Vad är problemet med att bo lite trångt när man har någonstans att bo

Jag tycker att det har blivit sånt jävla hycklande rent ut sagt vad det gäller
väldigt många saker och en sak som fångat min direkta uppmärksamhet är
att det finns så många som har åsikter om att det är helt förfärligt att bo lite trångt.
Att man behöver utrymmet för att man ska kunna leva normalt.
Men hallå, vad är problemet.
Om man till exempel bor i en lägenhet som familj och är låt säga 8 personer
och man bara har 3 rum och kök.
Man blir tvungen att dela rum med flera andra.
Vad är problemet, jag förstår inte.
Till och börja med så undrar jag varför man i säkert 9 av 10 fall skaffar alla dessa barn
när man inte har utrymmet att bo i sen på ett sätt som känns tillfredsställande.
Sen undrar jag hur man efter det kan ställa sig och kräva ett större boende för att
familjen vuxit ur det man har.
Hur kan man ställa det kravet och sen till och med få rätt i vissa fall.
För mig är det helt absurt, helt sjukt.
Men för att nu backa till utgångssituationen så undrar jag vad det är för problem att bo lite trångt.
Jag är själv uppvuxen med tre bröder och två föräldrar och vi bodde i vad som kallas trångt.
Vi bodde i en liten 2:a på 63 fjuttiga kvadratmeter.
Visst kändes det som att det var lite väl lite ganska ofta men vi fann oss i det och
vi lyckades växa upp allihopa med en god gemenskap som en röd tråd.
Det ställer krav på alla inblandade för att få det att fungera men det gör det i alla förhållanden.
Sen spelar det inte någon roll om man bor två personer i en lyxig våning centralt i stan
eller om man bor som vi gjorde.
Man anpassar sig och lär sig förhoppningsvis något av det på vägen.
Jag är istället väldigt tacksam för att jag fått leva under dom förutsättningar för det gör
att jag uppskattar väldigt mycket i mitt liv.
Det är bara att titta sig omkring lite idag.
Det är inte alla som har det lätt.
Det är inte alla som har tak över huvudet varje natt.
Det är inte ens alla som kan få den mat dom behöver varje dag.
Så va fan gnäller du över människa.
Du som tycker att du bor lite för trångt och att du har rätt till ett större, bättre boende.
Tänk om, och tänk lite mer på det som finns runt dig i världen och i din omedelbara närhet.

Att finnas där för andra

Hur viktigt tycker du att det är att du själv finns där för andra.
Hur viktigt tycker du att det är att andra finns för dig.
Vilket ser du som viktigast.
Har du hunnit fundera lite på det så är jag väldigt övertygad om att du faktiskt
inte väger det ena lika tungt som du väger det andra.
Personligen så tycker jag mer om att finnas för andra än att andra finns där för mig.
Kanske beror det på att jag redan ställer så stor tillit till min familj och mina vänner.
Jag vet att dom finns där om jag verkligen behöver någon form av hjälp och
dom vet att jag aldrig skulle be om den hjälpen om så inte var fallet.
Så är det när man tittar på situationer i många olika stadier, inte bara mellan vänner, bekanta
och inte minst släktingar men det är där som det är mest påtagligt.
Vi har alltid en vilja och möjlighet att finnas där för andra, om vi vill men frågan
jag vill ställa idag är, hur många är villiga att vara den där som finns.
Hur många vill inte hellre vara den som bara säger sig vilja det men som likväl inte
finns där när det verkligen gäller.
Hur många glider hellre inte undan när det kommer till kritan.
Hur många är det inte som tycker att det inte ligger på deras ansvar att vara den där.
Det finns alldeles för många som tar alldeles för lätt på det.
Jag vill finnas där men jag kan inte alltid göra det.
Jag kan inte vara där som någon form av räddare i varje enskild situation.
Jag kan inte hur mycket jag än vill.
Jag kan slå knut på mig själv och tro och försöka men jag kommer aldrig att kunna lyckas.
Men vet du vad, det gör inget.
Det gör inget för det är inte meningen att någon ska kunna finnas där för allt och alla jämt.
Det viktiga för mig är att jag försöker så gott jag kan.
Har jag gjort det så är jag nöjd i mitt eget inre.
Jag är inte bäst i världen på någonting och jag strävar heller inte efter att försöka bli det.
Jag strävar bara efter att vara mig själv på ett så bra sätt som möjligt.
Jag är unik men bara i min egen karaktär.
Att finnas där i smått och stort, att kanske göra skillnad någon gång då och då, det räcker för mig.
Att få finnas där för någon annan värmer mig mer än något annat för det för mig framåt.
Det för mig framåt och utvecklar mig precis hela tiden
Att finnas där för andra, det betyder allt för mig.

Att vara lugn är inte detsamma som att inte bry sig

Vem vet egentligen vad som rör sig i mitt lilla huvud.
Ingen, ingen förutan jag.
Så det där med att verka som att jag kanske beter mig lojt eller som om jag inte bryr mig,
det kan inte vara mer fel än så.
Jag bryr mig alltid.
Jag bryr mig om stort och smått.
Jag bryr mig om tiggaren på gatan.
Jag bryr mig om min arbetskollega när jag ser något i dennes öga.
Jag bryr mig om min kära när hon suckar djupt.
Jag bryr mig om mina barn när........ja alltid.
Jag bryr mig om mina föräldrar.
Jag bryr mig om mina nära och kära.
Jag bryr mig så mycket så att mitt hjärta det ständigt får slå dubbla slag.
Jag bryr mig så mycket att jag ibland får för mig att det är just därför jag gråter så ofta.
Inte för att jag är ledsen för det är jag tack och lov inte så ofta.
Jag har förmånen att få leva ett lyckligt liv tack vare min underbara omgivning som jag
har försett mig med.
Jag vet att jag är en del av något stort, något väldigt, något vackert.
Jag vet att jag är en liten del av detta, liten men inte obetydlig.
För jag vet att jag har ett värde i den människan som jag är.
Jag vet att jag behövs för jag känner det i mitt hjärta.
Det är inte så att jag kan säga att jag kan förändra världen till något annat.
Att jag är den som alla borde lyssna på.
Men jag måste ändå säga till mitt försvar att det jag har inom mig är gott och vill gott.
Jag vill aldrig att någon ska fara illa.
Jag vill aldrig att någon ska behöva lida.
Jag vill aldrig att någon ska behöva se elände, svälta, bli övergiven, känna sig hatad eller utanför.
Jag vill att vi ska kunna förstå varandra.
Kanske inte nödvändigtvis älska varandra men ändå förstå och acceptera varandras olikheter.
Ta varandra för dom vi är och leva parallellt.
Om någon vill tro på en gud så är det ok för mig men jag kommer aldrig att göra det.
Om någon vill leva ensam så får den göra det men jag kommer aldrig att vilja göra det.
Om någon vill resa hela livet så får den göra det men jag kommer aldrig att bli så rastlös.
Det finns så många om man kan förvandla i sina liv.
Om som man istället kan göra till möjligheter.
Kristen, muslim, katolik, buddist eller whatever, jag kommer aldrig att göra skillnad på
människan bakom.
Om det är en människa som respekterar mig som den jag är så kommer jag att respektera
den människan tillbaka.
Det är inte svårare än så.
Jag behöver inte tron i mitt liv för att gömma mig och mina åsikter bakom.
Jag tror på mig själv och det jag ser och det duger väldigt långt för mig.
Ingen ska någonsin kunna komma och säga till mig vad jag ska tycka och tänka.
Ingen ska försöka påverka mig och mina åsikter i sitt eget syfte.
För det är ju tyvärr väldigt mycket precis så det är.
Man försöker att påverka andra genom att skrämma dom till åsikter som passar bättre
in i deras sammanhang.
Man kan verkligen alltid vinkla ord hur man vill och få dom att låta så att det passar deras syfte.
Men varför undrar jag.
Jag tänker fortsätta att tänka och tycka själv för jag duger som jag är.
Hur är det med dig.
Vem är du under ytan.
Jag är en väldigt lugn person, men det betyder inte att jag inte bryr mig, tvärtom.
Så, vem är du.
Vem vågar du vara.

Lyssna och lär istället för att lyssna och ta efter

Det där med att apa efter bara för att någon annan sagt något eller gjort något är inte min melodi.
Jag är ju mig själv och ingen annan.
Det där med att bara falla in bakom andras åsikter, bakom andras roller, det är inte jag.
Jag kan aldrig göra något sådant.
Jag måste och tänker bara mina egna tankar, färgade av allt som sker runt mig men likväl
mina egna tankar.
Jag tycker om och har alltid i hela mitt liv tyckt om att lyssna på andra.
Lyssna och fundera på vad som blivit sagt.
Jag är kanske inte alltid den mest pratsamma men jag har ändå alltid en åsikt.
Och är det så att jag ännu inte hunnit att forma just den åsikten så håller jag den inom
mig tills den är klar.
För det är något som kan irritera mig hos andra, när dom måste lägga sig i situationer
utan att egentligen ens varit i närheten att bilda sig en egen uppfattning.
Man måste inte vara där och peta i varenda situation bara för att man är så jävla nyfiken
och rädd för att inte vara med mitt i smeten.
Man kan faktiskt stå utan för situationer och ändå fylla en funktion.
Jag måste inte vara mitt i, jag kan vara lite utanför.
Jag är inte rädd för att hamna utanför för det är inte upp till mig att sätta mig där.
Det är i så fall den gruppen som väljer att göra det och om gruppen vill det så har jag
inget i den gruppen att bevisa.
Jag har ju mitt värde och är jag välkommen in dit så är det för mitt eget värde,
inte något värde som jag hela tiden försöker att anpassa.
Jag tycker om att lyssna och lära, ta del av och förmedla.
Jag måste som sagt inte göra vad a säger bara för att a sa det.
Jag måste inte hela tiden anpassa mig och kröka rygg.
Lyssna, lyssna, lyssna och lär dig istället.
Se vad det är du har runt dig istället för att bara stirra dig blind på allt och när jag menar
se så menar jag se det med öppna ögon.
Det är oerhört lätt idag att gömma sig bakom andras åsikter eller utnyttja andras uttalanden
till exempel via Facebook eller andra media.
Man låter någon annan stå för det man själv vill säga och det är bara ynkligt, patetiskt och fegt.
Att gömma sig bakom så kallade regelverk eller annat är för mig direkt motbjudande.
Om någon vill mig något så vill jag att den personen istället står för det och säger det in persona.
Jag kan ta skit, inte för att jag vill men jag kan ta emot det när det är konstruktivt för
då får jag en chans att själv reflektera över mig själv och mitt eget tänkande.
Det är ju inte alltid jag är rätt ute i min egen lilla värld och det är jag mer än väl medveten om.
Tackolov måste jag säga att det finns många som är väldigt receptiva och ser saker och
ting på väldigt objektiva sätt men ni andra, ni som lever i era små bubblor.
Kan inte ni åtminstone försöka att titta utanför en lilla säkra zon någon gång då och då.
Det är inte att betrakta som farligt att göra det.
Lyssna och lär istället för att lyssna och ta efter.

På ett år kan mycket förändras

För ett år sedan så gick min liv bara framåt.
Jag hade allt och mycket därtill.
Men vetskapen om att saker snart skulle förändras kraftigt fanns där hos mig.
Min arbetsplats som varit som mitt andra hem skulle till att försvinna,
mina arbetskamrater likaså.
Jag gick där den sista tiden väl medveten om att något helt annat, något nytt skulle
stå runt knuten men vad det var hade jag ingen aning om.
Vad jag inte kunde förutse var en helt annan mer käftslående smäll.
Det var när min pappa först fick en stroke för att en dryg månad senare gå bort som
mitt liv kraftigt förändrades.
En människa som betytt allt för mig och som alltid funnits där rycktes bort.
Det var inte så jag hade planerat mitt år i år.
Vi skulle ju fira våra gemensamma födelsedagar 50+50+100 men det sket sig.
Vi fick aldrig den chansen trots att det länge såg ut att kunna bli precis så.
Men vi fick massor med tid innan den till slut rann ut.
Jag fick massor med tillfällen att visa min uppskattning som jag ständigt bär på,
min totala kärlek till mina underbara föräldrar.
Nu ett år senare så sitter jag här, inte föräldralös utan med ett underbart arv efter min
pappa och fortfarande med möjligheten att hälsa på min snälla lilla mamma där
hon bor på sitt äldreboende.
Andra saker har dykt upp och kommer att fylla året på ett helt annat sätt än vad jag
tidigare hade förväntat mig och frågan är då vad jag kommer att göra med dom.
På ett år kan oerhört mycket förändras i ens liv.
Vad som en stund ter sig givet är i nästa stund som bortblåst.
Förutsättningar är inget som är bestående utan någon som man får lära sig att ständigt leva med.
Förutsättningar är flexibla lösningar som anpassar sig efter dess möjligheter.
Det behöver inte vara till det bättre jämt men det behöver heller inte vara till det sämre.
Att förlora pappa var det absolut tyngsta jag varit med om i mitt liv för det var så definitivt.
Jag kan aldrig få tillbaka honom eller något som kan ersätta det han stod för.
Jag gråter över förlusten av pappa nästan varje dag.
Jag gör det inte bara för att han var min pappa utan för att han verkligen var min mentor,
min bäste vän och en helt otroligt fantastisk människa.
Men jag hade ju turen att dela mitt liv med honom så pass länge som det blev.
En tur som jag önskar att alla borde få ha men som det är få förunnat.
Man kan verkligen älska människor olika mycket men att ändå välja att älska istället
för att känna apati, att håna, att förakta, att negligera, att förtrycka är en konst.
Att vara nyfiken istället för vända ryggen till sånt du själv kanske inte direkt brinner för.
Vi är alla olika på så många olika sätt.
Jag är verkligen glad på så många olika sätt att jag valde att ge båda mina föräldrar så mycket
plats i mitt liv och att jag fortfarande väljer att ge min mamma det.
För en dag kommer då inte hon heller kommer att kunna finnas där.
En dag kommer då det är försent att titta henne i ögonen och säga hur mycket jag tycker om henne.
En dag kommer då jag har fått ge henne den sista kramen.
För på ett år kan mycket förändras.
Tänk på det.

Att sätta upp mål i livet

För en del så är det så otroligt viktigt med mål i livet.
Man ska uppfylla sina mål.
Man ska ha mål som man strävar emot.
Mål är väsentliga för att man ska utvecklas som människa.
Utan mål, ingen mening.
Men hur stora behöver då målen vara.
Finns det någon given norm som vi ska följa efter.
Om jag sätter ett mål, är det högt nog för mig eller ska jag sträva efter
det som finns ovanför, det som finns bortom.
Mål kan vara stora men mål kan vara små också.
Och mål som du och jag kanske ser som små är kanske nästan oöverstigliga för andra.
För det är ju det där med att se på saker och ting på olika sätt.
Vi gör ju det precis hela tiden.
En tycker att rosa är det finaste som finns samtidigt som någon annan bara tycker om svart.
Vissa tycker om att hålla på med blommor samtidigt som andra hålla sig till sina frimärken.
Vissa tycker om att träna och gör rigorösa träningsscheman för att efterleva sina egna krav.
Sen finns det detta behov av att göra karriär som jag aldrig personligen riktigt förstått mig på.
Man nöjer sig aldrig med vad man har utan man vill hela tiden ha något mer.
Lite mer pengar, lite mer makt, lite mer inflytande.
Man får liksom lite hybris på sin väg fram.
Kanske är det för att jag själv inte känner något behov av att komma högt upp i hierarkin
som jag heller inte strävat efter det.
Inte för att jag inte känner att jag skulle kunna ha kompetensen eller intelligensen för det.
Nej, jag lockas liksom bara inte av att slicka fötter för att ta mig uppåt.
Jag faller inte platt för att någon säger att så ska det vara.
Jag kan faktiskt stå där med en egen åsikt.
Det är inte andra som ska sätta upp mål åt mig.
Det är jag faktiskt fullt mogen till att göra själv.
Det är bra med mål, det är jag fullt medveten om.
Men låt inte målet bli för stort.
Låt inte målet bli viktigare än vägen till det.
För tänk på hur mycket du går miste om när du väljer att lägga fokus på fel.
Tänk på att vägen fram är även det en del av målet.
Sätt gärna upp mål i ditt liv men gör dom inte omöjliga.
Sätt upp målen och lev i ditt liv.
Gör det till vad du hoppas och vill, inte vad andra försöker styra dig till.

Jag kommer aldrig att kunna bli en egoist !

Ibland så undrar jag vart världen är på väg, eller det gör jag faktiskt ganska ofta.
Jag gör det inte minst när jag ser eller hör egoistiska beteenden.
För är det något som verkligen bär mig emot så är det just ett egoistiskt beteende.
Visst ibland kan det vara befogat och ibland ska man tänka på sig själv.
Men det är inte dom tillfällena som jag pratar om.
Jag är ute efter alla gånger då det bara tittas rakt fram.
Vi kan vara så otroligt insnöade och principfasta på detaljer som kan göra att det
blir nästan för pinsamt att ens ta i med tång.
Vissa dom kan tjata igenom att det är sagt på det sättet så ska det vara på det sättet
även om den kan finnas en flexibilitet i det hela som kanske gynnar gruppen istället
för individen.
Man måste inte göra sig själv liten som människa bara för att man kan.
Man måste inte vara en paragrafryttare av rang och samtidigt stel och ogin som människa.
Kan man inte förstå eller titta på situationer med lite större ögon och se lite mer
konsekvenser av sitt eget beteende och handlande.
Att man förstår att om jag fortsätter att tjafsa om samma sak till leda så kan det skapa
en missämja som man sen inte rår på.
Man måste kunna se konsekvenserna av sitt eget handlande.
Jag kommer aldrig att kunna bli en egoist.
Jag tycker alldeles för mycket om att hitta lösningar , diplomatiska lösningar i det lilla.
Jag ser hellre på situationer från fler vinklar, från fler perspektiv än bara ett.
Lyssna har alltid varit viktigt för mig och det kommer det alltid att vara.
Men ni som kanske känner igen er lite i det jag menar men som samtidigt vill borsta
av er det hela genom att säga att det där stämmer ju inte alls på mig.
Hur objektiv har du vågat vara.
Har du verkligen rannsakat dig själv.
Hur skulle det vara om du kanske agerade på ett nytt sätt.
Att du öppnade upp ditt inre sinne och försöker se det ur andra människors perspektiv.
Kan du överhuvudtaget göra det eller ta ditt eget ego över kommandot även över dom tankarna.
Jag kommer aldrig att kunna bli en egoist även om jag sätter väldigt stort värde i den jag är.
Jag kommer inte det bland annat för att jag vet absolut att jag har fel ibland.
Jag vet det man jag kan faktiskt trots att jag är väldigt tjurskallig ändra mig.
Vad vågar du låta dig själv göra.
Vilka gränser är du villig att flytta på.
Kan du släppa en sak och gå vidare utan att komma tillbaka till steg ett igen och igen och igen.
Det handlar om tillit, att ge och att ta emot.
Det handlar om respekt för andra än bara sig själv.
Det handlar om väldigt, väldigt mycket.

När träffade du dina föräldrar senast

En sak som jag tycker är oerhört viktig i mitt liv är mina föräldrar.
Dom har alltid betytt mycket för mig och kommer alltid att betyda mycket för mig.
Det kommer dom oavsett om dom är med mig eller inte.
Dom gör det för det är dom som ligger till grund för den människa som jag är idag.
Dom gör det för utan dom så hade jag inte funnits.
Det är inte så att jag bara är dom oändligt tacksam för att jag finns men jag
är samtidigt just det.
Jag hade inte blivit formad till den jag är idag om jag inte levt under deras vårdnad.
Dom har som sagt alltid betytt oerhört mycket för mig och det kommer dom alltid att göra.
Och det enda sättet som jag kan göra något för att återgälda det är genom att hälsa på dom.
Jag hälsar på mamma vid tillfälle som bjuds där hon bor och pappa har jag alltid sällskap
av i mitt hjärta och i mitt inre.
Jag gör det för att jag vill inte ångra mig sen, ångra mig bittert att jag skulle agerat annorlunda.
Jag gör det för att jag vill.
Jag gör det inte för att jag känner att jag måste.
Jag gör det inte för att någon säger att jag ska.
Jag för det inte bara för min egen skull utan jag gör det för att jag tror att det ger min
mamma något också.
Jag gör det för att jag vill besöka min mamma.
Jag gör det för att jag vet att min mamma vill ha besök av mig.
Vi har våra små stunder och även om jag vet att min mamma inte kommer ihåg att jag har
varit där redan en stund efter att jag gått därifrån så vet jag i varje fall att hon vet
vem jag är när jag är där och jag vet att jag har varit där.
Jag vill inte vara den som ångrar det jag inte gjort och att inte hälsa på mina föräldrar,
att inte ha den kontakten med dom medans dom fortfarande finns kvar.
Vad vill jag då säga med alla dessa ord.
En självklar sak förstås.
Glöm inte bort det du har för en dag kan det vara försent.
Låt det inte gå så långt.

Att bry sig om men att inte lägga sig i

Det kan verkligen vara en hårfin balansgång det där med att bry sig om
och samtidigt inte lägga sig i.
Det kan vara både hårfint men samtidigt otroligt glasklart.
För om jag till exempel utgår från mig själv vilket jag alltid försöker att göra
så ser jag på det lite olika beroende på hur situationen ifråga ser ut och vem det rör sig om,
för att dra några olika scenarior, eller exempel.
Ett speciellt tillfälle är när det handlar om mina barn, mina helt underbara döttrar.
Självklart kan jag inte låta bli att bry mig om något som händer dom eller deras liv.
Jag kan inte låta bli att bry mig men samtidigt så måste jag ibland låta dom vara utan
att klampa in med mina klumpiga fötter och stå där med pekpinnen och visa hur det
egentligen ligger till eller hur jag tycker att det ska vara.
Ibland ska jag inte ens kliva in och säga något överhuvudtaget.
Inte för att jag inte bryr mig, för det gör jag precis hela tiden.
Inte för att jag inte vill, för det vill jag alltid.
Men ibland så måste jag bara låta dom vara och känna sina egna känslor, gråta sina egna tårar,
ha sina egna hemligheter.
Jag varken kan eller ska veta allt om dom.
Jag vet att jag finns där för dom när dom vill ha en varm famn, ett lyssnande öra
eller en hjälpande hand.
Dom vet att jag finns där när dom känner att dom behöver mig och det räcker.
Samma är det men på helt andra nivåer när det gäller andra runt mig i mitt liv.
Samma är det när det gäller dom som är runt dig i ditt liv.
Vi lever bredvid varandra vi människor.
Vi lever med varandra vi människor.
Vi lever för varandra, genom varandra men också genom oss själva.
Jag bryr mig väldigt mycket om dom jag har i min närhet och jag kan inte säga
annat än att jag även bryr mig om andra som jag bara passerar förbi men dom
har en annan status likväl i mitt liv.
Visst stannar jag självklart till om jag ser någon som behöver min hjälp på något sätt
och som jag faktiskt kan hjälpa.
Men jag kan inte stanna till för alla utan jag gör det med ett medvetet, omedvetet urval.
Jag bryr mig om och jag tycker om att bry mig om.
Inte för att jag vill ha den uppmärksamheten utan för att jag tycker om att finnas till.
Jag är glad inom mig när jag får chansen att vara den där utsträckta handens mål.
Jag är otroligt glad att jag är en människa som bryr mig.
Jag gör det men utan att för den skull lägga min feta näsa i blöt.
Jag måste inte vara där och lägga mig i bara för att jag kan.
Nej istället så är jag där när det behövs som jag ser det.
Jag gör hela tiden ett aktivt val.
Att bry sig om men att inte lägga sig i är otroligt viktigt tycker jag.
Vad tycker du.

Litar du på många !

Hur är det för dig.
Tillhör du dom som vågar lita på andra eller är du den kategorin av människa
som aldrig riktigt till hundra procent kan göra det.
Låt mig förklara vad jag menar.
Det finns tillfällen som passerar oss precis hela tiden i våra liv.
Tillfällen då vi ställer vår tillit till någon annan än oss själva.
Det kan handla om att vi ber någon gå och köpa en god flaska vin som vi vill ge bort.
Det kan handla om att vi lånar ut något till någon och inte ens tänker tanken på att
det vi just lånat ut kanske går sönder.
Grundtanken i oss säger bara att vi litar på att den personen lika mycket som vi litar på oss själva.
Om saken går sönder så gör den det bara för att den helt enkelt gick sönder, inte för att vi
nästan förväntade oss det eftersom vederbörande kanske är omild i sin behandling.
Det där med att lita på andra, att verkligen ställa sin tillit till någon är verkligen inte något
som jag ser som något alldeles självklart.
Inte hos andra i varje fall.
När det gäller mig själv däremot så är det lite annorlunda.
Dom som jag väljer att umgås med, dom litar jag på.
När jag säger litar så menar jag verkligen att jag litar på dom.
Jag litar på dom med allt som jag anförtror dom med.
Det är där som det kan skilja sig lite från fall till fall, från person till person,
eller egentligen inte bara kan utan faktiskt gör det.
Det är skillnad, en enorm skillnad.
Jag litar på mina vänner, jag litar på min familj, jag litar på mig själv.
Jag vet vem jag är och var jag sätter mina egna gränser.
För gränser det har vi alla vare sig vi vill erkänna det eller inte.
Men det är för mig bara gränser som gör mig till den jag är.
Det är gränser som jag vill att andra ska korsa och som jag själv förväntar mig att
göra detsamma med.
Jag litar på många för jag vill kunna ställa den tilliten.
Jag gör det för att jag vill att andra ska kunna ställa sin tillit till mig.
Hur känner du.
Känner du att andra litar på dig.
Känner du att andra har svårt att lita på dig.
Har du själv lätt att lita på andra.
Eller känner du att du har lätt att lita på andra.
Hur långt kan du lita på andra.
Vet du var du har dina gränser eller tänker du aldrig på det.
Jag vet.
Vet du.

Att lyssna på någon är att göra denna person sedd

Det är inte alltid det lättaste att lyssna för det kräver engagemang.
Men om man är villig att göra det.
Om man faktiskt försöker att lyssna så finns det så otroligt mycket man får höra.
Och att höra det andra berättar, i förtrolighet eller bara i bästa välmening är stort för mig.
Jag tycker om när man väljer att göra det.
När man tar ner sitt eget lilla skydd, sin lilla barriär och känner sig trygg gentemot mig.
Det är då jag känner att jag nått fram på en nivå som jag vill bli emottagen.
Jag vill verkligen alltid att andra människor ska känna förtroende för mig.
Känna att dom kan säga saker till mig som stannar hos mig utan att dom ber om det.
Känna att dom samtidigt vet att om det är saker som dom själva inte orkar eller kan
förmedla ut till andra men ändå vill ha sagt så kan det tas via mig så förvaltar jag
den informationen och vidarebefodrar den på det sättet som dom inofficiellt önskar.
Jag tycker om att lyssna på andra, verkligen lyssna på andra, lyssna och ge feedback.
Jag gör det för jag tycker att det handlar om respekt sinsemellan.
Jag gör det för att jag anser att om inte jag lyssnar, lyssnar på riktigt, så kan jag aldrig
någonsin förvänta mig att någon annan ska stanna till och lyssna på mig.
Respekt är något vackert ord för mig med en oerhört stark betydelse.
Respekt är något jag vill ge och även gärna få.
Jag säger vill, för jag kan inte kräva det, jag kan aldrig någonsin kräva det.
Respekt är något som växer fram per automatik och som gör att vi växer tillsammans.
Respekt är något som är stort att få och stort att ge.
Respekt är inget som man kan köpa eller sätta ett nominellt värde på.
Det är något som antingen finns där eller inte.
Det handlar som så ofta om att vi behöver göra oss förstådda.
Att vi ser över gränser.
Att vi inte stirrar oss blinda på oss själva eller någon liten Ikon som vi ser blint upp till.
Det handlar om att se varandra på ett ödmjukt öppet sätt.
Att förstå att vi är alla olika, otroligt olika men samtidigt förstå att våra likheter dom finns där också.
När jag lyssnar på någon som berättar något för mig så tar jag emot det med ett öppet sinne.
Jag kan inte påstå att jag alltid förstår allt till punkt och pricka men det gör inget.
Det gör inget för när det kommer till att summera kontentan av det hela så ser jag ändå helheten
och det kanske är just det som gör mig till den jag är.
Den där viljan av att lyssna och höra på andra och samtidigt inte ha något direkt behov av att
få min egen syn sedd.
Det är ju inte det viktigaste.
Det viktiga är att jag finns där och att jag verkligen lyssnar, hör, betraktar.
Att jag tillåter vederbörande få ventilera sig, få befria sig från sina inre tankar.
För det är inte alltid bra att ständigt gå och grubbla på det man har där inne.
Att lämna ifrån sig av sig själv kan vara som en slags bikt.
Jag är ju inte och kommer aldrig att bli religös på något sätt men jag vill ändå slå ett slag
för valda små delar i alla tänkbara religioner.
Det finns små stråk i dom som jag tycker om och dom har med vanlig medmänsklighet att göra.
Jag må ha en väldigt dålig syn men jag är begåvad med att se människor.
Jag lyssnar och ser människor och det är en egenskap jag tycker om.
Har du tålamod att lyssna, att stanna till ordentligt och lyssna.
Att se på något eller någon och ta med dig den tanken och fundera vidare på den.
Har du det!

Att våldta någon är ingen bedrift !

Jag blir dels fruktansvärt förbannad varje gång jag läser eller hör
om att någon blivit våldtagen.
Dels blir jag så otroligt ledsen över hur någon kan göra något så fruktansvärt.
Det är ju inte bara en handling där personen eller personerna som utövar
den fullkomligt bestialiska handling som det rör sig om.
Vem kan någonsin tycka sig ha rätt att förstöra någon annans liv.
För det är det som det i slutändan handlar om.
Någon som gör något så otroligt illa mot någon
Hur är det ens möjligt.
Vem vill leva med sig själv efter att gjort något sådant, något så äckligt egoistiskt.
Så sjukt fegt, så ynkligt, så lågt.
Vi ser det i alla kulturer, i alla kulturkrockar, i alla åldrar.
Vi ser det på alldeles för många sätt idag och inget, inget är på något sätt förmildrande.
Det är bara en sjukt jävla sätt att tillfredsställa sig själv på.
Ska inte tjejer kunna leva sina liv parallellt med oss killar på samma villkor.
Ska inte tjejer till exempel kunna klä sig själva som dom vill utan att ses
som inbjudande sexobjekt.
Ska tjejer inte kunna gå ensamma på en gata utan att känna sig otrygga när dom
möter några okända killar.
Ska tjejer inte få använda samma ordförråd som killar utan att bli betraktade som vulgära.
Varför kan vi inte se tjejer som jämlikar på alla sätt, jag menar verkligen alla sätt.
Jag menar inte att vi ska sudda ut våra kön, inte alls.
Tvärtom så ska vi har mera respekt för den människa som vi själva väljer att vara.
Om vi sen väljer att leva som en tjej som föredrar killar, kille som föredrar killar, tjej som föredrar
tjejer, dubbelkönade som väljer både ock eller vilken kombination det än må röra sig om.
Är inte det viktigaste att vi får vara den människa som vi vill vara.
Att vi inte blir tvingade in i något fack.
Att vi inte blir förskjutna för valen som vi själva gör.
Ni som inte förstår det.
Ni som inte kan hantera att andra tycker annorlunda.
Ni som tror att ni kan straffa någon eller uttrycka er maktposition över någon
genom att våldta någon.
Vad är ni för jävla svin.
Varför lever ni ens vidare.
Varför tar ni inte bara livet av er och fortsätter att ruttna i helvetet där ni hör hemma.
Ni som tycker att det är ok att ha sex med barn.
Ni som tycker att det är ok att ha sex med någon som är så borta att den inte märker
vad som har hänt förrän den kanske vaknar upp igen.
Ni som först spöar på era flickvänner eller fruar för att sedan ytterligare sätta
dom på plats genom att tvinga er på dom.
Kanske är ni så otroligt storsinta och ber om ursäkt dagen efter bara för att ni inte var
er själva eftersom ni druckit där kvällen innan.
Fan vad jag hatar er, ni satans avskum.
Det finns inga ursäkter för vad ni gör.
Det finns inga förmildrande omständigheter.
Ni är inte värda att kallas människor, inte ens djur.
Ni är inte värda någonting överhuvudtaget.
Ni kommer aldrig att bli förlåtna för det ni har gjort.
Och det värsta är att dom som blivit utsatta för det har inte bara fått sina kön
våldtagna, dom har fått ett ärr inom sig som aldrig försvinner.
I bästa fall så kanske dom kan leva vidare med det inom sig.
I värsta fall så vill dom inte ens leva.
Att våldta någon är ingen bedrift!
Att våldta någon är bara en oerhört sjuk handling.
Så du som gör det ändå.
Hur fan tänker du.
Och hur fan kan du tycka att det är ok.

Jag är inte snygg, men jag har en förbannat vacker själ

Det där med att veta vem man är och vad man vill stå för har blivit
en väldigt stor sak idag.
Man vill gärna lyfta fram sig själv i positioner man kanske inte alls trivs i.
Många gör det för att dom känner sig pressade.
Andra gör det för att dom känner sig stressade.
Få vågar gå åt andra hållet och samtidigt som dom ser till sig själva
även anpassa sitt handlande till omvärlden.
Att inte bara sätta sig själv i fokus men samtidigt inte tappa fokus från sig själv
har blivit en av den moderna tidens balansgångar.
Jag själv har verkligen aldrig någonsin i hela mitt liv känt mig snygg.
Jag har inte gjort det för jag har satt mig själv i jämförelse med andra
människors utseende.
Jag har lyssnat till vilka normer som gäller generellt, tagit intryck av dom och
sedan gjort en kritisk bedömning av hur jag själv tycker att jag ser ut.
Och det där bildsköna, det där kliniskt rena ansiktet med dom rätta dragen,
det finns helt enkelt inte där.
Men det finns något annat.
Det finns något annat som betyder så otroligt mycket mer för mig och som ger
mig själv en form av självrespekt.
Det finns något som jag att jag trivs med mig själv som den jag är.
Jag ser inte ut som en fotomodell och jag bryr mig inte om det.
Jag har funnit mig själv sedan ett antal år och det jag värdesätter allra mest.
Det finns något därunder ytan hos mig som jag tycker så otroligt mycket om.
Det finns en vacker själ.
En själ som gör att jag kan sträcka på mig av stolthet.
En själ som jag till och med älskar.
Mitt inre, min själ, mitt hjärta, det är så fullt av kärlek att det ständigt svämmar över.
Kanske får du ta del av det och om det är så, så ta del av det.
Känn inget tvång att behöva ge något tillbaka för det är aldrig det jag vill.
Jag är en givare, ingen tagare.
Jag, hela mitt jag njuter varje gång jag kan ge något som värmer någon annan.
Mitt inre det skiner upp och jag njuter då varje sekund.
Jag gör det som sagt inte för att jag vill ha något tillbaka framgent.
För tillbaka det har jag redan fått så fort som du tagit emot det.
Jag är inte snygg men jag är heller inte ful.
Jag har väl ett utseende som är fullt acceptabelt för dom flesta.
Men det är inte däri mitt värde ligger.
Mitt värde ser du först om du stannar till och tittar.
Min skönhet ser du bara om du verkligen vill.
Jag är bara en människa, en människa med ett väldigt varmt, stort hjärta.
Ett hjärta som älskar att ge och att ge och att ge.
Tack alla ni som låter mig göra det.
Tack för att ni ständigt låter mig växa.
För när ni låter mig växa så låter ni samtidigt er själva att göra det.
Jag är inte snygg, men jag har en förbannat vacker själ

Jag hatar att jag är så fruktansvärt känslomässigt hämmad

En del av mig tycker om att jag brinner av känslor.
En annan del av mig är ytterst besvärad.
Den är besvärad för att jag har så otroligt svårt att tygla mina känslor.
Jag vill ju dels inte kunna göra det för det skulle göra mig till någon annan.
Men jag vill det samtidigt för att jag skulle så gärna vilja kunna
förmedla i ord i luften och inte bara i ord på pappret.
Ord betyder så otroligt mycket för mig.
Orden, dom kommer ifrån mitt hjärta.
Jag skriver dom aldrig med eftertänksamhet eller någon långsiktig plan.
Jag skriver bara det som bubblar ut när jag sätter mig.
Och det är just det, att när det kommer ut därinifrån djupet av mig själv
så blir det samtidigt så känsligt och just där blir det då samtidigt
väldigt jobbigt att hantera.
Jag tycker om att beröra andra och jag blir själv berörd av att se andra bli berörda.
När jag då dessutom är den som ligger bakom det som berör någon annan
ja då blir det liksom helt kört.
Då fullkomligt havererar jag inombords.
Jag kan liksom inte hantera den lavin av känslor som då tar fart.
Det bara väller ur mig.
Jag skulle så gärna vilja kunna kontrollera dessa känslor, inte lägga band på dom
utan bara kunna kontrollera dom.
Jag vill verkligen inte ta bort dom från mig för det är ju JAG.
Men jag är så jävla känslomässigt hämmad.
Jag är så jävla hämmad i mig själv att jag nästan blir förbannad.
Jag skulle så gärna vilja kunna läsa mina egna ord ägnade till dom jag älskar.
Förmedla dom och se personerna i ögonen samtidigt som dom flödar mellan mina läppar.
Jag vill kunna vara där och då, inte behöva gömma mig bakom någon annan som
gör det åt mig, men jag kan inte.
Jag kan det verkligen inte för att min kärlek bakom orden är allt för stark.
Den är alldeles för stark för att jag ska kunna tygla den.
Så valet får stanna vid det valet jag har varit tvungen att göra sen ett antal
år tillbaka.
Jag skriver och får låta någon annan att läsa upp det.
Det är trasigt för det är inte det jag vill.
Jag vill ju kunna läsa upp mina känslor var jag än befinner mig.
På födelsedagar, bröllop eller begravningar.
Tillfällen då vi alla vill vädra vårt allra innersta.
Men jag, jag kommer aldrig att göra det.
Jag kommer aldrig att kunna göra det, för jag kan inte, jag kan det bara helt enkelt inte.
Jag beundrar alltid dom som kan hålla dom där talen, dom som har talets gåva.
Där är inte jag men jag är inte helt fel jag heller för jag kan i varje fall förmedla
det jag har inom mig på ett sätt och det är just det sättet som du tar del av nu.
Jag kan skriva och en sak kan du alltid lita på när jag skriver det jag skriver.
Det kommer ifrån mig och då, då står jag för det till hundra procent.
För det är jag och ingen annan som står för dom orden.

I år fyller man 50 !

Vad är det med den där siffan.
Varför betyder den så otroligt mycket.
Betyder den mycket för dig.
Är det så att den inte betyder något alls för dig.
50 År.
För mig betyder den att jag är mitt i livet.
Jag är verkligen mitt i livet.
Jag har varit med om så otroligt mycket så här långt i mitt eget liv
men jag har så fantastiskt mycket mer att uppleva.
Jag kan blicka tillbaka på mina första 50 år och bara konstatera
att livet har varit en enda lång bergodalbana, och jag älskar bergodalbana
så det kan ju inte vara fel någonstans.
Det finns så många som har så många komplex för att uppnå den åldern.
För mig är 50 ingen ålder.
För mig är det bara halvvägs i livet.
Jag är inte äldre än vad jag känner mig inombords och en del av mig känner
att jag är just 50 eftersom jag har så mycket erfarenheter att vila mig emot.
Men många, många andra får sån ångest, sån tyngd, sån sorg inom sig
och jag kan verkligen bara undra varför.
Varför kan man inte istället bara ta tillvara på allt som finns runt sig.
Nu kanske jag är en ovanligt tursam människa som har så många människor
runt mig som jag verkligen tycker om.
Kanske är det så.
Eller är det så.
Är det bara tur det handlar om är det något annat.
En del påstår att det handlar om karma, andra om tillfälligheter.
Jag känner mig som en väldigt ung blivande 50-åring.
Livet det har ju så otroligt mycket att ge men det gäller också att vara
villig att ta emot det.
Jag vet inte hur mina jämnåriga vänner känner inom sig inför att fylla detta halvsekel.
Jag vet inte det för det kan jag helt enkelt inte veta.
Jag vet bara vad jag själv upplever, begränsat eller inte men jag vet bara det.
Men att fylla detta år är för mig bara att fylla en snygg siffra.
Att sen gemensamt fira det med andra som är med om det gör det bara
till något positivit.
För jag tycker om när man gör något bra av något som man upplever tillsammans.
I år fyller jag 50 år, i år hade min kära pappa fyllt 100.
Det är siffror, vackra, runda, fina siffror.
Det är siffror som jag tycker om, men det är fortfarande bara siffror.
Man är den man är och jag kommer att fortsätta att vara den jag är.
Att fylla 50 ska bli kul, faktiskt riktigt kul.
För jag är som sagt bara halvvägs i mitt liv.
Och jag ser så otroligt mycket fram emot den andra halvleken.

Ibland är jag lite extra glad i tanken av vem jag är idag

Det finns ju oerhört mycket i oss alla som inte många vet om.
Det kan till och med vara så att vi inte vet om särskilt mycket om oss själva.
Men vi lär oss, vi lär oss hela tiden.
Ja, vi gör det i varje fall om vi vill.
Vi låter oss formas av det vi dagligen upplever och vi tar med oss
både det tråkiga och det roliga som händer i våra vardagar.
Ibland så är jag till och med lite extra glad i tanken av vem jag är idag.
Jag vänder mig bakåt och tackar direkt mina föräldrar som fostrat mig
men jag vänder mig också till mig själv.
Jag är faktiskt oerhört tacksam emot mig själv.
Jag är det för jag ser faktiskt ett stort värde i den människan jag har format mig själv till.
Det är inte min grej att slå mig för bröstet och skrika ut hur duktig jag är
eller hur bra jag presterat när det handlat om vissa saker.
Inte heller så behöver jag säga att jag måste faktiskt få uppmärksamhet för att jag
löst situationer eller varit på rätt plats vid rätt tillfälle.
Det räcker istället för mig att jag själv känner att jag gör rätt.
Att jag hela tiden följer mitt hjärtas röst.
Och det är just där som jag ser mitt allra största värde idag.
Jag följer min inre röst, jag säger det jag tänker.
Men framför allt, jag hör när andra pratar.
Jag lyssnar, tar åt mig, behandlar och finns där.
Det är det jag värdesätter allra mest hos mig.
Att jag har fått bli en människa som uppskattar det han har.
Att jag har blivit en människa som tycker om livet i sig.
Jag älskar verkligen mitt liv, mina vänner, mina nära och kära.
Jag är lycklig av att jag lever som jag lär.
Jag finns här för mig själv och jag finns här för många andra.
Ibland är jag lite extra glad i tanken av vem jag är idag.
Idag är en sån dag och vet du vad, jag var det även igår och jag kommer
att vara det även imorgon.
Tack för att jag tillåter mig själv att vara just den jag är.
Tack för att Ni runt mig ser mig som den jag är.
Tack för att Ni accepterar mig för den jag är.
Jag lever mitt liv och jag lever mitt i det, verkligen mitt i det.
Ta vara på dig, det du gör, allt och lite till.
Jag trivs med mig själv.
Se till att göra det även du.
Om du inte gör det så tycker jag att du funderar lite extra varför du inte gör det.
Sitt ner och ge dig den tiden.
Låt det ta en timma eller två, en dag, en vecka eller ett år.
Låt det komma till dig.
Till slut kommer även du hitta dig själv om du inte redan gjort det.
Till slut kommer även du kanske vara lika glad i tanken om vem du är idag.
Precis som jag.

Att lyckas

Det där med att lyckas är för mig bara en definitionsfråga.
För vad är egentligen att lyckas.
Vem bestämmer att man har gjort det.
Vem säger till när du bara mött ett misslyckande.
Att lyckas är inte alltid positivt för alla.
Att lyckas är inte alltid en framgång.
Eller är det alltid det för dig.
Är det viktigt att du alltid uppnår dina mål.
Känner du att det är viktigt för dig själv,
eller känner du att det är viktigt för dig gentemot din omgivning.
Att du kan sätta upp dig själv på en piedestal eller att
du låter andra sätta upp dig på den.
Det där med att lyckas är för mig hur jag ser på det och det
behöver verkligen inte vara på samma sätt som du ser på det.
Att lyckas är för mig detsamma som att vara mig själv och ingen annan.
Att lyckas är för mig detsamma som att sätta värde på det jag har.
Att känna mig som ett med min omgivning.
Jag är inget speciell men samtidigt så vet jag att det är precis det jag är.
Jag är inte unik men ändå är det just det jag är.
En del kanske tycker att jag är konstig, en del att jag är alldeles för normal.
Det finns dom som tror att jag gömmer mig bakom en fasad.
Det finns dom som irriterar sig på att jag är på mitt sätt.
Det finns dom som irriterar mig för att dom inte förstår mig på riktigt.
Men när allt kommer omkring så bryr jag mig faktiskt bara om dom som ser mig.
Dom som bryr sig tillräckligt mycket för att se just mig.
Dom som lägger den där lilla extra mödan i att se förbi mitt ytterhölje.
För mig är att lyckas att nå fram till dom personer jag har att göra med.
För mig är att lyckas att finnas till för dom som behöver mig.
För mig är att lyckas att kunna göra skillnad i det lilla.
För mig är att lyckas inget som är förknippat med något man kan ta på
utan något som man känner inom sig.
Känslan av välbefinnande över att man kanske varit där för någon.
Känslan av att kanske göra den där lilla skillnaden.
Vad är att lyckas för dig.