Jag hatar att jag är så fruktansvärt känslomässigt hämmad

En del av mig tycker om att jag brinner av känslor.
En annan del av mig är ytterst besvärad.
Den är besvärad för att jag har så otroligt svårt att tygla mina känslor.
Jag vill ju dels inte kunna göra det för det skulle göra mig till någon annan.
Men jag vill det samtidigt för att jag skulle så gärna vilja kunna
förmedla i ord i luften och inte bara i ord på pappret.
Ord betyder så otroligt mycket för mig.
Orden, dom kommer ifrån mitt hjärta.
Jag skriver dom aldrig med eftertänksamhet eller någon långsiktig plan.
Jag skriver bara det som bubblar ut när jag sätter mig.
Och det är just det, att när det kommer ut därinifrån djupet av mig själv
så blir det samtidigt så känsligt och just där blir det då samtidigt
väldigt jobbigt att hantera.
Jag tycker om att beröra andra och jag blir själv berörd av att se andra bli berörda.
När jag då dessutom är den som ligger bakom det som berör någon annan
ja då blir det liksom helt kört.
Då fullkomligt havererar jag inombords.
Jag kan liksom inte hantera den lavin av känslor som då tar fart.
Det bara väller ur mig.
Jag skulle så gärna vilja kunna kontrollera dessa känslor, inte lägga band på dom
utan bara kunna kontrollera dom.
Jag vill verkligen inte ta bort dom från mig för det är ju JAG.
Men jag är så jävla känslomässigt hämmad.
Jag är så jävla hämmad i mig själv att jag nästan blir förbannad.
Jag skulle så gärna vilja kunna läsa mina egna ord ägnade till dom jag älskar.
Förmedla dom och se personerna i ögonen samtidigt som dom flödar mellan mina läppar.
Jag vill kunna vara där och då, inte behöva gömma mig bakom någon annan som
gör det åt mig, men jag kan inte.
Jag kan det verkligen inte för att min kärlek bakom orden är allt för stark.
Den är alldeles för stark för att jag ska kunna tygla den.
Så valet får stanna vid det valet jag har varit tvungen att göra sen ett antal
år tillbaka.
Jag skriver och får låta någon annan att läsa upp det.
Det är trasigt för det är inte det jag vill.
Jag vill ju kunna läsa upp mina känslor var jag än befinner mig.
På födelsedagar, bröllop eller begravningar.
Tillfällen då vi alla vill vädra vårt allra innersta.
Men jag, jag kommer aldrig att göra det.
Jag kommer aldrig att kunna göra det, för jag kan inte, jag kan det bara helt enkelt inte.
Jag beundrar alltid dom som kan hålla dom där talen, dom som har talets gåva.
Där är inte jag men jag är inte helt fel jag heller för jag kan i varje fall förmedla
det jag har inom mig på ett sätt och det är just det sättet som du tar del av nu.
Jag kan skriva och en sak kan du alltid lita på när jag skriver det jag skriver.
Det kommer ifrån mig och då, då står jag för det till hundra procent.
För det är jag och ingen annan som står för dom orden.