontinuitet.
Känslan av att ha en trygghet i det jag har omkring mig.
Det uteblivna behovet av förändringar.
Men å andra sidan så älskar jag när det sker oförutsedda saker.
Saker som jag själv inte rår över men som kanske påverkar min egen framtid.
Hur man än må vrida på det som händer oss alla så är det just att allt som sker
det påverkar oss antingen på det ena sättet eller det andra.
Jag är oerhört stolt över att vara svensk idag.
Jag är det trots att det i det fördolda växer sig ett främlingshat där under ytan.
Men jag tror på människan, den lilla människa och dess förmåga att med tiden se
förbi såna triviala detaljer som hudfärg, religion eller andra detaljer som idag gör
att vi ser på varandra som olika människor.
Jag tror att även om det känns främmande idag så kommer vi imorgon att välja att
förstå varandra lite bättre.
Att vi till slut kommer att förstå att våld inte är lösningen på problem.
Att vi till slut kommer till insikt att vi inte alls har rätt att ta andras liv bara för
att dom inte delar samma tro som vi själva.
Om jag väljer att vara ateist och tycka att religion är skit så är det min ensak, min tro.
Om någon annan väljer att tro på Kristus, Shiva eller Allah så är det deras.
Vi måste alla få välja våra egna tankar, våra egna synsätt, våra egna värderingar.
Och jag känner att här i lilla, lilla Sverige så får vi göra det på ett relativt bra och öppet sätt.
Jag tror på att vi ska stötta varandra, inte utnyttja varandra.
Jag tror på att vi ska hjälpa varandra, inte stjälpa varandra.
Jag tror på gemenskap, inte fiendskap.
Är jag naiv, kanske det, men det struntar jag fullkomligt i.
Jag gör det eftersom jag har en fri vilja, en fri tanke och ett eget liv att ta hand om.
Jag är stolt över att vara svensk i dess för mig rätta mening.
Ett samhälle där vi faktiskt väljer att se varandra.
Alla dom som däremot väljer att gömma sig bakom andras åsikter.
Dom som hellre dömer än friar.
Dom som inte tycker att alla har samma rätt till ett liv.
Alla ni kan jag bara säga en sak till.
Skäms.
Skäms så ini helvete mycket.
För hur skulle du vilja om allt i ditt liv gick åt helvete.
Skulle du då tycka om att ingen brydde sig.
Skulle du då tänka att livet där är ändå bra toppen.
Eller skulle du göra allt för att överleva och ta dig vidare.
Nej, rädda rasister, er föraktar jag.
Inskränkta religiösa fanatiker, er föraktar jag.
Jag är stolt över att vara svensk för jag ser så många goda människor runt mig.
Jag ser så många som vill verka för en bättre värld.
Jag är en stolt svensk idag och jag kommer att vara en stolt svensk även imorgon.
Och ännu stoltare kommer jag att vara den dagen när jag känner att vinden har vänt,
inte bara här i Sverige eller i Europa utan i hela vida världen.
Den dagen kommer, den måste komma.
För om den inte gör det, ja då har vi alla skrivit på vår permanenta avskedsansökan från
allt vad liv heter på denna lilla planet i vårt galet stora universum.
Så tänk på vad du kan göra för att vara en stolt svensk, en stolt människa.
Tänk på vad du kan bidra med.
För du precis som alla andra kan bidra med mycket, mycket mer än vad du kanske anar.
Ingenting är för litet och inget är för stort.
Men ingen kan heller göra en förändring själv.
Du och du och du, ni är alla skyldiga till att göra något.
Frågan är, vad är du villig att göra .
Frågan är, vad tror du att du kan bidra med.
Jag kan bidra med mig själv och jag kör, all in........... som pokerspelaren hade sagt och gjort.
Här räcker det inte med att fegspela.
Jag kan och du kan och vi kan massor tillsammans.
Tillsammans är nyckelordet vi ska ta med oss.
För tillsammans så är vi starka.