Alla förhållanden innehåller kompromisser

När vi pratar om förhållanden så är garanterat det första dom allra flesta
tänker på ett parförhållande men riktigt så enkelt är det ju inte.
Tänker man efter en smula så är förhållanden en omedelbar del av allas
vår vardag.
Det finns oftast inte några i förväg givna svar, inga självklara utgångar
när det kommer till situationer där flera personer är inblandade men likväl
så görs det så förbannat många antaganden.
Man väljer att dra en slutledning utifrån vad man själv tycker, både på
förhand men även av det man själv ser, känner och tycker.
Om vi då till och börja med tar just det vanligaste förhållandet, det vill säga
det emellan två personer som lever ihop.
Där har vi en process som är fylld med kompromisser eftersom man ofta känner
varandra väldigt väl och därför valt att sätta en acceptansnivå som ligger
lite utanför andra ramar.
Förhoppningsvis så finns det ett spelrum i hur man agerar emot varandra,
en flexibilitet som gör att den ena inte kväver den andra genom ett alltför
stort revirtänkande eller för höga krav på både så kallad egen tid och
självförverkligande.
Man har liksom ingått någon form av tyst eller offentligt avtal som finns
där som en grundmall.
Många förhållanden dör just på grund av att någon i ett förhållande går
igenom små micro-reinkarnationer där man inte längre klarar av att
kompromissa med det som tidigare varit självklart och hur naturligt som helst.
Kanske har man fått någon extern influens som påverkat ens omdöme,
någon kan ha sagt något som fått en att stanna till och tänka om.
Kanske har man mognat som människa och helt enkelt skaffat sig mer
kött på benen i form av erfarenheter man tillskansat sig.
Relationer som fortsätter att utvecklas och bli ännu starkare är dom
som ständigt har en levande kommunikation där man delger varandra
sina tankar istället för att stänga dom inne och kanske i bästa fall
ventilera dom till någon vän.
Nu är ju dessa förhållanden långt ifrån dom enda av vikt i våra liv.
Nästa minst lika viktiga förhållande som vi lever med är våra förhållanden
vi har med våra föräldrar och om så är fallet, med våra barn.
Det handlar ju alltid om att vi ska ha en förmåga att ge ifrån oss själva
och viljan av att ta emot det vi får.
Det måste finns ett flöde som aldrig får sina helt.
Det kommer absolut perioder i allas liv där flödet begränsas av olika anledningar
men eftersom det sedan tidigare finns ett band där så finns samtidigt
möjligheterna att bibehålla en kontakt om man verkligen vill.
Det viktigaste är att ständigt visa att dörrar inte är stängda och att viljan
ständigt finns där för en fortsatt relation av värde.
Vi ska finnas där för varandra i den rollen vi satt oss eller blivit satta
utan att för den skull slå knut på oss själva.
Vi duger faktiskt precis som vi är där och så länge vi tror på det så gör det också det.
Relationen till våra vänner och inte minst arbetskollegor är av en annan natur.
Där kommer vi in på lite andra spår i form av revirtänkande.
För helt plötsligt så blir många måna om att få bekräftelser till både höger och vänster.
Vi kan känna oss undanskuffade och försmådda när någon annan får den
uppmärksamheten som man själv eftersträvat.
Men återigen handlar det om vår vilja till kompromisser.
Vi väljer vad vi vill prioritera och vad vi vill lägga lite åt sidan.
Att ständigt gnälla över att andra blivit förfördelade gör ingen lyckligare, tvärtom.
Jag ser istället ett värde i att vara lyhörd och öppen för just kompromisser utan
att på något sätt själv ständigt komma till korta.
Det där med att istället för att känna missunnsamhet och avundsjuka välja att
känna glädje över andras framgång ligger mig närmare mitt hjärta.
Jag är speciell och jag har ett oerhört stort värde men det har faktiskt
människorna runt mig också.
Alla förhållanden har kompromisser och jag skulle kunna gå ner i hur små
bitar som helst inom respektive område men det tänker jag inte.
Min avsikt idag är att väcka dina tankar om hur du ser på ditt liv och vilka
kompromisser du är medveten om att du gör och vilka skulle kunna vara
villig att göra.
Vi väljer extremt ofta att göra det som ligger oss närmast men hur vore det
om du klev utanför din bekvämlighetszon, hur läskig är den tanken för dig.
Vad skulle du kunna vara villig att göra för att öppna för fler ärliga kompromisser,
inga baksluga sådana utan ärliga, helt ärliga.
Fundera på det för jag tror att det verkligen kan öppna upp dig som människa.
Jag tror att det gör dig till en större medmänniska än motmänniska.
Ja jag vet att det sistnämnda inte är något ord men jag tror att du förstår vad jag
menar om du verkligen vill förstå förstås.

Här gnäller vi när tunnelbanan är 5 minuter sen

Har du tänkt på vilken otroligt skev, egocentrisk värld vi lever i.
Jag vet till och börja med inte varför så många verkar ha så bråttom.
Vad är det som är så viktigt med dom där fem minuterna hit eller dit.
Vilken katastrof tror man att man undviker genom att alltid hinna i tid.
En sak kan jag acceptera och det är att man har en tid att passa som
innefattar även andra människor.
Man har helt enkelt kommit överens om en gemensam tid för att göra
något tillsammans och av respekt för varandras liv så ska man heller
inte slösa på deras.
Vi bär ju alla på en viss begränsad tid som vi valt att kalla för våra liv.
Om du notoriskt kommer försent till olika tillfällen så är det samtidigt
ett uttryck ifrån dig som säger att du inte respekterar andra än dig själv.
Men om man tittar i lite större perspektiv på fem minuter hit eller dit
så kan det många gånger handla om liv och död.
Vi kan gå utanför vår relativt bekväma vardag som vi lever här i detta
land och se hur andra faktiskt har det.
Vad spelar fem minuter för roll där.
Om du tänker dig ett krigshärjat land där du ständigt har ett överhängande
hot om bomber som faller eller maskingevär som ekar mellan husväggarna
ja då kan du förstå vikten av att få veta att något ska ske om fem minuter.
Då kan det vara det som avgör om du kommer att överleva eller inte.
Flyttar du till en annan del av världen där det inom citationstecken bara
har ren skär fattigdom som bas så spelar dom där fem minuterna inte
det minsta roll.
Där handlar det snarare om att du kanske kan få någonting att äta från
dag till dag samtidigt som vi här i den välgödda delen av världen får
jobba för att inte bli för feta och dö i infarkter eller annat.
Det är så otroligt olika vad dom där fem minuterna kan spela roll.
Hur fantastiskt vore det inte om alla kunde leva efter vår bild av en
hängmatta, lite skönt smäktande vind, något kallt och dricka och en
lagom varm sol som gör att vi kan slappna av och bara chilla.
Fem minuter hit eller dit, vad spelar det för roll.
Varför stressar du när du ska till tåget, till jobbet, till dagiset, till mötet
eller till och med hem.
Vad är det du jagar.
Din tid på den här planeten blir inte längre och den kommer definitivt inte
bli bättre för dig bara för att du stressar dig igenom din vardag.
Ta hänsyn till andra i ditt betraktande på tid men låt den inte styra dig.
Det är faktiskt oftast ingen katastrof om du kommer med den där
tunnelbanan som går fem minuter senare.
Det finns värre saker som kan hända dig i ditt liv, försök tänk på det.

Att gråta till något man ser på !

Alla som känner mig vet att jag utan att överdriva kan säga att jag tillhör
den där gråtmilda kategorin.
Den där som har en förmåga att inte kunna hålla inne tårarna när dom
gör sig påminda.
Vissa säger att det är en vacker gåva andra kan säkert fnysa åt det och tycka
att jag saknar självbehärskning.
Själv kan jag bara säga att det är jag och inget annat än jag.
Jag ser både fördelen och nackdelen med att ha det här i mig.
Fördelen är att jag vågar visa känslor och att jag gör det för att något
där inom mig säger till mig att öppna slussarna.
Det finns inget falskt, inget som sker på låtsas, inget som inte betyder något för mig.
Förmodligen skulle jag vara en av världens sämsta pokerspelare om jag försökte
mig på den branschen.
Jag kan helt enkelt inte hålla upp ett ansikte som inte visar mitt inre.
Jag är helt enkelt oerhört lätt att läsa av om man försöker det.
Just nu i skrivande stund så är ett sånt tillfälle då jag lätt fäller tårar.
Jag sitter här med tv-n påslagen och ser på konståkning.
Det är något med det där vackra, rena, uttrycksfulla som just det förmedlar
i kombination med någon passande musik som gör att mina tårar lätt tittar fram.
Jag blir helt enkelt lätt berörd när jag ser något som jag tycker är vackert.
Lika lätt berörs jag av annat som jag ser vare sig det är en riktigt bra film,
kanske en artist som framför något eller tyvärr när man ser något som berör
men på ett negativt sätt.
Mitt hjärta det kan gråta av många anledningar och när det gör det så kan
jag inte hålla tillbaka dess tårar utan sakta eller våldsamt så flödar dom ur
mig.
Att visa känslor är för mig viktigt.
Om man försöker att stänga inne dom så tror jag att man mår så mycket sämre.
Man behöver ventilera, man behöver släppa dom fria.
Kanske inte hela tiden men i varje fall när man känner att det verkligen behövs.
Jag säger ofta att jag är en väldigt enkel människa, en enkel men samtidigt
väldigt komplicerad sådan.
Det är till min fördel ibland men till min nackdel andra gånger och det vet jag om.
Men jag kommer aldrig att försöka att förändra mig för att någon annan vill det.
Jag kommer aldrig att vilja vara någon annan.
Jag kommer fortsätta att vara den jag är, den där som så ofta får sina ögon
fyllda med tårar.
Den som faktiskt bryr sig om det andra kanske inte ser.
Våga gråt du också, det visar faktiskt bara att du känner något.

Vad gör dig ledsen!

Alla är vi olika både på gott och ont.
Mest gott kan jag tycka eftersom det gör att vi faktiskt skiljer oss åt.
Skulle vi alla vara lika, tänka lika, tycka lika så vore det i min värld
bara vara tråkigt, tråkigt och onyanserat.
Det finns alltid saker som man tycker om och sånt som man tycker lite
mindre bra om.
Ja det finns nog saker som du till och med kanske avskyr i din vardag.
Det finns förmodligen saker som gör dig uttråkad.
Det finns ganska säkert saker som gör dig glad men sen finns det lika
naturligt saker som gör dig ledsen.
Så är det för alla, ja mer eller mindre i varje fall.
Precis som med allt annat så är saker och ting olika betydelsefulla för oss.
Vi lägger större eller mindre vikt vid saker som berör.
Vi väljer att se ibland och blunda vid andra tillfällen.
Vi väljer att agera ibland för att sen kanske bara vända i dörren när
något eller någon uppenbarar sig.
Det är helt enkelt så att vi påverkas olika av olika saker och ting och det
kan vi verkligen inte komma ifrån.
Har du stannat upp vid dina egna tankar ibland.
Om jag spontant får svara på den frågan åt dig så säger du förmodligen ja.
Kanske undrar du varför du blir ledsen vid vissa tillfällen men inte vid andra.
Stunder som du själv kanske förväntat dig en kraftig reaktion runt kanske
mer eller mindre helt går dig förbi medan andra som du i ditt inre trott skulle
vara mer eller mindre betydelselösa blir som en utlösande faktor som tränger
sig djupt in i ditt allra innersta.
Jag kan säga vad som gör mig ledsen.
Eftersom jag verkligen försöker vara en så ärlig och öppen människa som
jag någonsin orkar med så blir jag oerhört berörd när någon baktalar mig
och säger osanningar.
Det har hänt vid ett antal tillfällen i mitt liv och jag kan ärligt inte säga vad
som drivit dessa personer till att begå dessa övergrepp på mig.
Ja jag kallar det för övergrepp för det gör verkligen ont i mig, både fysiskt och psykiskt.
Nu är jag tack och lov inte den som går och bär dessa saker med mig som negativa
tyngder, ständigt ältande.
Nej istället väljer jag att försöka känna mig stärkt av att någon faktiskt anstränger sig
för att sprida lögner om mig, det visar att det finns något så starkt och bra hos mig
och som till och med väcker dessa tankar hos andra, jag engagerar.
Jag vänder det helt enkelt till min egen fördel.
Hade det nu varit en situation där jag istället fått mig en tankeställare och kanske insett
att det låg ett fel hos mig, ja då hade jag tagit det till mig och förhoppningsvis förvaltat
det på ett sätt som i fortsättningen varit gynnsamt för mig och min omgivning.
Självklart finns det andra tillfällen som gör mig ledsen och utan att dra för många
så tillhör dom självklara naturligtvis när någon blir sjuk eller dör eller när någon
helt enkelt förskjuter mig.
Det jag på något sätt alltid vill komma till är att vi måste acceptera att vi ser på
saker med olika ögon.
Dina ironiska ord som du slänger ur dig kanske bara funkar som ironi hos dig själv
och några till samtidigt som dom känns som hårda slag i magen på någon annan.
En sak som är given för dig kan vara totalt främmande för den du vänder dig emot.
Vi är alla olika men det förstår vi inte alltid.
Känn gärna efter om ditt budskap har gått fram på det sättet som du avsett.
Tänk om och gör om omutifallatt det nu inte är så.

Säg vad du tycker men stå för det

Jösses vad ofta jag stöter på negativa tankar och ord.
När man formligen spyr ur sig saker till höger och vänster bara för att
man själv känner sig förminskad på något sätt.
Man kanske har fått höra en sak eller varit med om en sak för tusende gången.
Men varför väljer man då att reagera så kraftigt återigen.
Många gånger så tror jag helt enkelt att felet faktiskt ligger hos en själv.
Man vägrar helt enkelt att se utanför sitt eget lilla skyddsområde och se vad som
faktiskt händer där utanför.
Man begränsar sig själv.
Lite grann som när dom skjutglada amerikanerna ständigt vidhåller sin rätt att bära
vapen och knappt ens reagerar när dom sen råkar skjuta ner deras dotters pojkvän
när han smygande tar sig in till sin kärlek.
Man vägrar att se konsekvenserna av besluten man tagit långt tidigare.
Likadant är det när man tittar på andra händelser runtomkring oss.
Du kan titta på dig själv och dina allra närmaste som du rör dig runt allt som oftast.
Hur agerar ni emot varandra.
Hur mycket förutfattade meningar finns det där i luften.
Funderar du någonsin på konsekvenserna av vad du faktiskt säger.
Om du till exempel gnäller på en sak på ditt jobb ständigt, hur tror du att det tas emot.
Tror du att det är en ögonöppnare eller en dörrstängare.
Tror du att det gagnar ditt syfte eller har du ens något.
Är det bara för att din missnöjesventil får ett alldeles för högt tryck så att du helt enkelt
måste öppna den och släppa ut lite.
När man säger en sak så ska man vara väldigt medveten om en annan.
Den som lyssnar kanske inte hör din andemening, den kanske bara hör orden utan
att förstå vad det är egentligen som du verkligen menar.
Du kanske inte vill något illa men den personen kanske tar det just så.
Den kanske blir illa berörd, kanske till och med ledsen inombords eftersom den
personen ser det på ett helt annat sätt.
Förstår du alltid vad du själv säger.
Förstår du konsekvenserna av dina ord.
Står du för vad du säger.
Står du för konsekvenserna av dina ord.
Alla är inte så receptiva vare sig på den ena eller andra sidan men alla kan nog få
in i sina tjocka huvuden att vi faktiskt tänker och tycker olika om saker och ting.
Och jag tror att om vi vill så kan vi till och med komma varandra närmare om vi
visar den goda viljan i att åtminstone försöka.
Det är en bra egenskap att säga vad man tycker men som sagt, man måste själv
förstå vad det är man faktiskt säger.
Jag kan inte bli annat än äcklad av dom som systematiskt utnyttjar detta till sin
egen eller andras fördelar.
Dom som skiter i konsekvenserna av vad det hela mynnar ut i utan bara låter
skiten som blir rinna av som vattnet på en gås, vänder blad och går därifrån
med ett hånflin över hela ansiktet.
Det här beteendet finns inte bara på en nivå utan på alla och vi ser det dagligen
även om vi inte alltid väljer att notera det.
Vi påverkas mer än vad vi förstår och det utnyttjas maximalt av dom som så önskar.
Själv föraktar jag dom som lever på sina lögner likt blodsugande amöbor.
Säg gärna vad du tycker men stå för det.
Och om du ändrar dig så erkänn ditt fel och fortsätt att stå för konsekvenserna
du skapat av ditt eget beteende.
Självklart är det här något som sker i båda riktningarna på alla sätt och vis och det
är därför viktigt att visa hur du tar emot något någon annan gör mot dig eller någon annan.
Den personen kanske inte ser just det som du ser.
Den personen kanske uppfattar något helt annat, något som ligger långt utanför
avsikten för dennes handlande.
Det är viktigt att vi pratar med varandra.
Att vi inte springer i taket för att man känner sig missförstådd eller kränkt.
Kanske är det just bara ett missförstånd och inget annat.
Kanske pratar vi förbi varandra utan att nå fram.
Den ena säger en sak och den andra en helt annan men kontentan kan lika gärna
vara att vi menar detsamma som att vi menar helt olika.
Det viktiga är att vi för en dialog och faktiskt lyssnar.
Vi måste inte tycka lika, vi måste inte tycka om men vi måste försöka att
acceptera varandras åsikter så länge dom inte skadar på riktigt.

Att acceptera att man är unik !

Man kan inte vara mer nedslående emot sig själv än att inte se sig som speciell,
för det är man.
Vi är alla unika varelser, vi är alla något vi kanske vill vara eller tvärtom,
något vi inte alls vill vara.
Det tråkiga tycker jag är när vi inte vill vara oss själva.
När vi hela tiden strävar efter att likna någon annan, att se andra som förebilder
eller föremål mer värda än oss själva.
Varför gör vi så emot oss själva.
Jag kan förstå att vi många gånger söker en utveckling i våra liv, att vi strävar efter
nya mål, nya utmaningar men borde det inte vara mål som vi ser som våra egna.
Jag ser mig själv som en unik människa med en cocktail av egenskaper som gör
mig till just den som jag är idag.
Är jag bra eller dålig, ja säg det, det är upp till andra att bedöma, inte mig.
Jag kan bara svara för en sak och det är att fortsätta att vara mig själv.
Självklart vet jag att jag besitter både bra och dåliga egenskaper men på det hela taget
så känner jag mig ändå rätt säker på att det goda överväger det mindre bra.
Nu är det inte så att jag tänker sitta här och gotta mig i min egen självgodhet.
Att ösa beröm över hur bra jag är och hur rätt jag tänker när jag försöker analysera.
Nej det väsentliga som jag försöker peka på är att även om en del kanske avskyr mig
just för att jag säger det jag gör, gör det jag gör, agerar som jag gör så gör jag det
av en enda anledning och det är att det är en konsekvens som kommer ur mitt eget agerande.
Jag gör saker för att jag vill göra dom, i varje fall oftast.
Det kommer faktiskt tillfällen då även jag backar ett steg och gör saker bara för
att det förväntas att jag ska göra dom, inte för att jag älskar att göra dom.
Det gör mig inget för även det gör jag frivilligt.
Istället för att ständigt gnälla över min tillvaro och att jag alltid måste göra saker som
jag tycker andra borde göra så väljer jag att antingen göra saken utan just något
eftersläpande gnäll eller helt enkelt låta bli att göra det och ta konsekvenserna som det ger.
Jag är en unik människa på många sätt och vis och jag måste erkänna att ibland så
njuter jag av att vara mig själv precis som jag ibland verkligen hatar att vara mig själv.
För visst finns det tillfällen då jag önskar att jag satt på färdigheter långt överlägsna
mina egna men sen efter en stunds reflekterande så kommer jag tillbaka till verkligheten
och inser att det minsann inte alls är så dumt att vara just mig själv.
Jag blev ingen fotomodell, ingen filmstjärna, ingen sångare med någon förtrollande röst.
Inte heller så blev jag något tekniskt geni eller matematiskt snille.
Nej jag blev till något som faktiskt passade mig så mycket bättre, jag blev jag.
Älta saker det man göra till förbannelse.
Spy galla över andra det kan man göra till fan kommer och avlöser en,
men vad hjälper väl det.
Varför inte bara erkänna att man duger förbannat bra som man är, ja det vill säga
om man nu verkligen ger sig själv utrymme till att vara det.
Om jag gör det så kan du.
Jag accepterar inte bara att jag är unik, jag accepterar att du är det.
Våga vara dig själv och njut av det.
Våga acceptera dina vänner och bekanta, dina nära och kära utan att göra om dom.
Men våga också att hjälpa andra som behöver komma till sin egen insikt och ge
råd om utifall att det så behövs.
Det är nämligen inte alltid glasklart att andra ser saker på samma sätt som du själv
precis som det absolut inte är glasklart att andra ser på dig på samma sätt som du
tror att dom gör, det finns alltid utrymme för missförstånd.
Försök att öppna ditt sinne och se lite utanför din egen lilla värld.
Gräset kanske inte är grönare hos grannen men det kanske finns något att lära.
Även om du alltid har gjort en sak på ditt eget sätt så kanske det finns ett bättre.
Försök att undvika bli den där som bara stirrar dig blind på felen som finns.
Uppskatta det som faktiskt känns rätt och se felen bara som bi-saker i det stora hela.
Människan är ett väldigt flexibelt djur och därför ska vi försöka se förbi våra fasader.
Jag lever en gång och jag gör det nu, inte igår, inte bara imorgon utan framför allt nu.
Om jag kan försöka acceptera dig som den du är så kan väl du göra detsamma,
eller i vad ligger den svårigheten.

Jag tänker aldrig försöka glömma

Det finns många saker i ens liv, det finns många saker i mitt liv
som jag aldrig kommer att ens försöka glömma.
Och i dom allra flesta fallen i mitt liv så handlar det om människor.
Jag skulle göra mig själv en otjänst om jag gjorde det för hur det en kommer sig
så har jag på något sätt blivit påverkad av dessa individer på något sätt.
Precis som allt annat man kommer i kontakt med i livet så reagerar vi på något
sätt när vi tar oss an det, vare sig det är upplevelser, händelser, människor eller
kanske något annat.
Saker tunnas ut i minnet med tiden det måste jag tyvärr medge i mitt eget fall
och bilderna som en gång var knivskarpa blir till slut lika tråkiga att beskåda
som gamla bilder av kyrkor och andra byggnader man någon gång passerat
och tyckt varit värda att stanna till vid.
På samma sätt är det med människor som vi möter genom livet.
Det är verkligen inte många ansikten från mina gamla klasser i skolan som
jag skulle kunna förklara hur dom ser ut.
Då talar vi ändå om personer som man var verkligt nära under ett antal år
i början av livet.
Inte heller kommer jag ihåg hur prästen såg ut den gången jag gifte mig eller
då mina barn döptes.
Jag kommer inte ihåg alla som jag har jobbat med genom åren, förmodligen
kommer jag inte ihåg mer är 50-60 % av dom med namn om jag fick se bilder
på dom liggande framför mig och utan bilderna skulle jag säkert tappa ytterligare
antal procent.
Men vad gör väl det!
För någonstans i arkivet så tror jag ändå att jag lagrar det allra viktigaste.
Dom allra viktigaste som har funnits där och som förhoppningsvis finns där fortfarande.
Jag får ingen panik över att jag inte kommer ihåg det jag inte kommer ihåg
utan tänker istället att det jag har glömt, det har jag glömt av en orsak och den
orsaken är att det saknar tillräckligt stor betydelse för mig.
Jag vill absolut inget illa med det men mitt undermedvetna har helt enkelt sållat
bort det som jag uppenbarligen tycker är av mindre betydelse för att ge plats åt
sånt som i dagsläget är desto viktigare.
Nu ska du inte gå och undra om jag har glömt just dig eller någon annan som jag
borde komma ihåg.
Om du gör det, ja då får du helt enkelt fråga dig själv vad du tror.
Är det för att jag inte hört av mig eller för att du bara tror att du var oviktig.
Det förstnämnda kan det absolut vara eftersom jag tillhör kategorin som lever
väldigt mycket i nuet.
Jag får mina skov då jag verkligen känner en enorm saknad efter vissa personer
som jag inte längre har någon omedelbar närhet till eller som jag kanske till och
med förlorat för gott och när jag får dom så gör det ont på riktigt i mig.
Jag är ju inte någon introvert person som tycker om att fjärma mig från andra, tvärtom.
Jag älskar människor, möten med människor, att umgås med människor.
Men jag gör det i doser som jag orkar hantera.
Får jag en överdos så blir effekten den motsatta och helt plötsligt så kan det tyckas
som att jag gömmer mig i mitt eget skal igen och lite så är det.
Jag måste helt enkelt få tid att bearbeta mina möten, analysera dom på mitt eget
lilla vis och se vad jag kommer fram till.
Jag tycker helt enkelt om att backa ur situationer och se på dessa med mina egna
fasettögon.
Genom att göra det så får jag en klarare bild av det jag just sett och kan själv komma
till någon form av slutsats.
Nu är det inte så att jag alltid beter mig på det sättet men jag har alltid först och främst
varit en lyssnare som gärna tar del av vad andra har att säga för att sen kanske
eventuellt komma med en åsikt eller en tanke runt det hela.
Jag försöker aldrig att glömma det som är värt att komma ihåg och något jag
alltid vill bära med mig är mina olika minnen av personer som betytt och betyder
så oerhört mycket i mitt liv, utan alla er vore jag verkligen en spillra blott.
Att dela med mig av mina tankar är mitt sätt att verka för vad jag ser en bättre framtid
för den det berör, inte bara mig själv.
Jag kommer alltid vara den personen som bryr mig ett steg till om det som händer
även om jag tycker att det är pissjobbigt.
Men jag kommer alltid att vara det på mitt sätt, inte på något sätt som någon annan
tycker att jag ska vara för det kan aldrig någon annan säga.
Jag lever i mitt eget liv, tar mina egna både goda och dåliga beslut men jag kommer
alltid att stå för dom oavsett utgången.
Jag tänker aldrig medvetet glömma, det ligger inte i min natur.
Jag tänker aldrig medvetet gömma mig bakom en fabricerad glömska för det är
bara den fegaste av handlingar.
Det är mänskligt att fela och förmodligen så gör jag något litet fel precis varenda dag
i mitt liv precis som du.
Skillnaden kan dock vara att jag vågar stå för mina fel, stå för mina tillkortakommanden,
stå för den jag är idag och den jag var igår.
Vem är du och vad vågar du erkänna för dig själv och andra.
Känn dig inte som att du står med byxorna nere bara för att du kanske är den där som
har glömt en sak som kanske till och med var viktig.
Våga stå för även det så är jag övertygad om att du mår bättre av det och att du i slutändan
faktiskt kommer betydligt lindrigare undan.

Ett möte kan aldrig göras ogjort

Har du någon gång hamnat i en situation där du ångrar dig när du sett resultatet.
Svarar du nej på den frågan så är jag fullständigt övertygad om att du är antingen
skrämmande dum eller en sån som baserar sitt liv på lögner som avlöser varandra.
Självklart har du hamnat i en sådan situation någon gång, några gånger eller kanske
till och med dagligen.
Vi ställs ständigt inför olika möten i våra liv.
Det kan vara små, enkla möten som till exempel när du är och handlar och ska fråga
någonting eller kanske betala.
Det kan vara ett möte ute på gatan där någon frågar dig om vägen till en affär eller
ett ställe.
Det kan vara ett barn som gått vilse och oroligt tittar sig omkring efter sin mamma
eller pappa.
Det kan vara när du möter en kollega på jobbet som berättar en nyhet om något du
inte haft en aning om.
Det kan vara när du går och tränar på ditt gym och bara råkar ha skåpet bredvid den
enda andra personen i omklädningsrummet.
Möten kan vara så otroligt skiftande, så varierande i dess betydelse och många av dina
möten, ja till och med dom allra flesta möten som du går till mötes i livet är såna som
du inte kommer ihåg mer än några timmar, dagar, veckor eller månader.
Vissa sker obemärkt och andra bär du med dig för resten av ditt liv.
Men det är dom där mötena som du verkligen ångrar att du sa det du gjorde, att
du var på just det där viset, att du någonstans gick vilse.
Dom som du egentligen inte ville skulle sluta på det sättet som dom nu gjorde.
Det är dom som jag vill att du ska försöka hitta i din vardag.
Sluta sopa dom under mattan och ta dom med dig som en nyttig erfarenhet i ditt liv.
För även om det känns som ett nederlag att erkänna ett eventuellt misstag så är det
en vinst att just erkänna det.
Det är en vinst för dig själv och det är en vinst gentemot din omgivning.
Ingen är ofelbar, inte ens jag har jag märkt med all tydlighet.
Ett möte som man just varit med om men som kanske varit en fullständig katastrof
kan faktiskt vändas till något som du i förlängningen kan använda dig av.
Att konfrontera sig själv är ett av dom allra viktigaste mötena som du gör i ditt liv.
Att se det man gjort och förstå konsekvenserna av det är nyttigare än du tror.
Man kan inte göra något man gjort ogjort eftersom det redan har hänt.
Men man kan visa att man ändå erkänner det dels för sig själv men även för sin omgivning.
Ett möte kan aldrig göras ogjort och det ska man heller aldrig sträva efter.
Man ska inte försöka att släta över någonting bara för att man tror att det är det bästa.
Det kommer alltid finnas en botten i fortsättningen som är som en ljummen lögn
om man inte erkänner det öppet.
Den lögnen kommer jag aldrig vara beredd att gömma mig bakom.
Den lögnen kommer aldrig vara jag.
Ett möte är vad vi själva väljer att göra det till.
Ibland blir dom bra, ibland blir dom dåliga och allt som oftast så går dom bara helt
obemärkta förbi.

Varför ska man vara såkallad politiskt korrekt!

Ja frågar du mig så tycker jag att det är helt ovidkommande.
Det finns verkligen inte någon som helst anledning att vara det om det går
emot vad du egentligen vill.
För mig så är att vara korrekt att vara ärlig emot sig själv och andra.
Att säga det man tycker och tänker.
Att göra det man vill och kan.
Att stå för det man just har gjort eller gjort någon gång tidigare.
Det är helt oviktigt att vara politiskt korrekt.
På något sätt så har det blivit lika utnyttjat det uttrycket som ordet respekt.
Det används till höger och vänster och förlorar helt sitt syfte.
Jag säger inte saker och ting bara för att jag vill tillfredsställa andras åsikter eller
som man även säger, klappa någon medhårs.
Nej istället tycker jag och tror jag på vikten av att vi är fortsatt ärliga mot varandra.
Vi får inte vara så förbannat rädda för att trampa varandra på tårna så att vi bara
stirrar oss blinda på var vi sätter fötterna.
Jag måste våga tro på att jag inte skadar någon när jag tar mitt nästa steg.
Skadan kan ju inte bara ske under mina fötter utan även framåt, längre fram
på vägen som jag väljer att gå.
Självklart kan någon ta illa vid sig om jag säger en sak som inte gagnar just vad
den personen tycker, tänker eller känner.
Men det ska inte hindra mig ifrån att säga det jag menar.
Konsekvenser blir det av allt vi gör oavsett vad vi väljer att göra.
Men att jag ska gå och vara orolig för att stöta mig med någon person eller grupp
bara för att jag är av en åsikt finns inte i min värld.
Det finns absolut saker och ting som jag håller inom mig men då handlar det om
saker eller tankar som kanske rör upp alldeles för mycket känslor och det är inte
min avsikt.
Däremot tycker jag att det är viktigt att man vågar säga en sak till någon som den
personen kanske behöver få höra av någon för att få denna att stanna till och kanske
få sig en liten tankeställare.
För det är många gånger så att tack vare att ingen säger någonting så fortgår många
saker utan att det sker förändringar.
Men om en enda person tar det där första steget, gör den där lilla saken, ja då kan
saker och ting komma i rullning och det får man inte vara rädd för.
Samtidigt ska man vara väldigt medveten om just det.
Att om man är den där personen som väljer att säga det där, att göra just det där
så kan man ha gått över en linje man sen aldrig kan gå tillbaka över.
Saker man gör får alltid konsekvenser och dom måste man både vara beredd på
och samtidigt våga stå för.
Du kan inte backa undan när du har gått framåt, backa undan och gömma dig
bakom något eller någon.
Gör du det så har du helt förlorat syftet med det du gjort och istället bara satt
dig i en ännu jobbigare sits.
Kort och gott så tycker jag att det är bra om du säger det du vill säga inte bara
säger det andra vill höra.
Att du vågar stå kvar när du kanske ställs emot väggen för dina åsikter.
Jag är bara en människa, en enda liten fjuttig människa men även en sån
till synes obetydlig liten varelse som jag har en funktion och det är att vara jag.
Den funktionen är det upp till mig att upprätthålla efter bästa förmåga.
Jag tänker inte lägga mig ner och vara någons dörrmatta, någons springpojke
eller lakej.
Jag tänker fortsätta att vara mig själv för jag duger förbannat bra just i den sitsen.