Att se någon glömma gör ont

Det är en sak att glömma nycklar hemma, att missa stänga av
plattan innan du går eller att man hade ett möte att passa.
Det ser jag som väldigt enkla saker, saker som man ändå lätt
kan hantera och utan vidare acceptera i sitt inre.
Nej vad jag stannar till vid lite extra eller snarare väldigt
mycket extra eftersom det är något som verkligen berör mig
är min kontakt med min kära mamma.
Som alla barn så går man igenom olika faser i sitt liv i vad
det gäller sin kontakt med sina föräldrar, så ock jag.
Och om man nu bara tittar till just mig själv vilket är det enda
jag på riktigt kan utgå ifrån men nu med lite perspektiv
så ser jag så oerhört mycket som gjort mig till den person
som jag är idag.
Hur jag på många sätt känt mig hämmad och fått arbeta upp
någon form av självförtroende men också vilka enorma
styrkor i form av mina egenskaper som genom åren vuxit fram.
För allt var inte negativt av det negativa som man kan titta på.
Vissa av dom sidorna har ju format mig till en helt unik varelse
och det är den jag är idag.
Och det är inte utan att jag på så många sätt faktiskt kan sträcka
på mig lite extra just i mitt eget erkännande av mig själv där jag
ser delar från mina föräldrar som jag är så oerhört stolt över.
För jag är trots att jag tycker att det är jobbigt oerhört stolt över
att jag visar känslor även om jag inte kan reglera dom.
Jag är fruktansvärt stolt över att jag fått se hur viktigt det är att
med lite hjälp så kan man göra fantastiskt mycket och att just
hjälpa andra på mitt eget sätt är något som ligger mig varmt om hjärtat.
Att jag ser egoism som en liten äcklig amöba som inte gagnar något
som helst syfte mer än tillfällig vinning.
Det finns som sagt så otroligt mycket som jag tagit med mig från min
barndom som på så många sätt faktiskt var helt underbar.
Inte den delen där man var ett mobboffer som ständigt blev retad
på grund av olika anledningar.
Nej den var underbar för jag hade två föräldrar som verkligen gjorde
precis allt och lite till, inte bara för sina barn utan även för sina
vänner och bekanta.
Jag hade två föräldrar med hjärtan så stora att det kändes som om
dom nästan skulle kunna räcka till för hela världens bekymmer ibland.
Därför gör det så fruktansvärt ont i mig när jag inte längre har min
pappa vid liv och där jag har en mamma som inte längre känner igen
mig som sin son.
Men jag har kvar mina minnen av allt dom har gett mig.
Jag har kvar kärleken som dom fyllt mig med så att jag i min tur sen
ska kunna sprida den vidare.
Jag bär på ett arv från mina föräldrar och till viss del har jag låtit just
det gå vidare först och främst till mina döttrar och jag kan bara säga
att mitt hjärta dunkar sjukt starkt för hur lycklig jag är över att se vilka
fantastiska individer dom i sin tur vuxit till och med en vetskap om
att dom dessutom långt ifrån slutat att växa som människor.
Det gör ont att se mamma glömma bit för bit av det liv hon haft men
jag tar ändå med mig allt hon och pappa givit mig genom åren.
För deras minne finns även inom mig på så många sätt.
Jag kan inte göra någonting åt den biten mer än att acceptera att det
bara är precis så.
Jag får inte bygga upp en frustatration av hjälplöshet för det gagnar ingen.
Jag kan inte gå och leva i gamla minnen.
Men jag kan vårda dom och göra mitt eget bästa för att ta dom med mig
ytterligare en bit i mitt liv och kanske till och med se om dom kan göra
någon nytta för någon annan.
Att älta någonting gör ingen gladare, men att just dela med sig visar
att man vill berätta, att man vill ge en del av sig själv.
Jag älskar att lyssna till andra precis som mina föräldrar gjorde och
det är en egenskap jag bär med mig av stolthet.

Att se är att inte blunda

Alldeles för ofta så väljer många att inte låtsas se saker och ting.
Se det som är uppenbart.
Se det som finns där framför näsan på dom.
Se det dom borde se.
Se det dom inte vill ta del av.
Se det dom inte vill ta ansvar för.
Man ska vara medveten om att bara för att man väljer att se så måste
man inte lägga sig i.
Man måste inte ta till sig det och göra en stor affär av det.
Man måste inte ta ansvar för det som händer.
Men man ska vara medveten om att man likväl är delaktig i det,
i smått eller stort spelar ingen roll men man är ändå just precis det, delaktig.
Att se är att ta del av det som händer och sker.
Det ger en möjlighet till att förstå.
Det ger en utrymme till att ta till sig av det som faktiskt finns där.
Att se är samtidigt ett sätt att acceptera sin omgivning.
Man kan acceptera dåliga saker och ändå gå vidare.
Man kan acceptera att det som händer, det händer oavsett vad du själv bidrar
med, bara i olika nyanser eller med lite olika slutresultat.
Vi kan inte alltid förvänta oss att vi ska komma fram till lösningar eller att
andra ska göra det åt oss, en del saker får vi välja att leva med som dom är.
Gör vi inte det så lever vi bara i en enda lång väg fram fylld av stress och panik
över allt vi inte lyckas uppnå och på den vägen finns det tyvärr alldeles för
många negativa bitar som vi inte alltid orkar med.
Var istället lite mer tacksam över allt du åstadkommer, över allt som faktiskt
lyckas utan att stanna till för länge och gnälla över det som inte gick.
Se dom positiva bitarna som dom viktiga och lär dig samtidigt något av
alla dom negativa.
För så ser jag det, det finns alltid saker att ta med sig ifrån händelser.
Det finns positiva detaljer även bland dom negativa, det gäller bara
att se istället för att blunda.

Hur kan man välja att se våld som en lösning

Det är på många sätt en väldigt sjuk värld som vi lever i.
Sjuk på så många sätt att jag inte kan undvika att bli riktigt rädd emellanåt.
Det borde inte vara så.
Det skulle verkligen inte behöva vara så.
Jag vet att många ser det som väldigt naiva tankar, kanske till och med
riktigt blåögda, men jag bryr mig inte.
Jag säger det jag tycker och tänker.
Jag skriver det jag känner och vill få ur mig.
Inte för att någon ber mig eller för att jag vill påverka i någon speciell riktning.
Mitt enda mål är att hålla mina ögon öppna för att se det som finns därute.
En av dom saker som jag alltid haft svårt att förstå och alltid kommer ha
svårt att förstå är när man väljer våldet som en lösning.
Det kan aldrig vara, det får aldrig vara, det ska aldrig vara lösningen på något.
Lösningen finns istället bakom ytan.
Lösningen ligger i kunskap och förståelse.
Den ligger i respekt och vänskap.
Den ligger i acceptans och en vilja att se förbi det andra ser som hinder.
Prova att se hinder som något man kan ta sig runt, inte något som är
oöverstigligt, som alltid kommer att finnas där, som aldrig går att förändra.
Våld är verkligen ingen lösning på någonting, det är bara ett primitivt
uttryck av desperation som man försöker rättfärdiga genom olika vägar.
Det är det fegaste av alla medel man kan välja för att hävda något.
Det är det ynkligaste man kan ta till och det finns verkligen inga ursäkter
för att använda det annat än till försvar.
Man överbryggar så mycket mer med ett samtal eller varför inte en kram.
Man avväpnar varandra när man inte känner ett hot.
Är det inte dags att vi på allvar bör söka oss till varandra, inte från varandra.
Vi ska inte dela in oss i raser eller olika tros-kategorier.
Vi ska se varandra som vi är för vi har massor att ge.
Vi måste förstå och acceptera att vi är olika åt alla håll och kanter.
Kan jag acceptera dig så kan du acceptera mig och så vidare.
Våld är ingen lösning, våld är bara ett desperat medel som används
alldeles för mycket.

Det fanns en tid jag trodde att jag skulle dö ensam

Jag är egentligen en ganska okomplicerad själ men det finns ändå
ganska mycket där under huven.
Nu tänker jag dra tillbaka min klocka ett antal år, jag tänker inte säga
hur många mer än att det just är ett antal.
Det skulle till och med vara från flera perioder i mitt liv men det tänker
jag inte heller gå in på.
Jag är en grubblare, inte någon som tar lätt på saker och ting.
Jag blir helt enkelt berörd av sånt som jag kommer i kontakt med,
hur mycket beror på när, var och hur.
Det kan vara små saker, säkert fjuttiga för vissa men det bryr jag mig
inte om för det ska jag inte göra.
Nej, jag gör det eftersom det är mig jag pratar om nu, mig och ingen annan.
Det fanns verkligen en tid då jag trodde att jag skulle dö ensam.
Jag hittade tusen och en olika orsaker till varför det skulle bli just så.
Chansen kändes så stor att jag skulle hamna i den där sitsen där jag
bara var en bortglömd anonym själ, en som inte syntes, en som aldrig märktes,
en som fanns men ändå inte.
Det har liksom alltid varit en bit hos mig, den där att jag inte haft något
direkt behov av att ta plats som samtidigt stängt mig ute.
Inte av andra men av mig själv.
Jag fantiserade om att träffa den rätta, om att själv få framgång inom
något område, om att vara den där som alla eller åtminstone många såg
upp till på något sätt.
Men det fanns delar inom mig som sa varför, varför skulle jag kunna få det.
Det fanns så stora tvivel inom mig, så många tankar som tyngde ner mig
och försökte visa vilken misslyckad person jag var.
Jag kände helt enkelt att jag inte räckte till som den person jag var.
Jag var för liten för min egen värld.
Och det enda som gjorde mig ett eller två nummer för litet var jag själv.
För idag när jag kan göra en liten återblick på det liv som jag hittills levt
så kan jag summera det med en överväldigande majoritet till förmån
för hur väl jag kommer överens med mig själv.
Jag ser på mig själv med ett helt annat självförtroende och dom delar som
jag ser som lite sämre hos mig accepterar jag precis som andra i min
omgivning gör.
Jag inser sakta men säkert att under min egen huv så finns det förbannat
mycket som är bra och jag gläds åt känslan som finns där när jag känner
att andra ser detsamma.
Jag trodde verkligen under perioder att jag skulle dö ensam.
Idag vet jag att det aldrig kommer att ske.
Det kommer inte det för jag vet hur många som finns där även för mig.
Jag lever i mitt liv och gråter mig fram, skrattar mig fram och framför
allt, jag bryr mig om det och dom som finns här.
Allt det tillsammans har format mitt liv och min personlighet.
Jag lever och är lycklig, jag lever och jag finns.
Ensam, det är något jag aldrig kommer att bli, det vet jag i mitt hjärta.

Ingen kan förstå hur någon annan känner

Vi hamnar alla i situationer där vi ställs inför olika former som kräver
att vi visar någon form av medmänsklighet.
En tyvärr väldigt vanlig sådan som man inte kan undvika helt och fullt
hur gärna man än vill är när någon nära och kär blir sjuk eller går bort.
Vi kan inte begära att någon annan ska förstå hur du ska känna, tycka
eller tänka i en sån situation när alla situationer trots att dom är snarlika
samtidigt är helt olika.
För det är just det dom är, helt unika, helt olika men ändå jämförbara.
Att förstå hur någon annan känner är helt enkelt att begära det omöjliga.
Inte ens jag själv vet hur jag kommer att känna, hur jag kommer att
uppleva, vad jag kommer att tänka från situation till situation.
Visst, jag kommer med tiden skaffa mig mer och mer erfarenhet för
att hantera liknande situationer men likväl så är det varje gång en ny
som jag ställs inför.
Med denna insikt som grund vill jag ändå på intet sätt förringa vikten
av att vi försöker förstå varandra och samtidigt ger oss utrymme till
att acceptera det vi inte riktigt förstår.
Vi ska inte låtsas gå omkring och vara hobby-psykologer bara för att
vi ska ha rätt eller för att vi tycker att vi minsann har det eftersom vi
vet vad det handlar om.
Backa ett steg i din egen lilla version av vad som är rätt och vad som
är fel, för det du ser kanske inte andra ser och vice versa.
Det är viktigt att vi finns där för varandra, det kan inte sägas mycket nog.
Det är viktigt att vi inte lämnar varandra oskyddade bara för vi inte
vill försöka förstå på riktigt.
Tänk på att det är inte du som har det svårast, du som lider mest inombords.
Det är inte du som bär på den omedelbara ångesten och kanske för närvarande
konstant kämpar emot med gråten i halsen.
Det är din vän, din kollega, din nära eller kära.
Du kan vara ett fantastiskt stöd även om du inte förstår till hundra procent.
Du kan vara den där som gör att den personen orkar att ta sig igenom
processen, tunneln som ter sig mörkare än någonsin.
Det kan till och med vara du som är den där lilla detaljen som är det där
som blir till ett frö för att sen sjunka ner i jorden och förse sig med
den näring det behöver för att åter kunna växa och kanske till och med blomma
någon gång i framtiden.
Vad jag vill säga är att det viktigaste är inte alltid att vi förstår, det är att vi försöker.

Det finns dom som kämpar hela livet

Man pratar ibland om att en del dom har det minsann så himla lätt för sig
och på många sätt kan jag hålla med.
För många gånger så är det nästan som om en del konstant har andra som
krattar gången för dom.
Det där med att inte ha förutsättningarna för att klara av det existerar inte
ens i deras lilla värld.
Jag kallar den för liten eftersom jag tycker att det ofta rör sig om en värld
skyddad av ett nästan ogenomträngligt glas, ingenting kan skada dom.
Och om något mot all förmodan skulle ta sig in och försöka störa deras
vardag så finns det alltid någon där som kan göra grovgörat åt dom så
att inte deras händer behöver smutsa ner sig i onödan.
Tycker du att det låter som en bitter bild jag målar upp så är inte det alls
min avsikt, det är bara en bild av en verklighet som jag ser.
Många, alldeles för många lyckas på något sätt nästan alltid klara sig
från att stå till svars för sina egna handlingar som inte faller väl ut.
Det finns alltid någon där som tar smällen åt dom, som alltid ser till att
fungera som deras skyddsnät.
Det där med att agera just på det sättet, att ständigt göra i princip
medvetna fel och kallt räkna med att någon annan alltid finns där
som en städpatrull det förbryllar mig.
Varför gör man på det sättet, gång efter gång.
Om jag själv gör ett misstag så visst jag tycker att det är jävligt jobbigt
men jag står i varje fall för det och tar konsekvenserna av det, jag räknar
inte kallt med att andra fixar det åt mig.
Sen finns det dom där som verkligen kämpar precis hela livet.
Hatten av för er säger jag och jag menar det verkligen.
Ni förtjänar all framgång och välgång ni någonsin lyckas få även om
den kommer i ett sjukt överflöd till er.
Jag säger det för att det är ni själva som ligger till grund för den framgången.
Inte för att jag missunnar andra framgång men för att jag unnar er
den lite extra eftersom ni har gjort just det där lilla som jag beundrar.
Ni har lagt ner hela er själ i vad ni har åstadkommit.
Till sist vill jag även ta av hatten men i ett betydligt mer markant syfte
och det är till er som kämpar hela era liv men som tack vare olika
anledningar inte når några egentliga framgångar, ni kämpar förmodligen
minst lika mycket som dom tidigare nämnda men tack vare att slumpen
gjort att era val inte slagit ut lika väl så har dom kanske helt uteblivit.
Ni har helt enkelt hamnat i kölvattnet bakom vad vi skulle kunna kalla
framgångar gjorda av andra men som lika väl skulle kunnat vara deras egna.
Det handlar om att göra rätt sak vid rätt tid för att en framgång ska kunna
ses som just en framgång, annars är det bara en handling.
Det definierar inte hur begåvade vi är utan visar bara på hur tillfälligheter
påverkar hur saker och ting slutar.
Många uppfinningar genom tiderna har redan varit uppfunna långt innan
dom blivit framplockade och pånyttfödda genom andra som ser till att dom
kommer fram och nyttjas i dagens ljus.
I princip betyder det att vem som helst kan sitta på en idé idag som är
en avgörande nyckel för vår framtid men att tiden idag inte är mogen
att ta emot den eftersom tekniken eller samhället inte är redo.
Bara för att ni kanske inte blir sedda idag för det ni kommit på, tänk på
att det kanske påverkar något där i framtiden.
Du kanske är den där droppen som framkallade ringarna på vattnet som
till slut når ett eventuellt mål, vem vet.