Jul, en tid av saknad

Jag kan inte komma ifrån det men för mig är inte julen bara en högtid fylld
med en massa måsten.
Det är inte viktigt att få möta en tomte.
Det spelar egentligen ingen roll vad som står på bordet.
Det absolut viktigaste för mig, ja faktiskt till och med det enda viktiga är ni.
Det är ni, precis alla ni som finns i mitt liv som är det viktiga i liv.
Er som jag får chansen att fira denna varma högtid med och er som jag
verkligen känner finns där i min värld.
Ni är många, ni är kanske till och med fler än ni tror, ni som betyder något för mig.
Nu är ju det inte något man går och frågar någon, det där om man gör just det,
det vill säga betyder något för någon, jag tycker det är en väldigt ofin fråga.
Och om det mot bättre vetande har gått så långt att den har ställts ja då har man nog
hamnat någonstans där man inte längre känner sig hemma.
Men nu är ju julen inte bara en högtid fylld med frid och fröjd, med lugn och ro,
med stoj och stim.
För mig är det dagar som samtidigt omgärdas av sorg och saknad.
Alla som jag älskar eller har älskat är inte längre ibland oss.
Dessa är numera bara minnen, djupt inbäddade i mitt hjärta i den mjukaste bomull.
Människor som det fortfarande gör ont när jag tar till mig tanken återigen om
att dom inte längre är på en armlängds avstånd.
Människor som verkligen gjort avtryck i mitt liv och som fortsätter att göra det.
För det är inte meningen att vi ska glömma bort någon, inte i mitt liv i varje fall,
inte någon som jag vill komma ihåg.
Jul är verkligen en tid fylld av saknad, stor saknad, bottenlös saknad.
Att inte längre få njuta av det dessa unika individer en gång gav,
det gör ont i mig.
Att man dör när man blir gammal och kroppen inte längre orkar på samma sätt
som en blomma som till sist vissnar och vittrar sönder är egentligen inte något
jag ser som förlust utan som ett liv som gjort sitt.
Men det gör inte att jag sörjer mindre för det.
Jag ser mig själv i spegeln och ser numera en man mitt i livet med förhoppningsvis
lika mycket liv kvar.
Jag ser mina underbara barn som inte längre är några barn utan helt fantastiska
vuxna begåvade kvinnor.
Jag ser hur nästa generation ständigt utvecklas fortfarande relativt oförstörda av
all påverkan från oss fostrande vuxna.
Det finns så mycket bra i mitt liv att jag själv verkligen inser hur sjukt liten jag
på riktigt är.
Man ska inte tro för höga tankar om sig själv i alla olika sammanhang men man
ska heller inte ta ifrån sig känslan av att man faktiskt kan göra skillnad.
Lite kan göra väldigt mycket och om man då dessutom tar det till ytterligare nivåer
så märker man att den ansträngningen nästan kan räcka hur långt som helst.
Jag har verkligen en förmån i mitt liv och har på något konstigt sätt alltid känt mig
väldigt omgärdad av just den.
Det är känslan av att ha många som tycker om mig och det ska ni veta är något
som jag mer än villigt erkänner.
Men jag tror att det bottnar i just mig själv och min förmåga att vilja tycka om,
att vilja se det positiva hos andra.
Jag har en kärlek som jag känner blir besvarad och den har jag alltid haft.
Just nu i jul så gör sig dock alla dom känslorna sig väldigt stark påminda eftersom
ju äldre jag själv blir, desto fler har hunnit lämna detta jordeliv.
Jag saknar er, ni som har gått bort, jag saknar er så äckligt mycket att det skär
lika vasst i mig som om någon skulle sticka en vass kniv i mig.
Ni har ju gett mig så mycket och gör det fortfarande men jag kan ju inte ge er
något längre, absolut ingenting alls mer än mina tankar.
Det kommer vara till er jag skänker mina första tankar när jag så småningom
skålar in denna jul 2017, det är er jag kommer tänka lite extra på.
Ni finns där inne i mitt precis som ni alltid gjort och precis som ni alltid kommer att göra.
Ni andra, ni får hålla till godo med att jag fortfarande finns och att ni får njuta av
mitt sällskap precis som jag av ert.
Jag önskar verkligen er alla En Riktigt God Jul.
Tag hand om varandra och säg dom där orden ni bär på.
Ta upp telefonluren och låt era röster åtminstone få möta varandra om ni inte
får det där tillfället att träffas.
Jul är en tid av saknad men du kan göra ditt allra bästa och sträcka ut din hand,
kanske bygga en bro men framför allt rasera murar.

Kan man bry sig för mycket

Kan man bry sig för mycket!
Ja visst kan man det även om det bör ses med lite blida ögon.
För trots allt så rör det sig oftast om ren välmening.
Man är inte ute efter att få massor i retur, man vill bara inte släppa taget helt.
Ibland pratar man om att man lätt kan kväva varandra och det är en uppenbar risk.
Viljan av att finnas till hands hela tiden kan bli som en konstant livlina
och jag tror faktiskt inte att det är bra att alltid ha den till hands.
Risken blir nämligen då att man istället för att försöka själv och gärna försöka
om och om igen på riktigt blir satt på undantag.
Man vet ju ändå om att det finns en säkerhetslina att dra i när det kniper.
Man vet om att det alltid finns ett trumfkort gömt därunder bordet som man
mer än gärna plockar fram.
Det är bra att bry sig, absolut inget negativt sagt om det, tvärtom.
Det är till och med en av dom allra viktigaste ingredienserna i mitt liv.
Att vilja finnas där för någon i alla situationer räcker dock.
Man måste inte alltid vara där.
Man måste kunna släppa taget, vända ryggen till och med tilltro inom sig
förlita sig på att det går tillräckligt bra även om man inte vänder sig om.
Man måste kunna gå ifrån en situation utan att fem minuter senare söka
en bekräftelse på att det har gått bra.
Man kan med andra ord genom sitt eget beteende ibland vara mer skadlig än nyttig.
Ibland är det väldigt bra att följa uttrycket "less is more".
Jag vet inte vad det grundar sig på när man hela tiden vill skuldbelägga sig själv
för att man inte är där tillräckligt.
Det är skillnad på att bry sig och att inte bry sig.
Det är skillnad på att bry sig för mycket och inte bry sig alls.
Det är fel att tycka att man inte gör tillräckligt när man verkligen försöker.
Det är inte rättvist vare sig emot sig själv eller någon annan.
Man kan så oerhört mycket om man bara vill och vad du vill är det
bara du själv som styr.
Att bry sig får aldrig bli ett hinder.
Att bry sig är en värdefull egenskap.
Men vad du än gör, se till att tillåt andra växa även i din närhet.
Genom att ge andra utrymme så växer även du själv om inte annat
så i din själ då du ser nyttan av det du gör eller gjort.
Vi ska aldrig sluta bry oss, gör vi det så tappar vi det jag kallar för medmänsklighet.

Att ta det första steget

Jag vill komma med en uppmaning så här nu när det lackar emot Jul och allting.
Inte just för att Julen i sig har med det hela att göra men för att det är en högtid
som ofta präglas av samvaro.
Att ta det första steget kan betyda så oerhört mycket för väldigt många.
Det kan vara ett mått på att man kliver över en egen skyddslinje, du vet den
där lilla barriären som fungerar som en inhägnad runt det som i varje fall
känns lite tryggt.
Man går helt enkelt utanför sin egna trygga zon.
Det kan i allra högsta grad vara ett mått på något som ger dig en boost och i
förlängningen låter dig utvecklas ännu mer än du tidigare vågat hoppas på.
Tänk på att det är du som sätter dina egna gränser.
Men sen finns det en av dom där andra bitarna.
Den som är mellan vänner, bekanta och kanske framför allt internt i familjekonstellationer.
Jag har genom åren fått se och höra allt för många olika scenarier där man på grund
av diverse olika anledningar kommit ifrån varandra.
Man går liksom in i varsin ringhörna och vägrar sen komma ut på spelplanen igen.
Det är synd när man väljer att bete sig som tjuriga barn som blivit försmådda.
För det är lite grann just det som det hela handlar om, att inte vilja lyssna på varandra
och respektera vad den andra faktiskt säger, tycker eller tänker.
Jag har varit inne på det tidigare och jag kommer säkert komma tillbaka till det
även vid senare tillfällen men vi måste bli bättre på att lyssna på varandra och faktiskt
höra vad den andra säger.
Har man en egen åsikt så kan väl den andra i varje fall vara så pass givmild i sin
själ att den accepterar det faktumet.
Jag har aldrig begärt att alla ska älska alla, inte ens att alla ska tycka om varandra.
Men jag lever med en förhoppning att så länge vi inte går in för att skada varandra
så kan vi leva med varandra.
Att vara den där som tar det första steget kanske emot en försoning, den borde vara du,
den borde vara jag, den borde vara alla.
Visst kan man tycka att det alltid borde vara den som startat den negativa spiralen,
men varför skulle det hindra dig från att räcka ut din hand.
Har du någon som du har en tagg i sidan till sen gammalt.
Kanske en syster, en bror, en mamma, en pappa eller varför inte en gammal vän.
Om du har någon som du känner att du egentligen vill ha i ditt liv men som du
själv förväntar dig ska ta det där första steget till vart det nu må leda.
Stå inte bara där och vänta, tiden tar ingen paus, tillfällen kommer inte åter.
Gör dig själv och alla andra den där riktiga tjänsten och ta det första steget,
om det inte räcker med ett så ta ett eller två till.
Låt inte ursäkterna hopa sig som ett gigantiskt berg som skymmer din sol.
Att ta det första steget behöver inte kosta någonting alls men det kan ge dig
så otroligt mycket tillbaka.
Att ta det första steget leder dig framåt i ditt liv oavsett resultat.
Det visar att du har en vilja att förändra.
Låt inte tiden bara passera utan att göra något.
Gå inte med tankarna i huvudet som säger att tänk om, gör om istället.
Hitta inte ursäkter för att inte göra det, sök efter anledningar till att göra det.
Ta det första steget eller tillåt någon annan att göra det, men stå inte bara stilla i ditt liv.

Låt inte andra döma dig för något du inte gjort

Det där med att döma andra på för lätta grunder är något som jag tyvärr ser
alldeles för ofta.
Man hör en sak och drar sedan väldigt lättvindigt egna åsikter om det hela.
Man kanske till stöd för sina åsikter till och med drar in andra som egentligen
inte heller borde varit inblandade i vad som nu skapats.
Har du tänkt på hur ofta människor kommer i kläm som varit totalt oskyldiga.
Man dra förhastade slutsatser och låter dessa stackars människor sitta där mitt
i klistret utan en möjlighet att ens få yppa något till sitt försvar.
Det kanske är en situation som du hör runt hörnet på ditt jobb, i matsalen
eller varför inte bakom ryggen på dig själv när du gungar ditt barn i lekparken.
Du hör en sak och genast drar din hjärna igång och tänker både uppåt och nedåt,
åt vänster och åt höger.
Till slut kanske du kommer fram till en helt briljant analys av situationen som du
nu återskapat helt fritt i din egen fantasi och se man på, du har kommit fram
till en förklaring som berättar precis hur det är eller hur det var.
Men vad är det egentligen du har kommit fram till.
Tyvärr så är det ju bara en tom bubbla fylld med dina egna idéer.
En bubbla som egentligen förmodligen ställer till mer skada än nytta eftersom
den inte innehåller något annat än just dina fantasier.
Jag kan sätta en rätt fet peng på att du fallit i den gropen vid åtskilliga tillfällen
i ditt liv, jag kan lätt erkänna att jag själv gjort det.
Nu är jag dock av den naturen att jag gärna vill ställa saker till rätta om jag
varit ute i hel fel terräng och joddlat.
Jag har så pass mycket moral i mig att jag hellre backar och erkänner min egen
skuld i ärendet än låter den utmålade kraken så där med hundhuvudet hängandes.
Det där med att döma andra för något dom inte har gjort är väldigt lätt hänt.
Men om du med ackuratess bekänner ditt eget misstag, ditt eget feltramp i
händelsen så kan du faktiskt hjälpa den utsatta att nästan obemärkt resa sig
upp igen efter att blivit behandlad som en skitig dörrmatta.
Om du tar över skuldbördan så lättar den samtidigt ifrån den utsattas axlar och
den personen får återigen en chans att sträcka på sig i sin fulla längd.
Det värsta man kan göra är att gå bakom ryggen på andra och anklaga dom
för något som det sen visar sig att dom är helt oskyldiga för.
Dom har ju då ingen som helst chans att ens få möjligheten till att försvara sig
och sin heder, och det är det minsta man kan ge någon, den där lilla chansen,
det där lilla strået, den där lilla möjligheten till att få försvara sig,
Att få veta saker om sig själv bakvägen är verkligen som att få en kniv i ryggen.
Man känner sig både sårad och förrådd, sviken och besviken.
Man har verkligen ingen aning om vad som komma skall.
Därför tar sånt så mycket längre tid att komma igenom än att få det rak på
sig, helt utan omsvep.
Visa att du är en människa som vågar säga vad du tycker och tänker till någon
annan än att gömma dig bakom andra och bara vara bränslet till en redan
förgiftad brasa.
Du som blivit utsatt för sånt behandlande vet hur ont det gör.
Du som utsätter andra för sånt, stanna till och tänk efter vilken skada du
faktiskt håller på och skapar.
Jag vet hur ont det gör eftersom jag själv blivit utsatt för det vid ett antal tillfällen
i mitt liv, det tär på ens själ, det skär och det skär djupt i ben och märg.
Låt inte andra döma dig för något du inte gjort.

Med lögner kommer du aldrig hela vägen

Jag vet många som resonerar som så att man kommer mycket längre i livet
om man är lite av en pokerspelare.
Man undanhåller sanningen och låter istället en fasad vara just det man vill
visa upp som det sanna, det riktiga.
Men är inte det en ganska beige syn på livet.
När man inte vill visa upp det man har utan hellre håller sig till sin så
kallade vita lögn.
För mig är det en oerhört tunn, tråkig inställning.
Det är en tillvaro som du väljer bygga vidare på och sen vips en dag
när bubblan väl spricker ja då står du där med skägget i brevlådan.
Att bli påkommen med en lögn, när du får den där sanningen kastad rätt
i ansiktet så blir den så fruktansvärt brutal.
Jag vill inte kalla den orättvis för det är den ju inte, tvärtom.
Det är du själv som är upphov av den nu brutala konfrontationen som
du står inför.
Du försöker sannolikt slå dig fri ifrån den men du kommer ju ingen vart.
Du försöker kanske försvara dig genom att förklara omständigheterna
eller att du egentligen inte menade det du gjort från början.
Men visst är det bara en enda röra av skuggboxning som du ser framför dig.
Slag som delas ut helt i blindo mot ett mål som inte existerar.
Det enda jag skulle uppskatta i en sån situation vore om personen i fråga
visade lite stake, lite råg i ryggen och faktiskt utan omsvep erkände sin
eller kanske sina lögner helt och hållet, fullständigt naket.
Det skulle faktiskt kunna leda till att jag någonstans där i framtiden igen
skulle kunna känna ett fullständigt förtroende.
Nu är det tyvärr alltför sällan som ljugande människor kryper till sitt kors
förrän dom inser att inga lögner i världen kan rädda dom längre.
Jag önskar verkligen det jag nu skriver, jag önskar verkligen att vi människor
i gemen vore ärligare mot varandra än vad vi är idag.
Idag så genomsyras alla flöden av konstruerade sanningar, anpassade sådana
som går likt stafettpinnar emellan löpare på en bana.
Det är nästan så att lögner idag betraktas med samma tilltro som sanningar.
Det måste ju ändå finnas någon grund till varför den personen sa så, gjorde så,
blev anklagad för det och så vidare.
Visst känner du igen jargongen.
Ingen rök utan eld.
Det där med att kritiskt titta på saker och försöka förstå varför skyfflas snabbt
bort eftersom det tar tid och tid har vi ju så förbannat lite av idag, eller....
För mig är lögner ett hinder, ett väldigt onödigt sådant.
Jag brukar säga som så att jag är alldeles för lat för att konstruera lögner,
jag orkar helt enkelt inte ens med tanken på att hålla reda på dessa.
Nej jag fortsätter nog att hålla mig till mina sanningar istället.
Jag säger vad jag tycker och tänker och jag gör det som spontant känns
rätt för stunden, inte minst i mitt hjärta.
Jag har så låga tankar om lögnare att jag inte tycker att dom ens är vatten värda.
Vi måste förstå att om vi ska kunna leva bredvid varandra så är det en öppnare
tillvaro vi ska eftersträva, inte en ännu mer sluten.
Med lögner kommer du aldrig hela vägen, du kommer bara till en återvändsgränd.
Det tråkiga är att när du sen vänder kappan och försöker hitta vägen tillbaka
så ser det hela helt annorlunda ut och möjligheten till att göra det där du kanske
ville försvunnit en gång för alla.
En lögn är och förblir en lögn.
En sanning är och förblir inget annat än just, en sanning.

Att vara känslig kan vara förödande

Jag vet hur det är att vara av den känsligare naturen, det är liksom jag i ett nötskal.
Det där när man ständigt lever med ett bubblande bröst, med känslor som vill
välla ut och visa sin omedelbara närvaro.
Som ständigt gör sig påminda och alltid vill ta en alldeles för stor plats i förhållande
emot vad man själv egentligen är villig att tillåta.
Jag går som en ständig krutdurk som bara vill explodera.
Det gör ont allt som oftast att vara den där personen.
Det gör ont eftersom jag inte kan låta bli att känna efter.
Det gör ont eftersom jag inte kan låta bli att bry mig.
Det gör ont eftersom jag inte kan hindra mig själv ifrån att se det jag ser eller
höra det jag hör.
Jag skulle så gärna vilja kunna kontrollera mina känslor mer än vad jag gör idag.
Inte behöva höra min röst totalt skära ihop när det kommer till tillfällen då jag
faktiskt vill säga mina väl valda ord.
Det gör ont i mig på riktigt när jag inte kan släppa fram det jag har inom mig
på annat sätt än genom mina tårar.
Jag vill ju inte hålla ett tal till någon byggt av kyla, helt utan känsla, helt utan värme,
det vore inte jag.
I mig så finns det så mycket kärlek, så mycket önskan, så mycket hopp men just
den där tillgången, det där överflödet är det som bidrar till att min bägare allt som
oftast rinner över.
Mitt överflöd av känslor är samtidigt det som begränsar mig titt som tätt.
Jag backar hellre ur vissa situationer än kliver in i dom och låter mig ta plats.
Det är det där med att det inte är riktigt legitimt att visa känslor i det omfång
som mitt inre verkar vilja.
Som vuxen man ska man trycka tillbaka sitt inre och hålla en viss mask utåt.
Mitt inre går verkligen som en ständig bergodalbana och mycket klarar jag
av att tygla därinne men när det kommer till en del både banala saker och saker
som faktiskt är väldigt viktiga i mitt liv, ja då formligen forsar känslorna ur mig bokstavligen.
Jag måste erkänna att ibland så mår jag inte bra i mitt inre just på grund av
dessa enorma känslostormar, stormar som gör att jag nästan känner mig lika
ensam och övergiven som Robinson på sin öde ö.
Men jag ska inte heller klaga på att jag har just det som jag har inom mig.
För på något sätt så kan jag samtidigt utnyttja mig själv i min kontakt med andra
människor och när jag vill komma dom riktigt nära.
Antagligen beror det på att vägen in till mitt hjärta alltid står öppen både för
att lyssna men även för att säga det jag faktiskt tänker och tycker.
Jag vågar säga att jag älskar mig själv för jag ser ett stort värde i den människan
som jag faktiskt är.
Jag vet att min stora akilleshäl samtidigt är min absolut största styrka.
Det må vara rörigt där i mitt allra innersta, men det är en röra fylld med kärlek.
Man ska respektera varandras känslor, inte spotta på dom, inte nedvärdera dom,
inte se dom som om dom inget värda vore.

Man får ingenting gratis

Gratis är ett ord som man inte alltid tolkar rätt.
Ofta så tillkommer det något, precis där runt hörnet efter att man nyttjat
det där gratiserbjudandet.
Man trodde i sin enfald att inget skulle kunna tillkomma.
Att det inte medföljde några som helst förpliktelser.
Men hur ofta är det så på riktigt.
Hur ofta förväntas det inte att du på något sätt ändå gör rätt för dig.
Om man får något gratis så tycker inte jag att man ska behöva det.
Om jag får något gratis så ska det inte vara under förutsättningar som
skapas i samband med det hela.
Om jag får något gratis så ska det vara gratis, punkt slut.
Om jag ger någon något, jag menar verkligen ger någon något,
då förväntar jag inte mig att jag ska få någon sak i retur eller att jag
ska ha en tjänst innestående.
Ett tack är på sin höjd vad jag förväntar mig som svar,
definitivt inte något mer.
Men många är så egoistiskt giriga idag.
Många ger gärna saker men dom förväntar sig att deras givande ska
stiga i värde, ungefär som en aktie som går upp.
Man vill helt enkelt kunna plocka ut en vinst någonstans därframme.
För mig är det helt absurt att ens vara i närheten av sånt tänkande.
Om jag ger något så är det för att jag vill ge, inte för att jag vill få.
Är inte det hela grundtanken med att ge.
Att någon annan ska kunna få något dom behöver så mycket mer än du själv.
Samtidigt kan inte någon förvänta sig att jag ska ge något som jag har bara
för att dom har ett större behov av det jag har än just jag själv.
Om man ska ge något så måste det ske spontant, inte under påkallande
av någon annan.
Ingen annan bestämmer vad jag vill eller ska ge.
Det är som så mycket annat här i livet.
Vi styr själva över våra egna val.
Så tänk på det nästan gång du ger något till någon.
Om du inte uttalar att du förväntar dig en gentjänst så ska du heller
inte räkna med någon.
Du gör ditt val, din vän eller vem det nu må vara gör sitt.
Det är faktiskt inte svårare än så.