En lögn är en lögn

Många verkar missförstå det där med vad som är en lögn och vad som inte är det.
Man kan slänga sig med olika ordspråk som till exempel att ändamålet helgar medlen
och liknande men är det inte bara ett svepskäl för att få igenom sin egen vilja.
Vad ger dig rätt att komma med en lögn eller flera bara för att du ska få det du vill ha.
Jag tycker att det är ett minst sagt väldigt blint sätt att agera.
Det är genomtänkt och ofta väl uträknat och för mig är det den värsta typen av lögn.
Den när man modifierar sin egen så kallade sanning till förmån för sig själv.
Att sen idogt försöka försvara det hela med att det var just för den goda sakens skull
håller väldigt sällan.
Jag kan köpa det om man spelar ut en som redan ljuger med dennes egna vapen.
Att man använder en lögn för att komma förbi en annan.
Om man vet att den personen redan spelar falskt så har man mer bara satt ärligheten ur spel,
och samtidigt trumfat med sina egna lögner.
Och eftersom man har använt en lögn mot den första lögnen så kan den personen heller
inte känna sig försmådd, bara påkommen med byxorna nere.
Helt plötsligt så blir det som två pokerspelare som sitter med skitkort men som håller
masken och håller på att ta hem hela potten just genom sina genomtänkta lögner.
En lögn är en lögn och kommer så alltid att förbli men det finns som sagt tillfällen
då en lögn kan neutralisera en annan och mer eller mindre tillintetgöra den.
När man däremot leker med lögner i sin vardag, ja då är man ute på tunn is.
Jag har stött på alltför många som använder sina små vita eller svarta lögner oavbrutet
och det går ända tills någon sätter ner foten och ifrågasätter vad i helvete det är dom
håller på med.
Lögnerna har blivit en del av dom själva, så naturliga och så enkla att dom liksom bara
kommer per automatik.
Det är sorgligt att se och ofta har jag noterat så handlar det om en slöhet att välja lögnen
för att det är en för tillfället lättare väg att gå.
Ett annat bra exempel är när man faktiskt ljuger så pass att man själv tror på det.
Man vet att genom lögnen så får man det man vill ha och man är inte villig att lägga
ner den energin som det tar att gå den sanna vägen i sammanhanget.
Lögner har en förmåga att växa och tillslut så får dom ofta sån växtvärk att bubblan
oundvikligt spricker med konsekvenser långt större än vad man trott.
En lögn leder ju ofta till ytterligare en och så vidare.
Att sen försöka förklara sig ur skiten man frivilligt satt sig i får en bara att visa vilken
otroligt liten människa man faktiskt är.
För varför ska man tro att man ska kunna vinna på att ljuga sig fram genom livet.
Varför inbillar man sig att det alltid ska ordna sig oavsett vad som händer.
En människa som ljuger kan i varje fall inte jag ha ett förtroende för oavsett vad den
säger om att den inte gör det längre.
Ett förtroende tar lång tid att bygga upp och det är något man förtjänar, inte
något man kan ta för givet bara för att man själv säger att man ska ha det.
En människa som väljer att ljuga har samtidigt valt bort sin egen trovärdighet.
Det finns oerhört många lögnare ibland oss, både runt omkring oss i vår direkta vardag
men även högst upp på näringskedjan.
Förtroende är som sagt något man får jobba sig fram till.
Respekt är något som kommer i dess kölvatten.
Vem vill du vara i din vardag.
Den som väcker förtroende eller den som andra väljer att rycka på axlarna åt.

Se men inte röra

Jag tänker fortsätta lite grann i gränslandet runt mitt förra ämne som handlade om
att min kropp är min.
Idag tänkte jag dock gå ut i en alldeles för aktuell miljö.
Lite tragiskt kan jag tycka att det ska tryckas spaltmetrar om olika personer som
blivit utsatta för någon form av övergrepp.
Det går liksom en kort modevåg genom media där man vill få fram den ena snaskiga
historien efter den andra, helst ska dom ju bräcka varandra så att det inte blir för anonymt.
Jag vill verkligen inte på något som helst sätt försvara idioter som utsätter andra för
någon form av tvång, sen spelar det ingen roll om det är av sexuell karaktär eller om
det är ett rent översittartvång av någon som känner sig sitta i en maktposition.
Se men inte röra borde vara en mening som många borde lära sig.
Det kan handla om saker man har som man själv är väldigt rädd om.
Varför ska den där idioten alltid ta i dessa saker som om det vore hans eller hennes.
Om man nu vet att personen i fråga är extremt rädd om just den saken så kan man
väl åtminstone ha den goda insikten och hålla sig ifrån den tills man blir tillfrågad.
Det kan faktiskt göra ont på riktigt i dessa personers inre av att se andra hantera
deras kära saker och det måste man respektera.
Se men inte röra står det på så många vackra gamla föremål som står utställda, ofta
med kraftiga rep runtomkring men va fan hjälper det.
Nog kommer det någon idiot till förälder som inte vill stoppa sin lilla Pelle eller Lisa
från att klättra upp i det där unika föremålet vad det nu må vara och dessutom göra
det med samma respektfulla känsla som om det vore en ställning i sandlådan
hemma på gårdsplan.
Alltså, jag blir så fruktansvärt trött på dessa jävla föräldrar som till och med kan stå
och skratta med guppande hakor och tycka att det där var väl kul och tar fram
sina mobiler för att föreviga ögonblicket så dom kan visa runt bland sina så
kallade vänner vid något senare tillfälle.
Sen kommer vi till den absolut allvarligaste kategorin vad det gäller se men inte röra.
Det är när det handlar om oss människor, bara oss människor.
Oavsett i vilken position man är i, oavsett var man är någonstans, oavsett vem man
har med att göra så hamnar man i en direkt respektfråga när det gäller gränsland.
Man måste lära sig känna vad som är ok åt båda hållen, inte bara vad man själv tycker.
Min kropp är min kropp, din kropp är din kropp.
Om jag vill ge en kram så måste jag känna efter att den kramen är välkommen.
Om jag lägger min arm över axeln på någon så måste jag känna att den inte väcker olust.
Om jag står nära någon så se ändå till att personen i fråga inte känner sig instängd.
Jag hör så ofta orden, ja men vadå han eller hon sa ju inget, så hur skulle jag kunna veta
att det inte var ok.
Ja tänk efter ditt jävla nöt tänker jag då.
Den personen kanske inte kände att den kunde säga vad den egentligen kände just för
att den kände sig trängd i situationen i fråga.
Den personen kan inte förstod din speciella form av ironi som just du besitter.
Den personen kanske till och med kände sig rädd eller osäker.
Det är din förbannade skyldighet att känna efter vad det är den personen känner när
du gör något, det är ju inte den utsatta personens fel att den blivit just utsatt.
Vi människor har ett oerhört tydligt kroppsspråk som vi faktiskt kan tyda om vi vill.
Ja just det, om vi vill.
Men den där viljan tycks verkligen lysa med sin frånvaro allt som oftast eftersom många
verkar tro så enfaldigt gott om sig själva.
Ett alltid lika lysande exempel som visar hur enfaldiga vi människor är när män försvarar
sig med att "ja men hon klädde sig ju så utmanande så jag tog för givet att det var fritt fram".
Alltså din jävla stenåldersmänniska tänker jag då.
Om nu någon vill klä sig utmanande så är det väl inte för att du ska få fritt fram för att
kladda på vederbörande, det handlar då först och främst om att den personen tycker
att den är fin i den utstyrseln.
Ska den behöva vara extra rädd för att bli våldtagen bara för att du inte kan tygla dig själv.
Se men inte röra är något som ständigt och alltid berör oss alla och det gör det dagligen.
Se, ja varsågod, det är fritt fram.
Rör, nej, nej och återigen nej om inte vederbörande bjuder in dig över sin tröskel.
Nu står ju vissa personer i extrem närhet till neandertalarna och verkar ha extremt
nära till sina primitiva lustar, men du som finns där i närheten, även du har ditt ansvar.
Du kan se till att dessa lågvattenmärken till människor stoppas i tid.
Det är inte ditt ansvar enkom, men du kan absolut hjälpa till.
Vi ska älska varandra, värna om varandra, hjälpa varandra.
Inte bara se varandra som utbytbara objekt.
Inte se varandra som något man kan köpa för stunden och sen bara dumpa.
Lär dig se och njut av det du beskådar.
Lär dig se och du kommer att kunna ta tillvara på så mycket mer av det du har omkring dig.

Min kropp är min

Få saker kan dra igång andras åsikter som hur andra ser ut.
Man fastnar gärna vid om någon har en stor näsa,
om man kanske blivit lite extra lång alternativt kort.
Är man kobent så är det fel, hjulbent likaså.
Om man har lyckats att få till en exceptionell volym på sitt hår,
eller om skägget lyser med sin storlek.
Men det allra vanligaste som var och varannan tycks fastna
lite extra för är trots allt vikten, eller snarare volymen, storleken
på kroppen som vi bär med oss.
Om den inte följer standardmått så är det fel.
Är du 180 cm lång och kille, ja då ska du följa dessa mått,
åtminstone om du inte tränar, då är det ju en annan sak.
Vi har en förmåga att fastna vid dessa detaljer.
Jag ställer mig frågan om det inte är viktigare att vi mår bra inom oss.
Om jag tycker att jag har jobbigt när jag gör vissa saker så bör
jag titta på varför det är så, inte bara tycka att det är jobbigt och sen undvika det.
Om jag tycker att min kropp inte är lika snygg i formen som den var för
trettio år sedan så måste jag fundera på om jag överhuvudtaget har
realistiska tankar i mitt lilla huvud.
Vi utvecklas hela tiden i våra liv, mentalt men också fysiskt och det är aldrig
rättvist att jämföra sig med andra.
Det är inte ens rättvist att jämföra sig med sig själv i den versionen man var för
just trettio år sedan.
Och hur mycket man vrider och vänder på det hela så är det din kropp,
det är min kropp, ingen annans.
Bara för att jag har många runt mig så betyder det inte något det dom säger
om jag inte lyssnar på mig själv.
Jag skulle kunna ljuga för mig själv och säga att det inte finns
något att göra åt min kropp längre, lägga mig ner och tycka allmänt synd om mig själv.
Jag skulle kunna hitta på diverse krämpor som hindrar mig från att ens försöka.
Men alla dessa hittepåsaker är just bara saker jag använder som skydd.
Jag har alla möjligheter att förbättra min kondition, mitt kiloantal, mitt välbefinnande.
Det är jag och ingen annan som sätter dessa gränser.
Visst är det skönt att skylla på en ond rygg, eller axlar som bråkar.
Men vad hjälper det mig.
Jag blir inte bättre av att göra ingenting.
Jag blir bara bättre av att göra någonting.
Men den viktiga slutpunkten idag blir för mig väldigt given.
Min kropp är min och det är jag som förfogar över den,
inte du eller någon annan.
Så försök inte bestäm över någon annan eller vara den som hela tiden
lägger sig i för den personens bästa.
Ge den personen utrymme att få förvalta sitt liv och sin kropp som den vill.
Om den däremot sträcker ut sin hand och ber om din hjälp,
då ska du finnas där som den vän du är.
Det är viktigt att finnas där när det behövs men det är minst lika
viktigt att kunna backa ett steg av samma anledning.

Alla betyder vi något

I dom allra ensammaste tankarna,
under dom allra mörkaste timmarna,
när det blåser som allra kallast,
då finns det ändå någon som vi betyder något för.
Vi betyder alla något för någon,
släpp aldrig den tanken.
Dagarna jag besöker min mamma så känner jag min betydelse,
just där och just då.
Det är under enkla former och det är mer eller mindre med en
envägskommunikation, men det gör inget.
För under ytan så finns det ett syfte,
jag tillfredsställer mig mitt inre genom att göra något som känns rätt.
Det är något som vi alla kan applicera på andra situationer
som drabbar oss i vår vardag.
Saker och ting är inte alltid glasklara men vi får aldrig glömma
att vi finns här eftersom någon har satt oss till världen.
Mina föräldrar kommer alltid vara dom som har gett mig den allra
största tänkbara gåvan, mitt liv.
Jag vet att alla eller i varje fall väldigt många tänker tanken som snuddar
vid frågan om varför man finns till överhuvudtaget.
Jag gör det ofta men jag fastnar inte vid den eftersom det inte finns
något givet svar på den.
Istället så går jag vidare inom mig och ger mig själv utrymme
ett utrymme som jag faktiskt förtjänar.
För det är så nämligen att vi alla, vi betyder något.
Om inte annat så betyder vi något för någon som står oss nära.
Men vi betyder något för våra föräldrar, för våra barn, för våra vänner,
för våra kollegor och säkert för en hel del andra också.
Men vi tänker inte på det eftersom det bara är en naturlig tanke.
Vi gör inte stor affär av det eftersom det tillhör vår vardag.
Vi betyder alla något för någon, det är jag helt säker på.
När jag ser till mig själv så känner jag mig otroligt lyckligt lottad.
För runt omkring mig så finns det många som betyder något för mig,
och som jag har den stora äran att få betyda något för.
Det är människor jag aldrig kommer att ta för givet,
inte trots att många av dom är nära familj.
Det handlar som alltid om att vi bär på en vilja att få saker.
Men för att kunna få något på riktigt så måste vi först vara villiga att ge.
Och att kunna ge utan att begära något i retur är en förutsättning för
att man på ett ärligt sätt ska kunna må bra av att få något.
Det är inte så att jag går och letar efter saker som betyder något.
Dom finns där ständigt i min närhet.
Utan det som betyder något så skulle i varje fall mitt liv te sig väldigt lamt.
Utan den kärlek som jag får dagligen skulle jag inte orka ge.
Men det är som om det går i en ständig, nästan oändlig cirkel.
Man får liksom tillbaka av det man ger i någon form.
Alla betyder vi något, du också.

Lägg inte bara fokus på detaljer

Många gånger så tycker jag att människor idag hänger upp sig alldeles för lätt på detaljer.
Man stannar till vid något man kanske ser eller lägger märke till men sen i samma veva
så väljer man att bara se det lilla som sticker ut.
Det är ungefär som om man ska till och betrakta en väldigt stor målning och står en meter
ifrån, man kan omöjligt se helheten.
På samma sätt så faller ens förmåga att se vad det är som egentligen händer om man bara
väljer att fästa sin uppmärksamhet på en detalj i det som sker där framför en.
Just så illa är det hur vi människor väljer att se på varandra idag.
Vi stirrar oss blinda på små detaljer istället för att se en bild som ger oss så mycket mer
information.
Vi låter andra säga till vad vi ska titta på och glömmer själva att se vad det egentligen är
som vi ser.
Det ligger i vårt eget ansvar att se till att vi själva förses med den information vi behöver
för att kunna göra en bedömning.
Det ligger på vårt bord att den blir gjord på ett så objektivt sätt som möjligt.
Vi får inte gå omkring och tro att så länge som vi gör som vi blir tillsagda så gör vi
också rätt, så är det inte.
Sammanfattningen ska istället vara att så länge vi gör som vi blir tillsagda och det känns
rätt inom oss så är det rätt.
Det är eller snarare, det kan vara väldigt stor skillnad på dom två olika sätten.
Det faller inte utanför ditt ansvarsområde när du gör något som någon annan sagt till
dig att göra, agerar du på det sättet så kommer du snart komma i onåd hos dig själv.
Du kan aldrig svära dig fri ifrån dina egna handlingar, dom är ju dina, ingen annans.
Inte din chefs, din ledare, din väns, din prästs, din fiendes.
Det är dina, inga andras.
Så försök att inte bara lägga fokus på detaljer, försök se saker och ting i lite större perspektiv.
Det är inte alltid lätt men det är alltid så mycket mer rättvist.
Det är lätt att generalisera annars.
Det är lätt att stänga dörrar.
Genom att se saker och ting med lite öppnare ögon så tror jag att vi kan tona ner
vår osäkerhet som målas upp på olika sätt.
Vi kan faktiskt otroligt mycket om vi vill, men det innebär att vi måste försöka.
Försöker vi inte så kommer vi heller ingenstans.
Så lägg inte fokus bara på detaljer, det finns så otroligt mycket mer att se.

Saknar känslan att kunna prata minnen med mina föräldrar

Det är nog inte särskilt svårt att förstå.
Det är nog inte svårt att ta till sig det alls.
Den där tomheten när man inte längre har att tillgå den där människan som
alltid tidigare funnits där.
Pappa är fysiskt borta sen tre år tillbaka och mamma, ja hon försvinner alltmer.
Det gör ont i mig att leva med den vetskapen.
Att det man har och älskar kan ryckas bort, hastigt eller långsamt och när det gör
det så förändras ens liv för alltid.
Vi kan försöka bita oss kvar i det som en gång varit men det går inte i längden.
Vad vi däremot kan göra är att ständigt vårda våra minnen av det som har varit.
Att ständigt tillåta oss att gå tillbaka i våra sinnen och återuppleva det vi en gång
genom olika upplevelser tagit oss igenom.
När jag idag åker och hälsar på hos min mamma så är det jag som får sitta och
mata henne med hennes egna gamla minnen.
Ibland får jag en glimt av att kommer ihåg något litet fragment men allt som oftast
så är det som att berätta en total nyhet som genast glöms bort igen.
Livet är bra märkligt på så otroligt många sätt och logiken finns inte alltid där
men samtidigt är det just precis det den gör.
Känslan av att sitta ner vid köksbordet hos mina föräldrar och prata minnen över
en kopp kaffe och en liten kaka den kommer alltid få finnas kvar hos mig.
Den får det för den är mig så oerhört kär.
Det som gör ont i mig är att det känns som om att jag inte tog till mig alla dom
återberättade minnena fullt ut så därför är många av dom väldigt luddiga.
Det som också gör ont i mig är vetskapen om att jag inte kan fylla på den asken
med nya gamla minnen och där känner jag att det finns ett stort hålrum.
Ett hålrum som aldrig fick chansen att fyllas.
Nu är det som det är och där kan jag faktiskt inte påverka någonting.
Vad jag vill säga idag är vikten av att ta tillvara på det du har idag.
Gör någonting bra av det imorgon och förvalta det så att du kan bära med dig
det med glädje genom hela ditt liv.
Det är alla dom där små sakerna som formar oss och gör oss till dom vi är.
Genom våra minnen, våra upplevelser, våra drömmar och mycket, mycket mer
så lever vi oftast som vi lär.
Och att göra just det, att stå för den jag är och den jag har blivit formad till
är det som är viktigt för mig.
För det visar att jag tror på mig själv som människa, jag ser mig själv som en
individ som skänker trovärdighet i det den gör.
Jag ser inte mig själv som någon parasit som lever på andra.
Jag ser mig inte som en cancersvulst som bara är ute efter att döda.
Jag ser mig inte som någon som bara vill andra oliktänkande illa.
Jag vågar se mig själv och tycka att jag har blivit till en bra människa,
till och med en jävligt bra sådan.
Mina föräldrars minnen byggde upp en bas som gjort att jag förstod mig själv bättre.
Som gjort att jag ser mig som den personen jag är idag.
Genom att förstå vilka dom var så lärde jag känna mig själv bättre.
Och när jag väl lärt känna mig själv så accepterade jag mig själv som den vän
jag vill vara med mig själv.
Det finns många bra delar med att prata minnen med sina föräldrar, det gäller bara
att lyssna och ta dom till sig, acceptera och förstå.

Rasism, ett pinsamt vardagsproblem

Jag vet inte om jag ska bli förbannad eller ledsen så jag tillåter mig att vara både ock.
Rasism är ett ständigt lika viktigt ämne och det är ett alltid lika aktuellt sådant.
Ingen kommer undan det eftersom vi hela tiden rör oss ibland olika typer av rasister.
Det är det där med att gå omkring med förutfattade meningar, att tro och tycka saker om andra
för att sen gömma sig bakom fasader det köper inte jag.
Hur många gånger har jag inte hört nedlåtande saker sägas om utlänningar som kommit hit eller om svenskar som redan är här.
Varför är vi så jävla pigga på att leta efter fel hos andra när det kanske i själva verket är hos
oss själva som felen sitter.
Jag vet att det kan kännas frustrerande för någon som tagit sig hit och kämpat under många år
och skapat sig ett relativt framgångsrikt liv för att sen se andra komma hit och få den hjälpen dom
själva inte fick när dom var i samma situation.
Kan man inte backa en bit och bara inse att det är skillnad på då och nu.
Att vi lever i en förändrad vardag.
På samma sätt så kan inte någon komma hit i tron om att allt ordnar sig bara för att man gjort
just precis det, det vill säga, tagit sig hit.
Man kan inte få något utan att samtidigt ge något.
Det handlar om en anpassning.
Nu är det inte bara invandrande människor som behöver anpassa sig i vårt samhälle, det behöver
även bofasta invånare också faktiskt göra.
Se möjligheter istället för motsättningar, se tillgångar istället för brister, se varandra istället
för att blunda eller vända ryggen till.
Det finns massor i vår vardag som vi kan göra för att göra ordet rasism till något föråldrat
tänkande, till någon inskränkt kvävande känsla.
Hur kan så många lägga så mycket energi på att förstärka motsättningar istället för att försöka
se på varandra som dom olika människor vi är och acceptera det.
Det är inte en sida som behöver skärpa till sig, det är båda, det är alla.
Vi kan inte bara skuldbelägga religionen som en drivande faktor, inte vilket land man kommer ifrån,
inte från vilket samhällsskikt vi tillhör.
Alla kan vi faktiskt bidra till att göra den här planeten till något otroligt mycket bättre,
men vi måste då våga säga nej till det meningslösa våldet.
Vi måste våga stå upp för någon som blir attackerad utan anledning.
Det är olyckligt, tråkigt och pinsamt att höra någon i ren slentrian slänga ur sig att det där är
så typiskt dom där jävla svartskallarna, eller när man hör någon säga ordet hora oräkneliga gånger
till någon i en konversation på tunnelbanan.
Rasism är för mig så mycket mer än ett dolt förtryck mellan en grupp och en annan.
Rasism är för mig ett generellt beteende som inte är ok överhuvudtaget.
Vi måste lära oss förstå varandra bättre och samtidigt förstå att vi inte alltid förstår varandra.
Vi har våra olikheter och det har jag varit inne på många gånger tidigare, och det är ju våra
olikheter som gör oss starkare när vi är tillsammans.
Rasism  är för mig ett pinsamt vardagsproblem som vi måste ta itu med på allvar.
Det får aldrig bli accepterat att en person från en kultur behandlar någon skit.
Det får heller aldrig bli accepterat att en person från en kultur behandlar någon från en annan
kultur som skit för hur ska du då någonsin kunna förvänta dig att saker och ting ska kunna
bli till det bättre.
Hur vill du att framtiden ska se ut.
Hur vill du att dina eventuella barns barn ska leva om 40, 50, 60 år framåt i tiden.
Vill inte du att dom ska ha en framtid som kanske till och med är bättre en din egen
uppväxt har varit eller åtminstone precis lika bra.
Att ge och ta borde vara vårt konstanta mantra som vi ständigt borde bära inom oss.
Att ge och ta är inte farligt, det är tvärtom en väldigt naturlig process.
Man kan inte räkna med att få något om man aldrig ger något.
Skulle kunna skriva hur länge och hur långt som helst idag men nu blir det inte mer, jag tror
att ni har förstått grejen.
Rasism är ett vardagsproblem, ett problem som vi inte kan sopa under mattan eller skrika oss
fria ifrån.
Jag vill ha en framtid !
Vill Du !