Jag är ingen svår människa. Men jag är en oerhört sårbar människa.

Att vara så öppen som jag är kan vara ett problem om man nu
väljer att se det på det sättet.
Det innebär samtidigt att jag har väldigt få sköldar uppe.
Jag är oerhört lätt att såra om man vill.
Nu kanske du tänker att det finns väl ingen som vill såra
någon avsiktligt.
Men där tycker jag i så fall att du har väldigt fel för i min värld så finns det alltför många som vill just det.
Dom vill hellre sätta ett krokben, ge en lite skärsår, tära på ens själ om dom kommer åt.
Fördelen med att vara öppen på det sättet som jag är, är att jag ser dessa människor.
Jag ser er alltför väl.
Ni kan inte gömma er bakom era små buskar, bakom era hörn, under era högar.
Vilken flyktväg ni än väljer att ta så kommer jag förr eller senare att upptäcka er.
Då, när jag gör det så hoppas jag att ni i era små hjärnor förstår att jag inte är där
för att förlåta er.
Inte om ni avsiktligt har skadat mig under min resas gång.
Nej har ni valt att göra det så får ni helt enkelt stå ert kast.
Ni hamnar i ett rum, ett rum fyllt av sånt jag aldrig kommer kunna tycka om.
Ett rum fyllt av sånt jag aldrig kommer att kunna lita på.
Men det är ni som har gjort det valet att komma dit.
Det är inte jag som har valt att placera er där.
Jag är en oerhört sårbar människa.
En vars hjärta blöder lätt.
Men jag är ingen svår människa.
Jag må vara lite komplicerad att förstå ibland men jag är inte svår, jag är inte ovillig.
Såra inte mig och jag kommer att värna om dig.
Såra mig och du har förlorat en riktig vän.