Finns nödvändigt våld?

En fråga vi verkligen bör ställa oss själva idag är vad avsikten med våld är.
Det är en fråga jag kommer att vrida och vända på nu under några dagar
eftersom jag tycker att det är alldeles för stort och tungt att ta det jag vill ha
ur mig på bara ett inlägg här.
Igår så skedde det som jag själv bara sett som oundvikligt.
En människa blev så brutalt misshandlad att han senare dog.
En människa, en pappa, en supporter till ett fotbollslag.
I vad ligger meningen med det våldet.
Jag vet naturligtvis inte hela historien bakom det hela eftersom jag själv
inte varit där, just där det hände.
Alltså kan jag bara ha åsikter via det andra skriver eller berättar om det.
Men i vilket fall som helst så undrar jag hur i helvete kan någon som bara
befinner sig på fel plats, förmodligen med någon halsduk, mössa, keps eller
enblem som visade hans tillhörighet.
Hur i helvete kan det ens vara möjligt att den personen blir brutalt nedslagen,
så misshandlad i försvarslöst tillstånd att han sen avlider.
Vad hade han gjort denna bestialiska människa för ont.
Vad hade han gjort för att förtjäna det.
Blev han utsatt för nödvändigt våld eller vad var det som hände.
Vem ska man lägga skulden på.
Var det den personens föräldrar som skitit i hans uppfostran.
Var det omgivningen som format honom till den känslokalla individ
som han verkar vara.
Är det att han inte kan kontrollera sig på grund av alkohol eller andra droger.
Kanske är det så att han äter stereoider och därigenom får snedtändningar.
Eller hade han bara haft en dålig dag på jobbet, med flickvännen eller rent utav
en lite trasslig bilfärd där pulsen gick upp tidigare under dagen.
Vad orsaken var vet jag verkligen inte utan kan bara gissa.
Men vad jag vet är att det var en person eller flera som genomförde detta
vansinnesdåd.
Det finns inget försvar till vad dom hade gjort och det finns inget försvar
till vad dom andra supportrarna hade gjort tidigare heller.
Detta sviniga beteende som får våra förfäder neandertalarna att verka som
dom civiliserade människorna och inte vi i vår generation, det är aldrig ok.
Jag kommer aldrig att acceptera det och kommer heller aldrig att förlika mig med det.
Jag ser inte det som något som jag vill leva med och i.
Jag ser det som något som vi alla måste ta vårt ansvar för.
Det går inte att blunda för det som händer eller har hänt.
Det går inte att förneka att det kommer att hända igen.
Vi måste bara försöka att förstå att bara vi själva kan förändra oss.
Dvs om vi vill.
Jag vill kunna leva i ett samhälle där jag inte är rädd för att bli nedslagen.
Jag vill kunna leva i ett samhälle där jag inte är rädd för att mina nära och kära
ska fara illa.
Jag vill kunna leva i ett samhället där vi lever med varandra inte mot varandra.
I vilket samhälle vill du leva.
Vad tycker du är ok.
Är våld nödvändigt i ditt liv.
Är det ok att slå ihjäl oskyldiga människor.
Mitt hjärta gråter och blöder på samma gång när jag nås av såna nyheter.
När den enda möjligheten att lösa problem är med våld, våld och mera våld.
Vad sägs om att stanna upp och lyssna och försöka att förstå varandra istället.
Vad sägs om att våga bry sig om varandra istället.

Att göra sånt du inte tror att du kan

Hur ofta kommer du inte i situationer när du ställs inför att göra
något du inte är bekväm med.
Något du kanske inte tycker om helt enkelt.
Att göra sånt som du inte tror att du kan.
Men bara för att du inte gjort det tidigare behöver det inte betyda att
du inte kan göra det.
Allting du gör har en första gång.
Allting tar sin start någonstans.
Varför inte låta den starten bli här och nu.
Ge dig själv chansen.
Våga tro på dig själv och tillåt dig att eventuellt misslyckas.
För vad är väl det farliga i att just misslyckas.
Visst du kanske får ett för tillfället lite sargat självförtroende.
Visst, andra kanske får vatten på kvarn och kommer med sina
efterkloka kommentarer där dom gör en elak analys av vad det är du har
lyckats åstadkomma.
Men tänk istället att du faktiskt har gjort det.
Ge dig själv den där välbehövliga klappen på axeln och inse att
du faktiskt tog steget.
Att du faktiskt tog chansen.
Att du gav dig själv en riktig möjlighet.
Det handlar om att våga, att vilja våga.
Att bryta sina invanda mönster någon gång emellanåt.
Det handlar om att se förbi sin egen lilla värld, att förstå
att det som sker där utanför, även det kan jag påverka.
För vad du än gör och vad du än tror.
Så tro inte att du inte har någon betydelse i det du gör.
Försök istället att inse att allt du gör påverkar och att
allt du inte gör påverkar också.
Även när du gör valet att inte ta chansen så gör du ett val
och genom det valet så har du ändå satt din prägel på det som sker.
Så hur vill du.
Vill du ta del av din egen framtid eller vill du bara stå vid sidan och titta på

Alla gör fel, det är bara det att inte alla erkänner det

Hur kommer det sig att vissa aldrig gör fel.
Dom verkar stå över helt egna regler, helt egna normer.
Det är som att dom ser sig själva som dom ofelbara råkopiorna.
Inte ens när det det är som allra mest uppenbart kan dom erkänna sina misstag.
Istället så skyller dom på omständigheter och andra lösa ting.
Tycker faktiskt att det är lite lätt patetiskt att se just dessa människor när dom agerar.
Det är som om dom vore gjorda av teflon och att allt, precis allt det bara rinner av dom.
Ja, inte om det är så att det är något alldeles extra som dom kan använda.
Då helt plötsligt så försöker dom vända det negativa som just uppstått till något
starkt och positivt istället.
Det vill säga något starkt och positivt i deras ögon, inte dina och mina.
För hur mycket skit och annat som dessa människor lyckas skapa så
är det ju aldrig deras fel.
Det är aldrig dom som har åstadkommit det hela.
Dom har bara råkat ut för det.
Varför ska det vara så otroligt svårt att erkänna när man gör fel och bara
helt enkelt stå för det istället för att smita iväg som en rädd liten
hund som just vet att den gjort något den inte alls fick.
Varför kan man bara inte stå för det.
Varför kan man inte erkänna att det där det var jag som gjorde det.
Varför smyga med det och tro att man kommer undan.
Visst vissa gånger kanske man gör det rent personligen.
Men jag skulle inte kunna gå där med gott samvete när jag betett mig på det viset.
Men det är klart, alla tänker inte som jag och alla har inte samma behov av
att gå där just med sitt goda samvete.
Det finns ju tyvärr andra falanger.
Dom som står sig själva närmast.
Alla gör fel.
Jag gör massor av fel.
Men jag ser inget fel i att jag gör dom.
Jag gör dom inte för att jag vill göra dom.
Jag gör dom för att jag är mänsklig.
Men jag står för dom felen som jag bidrar med.
Våga erkänn dina egna fel, det gör faktiskt inte ont.

Hela världen är fylld av kärlek

Visst är det väl så.
Att hela världen, den är fylld av kärlek.
Varför känner jag det annars som att det är just så.
Att var man än kommer så finns den där.
Det är bara inte lika synlig på alla ställen.
Det är inte lika vacker för alla som för mig.
Men den finns där.
Den finns där om man vill se den.
Den finns där om man orkar att se den.
Den finns där om man törs se den.
Den finns där om man vågar ta på den.
Tyvärr verkar den skrämma många.
Den skrämmer många för den besitter sån kraft.
Den har en kraft som många inte vågar tro på.
Den har en styrka som gör att många blir rädda för den.
Den har en kraft som kräver att du själv tror på den.
Jag väljer att tro på att kärleken finns.
Jag väljer att tro på mig själv.
Jag gör det för jag vet hur den kokar inom mig.
Hur bra jag mår när jag får dela med mig av den.
Hur bra jag mår när jag får dela andras.
För om du öppnar ögonen så har du den runt dig precis varje dag.
Det är upp till dig att ta tillvara på den.
Det är upp till dig att dela med dig av den.
Glöm aldrig bort det.
Låt kärleken leva utan att bli blåögd och naiv för det.
Men låt den sprida sin magi över oss alla.
Jag älskar kärleken, vågar du göra det.

Känner du människor som annonserar när dom ska bli sjuka

Visst är det väl patetiskt med vuxna människor som av olika anledningar
annonserar när dom tänker bli sjuka.
Du känner säkert någon eller några som passar in i någon av kategorierna
som jag tänker nämna.
Vad sägs om den som vid ena kafferasten sitter och beklagar sig över att den
vill vara ledig men kanske inte har några semesterdagar kvar.
Samma person börjar sen känna sig väldigt hängig samma eftermiddag, hmm
tillfällighet, skulle inte tro det.
Eller varför inte den som just fått veta att resten av veckan kommer det vara
väldigt mycket att göra på jobbet som kräver att denna person också är tvungen
att dra sitt strå till stacken.
Märkligt att denna person alltid ringer sig sjuk med lite darr på rösten morgonen
som följer.
Eller varför inte den som fått lite mothugg och helt plötsligt fått känna på exakt samma
behandling som den själv brukar ge andra i sin omgivning.
Är det inte märkligt hur fort kroppstemperaturen kan stiga då.
Vad sägs om alla varianter på ursäkter när det kliver in ett OS eller VM i bilden,
hur många är det inte som åker på olika typer av influenser just då, märkligt.
Vi får heller inte glömma fint-väder-åkomman.
Jaså ska det bli fint väder resten av veckan, nämen oj vilken hosta jag fick nu.
Sen har vi alla andra vanliga och ovanliga simulanter.
Simulanter som inte tror att vi andra ser deras beteendemönster.
Som inte förstår att det enda dom bjuder på är en riktigt dålig teaterförseställning.
Trovärdigheten i deras åkommor är allt annat än något som kan väcka sympatier.
Visst känner du människor som faller in under dessa beskrivningar.
Du kanske rent av är en sån människa, vad vet jag.
Själv tycker jag bara att ni är patetiska och gör att jag mer eller mindre helt saknar
respekt för er när ni beter er på det sättet.

Varför är en del så giriga

Jag blir uppriktigt ledsen när jag hör om giriga människor.
Vet inte riktigt varför dom ska bete sig som svin när det verkligen gäller,
men det är väl ungefär det snällaste jag kan komma på.
En girig människa är för mig en väldigt fattig människa, fattig i sin själ.
Förmodligen inte fattig på pengar men helt utan själ och empati.
En människa som bara ser till sig själv.
En människa som inte ens bryr sig om sina nära för dom är inte lika kära
som denna persons ego.
Men vad driver dessa människor.
Vad driver dom till att alltid vilja ha mer, att alltid vilja ha lite mer än du och du och du.
Vad får dom att tycka att dom minsann har mer rätt till just det dom vill ha just då.
Denna sjuka girighet.
Det är ju inte så att dom egentligen behöver det.
Det är inte så att dom sätter allra högst värde på det.
Nej, det är bara ett vidrigt ha-begär som dom ständigt går och bär på.
En konstant missunnsamhet som aldrig kommer i vila.
Om du har en sån människa i din närhet, hur beter du dig då.
Ger du den näring genom att då och då ge den lite istället för att hålla igen.
Eller är du den som kan hålla emot och tycka att den har mycket nog
och istället ge till någon annan, någon som behöver det så mycket mer.
Själv tycker jag att det är en oerhört tillfredsställande känsla att ge av något
jag inte är tvungen att ge.
Att ge för att jag vill det.
Det värmer i mitt hjärta.
Kanske är det för att jag inte har så mycket att ge, inte mer än av just mig själv.
Kanske är det för att det blir personligt när jag gör det.
Jag vill helt enkelt ge för att det betyder något för mig.
Jag kan verkligen inte och jag tänker aldrig ta hänsyn till giriga människor.
Människor som är som blodiglar, som amöbor.
Som bara ska leva genom och på andra.
Jag vill leva som jag tror och det är att det är viktigt att dela med sig, inte bara samla på hög.
Varför är en del så giriga.
Ja du, det kan man verkligen undra men har dom verkligen så kul.
Vet inte det och faktiskt så hoppas jag inte det heller.
En sak är i varje fall säker och det är att vi är alla olika, väldigt olika.

Lyssnar andra på dig

Många känner sig inte hörda.
Många känner sig inte sedda.
Många tror att ingen bryr sig.
Många bryr sig inte vad andra säger.
Många bryr sig bara inte.
Alla dessa olika kategorier finns och många därtill.
Vi lever ju i en värld där stora egon ska synas, höras och respekteras.
Men det gör dom i varje fall inte av mig.
För ett ego är och förblir någon som bara ser till sig själv först och främst.
Om sen någon annan råkar bli drabbad på något bra eller
dåligt sätt på vägen så spelar det mindre roll.
Så ska det inte vara, inte i min värld i varje fall.
I min lilla värld så ska man lyssna på varandra, se varandra,
förstå varandra, acceptera varandra.
Man behöver det för att kunna leva ihop på ett öppet och sunt sätt.
Man behöver inte tycka om varandra för det.
Man behöver inte älska det som den andra står för, det den tycker eller
det som den tänker.
För mig är det viktigt att lyssna på andra men inte andra som bara skriker
för att överrösta.
Jag vill lyssna på andra som har något vettigt att säga.
Jag vill ta till mig av andras åsikter, synpunkter och värderingar,
men jag behöver inte hålla med.
Det är viktigt att vi alla håller i vår egen integritet utan att för den skull
bli löjliga och inskränkta.
Jag inbillar mig att andra lyssnar på mig när jag har något att säga
men också just för att jag alltid vill lyssna till vad dom själva har att säga.
Man måste vara villig att dela med sig av sig själv både som lyssnare och som
berättare.
Det är först då som en dialog uppstår.
Tror du eller vet du att andra lyssnar på dig.
Tror du eller vet du om du lyssnar på andra, jag menar verkligen lyssnar.
Hör du vad andra säger, lyssnar du mellan raderna eller hör du bara orden.

Var inte rädd för att vara unik

Jag tycker att det har gått lite troll i det där med att självförverkliga sig.
Det har ju gått så långt att människor inte ens ser annat än hur man ska vara
och hur andra är.
Den där paniken som blivit bara för att man inte vågar landa i sig själv
den är lite konstig kan jag tycka.
Människor söker så mycket efter sig själva men varför stannar dom
inte bara upp där dom är.
Dom är ju sig själva om dom bara tittar och tänker efter.
Vi behöver inte jaga demoner runtomkring oss.
Vi behöver inte sträva efter att hävda oss genom allmänt självförverkligande.
Vi behöver inte vara rädda för att visa vem vi egentligen är.
För hur fel kan det vara att stå för den man är.
Hur fel kan det vara att inse att man är unik i sig själv.
Det är inte att höja sig över allt och alla.
Det är bara att inse att vi är alla lite speciella.
Nyanserna kan vara väldigt små men dom finns där ändå.
Vi behöver inte tro att genom att göra oss mer lika vår omgivning
så blir vi en mer accepterad del.
Vi behöver inte känna att genom att vi gör som andra säger så
ses vi med en större acceptans.
Vi ska inte utsätta oss för förändringar som vi egentligen inte gör för
vår egen skull utan bara för andras.
Vi ska inte vara rädda för att vara dom vi är.
Vi ska inte vara rädda för att vara unika.
För det är det vi är.
Så sträck på dig i den person du är idag och låt andra förstå att
att du trivs med att vara du.
Att du inte behöver förändra dig själv för att få andras godkännande.
Du har rätt att vara den människa du är oavsett vad andra människor tycker.
För Du är Du och ingen annan.

När man litar på sig själv kan man lita på andra

Världigt ofta när det kommer till saker och ting som man
ska göra eller har gjort bedömningar av andra så gör man det
medvetet eller omedvetet ifrån sig själv.
Man har liksom en grund, en diagnos ställd hos sig själv där fastställt vad
man tycker och tänker.
Den grunden i sin tur ligger sen till bas för hur man tittar på andra, hur man
bedömer andra, hur man fördömer andra.
Och nej jag köper inte många bortförklaringar på att så inte är fallet
för tyvärr så är det väldigt ofta just precis så.
Det behöver inte alltid vara fel att det är så för många människor
är av naturen väldigt goda och som jag säger, bra människor.
Så ni ska absolut inte tro eller tänka att det är något fel.
Men ni som ligger där på andra sidan och som gör er bedömning i hur
ni ser på andra i er direkta närhet och även dom utanför den.
Ni som har så otroligt många åsikter om dessa personer men
som samtidigt inte ens ser er egen spegelbild.
Ni som lever i en illusion, i en tro att ni är någon annan än den ni är.
Snälla vakna någon gång.
Ska vi andra behöva hälla hink efter hink med kallt vatten över er tills
ni inser att att ni levt i ett självbedrägeri.
Vakna och se saker och ting med lite klarare ögon.
Jag litar på väldigt många människor, kanske inte på alla deras sidor
men jag ställer en väldigt stor tillit till dom.
Det kan jag göra för att jag gör detsamma till mig själv.
Det är inte så att jag tycker att jag är världens bästa människa med noll fel.
Nej, så är det verkligen inte.
Men jag vet vem jag är och jag tror på mig själv.
Jag behöver inte gömma mig bakom någon fasad eller mask.
I och med att jag litar på mig själv så kan jag också ge mig själv chansen,
möjligheten, att lita på andra.
Dom brister jag har i mig själv dom finns där och dom accepterar jag
precis på samma sätt som jag accepterar dom hos dom människor jag litar på.
Det handlar om att göra val i mitt liv och det är ett av dom.
Är du villig att lita på andra människor eller har du alltid förbehåll när du gör det.
Om du har det så bör du gå tillbaka till dig själv, titta och fråga varför.
Du kommer säkert att komma fram till att det beror på dig själv och ingen annan.
Tja, i varje fall om det finns en uns av ödmjukhet i dig.

Att behålla barnet i sig

Det är få förunnat att våga vara barn fast dom är vuxna.
Att behålla barnet i sig fast man är vuxen tycker i varje fall jag är
ett väldigt bra tecken.
Då visar man att man vågar ta med sig av sig själv och den man vuxit upp med.
Man visar att man inte skäms för den man har varit och att man vill ta
med sig av sin uppväxt i sitt fortsatta liv.
Det är inte alltid särskilt självklart att så är fallet.
Många flyr sin barndom.
Många har glömt eller förträngt det som dom varit med om.
Att behålla barnet i sig är för mig att acceptera hela sig.
Att inte se några begränsningar i den man har varit , den man är eller den man vill bli.
Man behöver inte vara barnslig, överdrivet barnslig bara för att visa något.
Man kan visa många sidor av sig själv ändå.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att man behåller barnet i sig.
Jag gör det för det är för mig ett sätt att visa att jag ständigt är nyfiken,
nyfiken på att utvecklas och att lära mig.
Jag vill lära mig nya saker men framför allt så vill jag lära mig förstå saker i
min kontakt med andra människor.
Att behålla barnet i mig är nämligen inte bara att vara barn i sig,
det handlar om att vilja se världen med öppna ögon.
Det är viktigt att vi inte förlorar delar av oss själva.
Det är viktigt att vi bejakar oss själva.
Behåll barnet i dig och fortsätt att växa som människa

Hur behåller man vänner !

Det är verkligen inte någon lätt fråga, den där med vänner.
Den är svår att balansera, den är svår att tolka.
Eller är det egentligen det.
Vad är det som gör att man skaffar sig vänner.
Vad är det som gör att man vill behålla sina vänner.
Vad är det som gör att man försakar vänner.
Vad är det som gör att man bryter med vänner.
Vad är det som gör vänner ovärderliga.
När övergår vännerna till att inte ens vara vatten värda.
Vänner kommer och vänner går.
Bara riktiga vänner, dom består.
Visst är det så.
Visst är det så att man ser väldigt olika på vänner genom livet.
Man skaffar sig vänner som man dunkar i ryggen.
Man skaffar sig ovänner som man gör allt för att undvika träffa.
Vad är det som gör att men kan behålla vissa vänner samtidigt som
man knappt märker när man mister andra.
Vad är det som gör att vissa kan man förlåta när dom trampar i klaveret
samtidigt som andra knappt snuddar vid något så har du tappat förtroendet
för dom och vips så är dom ute i kylen.
Vänner är dom som du alltid kan komma tillbaka till även om du varit borta
ifrån dom under en lång, lång tid.
Vän är du till dom som känner tillit till dig och allt som du står för.
Man accepterar varandras olikheter och egenheter.
Man ser liksom förbi dom små trivialiteterna och ser istället
allt som finns där av värde.
För det värdet är något som vi ser som är så otroligt mycket större.
En vän lurar inte dig.
En vän vänder dig inte ryggen.
En vän ställer upp när det behövs.
En vän försvinner inte bara för att det kommer andra vänner eller bekanta in i livet.
Man finns liksom kvar där oavsett vad som händer.
En vän försvinner inte när du får det lite svårt.
En vän försvinner inte när det blir lite obekvämt.
Jag älskar verkligen mina vänner.
Jag älskar att jag inte alltid behöver synas.
Jag finns där ändå.
Jag försvinner inte, jag försvinner aldrig och inte minst viktigt för mig.
Mina vänner försvinner inte för mig.
Ni är fantastiska människor på så otroligt olika sätt.
Det är ni som berikar mitt liv..
Man behåller sina vänner genom att fortsätta vara sig själv.
Dom vänner som blir kvar när du är det, dom vännerna är där för att stanna.
Jag behåller mina vänner för jag säger inte nej till dom.
Jag finns alltid där om jag kan, alltid.
Gör vad du kan för att behålla dina vänner.
Ta aldrig någon för givet och sist men inte minst.
Uppskatta dina vänner precis som du vill att dina vänner ska uppskatta dig.
Love You All.

Vet du hur illa du gör någon du sviker

Jag kommer väldigt ofta tillbaka till en sak i mitt liv och det är vetskapen
om hur många egoister det finns i vårt samhälle idag.
Så många som bara står sin egen vilja närmast, vad som än gäller.
Vet du till exempel hur illa du gör någon som du sviker.
Vet du hur smärtan känns i bröstet hos någon som blir sviken.
Hur hålrummet i magen känns som en enda tjock klump.
Hur oron i kroppen tar över och du inte vet vad du ska göra för att gå vidare.
Att bli sviken av någon kan vara så svårt för vissa att dom aldrig ens kommer över det.
Dom kan gå genom livet och aldrig få chansen att känna riktig tillit igen.
Nu finns det naturligtvis olika nivåer på att svika på.
Du kan svika en kompis som kallt räknar med ditt stöd när det verkligen kommer till kritan.
Du kan svika dina föräldrar genom att göra sånt som du vet att dom
inte tycker om. Inte för att du egentligen vill göra det men bara för att det är mot
dom så kan du inte låta bli.
Du kan svika dina barn genom att inte hålla vad du lovat vid ett tidigare tillfälle, tex
att på semestern så ska vi minsann åka till djurparken eller något annat som dom
verkligen ser fram emot.
Du kan svika din partner genom att missbruka dennes förtroende.
Du kan svika dig själv genom att ständigt ljuga för dig själv men ändå gå vidare.
Det finns så många sätt att svika någon på och inget, absolut inget är något bra.
Jag vet inte varför människor väljer att göra dessa fel, gång på gång på gång.
Det är ett kraftigt missbruk av förtroende gentemot varandra det handlar om.
Jag vill inte göra andra illa genom att göra det felet i mitt liv så därför försöker
jag i mesta möjliga mån att undvika det.
Självklart kan inte jag heller göra det men jag försöker att göra sakerna med eftertänksamhet.
Jag försöker tänka efter före, inte stanna vid att vara efterklok.
För jag vet hur ont det gör att känna sig sviken.
Att känna sig utsatt i kylan i sitt eget liv.
Det är en tomhet utan gränser.
I varje fall känns det just så då det sker.
Tänk efter före lite oftare innan du tar vissa beslut och försök att tänka lite
mindre på bara dig.
Vet du hur illa du gör någon när du sviker.
Om du vet det så undrar jag varför du gör det igen.
Om du inte vet det eller förstår det så har du en uppgift att göra.
Då är det dags för dig att försöka förstå det nu.

Ta inte andras glädje ifrån dom

Varför är så många missunsamma.
Dom ser någon som är glad, lycklig och genast så är det som en rullgardin
går ner över deras ögon.
För om dom inte själva är det just då, då kryper den där lite elaka
missunsamheten fram.
Den där känslan som säger att om inte jag mår bra så ska ingen annan heller göra det.
Eller ännu värre.
Den personen som kanske egentligen mår bra och har det hur bra som helst
men som ändå hakar upp sig på när andra gör detsamma.
Den som inte kan unna andra att må bra både i kropp och själ.
Själv tycker jag att det är en smått sjuklig inställning att gå att bära på.
Jag väljer istället att unna alla som jag tycker förtjänar gott, att dom
verkligen får del av något gott också.
Jag säger förtjänar för jag menar det.
Vissa personer gör sig inte alltid förtjänta av att må bra, en del inte någonsin
men dessa personer är tackolov en minoritet.
Men hur är det i vardagen.
Vad unnar du andra och hur olika nivåer har du på det.
Är det så att du behandlar olika människor olika även där.
Ja visst är det så.
Allt har att göra med vad du känner för människan i sin helhet.
Vilken respekt du har för den och vilken förståelse du har.
Bara för att jag inte tycker att ett program på tvn är är något att se
så betyder det inte att jag inte kan förstå att andra kan tycka det.
Vi har ju olika åsikter och bra är väl det.
Men det ska vara under rubriken givande och tagande i så fall.
Det får inte vara bara åt det ena hållet.
Nej, förståelsen måste finnas åt båda hållen.
Missunna inte andra att känna glädje i något som dom tycker om.
Ge dom det istället.
Vi behöver få känna den känslan, vi behöver den energin.
Vi behöver inte ständigt få höra hur fel vi har eller hur rätt andra har.
Ibland behöver vi bara få vara i den lilla bubbla som vi är i just då.
Ta inte andras glädje ifrån dom.
Låt den vara en del av deras liv istället.
Ta del av den om du nu ska göra något, men ta den aldrig ifrån dom.

Är du en vanemänniska!

Hur vanligt tror du att det är med vanemänniskor.
Hur långt tror du att du går för att hålla dig till dina vanor.
Ibland kan jag verkligen undra hur mycket vanemönster vi gör
oss beroende av.
Att ha sina givna mönster som man följer dag efter dag,
situation efter situation.
Varför måste man hela tiden känna sig bekväm i olika situationer.
Vad är det som gör att vi inte känner att det är ok att gå andra vägar.
Jag är även jag en vanemänniska.
Jag väljer att upprepa mönster som jag trivs med.
Men jag gör det bara om det är mönster som passar in just då.
Det är inte så att jag inte vill eller vågar gå utanför det för det gör jag gärna.
Men om det är en vana jag trivs med så har jag absolut inget problem med
att stanna kvar vid det.
Jag tycker om vanor och jag tycker om nya vanor.
Vi tycker rent generellt om att äta liknande frukost varje morgon.
Vi sitter gärna på samma ställe när vi åker till jobbet.
Vi tycker om att dricka vårt kaffe på ett speciellt sätt.
Vi har våra vanor vare sig vi vill erkänna det eller inte.
Vilka vanor har du i ditt liv.
Tänk efter både i litet och stort.
Det kan vara vitt skilda ting men som likväl hamnar under rubriken vanor.
Ser du dina vanor som vanor eller vill du kalla dom för något helt annat.
Många tror att det är något skamligt att ha vanor.
Men varför ska man tycka det.
Varför ska man vara rädd för att tro att man har vanor.
Man ska inte vara rädd för att leva efter ett mönster men man ska
göra det på frivillig basis.
Man ska trivas i sina vanor.
Man ska trivas i sig själv.
Var inte rädd för att bryta dina vanor men var heller inte
rädd för att behålla dom.

Hur bra är du på att anpassa dig!

Alla har inte förmågan.
Alla vill inte ha det.
En del vägrar att ens försöka.
Men jag kan inte förstå varför.
Varför har en del så fruktansvärt svårt att anpassa sig.
Varför vill inte en del ens se det som ett alternativ.
Att anpassa sig till vissa situationer handlar inte om att ge avkall på sig själv
och vad man själv vill.
Det handlar om att ge och ta.
Det handlar om att vara flexibel.
Den här flexibiliteten är nyckeln till många bra lösningar.
Att anpassa sig är att man ger saker och ting möjligheter.
Att våga lita till att det andra tycker och tänker och gör
faktiskt kan vara något som man kan följa och jobba efter.
Man måste inte tycka att det är den perfekta lösningen
eller ens anse att det är det rätta att göra.
Man kan faktiskt välja medelvägar ibland och vara nöjd med det.
Jag själv väljer att tro och tycka att jag är väldigt bra på att just anpassa mig.
Jag väljer inte bort mig själv för det men jag ser till situationen
i sig och väljer från fall till fall att anpassa mig till det som jag ser som
den bästa lösningen.
Det gäller hela tiden att vara öppen och lyhört.
Hur bra är du på att anpassa dig.
Sätt in frågan i ditt vardagliga liv.
Sätt in det i situationer som du ständigt har runt dig.
Sätt i det i arbetsrelaterade situationer.
Sätt inte det i din relation till dina vänner eller eventuella partner.
Försök att lyft in det i situationer på många olika ställen.
Att anpassa sig är viktigt, viktigare än vad många tror och tycker.
Att anpassa sig är en del av livet.

Du är unik !

Man kanske inte särskilt ofta tänker tanken men du är ju faktiskt helt unik.
Kanske tycker du att det inte är något speciellt med dig, men det är det ändå.
För du är unik.
Bara du är du.
Du ska inte förringa dig dina egenskaper, dina egenheter, din personlighet.
Du är du.
Du ska heller inte tro att du är så otroligt mycket bättre än någon annan,
för det är du inte.
Den marginalen är väldigt liten när så är fallet.
Men du ska heller inte tro eller tycka att du är sämre än någon annan.
Att du är mindre värd än någon annan.
Nej, ge dig ett värde istället.
Ge dig något som du känner att du faktiskt kan stå för.
Ge dig insikten om att du är unik.
Du är du.
Sträck på dig och känn att du duger som du är.
Du behöver inte jämt läsa dig till vad du ska göra för att bli bättre.
Du behöver inte suga åt dig som en svamp av dagens ideal.
Du är du och du är bra som det är.
Den enda som kan ha en riktig åsikt om dig själv är du.
Det är vad du tycker om dig själv som är det viktiga.
Kram på dig underbara människa.

Det är aldrig fel att säga tack

Varför har så många så svårt för att säga ett kort ord med fyra bokstäver
och dessutom mena det dom säger.
Inte bara lägga fram det tvångsmässigt i en rädsla för att kanske glömma bort det.
Det ska ske naturligt, det ska bara komma och det ska komma från hjärtat.
Tack.
Ska det vara så fruktansvärt svårt.
Man känner så väl skillnaden mellan någon som helt utan känsla tackar eller
någon som verkligen menar det.
Till och börja med så kan vi ta det där med att se varandra i ögonen.
Hur många är det som samtidigt som dom tackar ser den andra personen i ögonen.
Hur många är det inte som istället flyr med blicken.
Flyr för att dom är rädda att bli påkomna.
Påkomna för dom vet att dom egentligen inte menar det dom just vill säga.
Jag tycker att det är tragiskt, ja faktiskt tragiskt.
Tragiskt att det är så svårt att få fram den kontakten mellan två personer.
Jag tror verkligen att du förstår precis vad jag menar nu.
Du känner nästan att du varit med om den situationen en miljon gånger.
Antingen att du själv varit den undanflyende eller att den som fått ett riktat
tack ifrån varit densamme.
Men vad är problemet.
Varför står personen som säger tack där med ett hundhuvud sänkt till ner mellan benen.
Varför är det så.
Varför har rädslan att titta denna person i ögonen infunnit sig och gjort att den inte vågar.
När man ser någon i ögonen så kan man inte ljuga.
Så enkelt är det.
En del tror att dom kommer undan med det men så är inte fallet.
För det är något just med ögonen som vill berätta lite mer än resten av dig.
Ögonen kan i princip inte ljuga.
Jag säger i princip för det finns självklart undantag även här.
Men rent generellt så är det så.
Om du tittar någon i ögonen, verkligen tittar någon djupt i ögonen.
Vad är det du ser då.
Vissa vill kalla det för själen och det är väl ett ganska bra namn kan jag hålla med om.
För där i ögonen så finns du.
Det är som en spegel av hela dig.
Tänk på det nästa gång du säger tack.
Tänk på att mena det och våga titta personen i ögonen som du tackar eller som du
kanske blir tackad av.
Det är aldrig fel att säga tack.
Men försök att om inte förr så i varje fall från och med nästa gång.
Så säg tack och mena det du säger.
Tro mig, det känns så otroligt mycket skönare.
Både för dig och för den som tar emot det.
Tänk på det.

Att ge. Att ta.

Hela livet handlar lite grann om att ge och att ta.
Man ger en sak och får en annan.
Man ger en peng och får en vara.
Man ger en smäll och får en tillbaka.
Man ger en komplimang och får ett leende tillbaka.
Man ger en blomma vatten och ser den sen växa sig vacker.
Men hur många är villiga att ge.
Hur många är villiga att ge utan att omedelbart kräva något tillbaka.
Hur många är det som inte tänker tanken att om jag ger någon något
så är minsann den personen skyldig mig att ge tillbaka vid tillfälle.
Tyvärr är det väl alltför många som tänker just på det sättet.
Det finns alldeles för mycket av egoistiskt tänkande.
Varför kan man inte istället välja att ge och inte förvänta sig något i retur.
Att bara se vad det ger det man har gett.
Att se uppskattningen kan väl vara skäl nog till att vilja fortsätta ge.
Jag resonerar alltid från situation till situation.
Ibland så är det befogat att man rent utsagt ska förvänta sig att man ska få något tillbaka.
Men allt som oftast så är det istället bara ett val jag gör.
Jag ger för att jag vill ge.
Inte för att jag sen vill ta.
En tjänst behöver inte leda till en gentjänst.
Kan du inte vara lite större än så och låta en tjänst bara vara en tjänst.
Jag gör oftast mina tjänster för att jag kan och för att jag vill.
Inte av någon annan orsak.
Att hjälpa varandra ska inte vara ställt med återbetalningskrav.
Att hjälpa varandra ska vara något vi alltid ska kunna göra ändå.
Att ge ska vara för att man vill ge.
En del av sig själv eller en del av något man själv har.
Dom säger att den som spar han har.
Jaha tänker då jag.
Hur länge ska man spara då.
Tills man ligger där på sin dödsbädd, eller.
Är det då man ska sätta på sig sina spenderbyxor.
Är det då man ska börja leva.
Är det då man ska vara ångerfull och börja försöka ge av sig själv.
Nej, gör det innan det är försent istället.
Det är fint att ge.
Det är fint att ta.
Men bara om det sker utan tvång.

Att vara någons hjälte

Har du någonsin tänkt på att du kanske är någons hjälte.
Att du är den där personen som den ser upp till mest i hela världen.
Att just du betyder något alldeles extra.
Jag tror inte att särskilt många tänker den tanken.
Kanske är det för att det skulle få den personen att falla i dåligt dager.
Att den helt enkelt skulle tro att just genom att se sig själv som hjälte
samtidigt bli tagen för att vara väldigt självgod.
Det är ju liksom inte särskilt fint att tycka för mycket om sig själv.
Men vad om det nu är att du faktiskt är den där personen.
Den som helt utan att tänka på egen vinning gjort något alldeles extra för någon.
Den har liksom funnits där vid just rätt tillfälle och kanske varit den personens
skyddsnät, den personens livlina.
Den som har gett den personen hopp i livet igen.
Om man nu råkar inse det, om man förstår det.
Ska man då inte få tycka att man är något lite extra.
Något väldigt, väldigt bra.
Kan man inte få känna det utan att bli betraktad med skeptiska ögon.
För mig är det något otroligt vackert.
Det är så starkt och så vackert när någon lägger ner sig själ till förfogande
för någon annan.
Det kan ju vara i så spritt skilda situationer.
En kan vara mellan ett barn och en förälder där barnets allra största hjälte är
dess mamma eller pappa.
En annan kan vara den där ledaren som tillbringar all sin lediga tid tillsammans
med barn och ungdomar och alltid finns där till förfogande.
Som finns där och kanske ger det föräldrastödet som dessa barn och ungdomar
saknar i sina hem.
Eller varför inte en klassiker i form av en brandman som med risk för eget liv
går in i en eld för att rädda någon eller några.
Det kan vara i stora sammanhang men det kan även vara i väldigt små.
Men likväl så är en hjälte är en hjälte och en sån ska man alltid hylla.
Man ska inte förringa dennes handlingar bara för att man själv inte gjort det
eller kanske ens tänkt på att göra det.
En hjälte är en hjälte och den förtjänar faktiskt lite extra respekt.
Om du känner att du gjort skillnad för någon.
Om du känner att du kanske till och med räddat någon.
Då är du i varje fall i mina ögon en sann hjälte.
En person som förtjänar min respekt.
Underskatta aldrig en hjältes betydelse.
Underskatta aldrig din betydelse.
Även om du kanske inte ser det själv så kanske just du är någons hjälte.

Att värdesätta saker

Är det inte så att vi är väldigt duktiga idag på att ta saker gör givet.
Att räkna med att tåget ska komma i tid.
Att räkna med att det ska finnas mjölk och bröd i affären.
Att det ska vara solsken och varmt om man har semester mitt i sommaren.
Att vi alla ska må bra jämt och ständigt.
Nu är det ju inte riktigt så livet fungerar.
Allt är inte solsken.
Allt är inte guld som glimmar.
Men det behöver det inte vara heller.
Man behöver inte älska allt för att värdesätta det.
Jag har lärt mig att värdesätta det jag har i mitt liv.
Visst, jag är lyckligt lottad som bor i ett relativt bra land.
Ett land utan någon utbredd fattigdom eller matbrist.
Ett land där man mer eller mindre får hävda sin egen åsikt utan att bli dödad.
Men det hindrar inte mig från att se och försöka förstå hur andra har det.
Jag värdesätter helt enkelt det jag har.
Min underbara familj, mina fantastiska vänner och allt annat som jag älskar.
Jag kan till och med ge mig tid till att få ner några ord på detta sätt lite då och då.
Försöka dela med mig av mig själv till alla som vill ta del.
En del kan säkert tycka att det är väl inget märkvärdigt i det
samtidigt som andra kanske tycker att det är fantastiskt att det finns dom
som vill dela med sig av sig själva på detta sätt.
Jag är alltid ärlig i det jag skriver.
Ärlig mot mig själv och ärlig mot er andra.
För det jag förmedlar är precis det jag tycker och tänker, inget annat.
Jag värdesätter mig själv för jag tycker att jag har ett stort värde.
Jag värdesätter mitt liv för jag tror att det inte bara ger mig själv något utan även andra.
Det finns en värme i mig som ständigt brinner.
En värme som jag mer än gärna delar med mig av.
Jag värdesätter verkligen saker i mitt liv och det kanske är just det.
Det, att jag inte tar något för givet.
Att jag inte ser något annat som självklart än just att jag alltid vill dela med mig av mig själv.
För om jag är villig att dela med mig av mig själv så kanske det smittar.
Det kanske ger någon annan en positiv känsla som den tar med sig.
Den positiva känslan i sin tur den får då en chans att växa och gro.
Ja, du förstår kanske vart jag vill komma.
Det är viktigt att vi ser varandra och accepterar varandra som individer.
Vi behöver inte älska allt hos alla.
Vi kan till och med tillåta oss att avsky vissa delar.
Men om vi är tillräckligt många som vill varandra väl så ger vi varandra fler möjligheter.
Vi ger varandra möjligheten att värdesätta våra liv och det vi runtomkring oss.
Jag älskar er, hoppas ni älskar mig.

Väx till den människa som du vill vara

Väx till den människa som du vill vara.
Det kan kanske tyckas som självklara ord men hur många är det som hamnar där.
Hur många är det som ens ger sig själva plats att komma dit.
Hur många är det som vågar ta sig dit.
Vad som är viktigt är att inte bara luta sig mot vad andra tycker.
Att tro på sig själv och hålla fast vid det.
Inte om du bara gör det av ren dum envishet även när du har fel.
Nej, inte alls så.
För gör du det då gör du dig bara en otjänst.
Ge dig själv lite svängrum, lite utrymme, lite syre på vägen.
Våga tro på att du kan faktiskt växa som människa bara genom att tro på dig själv.
Du kan växa som människa genom att vara den du egentligen är.
Det är lätt och det är vanligt att man ger sig själv onödig kritik genom att suga
åt sig av andra personers åsikter.
Att man liksom tar till sig så fort det är någon som tycker något annorlunda eller
kanske rentutav negativt.
Gör inte det, gör bara inte det.
Ta åt dig av kritik men låt inte det vara den som dominerar ditt eget omdöme.
Var kritisk även mot kritiken.
Försök förstå vad det är för nytta du kan ha av den och ta tillvara på den.
Gör den till något positivt och använd den som lärdom.
Du kan växa som människa genom att vara den du vill vara och jag ser inget
hinder varför du inte skulle kunna det.
Så länge man inte har försökt att göra en sak så har man heller inte lyckats.
Så länge man inte har försökt att göra en sak så har man heller inte misslyckats.
Och så länge man inte har försökt så har man heller inte gett sig en chans att växa.
Gör det, tillåt dig att göra det.
Ge dig själv en chans, det förtjänar du.

Var nöjd när du åstadkommer något

Tycker inte du att det finns alldeles för många som inte kan vara nöjda.
Dom ska liksom alltid hitta något som dom kan klaga på.
Något som alltid kunde vara lite bättre.
Något som kunde gjorts annorlunda.
Varför ska det vara så.
Varför kan man istället inte stanna upp och faktiskt tycka att ok är bra.
Att ok räcker väldigt ofta.
Att ok är något som man till och med kunna vara stolt över.
Jag tillhör kategorin människor som faktiskt kan stanna till och vara nöjd
när jag har gjort något.
Och varför skulle jag inte kunna vara det.
Att gå omkring och gnälla över saker som faktiskt är helt ok är mig helt främmande.
Jag kan klappa mig själv på axeln och säga till mig själv att det jag har gjort
faktiskt duger eller att det till och med är bra.
Precis på samma sätt som jag kan säga till någon annan när den gör något bra.
Jag behöver inte vara självgod för att berömma mig själv.
Jag behöver heller inte vara självkritiskt vid varje moment.
Gör jag något bra så är det bra och det inser jag.
Gör jag något dåligt så vet jag det och accepterar det.
Det är bara att skaka av sig, ta det som en erfarenhet och sen gå vidare.
Misstag är sånt som man gör mer eller mindre varje dag.
Det måste få finnas utrymme till det och jag har inte rätt att döma eller kritisera andra
som gör det jag själv inte ens prövat på.
Jag är nöjd när jag åstadkommer något även om det kanske inte är perfekt gjort.
Det är som till exempel när jag lagar mat.
Om det är gott så är jag nöjd och kan säga det till mig själv men om jag känner
att jag kunde gjort det bättre så är jag inte sämre än att jag kan erkänna det
för mig själv och för andra.
Sträck på dig oftare och tillåt dig att känna dig nöjd, det är ofta lättare så.
Gå inte och gnäll över småsaker utan se det positiva i det istället.
Det är lättare att vara positiv än negativ och det ger dig så mycket mer.
Var inte den där surmulna, efterkloka besserwissern.
Våga stå för den du är och dom beslut du tar.

Lev inte genom andra, lev med andra istället

Det är så vanligt, så fruktansvärt vanligt.
I varje fall när man tittar på vänner och bekanta till mig själv.
Jag ser så ofta hur dessa människor glömmer att leva sina egna liv.
Jag kan inte förstå varför dom vill överlåta åt andra att uppleva saker.
Att göra saker, att känna saker.
Vad är det för nöje att leva så när man kan få uppleva dom själv istället.
Är man för feg för att ta steget fram själv.
Steget fram och prova det där som man kanske alltid velat men aldrig vågat.
Är det något man verkligen vill så tycker jag att man är förtjänt av att få försöka.
Om man inte vill däremot då ska man inte göra det bara för att tillfredsställa någon annan.
Nej att leva genom andra och ständigt förmedla vad dessa människor upplevt,
det kan aldrig vara något alternativ för mig.
Men att leva med andra och uppleva sakerna tillsammans.
Det är för mig att förstärka upplevelsen.
För då har man helt plötsligt verkligen fått någon att dela upplevelsen med.
Och att dela något med någon är i varje fall i min värld att förstärka något.
Man lyfter upp en isolerad händelse till något som man istället kan njuta av länge tillsammans.
Ensam må vara stark, men flera tillsammans är faktiskt ännu starkare.
Det viktiga då är docka att man ska vara just tillsammans.
Inte olika separata fristående celler som bara tycker och tänker annorlunda..
Jag kan tycka att det är väldigt roligt att höra när någon berättar om något som den varit
med om, någon speciell upplevelse och nästan känna hur man sveps med i dess berättelse.
Men på samma sätt så kan jag känna mig lite beklämd när jag istället hör någon som
ständigt ska berätta vad polaren gjort.
Det har liksom verkligen inte samma stuns i sig av betydelse för mig.
Det är viktigt för mig att välja mina upplevelser själv och att få ta del av andras.
Men när det kommer i andra och tredje hand då saknas det något.
Essensen i berättelsen saknas då, och det är du.
Lev inte genom andra, lev med andra istället.

Glöm inte bort att berömma andra ibland

Alltför ofta så går vi bara i våra vanliga intrampade spår.
Vi glömmer bort det som sker runtomkring oss.
Gör inte det, säger jag.
Glöm inte bort att titta till.
Glöm inte bort att stanna till.
Glöm inte bort att säga till.
Glöm inte bort att uppskatta.
För rätt som det är så kan det vara för sent annars.
Du kan ha förlorat en kontakt fastän du inte ens märkt varför.
Det behövs så lite, så otroligt lite för att det inte ska ske.
Ibland behövs det bara lite beröm.
Glöm inte bort det.
Glöm inte bort det du har.
För helt plötsligt kan det annars vara just, borta.

Skulle du kunna lita på en främling

Hur många skulle kunna lita på en främling.
En människa som man inte känner alls.
En människa man aldrig träffat förut.
Många skulle nog spontant säga aldrig.
Många andra skulle nog hävda att dom minsann alltid ger alla en chans.
Men hur är det egentligen.
På vilket sätt skulle du kunna tänka dig att lita på en främling.
Skulle du kunna ge din kamera till en främling mitt bland en större folkmassa och be
denne ta några bilder av dig, klassisk ja.
Eller skulle du låna ut din telefon till vem som helst, var som helst.
Skulle du be en främling att hålla ett öga på ditt barn när du själv kanske behövde
springa in på en toalett.
Kanske skulle du vara den som lånade ut en hundring till någon som lovar att betala
tillbaka till dig dagen efter på samma plats och tid.
Hur mycket tillit har du till andra människor.
Var går gränsen.
Det där var ju bara några exempel på människor som är främlingar för dig.
Om vi tar det till nästa nivå istället och blandar in dina vänner och bekanta.
Hur långt kan du sträcka dig där.
Var drar du gränser där.
För jag antar att du har olika förhållningssätt även där beroende på vem det är.
Så är det i varje fall för mig.
Jag har definitivt olika nivåer på hur och vad jag tillåter mig själv att släppa efter på.
Det jag kan ha helt öppet för vissa kanske bara står på glänt för andra.
Det kan till och med vara så att dessa andra helt är utestängda från vissa saker hos mig.
Det har ju att göra med tillit och tillit för mig är inte något som man bara
kan slänga ut lite hit och dit.
Det är något som byggs upp med tiden, man skapar ett förtroende, det finns en kemi.
Däri lägger i varje fall jag min tillit till andra.
Hur du är mot andra det kan inte jag bestämma över.
Jag kan självklart ha åsikter om det men det är fortfarande bara vad jag tycker.
Tillit kommer inifrån och det byggs, sten för sten.
Jag skulle kunna lita på en främling men bara när det gäller vissa saker, sån är jag.
Hur är det med dig.
Vilka litar du på.
Vilka vill du lita på.

Tro på den du är

Jag vet inte hur många gånger i livet jag har mött och ännu mindre kommer att möta
människor som inte tror på sig själva.
Det är trasigt att det är så.
För alla borde vi i varje fall kunna gå och tro på den vi är.
Tro på vad det är vi står för.
Men så är det inte.
Nu finns det naturligtvis många olika anledningar till att det är så om man tittar
lite utanför sina egna gränser.
Sina gränser som är direkt omedelbara och gränser som du bara kanske läser
eller ser på nyheter om.
Alla ges helt enkelt inte möjligheten till att få tro på vem dom är.
Dom har helt enkelt fullt upp med att överhuvudtaget överleva och det är naturligtvis
en tragik utan några som helst gränser.
Men nu tänker jag inte gå så långt i mina utsvävningar.
Jag tänker hålla mig till min egen och kanske din egen lilla värld.
Den vi rör oss i här och nu.
Att tro på den man är som människa.
Att tro på det man gör.
Att tro på sina tankar och handlingar.
Är du en sån människa.
Eller tillhör du kategorin av människor som går i andra människors ledband.
Som nickar instämmande gång efter annan.
Som backar när andra tar ett steg framåt.
Varför kan inte du vara den som står kvar när det börjar blåsa till.
Varför inte lita till ditt eget omdöme och tänka tanken att det jag tänker
och det jag kan göra är faktiskt bra.
Att inte känna att jag behöver ständigt få ett bekräftande på det jag gör.
Att våga stå för det själv helt enkelt.
Jag tror på den jag är.
Tror du på den du är.

Jag är ingen svår människa. Men jag är en oerhört sårbar människa.

Att vara så öppen som jag är kan vara ett problem om man nu
väljer att se det på det sättet.
Det innebär samtidigt att jag har väldigt få sköldar uppe.
Jag är oerhört lätt att såra om man vill.
Nu kanske du tänker att det finns väl ingen som vill såra
någon avsiktligt.
Men där tycker jag i så fall att du har väldigt fel för i min värld så finns det alltför många som vill just det.
Dom vill hellre sätta ett krokben, ge en lite skärsår, tära på ens själ om dom kommer åt.
Fördelen med att vara öppen på det sättet som jag är, är att jag ser dessa människor.
Jag ser er alltför väl.
Ni kan inte gömma er bakom era små buskar, bakom era hörn, under era högar.
Vilken flyktväg ni än väljer att ta så kommer jag förr eller senare att upptäcka er.
Då, när jag gör det så hoppas jag att ni i era små hjärnor förstår att jag inte är där
för att förlåta er.
Inte om ni avsiktligt har skadat mig under min resas gång.
Nej har ni valt att göra det så får ni helt enkelt stå ert kast.
Ni hamnar i ett rum, ett rum fyllt av sånt jag aldrig kommer kunna tycka om.
Ett rum fyllt av sånt jag aldrig kommer att kunna lita på.
Men det är ni som har gjort det valet att komma dit.
Det är inte jag som har valt att placera er där.
Jag är en oerhört sårbar människa.
En vars hjärta blöder lätt.
Men jag är ingen svår människa.
Jag må vara lite komplicerad att förstå ibland men jag är inte svår, jag är inte ovillig.
Såra inte mig och jag kommer att värna om dig.
Såra mig och du har förlorat en riktig vän.

Kaxiga attityder

Jag vet inte varför en del alltid ska ha en attityd bärande på sina axlar.
Vad är det som gör att dom tror att det är något som dom måste ha.
Vad är det som gör att dom tror att dom kommer längre med den.
För det måste väl ändå finnas någon grundanledning till varför.
Varför dom har det och vägrar släppa taget om den.
Jag tror själv att den kaxiga attityden är en form av komplex.
Ett sätt att dölja vem man egentligen är.
Kanske har det med en uppväxt att göra.
Kanske har det med dåliga erfarenheter att göra.
Kanske har det med att man lever ett tråkigt liv att göra.
Saker som gör att man egentligen vill fly ifrån sig själv.
Man trivs helt enkelt inte med sig själv och den man har blivit.
Man trivs så dåligt att man försöker hitta på precis vad som helst
bara för att komma därifrån.
Där kommer den kaxiga attityden in.
Man sätter på en mask som gör att man samtidigt tror att man döljer den
riktiga delen av sig själv.
Jag kan tycka att det är lite patetiskt att göra just så.
Att inte stå för den man själv är.
Men alla är vi inte lika självsäkra i oss själva.
Alla har vi inte samma tilltro till vem vi är, men jag att så vore.
Jag skulle vilja att vi alla kunde lita på att man duger som man är.
Att man inte behöver ha en kaxig attityd bara för att man inte tror att man räcker till som man är.
Kaxiga attityder går inte hem hos mig.
Kaxiga attityder är inget värda hos mig.
En kaxig attityd är bara ett attribut som är i vägen för den riktiga du.
Och det är den riktiga sidan hos dig som jag tycker om och vill se, ingen annan.
Den kaxiga delen som du vill visa, den bryr jag mig inte ens om.

Underbart med öppna människor

Jag tycker att det är ett så oerhört stort värde i människor som kan vara sig själva.
Människor som inte försöker att förställa sig.
Människor som tycker om sig själva utan att ta plats från andra.
Människor som kan lyssna men som samtidigt kan vädra sina egna åsikter.
Människor som är trygga i själva men som inte är rädda för att gå lite
utanför sin egen pistade nerfart och faktiskt se vad som finns där.
Det är underbart med öppna människor för dom besitter ofta en egenskap
som jag verkligen älskar.
Dom har fantastiska vackra hjärtan.
Dom har själar som faktiskt bryr sig och som ser när andra behöver ses.
Det är underbart med öppna människor, för det kommer så
mycket sanningar från dom.
Sanningar som kanske inte alla vill höra eller veta om men likväl sanningar.
Och för mig är en sanning alltid att föredra.
Kanske är det för att jag är en slö och okomplicerad människa.
Jag orkar helt enkelt inte hålla reda på konstruerade åsikter eller
anpassade lögner.
Om jag håller mig till att tycker det jag tycker och säga det jag menar så
är det ju bara bilden av mig själv som jag lägger fram.
Jag vill inte ens vara i närheten av någon fabricerad version av mig själv
som jag inte kan stå för.
Jag vill inte umgås med dom som hela tiden vänder kappan efter vinden.
Nej för mig så håller jag mig helst ifrån alla dessa.
Det är inte så att jag skyr dom som pesten, så långt vill jag inte gå.
Jag föraktar dom inte om det inte är så att dom utnyttjar sin ställning gentemot
andra för att ständigt få en fördel i slutändan.
Men jag kan heller aldrig känna respekt för en sån människa.
Dom betyder helt enkelt inget för mig.
Men ni underbara öppna människor, ni som ger av er själva och som själva
är villiga att ta emot av mig och av andra.
Er tycker jag att det bara är helt underbart att ha i mitt liv.
Ni ger mig näring och hopp.
Ni ger mig värme och närhet.
Ni ger mig essensen av kärlek.
Viljan att tillåta sig själv och andra att verkligen leva.
Jag betraktas väldigt ofta som en ganska knäpp, envis, introvert men snäll kille.
Jag betraktas väldigt ofta som just det och mycket därtill och vet du vad...
Jag kan hålla med om det för det är faktiskt väldigt mycket just det som jag är.
Men det är en del av jag och det skäms inte för och kommer heller aldrig att göra.
För är det något jag lärt mig i livet så är det att man inte ska skämmas för den man är.
Inte så länge man är den man är.
Jag är ingen perfekt människa och kommer heller aldrig att bli det men utan att ta i för
mycket så tycker jag faktiskt att jag faktiskt är en väldigt bra människa.
Hur är det med dig.
Är du en öppen människa.
Känner du dig som en bra människa.
Är du stolt över dig själv.
Fel har vi alla, så även jag men jag tänker aldrig sträva efter att bli perfekt
för det skulle inte vara jag.
Jag kommer fortsätta att sträva efter att vara jag, jag och ingen annan..
Jag tycker verkligen om öppna människor.
Er vill jag ha i min famn och aldrig släppa taget om.
Ni kommer alltid att ha era platser kvar i mitt hjärta.
Det är alltid ett skönt sant nöja att träffa er och min själ den värms av varje tillfälle som bjuds.
För har du tänkt på hur rätt det känns när du just möter dessa människor som du tycker
om, som du litar på och som du vågar möta.
Jag suger åt mig av den välmående känslan som infinner sig då.
Jag tar den till mig och tar den med mig så att jag när det behövs kan ta fram
den och njuta av den om och om igen.
Det är underbart med öppna människor.
Ni betyder något för mig.
Ni betyder massor för mig.
Det är underbart med öppna människor.