Att älska sina barn

Det finns alltid, ja eller i varje fall nästan alltid ett visst band emellan barn och föräldrar och konstigt vore väl annat.
Med tiden kan det dock komma att kompliceras, oftast på grund av att vi som människor hela tiden utvecklas och vi gör det ofta i olika riktningar som vi inte kan förutse.
För min egen del så har jag alltid haft lätt att vara ärlig med mina känslor kanske som en konsekvens av att jag är så oerhört emotionellt lagd vilket i sin tur kommer i direkt nedstigande led ifrån min pappa.
Men det är något som jag samtidigt är oerhört stolt över att jag fått ärva.
Jag älskar mina föräldrar och det har jag alltid gjort.
Dom gav mig en uppväxt som var så bra som dom kunde ge med dom medlen dom hade.
Och det gjorde dom utan att för den skull slå knut på sig själva vilket alla vi som är föräldrar eller har föräldrar är väl medvetna om hur svårt det faktiskt är.
Vissa lyckas och andra lyckas mindre bra, dessutom finns det tyvärr dom som inte fixar det alls, dom får det helt enkelt aldrig att riktigt fungera.
Även om man är en förälder så får man inte lägga ribban så högt att man inte har en chans att ta sig över den, man måste tillåta sig att misslyckas med jämna mellanrum, erkänna för sig själv och framför allt våga visa att man faktiskt är mänsklig.
För det är för mig mycket det som livet handlar om, att våga visa sig mänsklig.
Att inte stirra sig blind på alla hinder som är på vägen.
Att inte fästa för mycket energi på det som bara ter sig som motstånd.
När det kommer till relationer mellan vuxna och barn så blir det oftast väldigt speciellt av naturliga skäl.
Inte bara det att vi har ett direkt fysiskt samband, nej det är hela startsträckan som sker i livet från födseln och till den dag då barnet gått från att vara helt beroende till en alltmer självständig individ.
Hos vissa så sker den övergången nästan osynligt medan hos andra så är det en betydligt mer smärtsam process som till och med kan leda till separationer som knappt går att överbrygga.
Jag tror inte på att såna saker bara sker av sig själv utan det är vad vi gör det till.
Vissa barn vill bli självständiga tidigt, vissa vill aldrig klippa navelsträngen.
Vissa föräldrar tror på tok för mycket om sina barn och tar för givet att dom klarar sig bra i alla situationer redan från början samtidigt som andra ständigt ska vara där och peta i tron om att man minsann alltid behövs.
Det är lite grann som på en arbetsplats.
Du får en ny kollega som du blir satt att lära upp.
Vissa tror och tycker att denna ska kunna det den ska göra redan från början och vänder genast ryggen istället för att finnas där som ett bollplank.
Andra tror aldrig på att vederbörande kan göra saken lika bra som du själv och måste hela tiden dubbelkolla det som är gjort.
För att nu återgå till kärleken man, vi, jag känner för mina barn så är den bara varm och ren.
Jag försöker alltid finnas där för dom men samtidigt så tvingar jag mig själv bort ifrån rollen som den överbeskyddande, övervakande pappan som alltid vill lägga sig i.
Vårt jobb som föräldrar är att göra våra barn flygfärdiga men sen måste vi låta dom flyga själva.
Jag har ingen rätt att kräva att dom ska vara på ett speciellt sätt, bete sig jag tycker eller göra deras val i livet, det är deras val att göra.
Jag älskar mina barn så djupt och innerligt och är som lyckligast när jag ser att dom mår bra på samma sätt som jag är som allra mest bedrövad när jag ser hur ont dom kan ha eller hur illa dom kan må.
Jag kommer aldrig sluta bry mig för det skulle innebära i detta fall att jag skulle sluta vara förälder.
Det är en ynnest att få ha någon att älska och känna kärleken flöda tillbaka.
Att älska sina barn tillhör sånt som hör livet till.

Våld föder våld

Jag är lite då och då och snuddar vid denna äckliga del av vår verklighet.
Man läser dagligen om våld som skadar, våld som förstör, våld som dödar.
Men hör man någonsin om våld som för något gott med sig!
Till viss del kan man väl säga att man gör det när någon som medvetet försöker döda andra själv blir just dödad.
Men det är ju som att tro eller säga att man botar cancer bara för att man dödar en cell.
Riktigt så enkelt är det inte, eller hur.
Visst är det ett litet microsteg att ta just genom att eliminera denna amöba men för att lyckas så måste man gå så otroligt mycket längre.
Man behöver hitta roten till det onda och där försöka förstå hur man ska komma tillrätta med det som bitvis känns helt omöjligt.
Idag lägger många forskare ner hela sina liv till att hitta vägen till botemedel som gör att dessa drabbade människor får en chans att leva sina liv som dom har fötts till och som bara dom har rätt till.
Dom lägger verkligen ner hela sin själ i det dom gör och dom gör det fantastiskt bra.
Utan dom så skulle många, många tusen aldrig ens få chansen att leva sina fulla liv.
Tänk dig själv att inte få uppleva allt du drömmer om bara för att något inom dig stoppar ditt liv i förtid.
Finns det någon rättvisa i det, naturligtvis inte, inte på något som helst vis.
Vi lever idag i en väldigt infekterad värld men så många sjuka metastaser, med så många vidriga celler som gör allt för att följa deras övertygelse.
Det spelar ingen roll om vi kallar dessa för extremister, nazister, muslimer, kristna, terrorist eller motståndare, höger eller vänstervridna.
Det sorgliga är att dom har en gemensam nämnare och det är deras totala oförmåga att se och acceptera andra människor som jämlikar.
Jag brukar säga att jag själv inte är värd mer än någon annan människa men jag tänker här uppgradera den inställningen en smula.
Jag är definitivt mer värd än dessa individer som bara önskar andra människors död.
Jag är absolut mer värd än idioter som bara vill förstöra.
Jag kommer alltid vara värd mer än dom som vill sprida hat och skräck istället för gemenskap och kärlek.
Man kan inte säga att man vill bygga upp någonting genom att bara förstöra för andra.
Det finns andra vägar att gå.
Att våga vara konstruktiv och se hur bryggor kan byggas, hur broar mellan folk förstärks, hur acceptansen och tilltron får sig en tillväxt istället för att hugga av den jäms med fotknölarna.
Det finns inget hot kvar om vi istället sitter ner och försöker förstå varandra.
Vi måste inte tycka om allt, hålla med om allt, älska allt för att kunna leva med varandra.
Min granne får mer än gärna ha andra åsikter än jag och dom får jag acceptera så länge han eller hon inte bara strävar efter att vara just den där destruktiva, den som bara hatar, den som bara förstör.
Så länge han eller hon lyssnar på mig så kommer jag att lyssna tillbaka.
Våga vägra våld för våld föder bara våld och det är just det som dessa så kallade stora ledare lever av.
Utan det så skulle dom inte ha något berättigande i sina egna aktioner.
Det spelar ingen roll om det är en sittande president i USA eller Nordkorea, i Turkiet eller Ryssland eller någon annanstans.
Deras största livlina är just våld och mera våld.
Jag är blott en enda liten människa med mina egna åsikter om saker och ting men jag är i min fulla övertygelse om att dom allra flesta människorna på denna planet går med en önskan i sina liv.
Det är att få leva i en värld utan våld, utan hot, utan skräck.
Det är en väldigt cynisk sådan men jag måste ändå fortsätta att tro att människan i stort vill väl.
Alternativet är att vi alla tar död på varandra bara för att vi inte vill ta oss tid att lyssna.
Egon finns överallt, stora som små och ibland vid vissa tillfällen så är det bara att vara ett.
Men det handlar då bara om att man ska följa det man själv vill, inte vad andra säger eller tycker.
Våld föder våld.
Hjälp inte till vid dessa förlösningar, försök att se till att det får dö ut av sig själv.
Ge inte din näring till den skiten, använd den där den istället gör nytta.

En liten ögonblink

Det är som om det går små, små signaler genom min mammas huvud.
Små indikationer på att något händer därinne.
När jag sitter och pratar med henne så får jag allt som oftast bara en ögonbrynshöjning som
reaktion, det rycker liksom till i dom ungefär som om det gick en svag ström eller som om
ljuset framför hennes ögon hastigt blev mycket starkare.
Alltmer faller hon in i sin egen lilla värld, en värld som är allt svårare att tråckla sig in i.
Man behöver både ljus och lykta, karta och kompass och man behöver en fantastiskt massa tålamod.
Det sistnämnda är något jag har men jag känner att det inte riktigt räcker till.
Jag känner och ser att mamma är inte samma människa som jag växte upp med.
Mamma är idag bara ett fragment av vad hon en gång var.
Jag kan inte döma henne för att hon inte hör mig på samma sätt som förr.
Jag kan inte kritisera henne för att hon inte känner igen mig från gång till gång.
Jag kan inte hoppas att hon ska bli bättre och att nästa gång jag kommer då kommer vi kunna ha en konversation som hon kommer komma ihåg.
Den verkligheten är borta, den finns inte alls mer och det är något jag får leva med och acceptera.
Men det gör ont i mig att titta min mamma i ögonen och känna att jag bara kikar in i ett tomrum.
Det gör så ont att se att det inte längre finns någon som är hemma därinne med enstaka undantag.
Min mamma är och förblir min mamma oavsett om det numera bara är ett skal eller ett fragment av vad som en gång fanns där.
Det är tragiskt men absolut inget jag kan göra någonting åt.
Livet går vidare och vad jag kan göra är att föra vidare det jag tycker är bra från mina föräldrar till mina barn och andra som i sin tur blir påverkade av mig.
Mina föräldrar har gett mig så otroligt mycket och det är jag så fantastiskt tacksam för.
Inte materiella saker eller en massa pengar men dom har gett mig så mycket värme och förståelse för vad medmänsklighet betyder.
Nu är min pappa borta sen tre år tillbaka och min mamma har inte varit sig själv på ett antal år.
Men dom hann ge mig så mycket och det är jag otroligt tacksam för.
Nu kan jag se mammas reaktion när jag pratar om pappa genom en ögonbrynshöjning och genom hur en tår kan strila nedför hennes kind.
Då vet jag, då känner jag, att hon är hos pappa i sinnet, att det finns något kvar därinne som faktiskt berörs av det jag säger.
Då känner jag att min mamma finns trots att hon nästa dag eller nästa timme kanske ser frågande på mig undrande vem det nu var som jag faktiskt är.

Döm inte någon efter dess utseende

Det finns inte någon legitim ursäkt för att döma andra efter deras utseende.
Men lik förbannat så gör vi det precis varje dag.
Även jag som är väl medveten om just det problemet är en syndare, kanske inte någon stor sådan men likväl ingen som kan smita ifrån dessa fakta.
För hur är det för dig när du tänker efter.
Om du ser en skitig uteliggare, vad tänker du då om honom/henne.
Om du ser en kraftfull kille med huvan nerdragen över ögonen komma gående, vad skapar det för funderingar hos dig.
När du möter ett gammalt par som sakta går framåt i sin lite skruttiga stil, vad tänker du då.
Hela tiden så gör du bedömningar om vad det är du ser.
Du lägger ihop ett plus ett och kommer fram till att det blir två.
Men du gör det baserat bara på dina egna antaganden, inte på vad det är du egentligen ser.
Du har helt enkelt en förutfattad mening redan instansad i dig och den är svår att ignorera.
Vad jag vill är att du i varje fall försöker att inte döma någon för deras utseende.
Sätt inte människan du ser på minus redan från start, vad har den gjort för att förtjäna det.
Våra utseenden är något vi bär med oss men det kategoriserar oss inte in i något fack för det.
Vissa av oss väljer en speciell klädstil, kanske lite tatueringar, ett speciellt skägg eller en frisyr som utmärker och bara för att jag inte tycker att det är snyggt eller klädsamt så ger inte det mig rätt till att prata skit om vederbörande.
Jag har bara rätt att påverka min egen stil, inte andras.
Visst ska jag säga vad jag tycker och tänker men jag ska inte göra det för att rättfärdiga mitt eget val.
Jag måste vara ödmjuk och ständigt försöka att se människan bakom fasaden, inte se just fasaden som det primära.
Hur tråkigt vore det inte om jag valde att stänga människor ute bara för deras yttre.
Tjock, smal, ful, vacker, man, kvinna, gammal, ung, det är bara olika varianter på oss.
Stanna istället till och ta dig tid och ta kontakt med personen du annars bara dömer.
Det är viktigare idag än någonsin tidigare vill jag påstå att vi faktiskt gör just det eftersom vi har fått ett samhälle som borde vara öppnare än tidigare och som på många sätt är det.
Så döm inte någon efter dess utseende.
Se det istället som en ram runt en tavla.
Du måste stanna till för att se alla vackra penseldrag som gör den tavlan unik.
Går du bara förbi den så är den bara en tavla fylld med färger utan någon som helst mening.

Man måste inte finnas där hela tiden!

Under många år så har man pratat om curlingföräldrar.
Om vuxna som inte kan släppa taget om sina föräldrar eller tvärtom, om föräldrar som inte låter sina barn växa i sina vuxenroller.
Vi har så många exempel på vänner som tror att dom ständigt måste finnas till hands för vissa i deras närhet.
Vi har barn som aldrig får chansen att vara barn, bara för att deras föräldrar ständigt ska se en konstant utveckling som allra helst går mycket snabbare än konkurrerande barn på dagis, i förskolan, i lekparken eller vart dom nu än må vara.
Det är inte så det behöver vara.
Vi måste inte ständigt vara där för varandra.
Vetskapen om att vi finns där räcker ofta mer än väl.
Genom att ständigt finnas där så skapar vi en otrygghet.
Vi ger ett kvitto på att det inte är helt ok det som det barnet eller den individen försöker visa.
Istället så kväver vi det som skulle kunna vara en utvecklande process.
Jag tror verkligen på att vi ska finnas där för varandra, att vi kan göra nytta för varandra.
Men vi måste inte finnas där precis hela tiden.
Kanske handlar det om att vi vill känna oss behövda.
Kanske handlar det om en inneboende rädsla över att vi inte själva fått göra misstag som vi sen lärt oss något av.
Kanske handlar det om ett upparbetat kontrollbehov.
Men hur vore det om du istället vågade släppa taget lite då och då.
Det kommer med största sannolikhet inte leda till någon fullständig katastrof, varken för dig eller den du släpper tyglarna på.
Du kan förmodligen göra mer nytta än skada genom att åtminstone prova.
Man måste inte finnas där hela tiden.
Om du har byggt upp en ärlig tillit till någon så finns den där oavsett vad du gör och det känner den som du byggt upp relationen med.

Man kan nästen alltid hitta något positivt i allt

Vi människor har en tendens att vara väldigt motsägelsefulla.
Vi säger en sak och hävdar att det är en fast ståndpunkt men i nästa sväng så agerar vi precis i motsatt riktning med vad det än nu må vara.
Ofta så förnekar vi att vi ens sagt det vi tidigare sagt eftersom det inte finns dokumenterat.
Men i vad ligger det farliga att stå för det man gjort, att erkänna både för sig själv och sin omgivning att det vi nyss gjorde var faktiskt något vi själva bestämde över.
Det spelar ju ingen roll längre eftersom det redan är gjort, det är redan förbi.
Men varför försöker vi att mörka det, varför försöker vi låtsas om att det aldrig har skett.
Visst är det patetiskt när man tänker efter och sitt nu inte där och ljug för dig själv genom att säga att du själv aldrig någonsin försökt komma undan med en lite förskönad efterhandskonstruktion.
Vi är inte mer än människor och jag tycker faktiskt om att vi har lite skönhetsfel, lite detaljer som faktiskt gör oss unika eller åtminstone personliga.
Vilka fel man än gör, vilken skada man än har åsamkat så tror i varje fall jag att man kan hitta positiva delar i det som är gjort.
Allt är inte skit bara för att det är dåligt gjort.
Försök att ta med dig det som du känner känns bra eller i varje fall har ett värde antingen nu eller framgent.
Om man inte tillåter sig göra misstag, tillåter sig göra fel så kommer man heller aldrig att tillåta sig själv att utvecklas till något bättre, till en bättre version av sig själv.
Man måste kunna göra fel och känna hur det känns för att sen verkligen uppskatta när man känner att man gör något som känns helt rätt.
Många gånger så kliver frustration in i ens eget handlande men det beror oftast på att du vill en sak alldeles för mycket och att du inte ger dig själv det svängrum du behöver för att tillåta en viss felmarginal.
Jag kan dra en parallell genom mitt beteende när jag spelar golf.
Jag vill ofta så mycket med varje slag att jag begränsar mig själv i min feltolerans.
Om jag istället tillät mig att acceptera att jag inte är en maskin som kan göra samma moment felfritt varje gång så skulle jag bli mindre irriterad på mig själv och då samtidigt skapa en mindre negativ energiaura runt mig.
Det är en bit som jag jobbar med och är väl medveten om för jag vet att om jag går i mål med den så kommer kontentan av det bli att jag samtidigt blir en lugnare och förmodligen bättre golfspelare.
Jag kan helt enkelt inte räkna med att få känslan av välbefinnande varje gång jag slår till bollen eftersom jag lite då och då inte gör exakt som jag själv föreställt mig.
Istället så får jag ta ner min ambitionsnivå och vara nöjd när jag får mina bra träffar och ser bollen flyga till det ställe jag haft för avsikt att avisera den till.
Jag vet ju oftast varför det gick som det gick efter mina slag eftersom jag känner vad jag gjorde fel.
Lite grann är det samma sak i det dagliga livet.
Man gör en sak men uppnår inte det resultat man haft för avsikt men genom att göra om det igen så kan vi förbättra utgången och kanske nå dit vi ville.
Då har vi utnyttjat det negativa till att skapa något positivt och ska inte fastna vid vårt första utförande utan istället se det som att vi lärde oss något av vårt misstag.
Och det är dit jag vill komma som du förstår.
Det negativa behöver inte vara något som bara är negativt, det kan vara en transportsträcka till det som faktiskt är positivt, som är det vi kanske har för avsikt att uppnå.
Man kan nästan alltid hitta något positivt i allt.